Fredskoalitionen Göteborg

29 januari, 2014

Värsta Ã¥ret i Palestina…

Filed under: nya — ingrid @ 14:58

 

 Värsta året i Palestina
År 2013 blev det värsta året någonsin för mänskliga rättigheter i Palestina sedan den israeliska ockupationen inleddes för 46 år sedan. Det konstaterar det palestinska centret för mänskliga rättigheter (PCHR) i en rapport. Den usla situationen beror enligt PCHR på både övergrepp från ockupationsmakten och konflikten inom den palestinska rörelsen.

Medan omvärldens fokus i nuläget verkar ligga i att garantera palestinierna deras mest grundläggande behov – som elektricitet, vatten och basvaror – talar ingen längre, menar PCHR, om palestiniernas rätt till självbestämmande som den formuleras i bland annat artikel 1 i den Internationella Konventionen om Civila och Politiska Rättigheter och den
Internationella Konventionen om Ekonomiska, Sociala och Kulturella rättigheter. Det internationella samfundet har här i praktiken tystnat.

Under tiden fortsätter Israel att skapa en apartheidstat på Västbanken, konfiskerar privat egendom och vattenresurser, bygger ut bosättningarna, förstör palestinska hem i Jerusalem för att skapa en judisk majoritet, förhindrar palestiniernas rörlighet och dödar och internerar palestinier.Under året har 24 palestinier mördats av israelerna, av dem 4 barn, och 428
palestinier har skadats. Allt utan nämnvärd uppmärksamhet eller protester från omvärlden.

På den palestinska sidan har konflikten mellan ledningarna i Gaza respektive på Västbanken lett till svåra övergrepp med undertryckande av yttrande- och tryckfrihet, organisationsförbud och ständigt fler arresteringar och fängslanden. Ett antal dödsstraff har också verkställts, under det gångna året 3 stycken och sedan Hamasstyret i Gaza implementerades 2007 totalt 17. Tre kvinnor har mördats i hedersrelaterade konflikter.

Israeliska styrkor har, nu på det sjunde året, fortsatt med sin totala avspärrning av Gaza. Situationen för de 1,7 miljoner instängda palestinierna har blivit ytterligare försämrad. Israel fortsätter att hindra patienter som behöver medicinsk hjälp utanför Gaza att lämna området. Troende hindras att besöka helgedomarna i Jerusalem, och palestinier bosatta på Västbanken får inte besöka sina anhöriga i Gaza, och tvärtom. Utländska biståndsorganisationer utsätts för trakasserier när de passerar från Israel in i Gaza.
Israel fortsätter att stoppa inte bara importen till, utan också exporten från, Gaza. Begränsade mängder av blommor, jordgubbar, tomater, kex och kläder har tillåtits passera – totalt 10 lastbilslaster per månad. Före avspärrningen var motsvarande siffra 150 lastbilar – per dag! Den tillåtna importen är idag 30% av den före blockaden.

Knappt hälften av bränslebehovet – gas och fotogen – till hushållen tillhandahålls i nuläget. För byggnadsmateriel är siffrorna för cement och stål 6,8% respektive 1,7% av behovet. Israels angrepp mot Gaza har förstört omkring 70% av ekonomin, och  andelen fattiga uppgår nu till 38,8% av befolkningen, varav 21,1% extremt fattiga.
Israel har på eget bevåg sänkt gränsen för fisket i Gaza från Osloavtalets 20 sjömil ner till 6 sjömil. Under 2013 genomfördes 111 attacker av israeliska militärfartyg mot palestinska båtar, även sådana som fiskat innanför den inre zonen, där flera fiskare skadades och båtar och utrustning förstördes. Minst 4.000 palestinska fiskare kan idag inte
fortsätta i sitt yrke, vilket drabbar mer än 75.000 människor ekonomiskt.

Under 2013 arresterade israelisk militär 2.074 palestinier, de flesta under raider in i olika byar, vid arresteringskampanjer vid checkpoints, samt i sökoperationer för efterlysta. Palestinska fÃ¥ngar utsätts regelmässigt för tortyr, inklusive fysisk misshandel, förvägras sömn, undanhÃ¥lls medicinsk vÃ¥rd och nekas besök av advokater och anhöriga. Under 2013 avled tvÃ¥ fÃ¥ngar av utebliven vÃ¥rd och en av tortyr. Omkring 5.200 palestinier, varav 14 parlamentariker utsedda i demokratiska val, sitter i nuläget i israeliska fängelser – oftast inne i Israel där de inte kan fÃ¥ besök.

 Antalet illegala judiska bosättare på Västbanken överstiger nu 350.000, och ytterligare över 300.000 har bosatt sig i det palestinska östra Jerusalem. Attackerna från bosättare mot palestinierna har blivit systematiska och sker ofta inför ögonen på eller med hjälp av den israeliska armén. Israels domstolar avvisar regelmässigt palestinska klagomål, och i somras
antog det israeliska parlamentet, Knesset, en ny lagtext som undantar Israel från varje ansvar för skador uppkomna under arméns olika attacker.
 Dessutom gör nya höga avgifter och reserestriktioner det i praktiken omöjligt för palestinier att söka nÃ¥gon som helst upprättelse eller kompensation inom det israeliska rättssystemet. PCHR drar slutsatsen att sÃ¥väl Västbanken som Gaza – trots det israeliska Ã¥tertÃ¥get frÃ¥n sistnämnda – fortfarande är under israelisk ockupation. Man uppmanar EU att aktivera artikel 2 i associationsavtalet mellan

Israel och EU som kräver ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer” som ett villkor för samarbetet. Personer misstänkta för brott mot internationell lag måste förhöras och straffas, och Israel tvingas att följa internationell humanitär lag.

PCHR menar att omvärldens tystnad uppmuntrar till ännu fler och allvarligare brott. Gränserna till Gaza måste öppnas, muren på Västbanken monteras ner och utbyggnaden av bosättningar stoppas. En försoningsprocess mellan de olika palestinska fraktionerna måste snabbt komma till stånd, och omvärlden acceptera resultatet av en sådan. Frågan är nu om EU och Sverige kommer fortsätta vara ett hinder för en rättvis fred i Palestina, eller om man tänker ta rapporterna om läget på allvar och börja agera. I år stundar flera val. Kan vi hoppas på att frågan kommer upp då?

 

Gunnar Olofsson  

gunnaroson@gmail.com     debattör och medlem i Palestinagrupperna Gigagatan 22, 507 43 Borås, tfn. 033-121109

22 december, 2013

27 nov 2013 Juan Cole – MÖ välkomnar uppgörelsen med Iran om avväpning av Israels kärnenergiprogram

Filed under: nya — ingrid @ 20:11

Mellanöstern välkomnar varmt uppgörelsen med Iran och ser den som ett led i att av-nuklealisera Israel
11/26/2013 av Juan Cole

Israel o SaudiArabien har rapporterat alltmer om den regionala reaktionen på FNs Säkerhetsråds plus Tysklans preliminära uppgörelse med Iran, då de förhandlar om ett slut på den internationella bojkotten mot Iran, som praktiska steg till att permanent föregripa ett iranskt kärnvapen.

Israel är ett litet land på 7.5 miljoner med ett BNP ungefär lika stor som  Portugals och är egentligen inte alls så viktig i Mellanöstern, som har 600 miljoner invånare om man inkluderar Nordafrika – med vilken USA har en årlig handel på $400  miljar per år.

Men trots de israeliska politikernas skrämseltaktik och hysteri [se nedan], har den vanliga reaktionen i regionen varit mycket mer positiv än Likuds regering vill få oss att tro. Dessutom har mycket av Arabvärlden välkomnat uppgörelsen, långt ifrån att gå emot en israelisk arabisk  överenskommelse  med Iran och betraktat den som ett första steg, att på det hela taget få bort  kärnvapen från Mellanöstern.

Detta betyder att de hoppas att när väl en gång Irans kärnanriknings program har omstrukturerats till att vara permanent fredligt, kommer FNs Säkerhetsråd öka trycket på Israel för att ge upp sina kärnvapen. Turkiet, en av Usas Natoallierade, som har en del dispyter med Iran (märk väl om Syrien), har icke desto mindre varmt välkomnat denna överenskommelse.

 Turkiet har en folkmängd på 76 miljoner, liksom Iran, så båda har  t.ex en lite mindre befolkning än Tyskland. Den turkiske presidenten Abdullah Gul skrev på  Twitter, “Jag välkomnar dagens överenskommelse om Irans nukleära program. Jag har förespråkat en lösning genom diplomati och vi har gjort många diplomatiska ansträngningar i Turkiet fram till nu . . . Detta är ett stort steg framåt. Jag hoppas den snart förseglas med en slutlig uppgörelse . Jag gratulerar alla parters för deras konstruk tiva engagemang.”

Turkiets regerande Rättvise och Utvecklingspartiet (AKP) har en doktrin om att söka goda relationer med sina grannar för att öka handeln. Efter att AK kommit till makten år 2002, expanderade Turkiets utländska handel en stor del (den var på $239 miljarder under 2012) och handeln med Mellanöstern expanderade från nästan ingenting, men under de nationalistiska, sekulära generalerna till 22%. (Turkiets GDP är $788 miljarder i nominellt värde, mer än Nederländernas och precis bakom Indonesien och blir den 17e största ekonomin i världen, strax bakom inte bara Indonesien utan också Mexiko och SydKorea).

Det sista decenniets nya handel värd miljarder till Turkiets regering i Ankara och kommer som grädde på den expanderande handeln med Europa och Asien. År 2011 hade Turkiets handel med Iran gått från nästan ingenting till $16 miljarder. Cirka 2500 iranska företag har investerat i Turkiet. Men under 2013 har värdet på handeln fallit från föregående år, i huvudsak för att internationella sanktioner gör det svårt för Iran att utveckla sin olja och gasproduction och svårt för turkiska banker att gå ihop med iranska sådana. Turkiska tjänstemän ser nivån på handeln med Iran som långt under vad som skulle kunnat uppnås, och för stunden närmast obetydlig. De skulle hellre velat utvidga handeln till $100 miljarder och sikta på $30 miljarder 2015.

Internationella sanktioner var därför extremet olägliga för Turkiets politik att utvidga handeln i regionen. Dessutom är Turkiet beroende av billig naturgas från Iran för en del av sin egen el-produktion. Jämfört med den turkisk-iranska skärmyts- lingen om Syrien, är det möjliga samarbetet för att expandera energi och handel mycket viktigare för regeringen i Ankara. Likaså stöder AKP palestinierna under Israels ockupation och har detta gemensamt med Iran. Turkiet tuggar obehindrat i sig handeln med Iran och vill investera i den, och välkomnar iransk investering i Turkiet. Uppgörelsen mellan Kerry-Zarif kunde inte vara mer välkomnad i turkiska huvudstaden Ankara.

Irak med en befolkning på 30 miljoner och ett GDP på $212 miljarder, hälsar också entusiastiskt nyheten. Premiärminister Nouri al-Maliki sa, “Att nå en överenskommelse mellan den islamska republiken Iran och de sex nationerna över Irans nukleära program, det är ett stort steg för säkerheten och stabiliteten i regionen… Vi hoppas att processen med att bygga förtroende och dialog kommer fortsätta i båda sidors intresse till att förhindra kärnvapenspridning och erkänna rätten för Iran till fredligt kärnenergiprogram. ”

Iran och Irak var förmodligen på en punkt i en nukleär vapenkapplöpning med varandra, och med Israel som startat detta, så det otroliga är, att regeringen i Bagdad försvarar Irans rätt att anrika uran för fredlig energitillämpning. Al-Maliki har svaga relationer med Persiska Vikens sunnitroende oljemonarkier och är med det isolerad. Han är beroende av Iran för handel och elektricitet, och behöver stöd i sitt krig med sunniextremister som fortsätter att spränga hans huvudstad.

Irak har inte tagit någon hänsyn till de internationella sanktionerna mot Iran, för man behöver Iran alltför väl, och i själva verket kan man ha ökat hjälpen till Iran för att ge stöd i dess ekonomiska svårigheter. Malikis regering har hamnat mellan sin amerikanska allierade och sin iranska, och utsätts för tryck från var sin sida. Kurdiska parlamentsledamoten Mahmoud Osman fick en poäng då han sa, att om relationerna mellan Washington och Teheran förbättras, skulle det minska trycket på Irak.

Osman sa att Irak kunde tjäna på detta ekonomiskt, för då skulle man inte behöva utvidga hjälpen till Iran för att klara de svåra sanktionerna. Det här är första gången jag såg beskyllningen, att Irak hjälper Iran med stöd (och inte tvärtom). Jag vore mycket överraskad om inte Irak hjälper Iran att smuggla in bensin i landet i brott mot amerikanska sanktioner.

Libanons utrikesminister Adnan Mansour välkomnade överenskommelsen som “positiv”. I synnerhet kopplade han den till Irans överenskommelse att aldrig tillverka en bomb, och ansåg det var ett steg mot kärnvapennedrustning av MellanÖstern. Det betyder att Libanon hoppas, efter Irans nukleära problem klarats av, att världskommuniteten nästa gång vänder sig mot det israeliska nukleära problemet, vilket enligt Mansour hotar hans land.

Egypten, ett land på 84 miljoner med en GDP på $254 miljarder, har tagit ungefär samma spår som Libanon. En talesman för interim-utrikesministern Nabil Fahmy “välkomnade” överenskommelsen och såg den också som ett steg mot kärnenergined- rustning av MellanÖstern. Den jordanska regeringens talesman, Muhammad al-Mumini , sa att överenskommelsen var “ett steg i rätt riktning.”

Han fortsatte visa hopp om att det internationella samfundet fortsättningsvis tog hänsyn till jämbördiga intressen för att lösa de andra säkerhetsproblemen i regionen. (Han menade det syriska inbördeskriget, vilket sätter en enorm börda på  Jordanien, och problemet med den palestinska statslösheten, vilket gäller 60% av Jordaniens befolkning bestående  av  familjer, etniskt rensade av israelerna från sina ursprungliga hem). Jordaniens Kung Abdullah II hade länge varnat, att ett krig med Iran skulle bli en katastrof för hans amerikanska och saudiska allierade.

Persiska Vikens Samarbetsråd för oljemonarkier var inte lika negativa som USA-media håller på att rapportera. Förenade ArabEmiratets ministär lovordade överenskommelsen och sa, man hoppades det skulle leda till regional stabilitet och ett slut på spridning av kärnenergi. På samma sätt välkomnade Khatar och Bahrain utvecklingen, och i likhet med Libanon och Egypten sa man, de hoppades att det skulle leda till en kärnvapenfri zon i MellanÖstern. Vi vet att Oman godkänner det, för de var värdar för dom förberedande mötena mellan USA och Iran. Kuwait (ett land på 3.2 miljoner med BNP på $173 miljard)   ser inte ut att gilla överenskommelsen, eftersom det verkar vara tyst om den.

Som för Saudiarabien, som vissa pundhuvuden hävdar är så upprörd av förhandlingarna, att man är beredd gå ihop med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, nåja, inte så mycket. Den saudiska kulturministern Dr Abdul Aziz bin Muhyi’d-Din Khoja sa, den förberedande överenskommelsen skulle kunna leda till en resolution om Irans nukleära problem och antog landet agerar med gott uppsåt.

Han var också glad att överenskommelsen erkände rätten för länder i regionen att dra fördel av kärnkraft. (Saudiarabien vill ha kärnreaktorer, något som Iran redan har i Bushehr, men Israel bombade Irak då man byggde en lättvattenreaktor, så Riyad verkar se FNs Säkerhetsråds åtaganden att avlägsna varje israeliskt veto mot fredliga reaktorer i regionen). I likhet med Egypten och Libanon, såg Saudiarabien också detta som ett första steg mot att också avlägsna israeliska kärnvapen från  Mellanöstern.

Algeriet, ett land med en befolkning på 38 miljoner och en GDP på $209 miljarder, välkomnade varmt uppgörelsen.
Det var inte fråga om att Syrien skulle bli grad för genombrottet, och regeringen i Damaskus sa, att man visat regionens problem kan lösas genom förhandling. Så i själva verket är Netanyahus Likudregering fullständigt isolerad i sitt ljudliga  förkastande av dessa förhandlingar. Uppenbarligen är alla i Mellanöstern positiva, och de flesta av länderna som räknas (genom storlek och makt) är absolut entusiastiska.

Graden av israelisk isolering

is matched only by the extremeness of its retorik. One Israeli cabinet member who has read too much Tom Clancy warned of “suitcase bombs” provided by Iran to terrorist for use in Western cities. Iran har inget kärnvapen och det finns inget sådant som en väskbombare och inget land har någonsin gett bort ett kärnvapen till någon, låt vara en ovårdad  terrorist. Återigen, Iran har inget kärnvapen eller någon särskild utsikt att ha något sådant.

Israel däremot har flera hundra stridsspetsar och hjälpmedel till att leverera dessa, bomber som man utvecklat i hemlighet  och under falska förespeglingar. Och Israel använder rutinmässigt det nukleära förrådet till att hota eller utöva utpressning mot andra länder, som med Ariel Sharons hot riktat mot Saddam Husseins Irak.

övers Ingrid Ternert

14 december, 2013

Gaza törstar efter vatten och frihet

Filed under: nya — ingrid @ 22:49

Gazaremsan rusar nu enl FN in i en vattenkris som kommer göra omrÃ¥det obeboeligt inom nÃ¥gra fÃ¥ Ã¥r. Orsaken är att 90-95% av Gazas vattenreserv till följd av Israels blockad och upprepade attacker är förorenad av avlopp, kemikalier och havsvatten. ”Det är en kris” konstaterar Rebhi El Sheikh pÃ¥ den palestinska vattenmyndigheten. ”Det är svÃ¥r brist pÃ¥ vatten i Gaza o allvarlig försämring av vattenkvalitén”.

Endast 5-10% av Gazas vatten är idag tjänligt att dricka. SmÃ¥skalig avsaltning av havsvatten ger acceptabelt vatten som mest till 20% av befolkningen. Men 80% av Gazaborna tvingas köpa sitt dricksvatten pÃ¥ flaska – nÃ¥got som enligt FNs barnfond UNICEF, kan kosta hushÃ¥llen upp till en tredjedel av deras inkomst.

Israels olagliga blockad av Gaza – som inte bara omfattar införsel utan ocksÃ¥ utförsel av varor! – har försatt omrÃ¥det i en permanent kris som skurit av palestinierna i Gaza frÃ¥n deras familjer pÃ¥ Västbanken och omvärlden, berövat människor deras rätt till utbildning och sjukvÃ¥rd och omöjliggör varje försök till, att genom domstolar fÃ¥ dessa brott mot mänskliga rättigheter prövade.

Bristen på mediciner, byggnadsmaterial, bränsle och reservdelar har resulterat i ökad sjuklighet bland svaga grupper som barn och gamla, och nästan ingenting kan repareras och återuppbyggas. Elektricitet saknas en stor del av tiden. Sedan den egyptiska militärregimen börjat förstöra de smuggeltunnlar som hållit Gaza vid liv har dessutom situationen förvärrats ytterligare. Och läget blir alltmer explosivt.

Sveriges regering och EU bär ett tungt ansvar för att blockaden av Gaza fortsätter. I stället för att kraftfullt protestera och sätta in sanktioner mot Israel har man valt att fortsätta utveckla ett allt närmare samarbete med denna regim som – genom ockupation och förtryck av palestinierna – stÃ¥r för allt det man i andra fall säger sig ta avstÃ¥nd ifrÃ¥n.

Frågan är vad man tror skall hända? Hur den nuvarande politiken skall leda till någon lösning av konflikten? Regeringen och för den delen våra oppositionspartier är skyldiga, de av oss som frågar, ett svar! Hur o när tänker man agera, så att blockaden av Gaza stoppas och den israeliska ockupationen upphör?

 

Gunnar Olofsson, Gigagatan 22, 507 43 Borås, tfn. 033-121109, e-mail gunnaroson@gmail.com

1 december, 2013

21 nov utkast Kongressens ‘kvinnliga’ stämpel leder islamistkriget till Nordamerika

Filed under: nya — ingrid @ 16:18

The Congress’s “womanish attachment” to Foreigners is bringing the Islamists’ war to North America

av mike  Mikael F Scheuer 6 november 2013

The material below the dotted line is the written version of my part in a six-member panel’s presentation to the House’s Homeland Security Committee on 9 October 2013. I ran late on 8 October 2013 and so failed to provide the committee’s members with a typed-up version of my opening statement before the hearing. I submitted it to them on 10 October 2013.

As things turned out, my tardiness did not really matter. The committee’s Chairman was knowledgeable, polite, and interested in what each panel member had to say, agreeing with some and challenging others. The rest of the Committee — at least those who showed up — was a train wreck or ignorance, arrogance, partisanship, and incompetence.

The Democratic members used most of their allotted time to chastise the Republicans for the government’s shutdown. The three Republicans who spoke to me — especially one from New York — had no interest in what I said about the growing certainty that the Islamists’ war soon will be fought, in part, in North America. Instead, the Republicans used most of their time to satisfy their AIPAC paymasters by praising and defending Israel, for whom they have what Alexander Hamilton would describe as a “womanish attachment.”

One lad from South Carolina also added a short homily on how the religion of Moses and Abraham made the United States and Israel one and the same. And another fellow from Utah was bent on getting me to name the names of people at the CIA who know what is blisteringly obvious to all but the 535 members of Congress — that our ties to Israel are a clear and increasingly mortal threat to U.S. security, its economy, and the lives of Americans because it is one of the central motivations of our Islamist enemies.

I refused to play ball. Utah’s contemporary version of Tail-gunner Joe McCarthy also added that he “knows” all Muslims hate all Americans, their freedoms, and women’s rights and that is why they are attacking us. He must have been briefed by that preacher from South Carolina, or by Senators Graham and McCain, the Knesset members masquerading as U.S. Senators. (1)

Finally, in what has been a genuine and touching surprise, I have received several dozen e-mails from Americans who said they appreciated what I had to say to the committee. I want to thank them publicly for their kind words, and say that while they encourage me to continue speaking out, I must confess that I think there is little hope of preventing combat against Islamist forces in the United States in the years ahead. The quite large Homeland Security Committee probably is a pretty good microcosm of the attitudes of both the House and the Senate on these issues, and, if this judgment is correct, most of these ladies and gentlemen do not give a damn about the safety of American lives and property here at home.

Indeed, after listening to some of the members of this committee, as well as to the last three presidents and many others in Congress and the media for the last fifteen years, it seems likely that many would silently welcome attacks in the United States so they could say “we and Israel and now in the same a boat.” They then could go on with their daily businesses of war, taxing, and graft as usual.

What this means for Americans is that time is running out, and that there is every reason for them to exercise their rights under the 2nd Amendment as soon and as fully as possible. It seems likely that within the foreseeable future Americans will be called to defend themselves against Islamist fighters and/or an oppressive federal government that too-late sees that its deliberate lies about Islamist motivation, its willingness to facilitate U.S. military defeat overseas, its failure to control U.S. borders, and its groveling to Israel and the Saudi police-state have combined to bring war to our shores and that the only response it has is severe martial law — which is better known as tyranny.

One hopes that Phillip Bobbitt was right in his fine new book about Machiavelli’s thought when he argues that, in times when a republic’s leaders “become unsuitable,” one of the great strengths of a republic lies in “the ruthlessness of the public, which can replace its leaders according to the demands of circumstances.” (2)

Notes:
–1.) http://homeland.house.gov/hearing/hearing-al-shabaab-al-nusra-how-westerners-joining-terror-groups-overseas-affect-homeland
–2.) Phillip Bobbitt. The Garments of Court and Palace. Machiavelli and the World He Made. New York: Grove Press, 2013, p. 90

——————————————————————–

NOTES ON U.S. AND WESTERN JIHADIS RETRUNING HOME

9 October 2013
Michael F. Scheuer

–(1.) As America enters the seventeenth year of the war that much of Islam formally began waging against it in 1996, American and other Western Muslims have been traveling to support and/or fight alongside the mujahedin since the mid-1980s.

–The first Western jihadis went to fight with the Afghan mujahedin against the Red Army in the mid-1980s.

–Westerners continued to trickle into the jihads in such places as the North Caucasus, Somalia, and the Balkans in the 1990s, but the big increase in their numbers occurred after Osama bin Laden declared war on the United States in August, 1996, and especially after al-Qaeda’s impressive victories on 9/11.

–Today, Syria and Somalia seem to be the most prominent destinations for U.S. and Western Muslim fighters, although some have turned up in North Africa and the Sahel as well.

–(2.) From the 1980s through today, U.S. Muslim citizens who go overseas to fight jihad return to America with several attributes, some old and some knew, but all strongly held.

–They return home, of course, with the same religious faith that motivated to travel abroad to fight, but it will be strengthened by the simple fact that they were on the winning side.

–Since 1996, America has been engaged in what is preeminently a religious war for those who are waging it, not withstanding the deliberately misleading protests against this reality by our last three presidents.

–That American Muslim fighters have traveled, fought, survived, won, and returned home safely proves two things to themselves, their families, and their religious communities:

–God was pleased by their actions and ensured they were successful.

–And for the younger people in the U.S. Muslim community — especially for young males — they will become role models in terms of an individual fulfilling his religious responsibility to defend Islam.

–They also will return with increased talent in the use of small arms and explosives — a teachable talent — and with increased skills at building covert organizations. They will likewise return with confidence that victory is possible. They and their colleagues know that they inflicted humiliating defeats on the U.S. and NATO militaries in Iraq and Afghanistan, and that knowledge will boost morale and recruitment.

–Finally, the American fighters will return with a greatly enhanced knowledge of and contacts with other similarly minded men from across the Muslim world. All of the jihads to which American Muslims travel are fought by locals and an assortment of other men from countries that span the globe. The Americans will come home fully aware that the movement bin Laden started and led is now truly international in scope, and is quickly growing in numbers and geographical reach. They also will come home with a list of contacts among their fellow mujahedin from whom they can seek advice or more material forms of assistance.

–(3.) As I noted at the start, the subject of our discussion today is about a phenomenon that is nearly 40 years old. It is clearly more dangerous today than ever before, but the factors that cause the problem — the factors that motivate young Muslim Americans to jihad — have been the same over time.

–And while there are a number of factors that motivate these young people — including Saudi-sponsored and funded religious education in the United States, and the bonds of family, clan, tribe, and nationalism that remain strong and vibrant even after immigration — the first and most important motivation for these American Muslims to go to war is the bipartisan and interventionist foreign policy of the U.S. government and the existence of Israel and numerous un-Islamic tyrannies in the Arab world, all supported by the United States.

–Indeed, since Laden declared war on America in 1996, al-Qaeda and its allies have had — from their perspective –only two indispensable allies: Allah and U.S. and Western interventionism.

–(4.) To conclude my opening statement, I would say that while what American Muslim mujahedin bring back with them from jihad is important, what they find in the United States upon returning is will be much more important in motivating what I believe will become combat situations — like the recent event in Nairobi and others much worse — in the United States over the next decade.

–And what they will find on their return will be a steady-as-she-goes interventionist U.S. foreign policy which has been a constant for more than thirty years.

–We will be continuing to unquestionably arm, support, and justify Israel.

–We will continue to support tyranny in Saudi Arabia, Jordan, Algeria, and elsewhere in the Muslim world.

–We will continue preaching democracy but stand ready to immediately intervene to undermine fairly elected governments in places like Palestine and Egypt.

–And certainly most dangerous for U.S. national security, we will continue to prosecute the clash of civilizations, initiated by President Bush and accelerated by President Obama and Mrs. Clinton, designed to impose secularism, democracy, and women’s rights on an Islamic world ready and willing to fight forced Westernization to the death.

–In terms of the length of our war with Islam, this attempt to teach our little, brown Muslim brothers to be just like us will lengthen the war every bit as much as the unprovoked and unnecessary military interventions in Libya, Mali, and Iraq.

–(5.) And if you think that I place too much emphasis on the motivation provided to U.S. citizens and other Western mujahedin by U.S. and Western interventionism, I would draw your attention to the reality that, to the best of my knowledge, neither we nor any of our NATO partners have yet to capture a Western Islamist fighter whose words or documents have shown a motivation to attack based on hatred for liberty, elections, or gender equality. Invariably, they attribute their motivation to U.S. and Western military intervention in the Islamic world and U.S. and Western support for Israel and various Muslim tyrannies.

23 november, 2013

Hemska amerikanska krigsbrott i Afghanistan

Filed under: nya — ingrid @ 11:29

21 november, 2013

Den imperialistiska epoken. Vad innebär den nu för oss?

Filed under: nya — ingrid @ 12:03

                                                                                                   

Vi lever i en imperialistisk epok, men vet idag inte riktigt vad detta innebär. MÃ¥nga har under Ã¥ren engagerat sig och demonstrerat under parollen ‘Stoppa USA imperialismen’. Fast vi märker inte sÃ¥ mycket av det idag, trots fortsatt plund ring av länder i världen. Men nu sker detta pÃ¥ ett annat sätt. Imperialismen är ett särskilt stadium av kapitalismen med tre utmärkande drag. Det är 1) en monopolistisk kapitalism  2) en parasitär eller ruttnande kapitalism  3) en döende kapitalism.

Det ekonomiskt kännetecknande för imperialismen  är att monopolen har avlöst den fria konkurrensen. 

Vad som utmärker imperialismen i sina huvuddrag är:

1) Koncentrationen av produktion och kapital med sina karteller, syndikat och truster skulle under detta stadium hunnit nå det stadium som leder till monopolkapitalism.

2) Storbanksmonopolen med 3-5 jättebanker behärskar Amerikas, Frankrikes och Tysklands ekonomiska liv;

3) Då industrikapitalets monopol smälter samman med bankkapitalet uppstår stora truster. Dessa lägger under sig råvarukällor tillsammans med finansmaffian;

4) Världens ekonomiska uppdelning mellan internationella karteller har pÃ¥börjats. Det finns  redan över hundra sÃ¥dana internationella karteller, som behärskar hela denna världsmarknad, som man uppdelat ‘i godo’ – ända tills ett nytt krig utbryter med en ny uppdelning!

Ett särskilt karaktäristiskt drag är, att till skillnad från varuexporten står inte kapitalexporten under monopolkapitalets nära samband med den ekonomiskt-politiskt-territoriella uppdelningen av världen.

5) Världens uppdelning med kolonier är avslutad.  I Amerika och Europa, senare även i Asien, blev under åren 1898-1914  imperialismen fullständigt utvecklad som kapitalismens högsta stadium. Det spansk-amerikanska kriget 1898, boerkriget 1899-1902, det rysk-japanska kriget 1904-1905 och den ekonomiska krisen i Europa 1900. Dessa är de viktigaste historiska milstolparna under världshistoriens nya epok.

Imperialismen är en ruttnande  eller parasitär kapitalism, särskilt med en ruttnande tendens, som utmärker  varje monopol under den privata äganderätten till produktionsmedlen.

Detta utplånar skillnaden mellan den bakåtsträvande borgarklassens demokratiska, republikanska och monarkistiska imperialism, just genom att såväl den ena som den andra av dessa förruttnar levande (vilket ingalunda utesluter kapitalismen överraskande snabba utveckling i enskilda länder under vissa perioder och industrigrenar.)

För det andra framträder kapitalismens förruttnelse  i en sÃ¥dan belägenhet, att ett väldigt skikt av rentiärer uppstÃ¥r,  dvs  kapitalister som lever pÃ¥ ”kupongklippning” (aktier). I vart och ett av de fyra avancerade imperialistländerna – Storbritannien, Nordamerika, Frankrike och Tyskland – uppgÃ¥r kapitalet i värdepapper till 100-150 miljarder franc, vilket innebär en inkomst pÃ¥ minst 5-8 miljarder per Ã¥r och land.

Kapitalexport är parasitism i kvadrat

För det fjärde Finanskapitalet vill inte ha frihet utan herravälde. Utmärkande för imperialismen är politisk reaktion över hela linjen. Korruption, mutor i jätteformat, Panama (med sina mutor) i alla dess former.

För det femte förvandlas utsugningen av förtryckta nationer till att oupplösligt förknippas med annexioner, särskilt dÃ¥ av kolonier frÃ¥n fÃ¥talet ”stora” makters sida, sÃ¥ den ”civiliserade” världen parasiterar alltmer pÃ¥ de icke civiliserade folkens kroppar, de människor man räknar i hundratals miljoner.

Det romerska proletariatet levde på samhällets bekostnad. Det moderna samhället lever på proletariatets bekostnad. Denna djupsinniga anmärkning av Sismondi har Marx särskilt understrukit.

I någon mån har Imperialismen förändrat saken. Privilegierade skikt av imperialistmakternas proletariat har till viss del levt på de icke civiliserade folkens hundratals miljoner människors bekostnad.

Det är klart varför imperialismen är en döende kapitalism, som bildar en övergång till socialismen: De monopol som växer fram ur kapitalismen, innebär då redan kapitalismens bortdöende, att  den övergår till socialism. Dess gigantiska samhälleligande av arbetet innebär detsamma.

Med denna definition av imperialismen hamnar man i fullständig motsättning till Karl Kautsky, som vägrar se  imperialismen som en ”fas av kapitalismen” och definierar imperialismen som en politik vilken finanskapitalet ”föredrar”, med ”industriella” länders strävan efter att annektera ”agrara” länder. Den definitionen är teoretiskt rakt igenom falsk. Det säregna med imperialismen är inte industrikapitalets utan finanskapit alets herravälde, en strävan att inte bara annektera agrara, utan alla slags länder

Kautsky lösrycker imperialismens politik frÃ¥n dess ekonomi, lösrycker monopolism i politiken frÃ¥n monopolism i ekonomin för att bana väg för sin banala reformism i stil med ”avväpning”, ”ultraimperialism” och dylikt struntprat.  Syftet med den teoretiska förfalskningen och innebörden gÃ¥r helt ut pÃ¥ att skyla över imperialismens djupaste motsättningar och rättfärdiga teorin om ”enhet” med dess föresprÃ¥kare, dvs de öppna socialchauvinisterna och opportunisterna.

Vi har redan tillräckligt uppehÃ¥llit oss vid denna Kautskys brytning med marxismen bÃ¥de i ‘Sotsial-Demokrat’ och ‘Kommunist’.VÃ¥ra ryska kautskyaner – organisationskommitténs anhängare med Axelrod och Spectator i spetsen samt Martov och i betydande grad Trotskys inbegripen – föredrog att förbigÃ¥ frÃ¥gan om kautskyanismen som riktning.

Man vågade inte försvara det Kautsky skrev under kriget, utan försökte klara sig ifrån det hela. Antingen genom att helt enkelt lovprisa Kautsky (Axelrod i sin tyska broschyr, som organisations-kommittén hade lovat ge ut på ryska) eller genom att  åberopa privatbrev från Kautsky (Spectator), i vilka han försäkrar sig tillhöra oppositionen och jesuitiskt bagatellisera sina chauvinistiska förklaringar.

Man borde pÃ¥peka att Kautsky i sin ”uppfattning” av imperialismen – liktydigt med en försköning av densamma – tar ett steg tillbaka, inte enbart i jämförelse med Hilferdings Finanskapitalet (hur ivrigt än Hilferding själv numera försvarar Kautsky och ”enheten” med socialchauvinisterna!) utan ocksÃ¥ i jämförelse med socialliberalen Hobson. Denne engelske ekonom, som inte gör det minsta ansprÃ¥k pÃ¥ att kallas marxist, ger i sitt verk frÃ¥n 1902 en betydligt djupare definition av imperialismen och blottar dÃ¥ dess motsättningar.

SÃ¥ här skrev denne JAHobson (där man kan finna nästan alla Kautskys pacifistiska och ”försonliga” plattityder) i denna särskilt viktiga frÃ¥ga om imperialismens parasitism: Han säger att dessa bÃ¥da förhÃ¥llanden försvagat de gamla imperiernas styrka: 1) ”Den ekonomiska parasitismenoch 2)         Personal frÃ¥n beroende folk bildar uppställning av dessa arméer. ”Den första omständigheten är det vanliga under denna ekonomiska parasitism, att den härskande staten utnyttjar sina provinser, kolonier och avhängiga länder till att berika den egna härskande klassen och muta sina lägre klasser, sÃ¥ de hÃ¥ller sig lugna.” Beträffande den andra omständigheten skriver man om Hobson:

”Ett av de sällsammaste symptom pÃ¥ imperialismens blindhet är mer pÃ¥ sin plats än i socialliberalen Hobsons mun, där det  finns mer i visan om imperialismens ”blindhet” än hos ”marxisten” Kautsky om den sorglöshet med vilken Storbritannien, Frankrike och andra imperialistnationer, vilka slÃ¥r in pÃ¥ den vägen.

Storbritannien gick längst i detta avseende. De flesta drabbningar genom vilka man erövrat sitt indiska imperium, har utkämpats med infödda arméer. I Indien och pÃ¥ senare tid ocksÃ¥ Egypten, finns stora stÃ¥ende härar under brittiskt befäl.  Nästan alla krig som är förknippade med deras dominions i Afrika, utkämpades för oss av infödda, undantaget Afrikas sydliga del.”

Perspektivet om Kinas uppdelning framkallar från Hobsons sida följande ekonomiska bedömning:

”DÃ¥ skulle största delen av Västeuropa kunna anta samma utseende och karaktär, vilket nu utmärker vissa landsdelar i södra England, pÃ¥ Rivieran, i de av turister mest besökta och av rikt folk bebodda trakterna av Italien och Schweiz – nämligen: smÃ¥ klickar av rika aristokrater med utdelning och pension frÃ¥n Fjärran Östern.

Därnäst en nÃ¥got större grupp yrkesidkare och handelsmän samt ett mer betydande antal privata tjänare och arbetare inom transportväsendet och industrin, som sysslar med att lägga sista handen vid ömtÃ¥liga varor. Dessa de viktigaste industrigrenarna ska däremot försvinna och de vanligaste livsmedlen och masshalvfabrikaten strömma in som tribut frÃ¥n Asien och Afrika.”

”Vi har antytt möjligheten av en mer omfattande allians mellanVästsländer, en europeisk stormaktsfede ration skulle alls inte föra världscivilisationen framÃ¥t utan istället frambesvärja en oerhörd fara för västlig parasitism: att avskilja en grupp framskridna industrinationer, vars högre klasser erhÃ¥ller en väldig tribut frÃ¥n Asien och Afrika, och hÃ¥ller med denna stora tribut dresserade massor av personal.

Dom som inte längre är sysselsatta med framställning av massprodukter inom jordbruk och industri, utan med en personlig tjänst eller ett underordnat industriarbete under en ny finansaristokratis kontroll. Må dessa som är benägna  att med en axelryckning avfärda en sådan teori [ett sådant perspektiv], att inte kunna beakta detta att vara värd någonting, att tänka sig in i dessa ekonomiska och sociala förhållanden i det nutida södra Englands områden, vilka redan nu är försatta i ett sådant läge.

Tänk bara, vilken oerhörd utvidgning av systemet hade inte kunnat bli möjlig, såvida Kina hade underkastats en ekonomisk kontroll av dylika grupper finansmän, dessa som investerar i kapital och deras politiskt anställda, vilka fått de handelsanställ da att pumpa ut profiter ur denna den största potentiella reservoar världen någonsin skådat till att förbrukas i Europa.

Situationen är självfallet alltför komplicerad, världskrafternas spel alltför svÃ¥ra att överblicka, då denna eller nÃ¥gon annan tolkning av framtiden i en enda riktning varit mycket sannolik. Men de influenser som för närvarande styr västeuropeisk imperialism rör sig i denna riktning och möter inget motstÃ¥nd. SÃ¥vida de inte avleds Ã¥t annat hÃ¥ll, verkar de i just en enda riktning mot just ett sÃ¥dant mÃ¥l.”

Socialliberalen Hobson ser inte att endast det revolutionära proletariatet kan bjuda detta ”motstÃ¥nd”, och enbart i form av en social revolution. Just därför är han socialliberal! Men redan 1902 kom han pÃ¥ ett förträffligt sätt fram till bÃ¥de frÃ¥gan om ”Europas förenta staters” betydelse (vilket Kautskys Trotskij borde hÃ¥llit i minnet!) och av allt detta de i skilda länder hycklande kautskyaner, som skyler över att opportunisterna (socialchauvinisterna) tillsammans med den imperialistiska borgarklassen just arbetar pÃ¥ att skapa ett imperialistiskt Europa pÃ¥ Asiens och Afrikas skuldror.

Att opportunisterna objektivt sett utgör en del av småbourgeoisin och vissa skikt inom arbetarklassen, den del som är köpt med imperialismens extraprofit och förvandlad till kapitalismens gårdvar, till arbetarrörelsens fördärv.

Till detta ekonomiska ytterst djupgående samband, just mellan den imperialistiska bourgeoisin och opportunismen i våra dagar (för hur lång tid?) som segrat inom arbetarrörelsen, har vi hänvisat till upprepade gånger, inte enbart  i artiklar utan också i partiets resolutioner.

Vi har av bl.a detta dragit slutsatsen, att en brytning med socialchauvinismen är oundviklig. VÃ¥ra kautskyaner  skulle föredra att kringgÃ¥ frÃ¥gan! Martov har t ex redan i sina föredrag lanserat en sofism, som i ‘Meddelanden frÃ¥n OKs utlandssekretariat, nr 4 av den 10 april 1916′, som uttrycks pÃ¥ följande vis:

”… Den revolutionära socialdemokratins sak har legat mycket illa till, ja rentav hopplöst, sÃ¥vida de arbetargrupper som mest närmar sig de ”intellektuellas” andliga utveckling och de mest kvalificerade, hade ödesbestämt vänt socialdemokratin ryggen och istället gÃ¥tt över till opportunismen …”

Med hjälp av det enfaldiga lilla ordet ”ödesbestämt” och ett visst taskspeleri har man kringgÃ¥tt det faktum, att bestämda arbetarskikt gÃ¥tt över till opportunismen och den imperialistiska bourgeoisin! Det är just detta faktum sofisterna i OK vill kringgÃ¥!

De inskränker sig till denna ”officiella optimism” som bÃ¥de kautskyanen Hilferding och mÃ¥nga andra nu stoltserar med: Man menar att de objektiva betingelserna borgar för proletariatets enhet och den revolutionära strömningens seger! Vi är alltsÃ¥ ”optimister” vad gäller proletariatet!

Men i själva verket är de alla, dessa kautskyaner, Hilferding, OK-folket, Martov & Co – optimister  beträffande opportunismen. Det är pudelns kärna!

Proletariatet är en skapelse av kapitalismen – världskapitalismen – och inte bara den europeiska och inte enbart den imperialistiska. I världsmÃ¥ttstock, 50 Ã¥r förr eller senare – är det i denna omfattning en bifrÃ¥ga – kommer ‘proletariatet’  naturligtvis bli enhetligt och inom detsamma kommer den revolutionära socialdemokratin ”oundvikligt” att segra.

Det är inte detta frågan gäller herrar kautskyaner, utan att ni nu i Europas imperialistländer gör lakejtjänst åt opportunister na, vilka är främmande för proletariatet som klass, och är borgarklassens tjänare, dess agenter, som för in borgarnas inflytande bland proletariatet och det arbetarrörelsen måste befrias från, såvida den inte ska förbli en borgerlig arbetarrörelse.

Er predikan för ”enhet” med opportunisterna, med Legien, David et consortes, med plechanov-iterna eller med Tjchenkeli och Potresov osv, är objektivt sett ett försvar för arbetarnas förslavande under den imperialistiska bourgeoisin med hjälp av dess bästa agenter inom arbetarrörelsen. Den revolutionära socialdemokratins seger i världsmÃ¥ttstock är absolut oundviklig, men gÃ¥r och kommer att gÃ¥ framÃ¥t, ska äga rum och kommer att äga rum enbart mot er, den kommer segra över er.

Dessa båda tendenser, rentav två partier inom den moderna arbetarrörelsen, som 1914-16 så uppenbart gick isär i hela världen, utforskades av Engels och Marx i England under flera årtionden, ungefär från 1858 till 1892.

Varken Marx eller Engels levde fram till världskapitalismens imperialistiska epok, som tidigast börjat åren 1898-1900. Men det säregna med England var, att det redan från mitten av 1800-talet åtminstone två av imperialismen mest utmärkande drag låg förhanden 1) ofantliga kolonier 2) monopolprofit till följd av dess monopolställning på världsmarknaden.

I båda avseenden utgjorde England ett undantag bland de kapitalistiska länderna, och påvisades alldeles klart och bestämt av Engels och Marx i analysen av detta undantag, sambandet med opportunismens (temporära) seger inom den engelska arbetarrörelsen.

I ett brev till Marx av den 7 oktober 1858 skrev Engels: ”Det engelska proletariatet förborgerligas faktiskt alltmer, sÃ¥ denna den mest borgerliga av alla nationer tycks tydligen sist och slutligen leda det hela därhän, att det vid sidan av bourgeoisin finns en borgerlig aristokrati och ett borgerligt proletariat.

IfrÃ¥ga om en nation som utsuger hela världen, är det självfallet i viss mÃ¥n riktigt.” I ett brev till Sorge frÃ¥n 21 sept 1872 rapporterar Engels, att Hales ställde till stor skandal i Internationalens federala rÃ¥d och genomdrev ett misstroendevotum mot Marx, emedan denne hade sagt att ”de engelska arbetarledarna sÃ¥lt sig”. Den 4 augusti 1874 skriver Marx till Sorge: ”Vad stadsarbetarna här [i England] beträffar, mÃ¥ste man beklaga att inte hela ledarpacket kommit in i parlamentet. Det är det säkraste sättet att göra sig av med slöddret.”

I ett brev till Marx den 11 augusti 1881 talar Engels om ”dessa usla engelska fackföreningar som lÃ¥ter sig ledas av personer som sÃ¥lt sig till eller Ã¥tminstone betalas av bourgeoisin”. I ett brev till Kautsky 12 sept 1882 skrev Engels: ”Ni frÃ¥gar mig vad de engelska arbetarna tänker om kolonialpolitiken? NÃ¥väl, precis detsamma som de tänker om politiken över huvud taget … Här finns ju inget arbetarparti, här finns bara konservativa och liberala radikaler,och arbetarna lever flott pÃ¥ Englands världsmark nads och koloniala monopol.”

Den 7 dec 1889 skriver Engels till Sorge: ”Det mest motbjudande här [i England] är den hos arbetarna djupt rotade borgerliga ‘värdigheten’… Och till och med Tom Mann, som enligt min mening är den bäste av de alla, talar gärna om att han skall luncha med Lordmayorn. Om man jämför detta med fransmännen, förstÃ¥r man vad en revolution är bra till …”

I ett brev av den 19 april 1890: ”… Rörelsen [den engelska arbetarklassens] fortgÃ¥r under ytan, griper omkring sig till allt bredare skikt och allra mest just bland den hittills stagnerande understa [kursiverat av Engels] massan, och den dagen är inte längre avlägsen, dÃ¥ denna massa plötsligt finner sig själv, då man fÃ¥r klart för sig, att det är just  dom själva som är denna kolossala massa stadd i rörelse.

Den 4 mars 1891: ”Det sprängda dockarbetarförbundets misslyckande, de ‘gamla’ konservativa fackföreningar som är rika och just därför fega, stannar ensamma kvar pÃ¥ valplatsen…” Den 14 sept 1891: PÃ¥ fackföreningskongressen i Newcastle blev de gamla unionsmännen, motstÃ¥ndarna till 8-timmarsdagen, slagna ”och de borgerliga tidningarna erkänner helt det borgerliga arbetarpartiets nederlag” (överallt kursiverat av Engels).

Att Engels ocksÃ¥ i tryck offentligt framfört dessa tankar som han i Ã¥rtionden upprepat, bevisar hans förord 1892 till andra upplagan av ‘Den arbetande klassens läge i England’. Här talar han om ”aristokratin inom arbetarklassen”, om en ”privilegierad minoritet” bland arbetarna i motsats till den ”breda arbetarmassan”.

En ”liten privilegierad, skyddad minoritet” av arbetarklassen hade själva ”varaktiga fördelar” av Englands privilegierade ställning Ã¥ren 1848-68, medan den ”breda massan i bästa fall enbart Ã¥tnjutit en kortvarig förbättring av sitt läge …I samband med industrimonopolets sammanbrott kommer engelska arbetarklassen att förlora denna sin privilegierade ställning …”

Medlemmarna av de ”nya” fackföreningarna, de okvalificerade arbetarnas organisationer, har ”en omätlig fördel: deras sinnen är ännu en jungfrulig jordmÃ¥n, fullständigt fri frÃ¥n nedärvda ‘respektabla’ borgerliga fördomar, som förvirrar de bättre ställda ‘gamla unionmännens’ huvuden …” ”De sÃ¥ kallade arbetarrepresentanterna” är i England personer ”man förlÃ¥ter i sin egenskap av arbetare, medan de själva gärna velat dränka denna egenskap i sin egen liberalisms ocean …”

Vi har med avsikt anfört tämligen utförliga utdrag ur Marx’ och Engels’ direkta uttalanden för att läsarna ska kunna studera dessa i sin helhet. Och det är nödvändigt att studera detta, det lönar sig att uppmärksamt tänka sig in i dessa argument. För här ligger kärnan i denna taktik inom arbetarrörelsen, som imperialistepokens objektiva förhÃ¥llanden dikterar.

Redan Kautsky försökte också här ”ställa till oreda” och ersätta marxismen med en äcklig försonlighet mot opportunisterna. I polemik med de öppna och naiva socialimperialisterna (i stil med Lensch), som försökte rättfärdiga kriget frÃ¥n Tysklands sida med att det kunde vara ett medel att förinta Englands monopolställning, sÃ¥ ”korrigerar” Kautsky denna uppenbara lögn med en annan lika uppenbar. I stället för en cynisk lögn sätter han in en salvelsefull sÃ¥dan!

Han säger att Englands industrimonopol för länge sedan är brutet och förintat, men behöver och kan inte förstöra det. Varför är detta argument så falskt?

För det första. Därför att Englands kolonialmonopol förbigÃ¥s med tystnad. Men som vi sett pÃ¥visade Engels detta fullständigt tydligt redan 1882, sÃ¥ledes för 34 Ã¥r sedan idag 1914! Englands industrimonopol är förstört, men kolonialmonopo let är inte  bara kvar, utan har dessutom skärpts i en utomordentlig grad, dÃ¥ hela jorden redan blivit uppdelad! Med hjälp av sin äckliga lögn smugglar Kautsky in denna borgerligt pacifistiska och opportunistiskt kälkborgerliga lilla idé, att det inte ”finns nÃ¥got att kriga om”.

Tvärtom, kapitalisterna har för närvarande inte bara något att kriga om, utan måste rentav föra krig, såvida de vill bevara kapitalismen, för utan en våldsam omfördelning av kolonierna, kan nya imperialistist-länder inte få de privilegier, som de äldre (och mindre starka) imperialististmakterna åtnjuter.

För det andra. Varför ger Englands monopol en förklaring till opportunismens (temporära) seger i England? Emedan monopolet ger en extraprofit, dvs en överskottsprofit utöver den normala kapitalistiska profiten, som är sÃ¥ vanlig i hela världen. Av denna extraprofit kan kapitalisterna ge ut en del (en inte sÃ¥ liten del!) till att muta sina arbetare för att bilda nÃ¥got i stil med ett förbund, ungefär i stil med de engelska fackföreningarnas berömda ”allianser” med sina företagare, som makarna Webb har skildrat.

 - ett förbund mellan arbetarna som tillhör en viss nation med sina kapitalister mot de övriga länderna. Englands industri- monopol blev redan i slutet av 1800-talet tillintetgjort. Det är obestridligt. Men hur gick det till? SÃ¥ varje monopol försvann? Om sÃ¥ vore, skulle Kautskys (mot opportunismen) försonliga ”teori” ha ett visst berättigande. Men saken är den, att sÃ¥ är inte fallet.

Imperialismen är en monopolistisk kapitalism. Varje kartell, trust, syndikat, varje jättestor bank är ett monopol. Extraprofiten har inte försvunnit utan är kvar. Ett privilegierat, finansiellt rikt lands utsugning av alla övriga länder finns också kvar och har blivit starkare.

En handfull rika länder, endast fyra, ifall man enbart avser en självständig och verkligt gigantisk ”modern” rikedom – nämligen England, Frankrike, Förenta Staterna och Tyskland - med utvecklade monopol i omätlig omfattning, fÃ¥r extra profit pÃ¥ hundratals miljoner, om inte rentav miljarder, ”rider pÃ¥ ryggen” pÃ¥ hundratals och Ã¥ter hundratals miljoner människor i andra länder, kämpar sinsemellan om fördelningen av detta särskilt präktiga, särskilt feta, särskilt bekväma byte.

Just det är imperialismens ekonomiska och politiska väsen, vars djupaste motsättningar Kautsky skyler över och inte visar.

Borgarklassen i en ”stor” imperialistisk makt kan ekonomiskt muta ”sina” arbetares överskikt, genom att för detta ändamÃ¥l ge ut ett par hundra miljoner franc om Ã¥ret, ty dess extra profit uppgÃ¥r förmodligen till cirka en miljard. Och frÃ¥gan om hur denna lilla allmosa fördelas mellan arbetarministrar, ”arbetarrepresentanter” (erinra er Engels’ utomordentliga analys av detta begrepp), de arbetare som deltar i krigsindustrikommittéer, arbetarämbetsmän, dessa i snävt skrÃ¥mässiga fackföreningar organiserade arbetare och tjänstemän osv – är redan en underordnad frÃ¥ga.

Under åren 1848-68 och delvis senare hade England ensamt en monopolställning; därför kunde opportunismen där i årtionden över huvud taget vinna; för det fanns inga andra länder med så rika kolonier och industrimonopol.

Den sista tredjedelen av 1800-talet bildade övergång till en ny imperialistisk epok. Det är inte ett lands finanskapital som åtnjuter monopol, utan finanskapitalet i några mycket få stormakter.  (I Japan och Ryssland kompletteras och delvis ersätts det moderna och nya finanskapitalets monopol med de monopol som sammanhänger med en militärmakt, ett ofantligt territorium eller ett särskilt gynnsamt utgångsläge för plundring av minoriteter:  Kina, Afrika osv) Av denna skillnad följer, att Englands monopolställning kunde vara obestridd under årtionden.

Det moderna finanskapitalets monopolställning utsattes för häftiga angrepp: De imperialistiska krigens epok hade pÃ¥börjats. Förr kunde man muta ett lands arbetarklass och korrumpera den i Ã¥rtionden. NÃ¥got sÃ¥dant är nu osannolikt, kanske rentav omöjligt, men istället kan varje imperialistisk ‘stor’makt muta mindre skikt avarbetararistokratin”(än vad som varit fallet i England 1848-68), och gör det ocksÃ¥.

DÃ¥ kunde ett ”borgerligt arbetarparti” – för att använda Engels’ utomordentligt träffande uttryck - bara uppstÃ¥ i ett land, då landet ensamt hade innehaft en monopolställning, men detta  under en lÃ¥ng tid. Nu är ett ”borgerligt arbetarpartioundvikligt och typiskt för alla imperialistländer, men med hänsyn till dessa länders desperata kamp vad gäller delning av bytet, är det  knappast sannolikt att ett sÃ¥dant parti under lÃ¥ng tid ska kunna segra i en rad länder. Truster, finansoligarkier, dyrtider och dylikt gör det möjligt att muta ett litet överskikt som förtrycker, kuvar, ruinerar och plÃ¥gar ett allt starkare proletariats och halvproletariats massa.

Ã… ena sidan har vi bourgeoisins och opportunisternas tendens att förvandla de fÃ¥ rikaste och mest privilegierade nationerna till ”eviga” parasiter pÃ¥ den övriga mänsklighetens kropp, att ”vila pÃ¥ lagrarna” genom utsugning av de svartas, indiernas och andra folks blod och hÃ¥lla dessa i schack med hjälp av den med storartad förstörelseteknik utrustade moderna militarismen. Ã… andra sidan ser vi tendensen hos de massor som starkare än nÃ¥gonsin varit förtryckta och burit pÃ¥ de imperialistiska krigens alla lidanden, att kasta av sig detta ok och störta bourgeoisin.

Arbetarrörelsens historia kommer nu oundvikligen att utvecklas i kampen mellan dessa bÃ¥da tendenser. Emedan den första tendensen inte är tillfällig, är den ekonomiskt ”grundad”. Bourgeoisin har redan i alla länder gett upphov till, uppammat och säkrat ”borgerliga arbetarpartier” av socialchauvinister. Skillnaderna mellan ett helt utformat parti, exempelvis Bissolatis i Italien, ett helt socialimperialistiskt parti och t.ex herrar Potresovs, Gvozdevs, Bulkins, Tjcheidzes, Skobelevs & Co till hälften utformade kvasiparti, är oväsentlig.

Viktigt är att den ekonomiska övergÃ¥ngen av arbetararistokratins skikt till bourgeoisins har mognat och blivit ett fullbordat faktum, och detta ekonomiska faktum, denna förskjutning i klassrelationer utan nÃ¥gon särskild ”möda”, kommer att finna en politisk form av ett eller annat slag.

PÃ¥ denna nämnda ekonomiska grundval har den modernaste kapitalismens politiska institutioner – press, parlament, sammanslutningar, kongresser osv – för de underdÃ¥niga, ödmjuka, reformistiska och patriotiska tjänstemännen och arbetarna skapats politiska privilegier och allmosor, som överensstämmer med de ekonomiska privilegierna och allmosorna.

Inkomstbringande och lugna poster i ett departement eller en krigsindustrikommitté, i parlamentet och i olika kommissioner, i de ”solida”, legala tidningarnas redaktioner eller i de inte mindre solida och ”borgerligt lydiga” arbetarfackföreningarnas styrelser – det är med detta som den imperialistiska bourgeoisin lockar och belönar de ”borgerliga arbetarpartiernas” representanter och anhängare.

Den politiska demokratins mekanik verkar i samma riktning. Ingenting kan i vÃ¥r tidsÃ¥lder uträttas utan val, ingenting kan göras utan massorna, men i boktryckarkonstens och parlamentarismens epok gÃ¥r det inte att leda massorna utan ett vittförgrenat, systematiskt genomfört, solitt uppbyggt system av smicker, lögn, bedrägeri, utan jonglerande med populära slagord pÃ¥ modet, utan löften till höger och vänster om alla möjliga reformer och alla möjliga förmÃ¥ner Ã¥t arbetarna – enbart för att de ska avstÃ¥ frÃ¥n revolutionär kamp till att störta bourgeoisin.

Jag vill kalla detta system för Lloyd-George-ism efter en av de mest framstÃ¥ende och skickliga representanterna för detta system i det ‘borgerliga arbetarpartiets’ klassiska land, den engelske ministern Lloyd George. Han är en förstklassig borgerlig geschäftsmakare och politisk skojare, en populär talare som förstÃ¥r sig pÃ¥ att kunna tala om vad som helst;

Genom att hålla ultrarevolutionära tal för en arbetarpublik kan han till och med driva igenom rejäla allmosor åt servila arbetare i form av sociala reformer (försäkring osv), och därigenom på ett glänsande sätt  tjäna bourgeoisin, och att just bland arbetarna föra in borgarnas inflytande just bland proletariatet, precis där det är nödvändigast och svårast att få massorna moraliskt underordnade.

Finns det dÃ¥ nÃ¥gon större skillnad mellan Lloyd George Ã¥ ena sidan och herrar Scheidemann, Legien, Henderson, Hyndman, Plechanov, Renaudel & Co Ã¥ den andra? Av de senare, invänder man mot oss, kommer nÃ¥gra att Ã¥tervända till Marx’ revolutio nära socialism. Det är möjligt, men det är en obetydlig gradskillnad, sÃ¥vida man tar frÃ¥gan politiskt, dvs i massomfattning. Enskilda inom de nuvarande socialchauvinistiska ledarna kan fÃ¥ Ã¥tervända till proletariatet.

Men den socialchauvinistiska eller (vilket är detsamma) den opportunistiska riktningen kan varken försvinna eller ‘Ã¥tervända’ till det revolutionära proletariatet. PÃ¥ ställen där marxismen är populär bland arbetarna kommer denna politiska riktning, detta ”borgerliga arbetarparti”, dyrt och heligt svära vid Marx’ namn.

Man kan inte förbjuda dom detta, lika lite som man kan förbjuda en handelsfirma att använda vilken etikett, vilken skylt, vilken reklam som helst. Det har i historien alltid varit så, att då de förtryckta klassernas populära revolution ära ledare dör, försöker fienden lägga beslag på deras namn för att bedra dessa förtryckta klasser.

Faktum är att ”borgerliga arbetarpartier”, vilka redan uppstÃ¥tt som politiska företeelser i alla avancerade kapitalistländer, att utan en energisk, skoningslös kamp över hela linjen mot dessa partier – eller om ni sÃ¥ vill grupper, riktningar osv – kan det inte ens bli tal om kamp mot imperialismen, om marxismen eller om den socialistiska arbetarrörelsen.

Tjcheidzes grupp, Nasje Delo och Golos Truda i Ryssland samt OK-anhängarna i utlandet är inget annat än en variant av en av dessa partier. Vi har inte den minsta anledning tro, att dessa partier kan försvinna före den sociala revolutionen. Tvärtom: ju närmare revolutionen kommer, desto starkare flammar de upp, ju tvärare och våldsammare övergångarna och sprången i förloppet blir, desto större roll spelar den revolutionära massans kamp mot den opportunistiska, kälkborgerliga strömningen i arbetarrörelsen.

Kautskynismen är ingen självständig strömning, för den har inga rötter bland massorna och heller inte i det privilegierade skikt som gÃ¥tt över till bourgeoisin. Men det farliga med Kautskynismen är, dÃ¥ den genom att utnyttja föregÃ¥ngnas ideologi bemödar sig med att försona proletariatet med det ”borgerliga arbetarpartiet”, att försvara proletariatets enhet med detta parti och därmed öka dess auktoritet.

Massorna följer inte längre de öppna socialchauvinisterna: Lloyd George har redan utvisslats på arbetarmöten i England, Hyndman har gått ur partiet. Renaudel och Scheidemann, Potresov och Gvozdev et consortes skyddas av polisen. Kautskyane rnas maskerade försvar av socialchauvinister är allra farligast.

Till de mest spridda av Kautskynismens sofismer hör hänvisningen till ”massorna”. Vi vill inte lösrycka oss frÃ¥n massorna och massorganisationerna, heter det! Men tänk efter bara, hur Engels ställde frÃ¥gan.De engelska fackföreningarnas ”massorganisati oner” stod under 1800-talet pÃ¥ det borgerliga arbetarpartiets sida. Marx och Engels försonades inte av den orsaken med detta utan avslöjade det.

De glömde för det första inte att fackföreningarnas organisationer endast direkt omfattade proletariatets minoritet. Och i England var det på den tiden, liksom i dagens Tyskland, inte mer än en femtedel av proletariatet som var organiserat. Att på allvar tro att det under kapitalismen vore möjligt att sammansluta proletariatets majoritet i organisatio ner, är fel.

För det andra – och det är huvudsaken – är detta inte sÃ¥ mycket frÃ¥ga om antalet medlemmar i organisationen, som den reella, objektiva betydelsen av dess politik: om denna politik representerar massorna, om den tjänar massorna, dvs deras frigörelse frÃ¥n kapitalismen, eller om den representerar minoritetens intressen, dess försoning med kapitalismen. Just det senare är riktigt ifrÃ¥ga om England under 1800-talet och är idag riktigt ifrÃ¥ga om Tyskland och andra länder.

FrÃ¥n de gamla tradeunionernas ”borgerliga arbetarparti”, frÃ¥n den privilegierade minoriteten avskiljer Engels den ”understa massan”, den faktiska majoriteten och till den appellerar han, den som inte infekterats av den ‘borgerliga respektabiliteten’. Detta är kärnan i den marxistiska taktiken!

Varken vi eller nÃ¥gon annan kan räkna ut hur stor del av proletariatet som följer och kommer att följa socialchauvi nisterna och opportunisterna. Endast kampen kommer visa det, det kommer först den socialistiska revolutionen slutgiltigt att avgöra. Men vi vet bestämt, att de som är för ”fosterlandsförsvaret” i imperialistiska kriget, endast representerar en minoritet.

Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna: häri ligger hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom avslöjande av att opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegier, som en minoritet av arbetarna åtnjuter.

Att de är bärare av borgerlighetens idéer och inflytande, att de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter, så lär vi massorna inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens alla långa och kvalfulla skeden.

Att klargöra för massorna det oundvikliga och nödvändiga i att bryta med opportunismen, att skola dom till revolutionen genom skoningslös kamp mot opportunismen, att dra lärdom av krigserfarenheterna för att avslöja den nationalliberala arbetarpolitikens alla nedrigheter och inte maskera dom – det är den enda marxistiska linjen inom världens arbetarrörelse.

Noter: ”Imperialismen är en produkt av den högt utvecklade industrikapitalismen. Den bestÃ¥r i varje industriell kapitalistisk nations strävan efter att underkuva och förena sig med ett allt större antal agrara omrÃ¥den, oavsett vilken nation som bebor dessa.” Kautsky i Die Neue Zeit 1914

 

övers Ingrid Ternert

20 november, 2013

Waziristans s̴r РBarnens mentala skador i USAs krig

Filed under: nya — ingrid @ 13:41

26 oktober, 2013

Imperialismens väsen

Filed under: nya — ingrid @ 15:27

 

Imperialismen är ett särskilt historiskt stadium av kapitalismen med tre utmärkande kännetecken1) en monopolistisk kapitalism;  2) en parasitär eller ruttnande kapitalism;  3) en döende kapitalism.

Imperialismens väsen, dess grundläggande ekonomiska drag, är att monopolen har avlöst den fria konkurrensen. Monopolkapitalismen framträder nu i sina fem huvudformer:

1) karteller, syndikat och truster; där koncentration av  produktion och kapital når ett stadium som ger upphov till monopolkapital;

2) storbankernas monopol; tre till fem jättebanker behärskar Amerikas, Frankrikes och Tysklands ekonomiska liv;

3)  finanskapitalet uppstår då industrikapitalets monopol smälter samman med bankkapitalet. Truster och finansoligarkier lägger under sig råvarukällor;

4) världens ekonomiska uppdelning mellan internationella karteller har pÃ¥börjats. Redan finns över hundra sÃ¥dana internationella karteller, som behärskar hela denna världsmarknad och uppdelning ”i godo” – ända tills ett nytt krig kommer med en ny uppdelning! En särskilt karaktäristisk företeelse är att kapitalexport till skillnad frÃ¥n varuexport inte stÃ¥r under monopolkapitalets nära samband med en ekonomisk-politisk-territoriell uppdelning av världen.

5) Världens uppdelning med kolonier har avslutats.

Imperialismen som kapitalismens högsta stadium i Amerika och Europa, sedermera även i Asien, utveckades fullständigt under åren 1898-1914. Det spansk-amerikanska kriget (1898), boerkriget (1899-1902), det rysk-japanska kriget (1904-1905) och den ekonomiska krisen i Europa år 1900, är de viktigaste historiska milstolparna under världshistoriens nya epok.

Imperialismen är en parasitär eller ruttnande kapitalism vilket framför allt framträder i tendensen till förruttnelse, som utmärker varje monopol under privata äganderätten till produktionsmedlen. Skillnaden mellan den republikanska demokratiska och monarkistiska reaktionära imperialismens bourgeoisi utplånas, just genom såväl den ena som den andras levande förruttnelse (vilket ingalunda utesluter kapitalismens överraskande snabba utveckling under vissa perioder inom vissa industrigrenar i enskilda länder ).

För det andra framträder kapitalismens förruttnelse  i den omständigheten, att ett väldigt skikt av rentiärer uppstÃ¥r, alltsÃ¥  kapitalister som lever av ”kupongklippning”. I vart och ett av de fyra avancerade imperialistländerna – Storbritannien, Nordamerika, Frankrike och Tyskland – uppgÃ¥r kapitalet i värdepapper till 100-150 miljarder franc, vilket innebär en Ã¥rlig inkomst pÃ¥ minst 5-8 miljarder per land.

Kapitalexport är parasitism i kvadrat

För det fjärde ”önskar finanskapitalet inte frihet utan herravälde”. Utmärkande för imperialismen är politisk reaktion över hela linjen. Korruption, mutor i jätteformat, Panama i alla former.

För det femte, förvandlar utsugningen av de förtryckta nationer som är oupplösligt förknippade med annexioner, särskilt utsugningen av kolonierna frÃ¥n nÃ¥gra av de fÃ¥ ”stora” makternas sida, gör den ”civiliserade” världen alltmer parasiterande pÃ¥ de icke civiliserade folkens kroppar, de människor som räknas i hundratals miljoner.

Det romerska proletariatet levde på samhällets bekostnad. Det moderna samhället lever på proletariatets bekostnad. Denna djupsinniga anmärkning av Sismondi har Marx särskilt understrukit.Imperialismen har i någon mån förändrat saken. Det privilegierade skiktet av imperialistmakternas proletariat lever delvis på bekostnad av de icke civiliserade folkens hundratals miljoner människor.

Det är klart varför imperialismen är en döende kapitalism, som bildar övergÃ¥ng till socialismen: monopolet, som växer fram ur kapitalismen, vilket redan innebär kapitalismens bortdöende, att kapitalismen börjar övergÃ¥ till socialism. Imperialismens gigantiska samhälleligande av arbetet innebär detsamma (det borgerliga ekonomer kallar ”sammanflätning”) .

Med denna definition av imperialismen kommer vi i fullständig motsättning till Karl Kautsky, som vägrar i imperialismen se en ”fas av kapitalismen” och definierar imperialismen som en politik, finanskapitalet ”föredrar”, som ”industriella” länders strävan att annektera ”agrara” länder. Denna Kautskys definition är teoretiskt alltigenom falsk. Det säregna för imperialismen är inte industrikapitalets utan finanskapitalets herravälde, en strävan att inte enbart att  annektera  agrara länder utan alla slags länder.

Kautsky lösrycker imperialismens politik frÃ¥n dess ekonomi, lösrycker monopolism i politiken frÃ¥n monopolism i ekonomin för att bana väg för sin banala borgerliga reformism i stil med ”avväpning”, ”ultraimperialism” och dylikt struntprat. Innebörden och syftet med denna teoretiska förfalskning gÃ¥r helt ut pÃ¥ skyla över imperialismens djupaste motsättningar och därmed rättfärdiga teorin om ”enhet” med imperialismens föresprÃ¥kare, de öppna socialchauvinisterna och opportunisterna.

Vid denna Kautskys brytning med marxismen har vi redan tillräckligt uppehÃ¥llit oss bÃ¥de i ‘Sotsial-Demokrat’ och ‘Kommunist’.VÃ¥ra ryska kautskyaner – organisationskommitténs anhängare med Axelrod och Spectator i spetsen samt Martov och i betydande grad Trotskys inbegripna – föredrog att med tystnad förbigÃ¥ frÃ¥gan om kautskyanismen som riktning. Dom vÃ¥gade inte försvara det Kautsky skrivit under kriget, utan försökt klara sig ifrÃ¥n det hela. Antingen genom att helt enkelt lovprisa Kautsky (Axelrod i sin tyska broschyr, som organisationskommittén lovat ge ut pÃ¥ ryska) eller genom att Ã¥beropa privatbrev frÃ¥n Kautsky (Spectator), i vilka han försäkrar han tillhör oppositionen och jesuitiskt försöker bagatellisera sina chauvinistiska förklaringar.

Man bör pÃ¥peka att Kautsky i sin ”uppfattning” av imperialismen – liktydigt med en försköning av den – tar ett steg tillbaka, inte enbart i jämförelse med Hilferdings Finanskapitalet (hur ivrigt än Hilferding själv numera försvarar Kautsky och ”enheten” med socialchauvinisterna!), utan ocksÃ¥ i jämförelse med socialliberalen J A Hobson. Denne engelske ekonom, vilken inte gör det minsta ansprÃ¥k pÃ¥ att kalla sig marxist, ger i sitt verk frÃ¥n 1902 en betydligt djupare definition av imperialismen och blottar dess motsättningar.

SÃ¥ här skrev denne författare (där man kan finna nästan alla Kautskys pacifistiska och ”försonliga” plattityder) i den särskilt viktiga frÃ¥gan om imperialismens parasitism: Enligt Hobson är det två förhÃ¥llanden som har försvagat de gamla imperiernas styrka: 1) den ”ekonomiska parasitismen” och 2) uppställningen av arméer bestÃ¥ende av personal frÃ¥n beroende folk. ”Den första omständigheten är det vanliga under den ekonomiska parasitismen, att den härskande staten utnyttjar sina provinser, kolonier och avhängiga länder till att berika sin egen härskande klass och  muta sina lägre klasser, sÃ¥ de hÃ¥ller sig lugna.” Beträffande den andra omständigheten skriver Hobson:

”Ett av de sällsammaste symptom pÃ¥ imperialismens blindhet är mer pÃ¥ sin plats än i socialliberalen Hobsons mun, där det  finns mer i visan om imperialismens ”blindhet” än hos ”marxisten” Kautsky om den sorglöshet med vilken Storbritannien, Frankrike och andra imperialistnationer slÃ¥r in pÃ¥ den vägen. Storbritannien har gÃ¥tt längst i detta avseende. De flesta av drabbningarna, genom vilka man erövrat sitt indiska imperium, har deras arméer med infödda utkämpat. I Indien och pÃ¥ senare tid ocksÃ¥ i Egypten, finns stora stÃ¥ende härar under brittiskt befäl. Nästan alla krig som förknippats med deras dominions i Afrika, undantaget den sydliga delen, har infödda utkämpat för oss.”

Perspektivet om Kinas uppdelning framkallar från Hobsons sida följande ekonomiska bedömning:

”Största delen av Västeuropa skulle dÃ¥ kunna anta samma utseende och karaktär som nu utmärker vissa landsdelar i södra England, pÃ¥ Rivieran, i de av turister mest besökta och av rikt folk bebodda trakterna av Italien och Schweiz – nämligen: smÃ¥ klickar av rika aristokrater som fÃ¥r utdelningar och pensioner frÃ¥n Fjärran Östern.

Därnäst en nÃ¥got större grupp yrkesidkare och handelsmän samt ett mer betydande antal privata tjänare och arbetare inom transportväsendet och industrin, som sysslar med att lägga sista handen vid ömtÃ¥liga varor. De viktigaste industrigrenarna ska däremot försvinna och vanligaste livsmedlen och masshalvfabrikaten strömma in som tribut frÃ¥n Asien och Afrika.”

”Vi har antytt möjligheten av en en mer omfattande allians mellanVästsländerna, en europeisk stormaktsfederation skulle alls inte föra världscivilisationen framÃ¥t utan istället frambesvärja en oerhörd fara för västlig parasitism: avskiljande av en grupp framskridna industrinationer, vars högre klasser fÃ¥r en väldig tribut frÃ¥n Asien och Afrika, och underhÃ¥ller med denna stora tribut dresserade massor av personal.

Dom som inte längre är sysselsatta med framställning av massprodukter inom jordbruk och industri, utan med en personlig tjänst eller ett underordnat industriarbete under en ny finansaristokratis kontroll. Må dom som är böjda för att med en axelryckning avfärda en sådan teori [ett sådant perspektiv], att inte vara värd tas i beaktande, att tänka sig in i de ekonomiska och sociala förhållandena i detta nutida södra Englands områden, som redan nu är försatta i ett sådant läge.

MÃ¥ dom betänka vilken oerhörd utvidgning av systemet som kunnat bli möjligt, sÃ¥vida Kina blivit underkastad en ekonomisk kontroll av dylika grupper finansmän. Av ‘kapitalinvesterare’ [rentiärer]och deras politiskt anställda,blev de handelsanställda  dömda, som pumpat ut profiter ur den största potentiella reservoar världen nÃ¥gonsin skÃ¥dat, till att förbruka den i Europa.

Situationen är självfallet alltför komplicerad, världskrafternas spel alltför svÃ¥ra att överblicka, då denna eller nÃ¥gon annan tolkning av framtiden i en enda riktning varit mycket sannolik. Men de influenser som för närvarande styr västeuropeisk imperialism, rör sig i denna riktning och möter inget motstÃ¥nd. SÃ¥vida de inte avleds Ã¥t ett annat hÃ¥ll, verkar de i just en enda riktning mot ett sÃ¥dant mÃ¥l.”

Socialliberalen Hobson ser inte att endast det revolutionära proletariatet kan bjuda detta ”motstÃ¥nd”, och enbart i form av en social revolution. Just därför är han socialliberal! Men redan 1902 kom han pÃ¥ ett förträffligt sätt fram till bÃ¥de frÃ¥gan om ”Europas förenta stater”s betydelse (vilket Kautskys Trotskij borde ha hÃ¥llit i minnet!) och av allt detta de i skilda länder hycklande kautskyanerna som skyler över, nämligen att opportunisterna (socialchauvinisterna) tillsammans med imperialistiska bourgeoisin just arbetar pÃ¥ att skapa ett imperialistiskt Europa pÃ¥ Asiens och Afrikas skuldror.

Att opportunisterna objektivt sett utgör en del av småbourgeoisin och vissa skikt inom arbetarklassen, den del som är köpt med imperialistismens extraprofit och förvandlats till kapitalismens gårdvar, till arbetarrörelsens fördärv.

Till detta ekonomiska ytterst djupgående samband, just mellan den imperialistiska bourgeoisin och den opportunism i våra dagar (för hur lång tid?) som segrat inom arbetarrörelsen, har vi upprepade gånger blivit hänvisade till, inte bara i artiklar utan också i partiets resolutioner.

Vi har av bl.a detta dragit slutsatsen, att en brytning med socialchauvinismen är oundviklig. VÃ¥ra kautskyaner skulle föredra att kringgÃ¥ frÃ¥gan! Martov har t ex redan i sina föredrag lanserat en sofism, som i ‘Meddelanden frÃ¥n OKs utlandssekretariat, nr 4 av den 10 april 1916′, uttryckts pÃ¥ följande vis:

”… Den revolutionära socialdemokratins sak har legat mycket illa till, ja rentav hopplöst, sÃ¥vida de arbetargrupper som mest närmar sig de ”intellektuellas” andliga utveckling och mest kvalificerade, skulle ödesbestämt vända socialdemokratin ryggen och istället gÃ¥ över till opportunismen …”

Med hjälp av det enfaldiga lilla ordet ”ödesbestämt” och ett visst taskspeleri har man kringgÃ¥tt det faktum, att bestämda arbetarskikt gÃ¥tt över till opportunismen och den imperialistiska bourgeoisin! Det är just detta faktum som sufisterna i OK vill kringgÃ¥! De inskränker sig till denna ”officiella optimism” som bÃ¥de kautskyanen Hilferding och mÃ¥nga andra nu stoltserar med:man menar att de objektiva betingelserna borgar för proletariatets enhet och den revolutionära strömningens seger! Vi är alltsÃ¥ ”optimister” beträffande proletariatet!

Men i själva verket är de – alla dessa kautskyaner, Hilferding, OK-folket, Martov & Co – optimister  beträffande opportunismen. Detta är pudelns kärna!

Proletariatet är en skapelse av kapitalismen – av världskapitalismen – och inte bara den europeiska och inte enbart den imperialistiska. I världsmÃ¥ttstock, 50 Ã¥r förr eller senare – är det i denna omfattning en bifrÃ¥ga – ‘proletariatet’ kommer  naturligtvis bli enhetligt och inom detsamma ska den revolutionära socialdemokratin ”oundvikligen” segra.

Det är inte detta frågan gäller herrar kautskyaner, utan att ni nu i Europas imperialistiska länder gör lakejtjänst åt opportunisterna, som är främmande för proletariatet som klass, vilken är bourgeoisins tjänare, dess agenter, som för in bourgeoisins inflytande bland proletariatet och det arbetarrörelsen måste befrias ifrån, om den inte förblir en borgerlig arbetarrörelse.

Er predikan för ”enhet” med opportunisterna, med Legien, David et consortes, med plechanov-iterna eller med Tjchenkeli och Potresov et consortes osv, är objektivt sett ett försvar för arbetarnas förslavande under den imperialistiska bourgeoisin med hjälp av dess bästa agenter inom arbetarrörelsen. Den revolutionära socialdemokratins seger i världsomfattning är absolut oundviklig, men den gÃ¥r och kommer gÃ¥ framÃ¥t, äger rum och kommer äga rum enbart mot er, den kommer segra över er.

Dessa båda tendenser, rentav två partier inom den moderna arbetarrörelsen, som 1914-16 så uppenbart gick isär i hela världen, utforskades av Engels och Marx i England under flera årtionden, ungefär från 1858 till 1892.

Varken Marx eller Engels levde fram till världskapitalismens imperialistiska epok, som tidigast börjat åren 1898-1900. Men det säregna med England var, att redan från mitten av 1800-talet låg  i detta land åtminstone två av imperialismen mest utmärkande huvuddrag förhanden 1) ofantliga kolonier 2) monopolprofit till följd av monopolställningen på världsmarknaden.

I båda avseenden utgjorde England ett undantag bland de kapitalistiska länderna, och Engels och Marx påvisade alldeles klart och bestämt i analysen av denna undantagsställning, dess samband med opportunismens (temporära) seger inom den engelska arbetarrörelsen.

I ett brev till Marx av den 7 oktober 1858 skrev Engels: ”Det engelska proletariatet förborgerligas faktiskt alltmer, sÃ¥ denna den mest borgerliga av alla nationer tycks tydligen sist och slutligen leda det hela därhän, att det vid sidan av bourgeoisin finns en borgerlig aristokrati och ett borgerligt proletariat.

IfrÃ¥ga om en nation som utsuger hela världen, är det självfallet i viss mÃ¥n riktigt.” I ett brev till Sorge frÃ¥n 21 sept 1872 rapporterar Engels, att Hales ställt till stor skandal i Internationalens federala rÃ¥d och genomdrivit en misstroende votering mot Marx, emedan denne sagt att ”de engelska arbetarledarna sÃ¥lt sig”. Den 4 augusti 1874 skriver Marx till Sorge: ”Vad stadsarbetarna här [i England] beträffar, mÃ¥ste man beklaga att inte hela ledarpacket kommit in i parlamentet. Det är säkraste vägen att göra sig av med slöddret.”

I ett brev till Marx den 11 augusti 1881 talar Engels om ”dessa usla engelska fackföreningar som lÃ¥ter sig ledas av personer som sÃ¥lt sig till eller Ã¥tminstone betalas av bourgeoisin”. I ett brev till Kautsky 12 sept 1882 skrev Engels: ”Ni frÃ¥gar mig vad de engelska arbetarna tänker om kolonialpolitiken? NÃ¥väl, precis detsamma som de tänker om politiken över huvud taget … Här finns ju inget arbetarparti, här finns bara konservativa och liberala radikaler, och arbetarna lever flott pÃ¥ Englands världs- marknads och koloniala monopol.”

Den 7 dec 1889 skriver Engels till Sorge: ”Det mest motbjudande här [i England] är den hos arbetarna djupt rotade borgerliga ‘värdighet’… Och till och med Tom Mann, som enligt min mening är den bäste av dom alla, talar gärna om att han skall luncha med Lordmayorn. Om man jämför detta med fransmännen, förstÃ¥r man vad en revolution är bra till …”

I ett brev av den 19 april 1890: ”… Rörelsen [den engelska arbetarklassens] fortgÃ¥r under ytan, griper omkring sig till allt bredare skikt och allra mest just bland den hittills stagnerande understa [kursiverat av Engels] massan, och den dagen är inte längre avlägsen, dÃ¥ denna massa plötsligt finner sig själv, då man fÃ¥r klart för sig, att just dom själv är denna kolossala massa  stadd i rörelse.”

Den 4 mars 1891: ”Det sprängda dockarbetarförbundets misslyckande, de ‘gamla’ konservativa fackföreningar som är rika och just därför fega, stannar ensamma kvar pÃ¥ valplatsen…” Den 14 sept 1891: PÃ¥ fackföreningskongressen i Newcastle blev de gamla unionmännen, motstÃ¥ndarna till 8-timmarsdagen, slagna ”och de borgerliga tidningarna erkänner helt det borgerliga arbetarpartiets nederlag” (överallt kursiverat av Engels).

Att Engels ocksÃ¥ i tryck offentligt framfört dessa tankar som han i Ã¥rtionden upprepat, bevisar hans förord 1892 till andra upplagan av ‘Den arbetande klassens läge i England’. Här talar han om ”aristokratin inom arbetarklassen”, om en ”privilegierad minoritet” bland arbetarna i motsats till den ”breda arbetarmassan”.

En ”liten privilegierad, skyddad minoritet” av arbetarklassen hade själv ”varaktiga fördelar” av Englands privilegierade ställning Ã¥ren 1848-68, medan den ”breda massan i bästa fall enbart Ã¥tnjutit en kortvarig förbättring av sitt läge …I och med industrimonopolets sammanbrott, kommer engelska arbetarklassen att förlora denna sin privilegierade ställning …”

Medlemmarna av de ”nya” fackföreningarna, de okvalificerade arbetarnas organisationer har ”en omätlig fördel: deras sinnen är ännu en jungfrulig jordmÃ¥n, fullständigt fri frÃ¥n nedärvda ‘respektabla’ borgerliga fördomar, som förvirrar de bättre ställda ‘gamla unionmännens’ huvuden …” ”De sÃ¥ kallade arbetarrepresentanterna” är i England personer ”man förlÃ¥ter i sin egenskap av arbetare, medan de själva gärna velat dränka denna egenskap i den egna liberalismens ocean …”

Vi har med avsikt anfört tämligen utförliga utdrag ur Marx’ och Engels’ direkta uttalanden för att läsarna ska kunna studera dessa i sin helhet. Och det är nödvändigt att studera detta, det lönar sig att uppmärksamt tänka sig in i dessa argument. För här ligger kärnan i den taktik inom arbetarrörelsen, vilken imperialistepokens objektiva förhÃ¥llanden dikterar.

Redan Kautsky försökte också här ”ställa till oreda” och ersätta marxismen med en äcklig försonlighet mot opportunisterna. I polemik med de öppna och naiva socialimperialisterna (i stil med Lensch), som försökte rättfärdiga kriget frÃ¥n Tysklands sida med att det kunnat vara ett medel att förinta Englands monopolställning, sÃ¥ ”korrigerar” Kautsky denna uppenbara lögn med en annan lika uppenbar. I stället för en cynisk lögn sätter han in en salvelsefull sÃ¥dan!

Han säger att Englands industrimonopol för länge sedan är brutet och förintat, men behöver och kan inte förstöra det. Varför är detta argument så falskt?

För det första. Därför att Englands kolonialmonopol förbigÃ¥s med tystnad. Men som vi sett pÃ¥visade Engels detta  fullständigt tydligt redan 1882, sÃ¥ledes för 34 Ã¥r sedan! Englands industrimonopol är förstört, men kolonialmonopolet finns inte  bara kvar, utan har dessutom skärpts i en utomordentlig grad, dÃ¥ hela jorden redan är uppdelad! Med hjälp av sin äckliga lögn smugglar Kautsky in den borgerligt pacifistiska och opportunistiskt kälkborgerliga lilla idén, att det inte ”finns nÃ¥got att kriga om”.

Tvärtom, kapitalisterna har för närvarande inte bara något att kriga om, utan de måste rentav föra krig, såvida de vill bevara kapitalismen, för utan en våldsam omfördelning av kolonierna, kan de nya imperialistist-länderna inte erhålla de privilegier  som de äldre (och mindre starka) imperialististmakterna åtnjuter.

För det andra. Varför ger Englands monopol en förklaring till opportunismens (temporära) seger i England? Emedan monopolet ger en extraprofit, dvs en överskottsprofit utöver den normala kapitalistiska profiten, som är sÃ¥ vanlig i hela världen. Av denna extraprofit kan kapitalisterna ge ut en del (ocksÃ¥ en inte sÃ¥ liten del!) att muta sina arbetare, till att bilda nÃ¥got i stil med ett förbund, erinrande de engelska tradeunions’ berömda ”allianser” med sina företagare, makarna Webb skildrat.

 - ett förbund mellan arbetarna tillhörande en viss nation med sina kapitalister mot de övriga länderna. Englands industri monopol blev redan tillintetgjort i slutet av 1800-talet. Det är obestridligt. Men hur gick det till? SÃ¥ varje monopol försvann? Om det är sÃ¥, skulle Kautskys (mot opportunismen) försonliga ”teori” erhÃ¥lla ett visst berättigande. Men saken är just den, att sÃ¥ är det inte.

Imperialismen är monopolistisk kapitalism. Varje kartell, trust, syndikat, varje jättestor bank är ett monopol. Extraprofiten har inte försvunnit utan den finns kvar. Ett privilegierat, finansiellt rikt lands utsugning av alla övriga länder finns kvar och har blivit starkare.

En handfull rika länder, enbart fyra, ifall man endast avser en självständig och verkligt gigantisk ”modern” rikedom – nämligen England, Frankrike, Förenta Staterna och Tyskland - med utvecklade monopol i omätlig omfattning, fÃ¥r en extra profit pÃ¥ hundratals miljoner, om inte rentav miljarder, ”rider pÃ¥ ryggen” pÃ¥ hundratals och Ã¥ter hundratals miljoner människor i andra länder, kämpar sinsemellan om fördelningen av detta särskilt präktiga, särskilt feta, särskilt bekväma byte.

Just det är imperialismens ekonomiska och politiska väsen, vars djupaste motsättningar Kautsky skyler över och inte blottar.

Bourgeoisin i en ”stor” imperialistisk makt kan ekonomiskt muta ”sina” arbetares överskikt, genom att för detta ändamÃ¥l ge ut ett par hundra miljoner franc om Ã¥ret, ty dess extra profit uppgÃ¥r förmodligen till cirka en miljard. Och frÃ¥gan om hur denna lilla allmosa fördelas mellan arbetarministrar, ”arbetarrepresentanter” (erinra er Engels’ utomordentliga analys av detta begrepp), de arbetare som deltar i krigsindustrikommittéer, arbetarämbetsmännen, dessa i snävt skrÃ¥mässiga fackföreningar organiserade arbetare och tjänstemän osv – är redan en underordnad frÃ¥ga.

Under åren 1848-68 och delvis senare hade England ensamt en monopolställning; därför kunde opportunis men där i årtionden över huvud taget vinna ; för det fanns inga andra länder med så rika kolonier och industrimonopol.

Den sista tredjedelen av 1800-talet bildade övergång till en ny imperialistisk epok. Det är inte ett lands finanskapital som åtnjuter monopol, utan det är finanskapitalet i några mycket få stormakter. (I Japan och Ryssland kompletteras och ersätts delvis det moderna och nyaste finanskapitalets monopol av de monopol som sammanhänger med en militär makt, ett ofantligt territorium eller ett särskilt gynnsamt utgångsläge för plundring av minoriteter:  Kina, Afrika osv) Av denna skillnad följer, att Englands monopolställning kan vara obestridd under årtionden.

Det moderna finanskapitalets monopolställning har utsatts för häftiga angrepp: imperialistiska krigens epok hade börjat. DÃ¥ kunde man muta ett lands arbetarklass och korrumpera den för Ã¥rtionden. Nu är nÃ¥got sÃ¥dant osannolikt, kanske rentav omöjligt, men i stället kan varje imperialistisk ‘stor’makt muta mindre skikt (än vad som var fallet i England 1848-68)  av ”arbetararistokratin”, och gör det ocksÃ¥.

DÃ¥ kunde ett ”borgerligt arbetarparti” – för att använda Engels’ utomordentligt träffande namn – enbart uppstÃ¥ i ett land, då   landet ensamt innehaft en monopolställning, men har haft detta under lÃ¥ng tid. Nu är ett ”borgerligt arbetarpartioundvikligt och typiskt för alla imperialistländer, ehuru med hänsyn till dessa länders desperata kamp vad gäller delning av bytet, är det  knappast sannolikt, att ett sÃ¥dant parti under lÃ¥ng tid ska kunna segra i en rad länder. Truster, finansoligarki, dyrtider och dylikt gör det möjligt att muta ett litet överskikt som förtrycker, kuvar, ruinerar och plÃ¥gar ett allt starkare proletariats och halvproletariats massa.

Ã… ena sidan har vi bourgeoisins och opportunisternas tendens att förvandla de fÃ¥ rikaste och privilegierade nationerna till ”eviga” parasiter pÃ¥ den övriga mänsklighetens kropp, att ”vila pÃ¥ lagrarna” genom utsugning av de svartas, indiernas och andra folks blod och hÃ¥lla dessa i schack med hjälp av den med storartad förstörelseteknik utrustade moderna militarismen. Ã… andra sidan ser vi tendensen hos de massor som starkare än nÃ¥gonsin förtrycks och bär imperialistiska krigens alla lidanden, att kasta av sig detta ok och störta bourgeoisin.

Arbetarrörelsens historia kommer nu oundvikligt att utvecklas i kampen mellan dessa bÃ¥da tendenser. Ity att den första tendensen inte är tillfällig, sÃ¥ är den ekonomiskt ”grundad”. Bourgeoisin har redan i alla länder gett upphov till, uppammat och säkrat ”borgerliga arbetarpartier” av socialchauvinister. Skillnaderna mellan ett definitivt utformat parti, exempelvis Bissolatis i Italien, ett helt socialimperialistiskt parti, och exempelvis herrar Potresovs, Gvozdevs, Bulkins, Tjcheidzes, Skobelevs & Co till hälften utformade kvasiparti är oväsentligt.

Viktigt är att den ekonomiska övergÃ¥ngen av arbetararistokratins skikt till bourgeoisins har mognat och blivit ett fullbordat faktum, och detta ekonomiska faktum, denna förskjutning i klassrelationer utan nÃ¥gon särskild ”möda”, kommer finna en politisk form av ett eller annat slag.

PÃ¥ denna nämnda ekonomiska grundval har den modernaste kapitalismens politiska institutioner – press, parlament, sammanslutningar, kongresser osv – för de underdÃ¥niga, ödmjuka, reformistiska och patriotiska tjänstemännen och arbetarna skapats politiska privilegier och allmosor, vilka överensstämmer med de ekonomiska privilegierna och allmosorna.

Inkomstbringande och lugna poster i ett departement eller en krigsindustrikommitté, i parlamentet och i olika kommissioner, i de ”solida”, legala tidningarnas redaktioner eller i de inte mindre solida och ”borgerligt lydiga” arbetarfackföreningarnas styrelser – det är med detta som den imperialistiska bourgeoisin lockar och belönar de ”borgerliga arbetarpartiernas” representanter och anhängare.

Den politiska demokratins mekanik verkar i samma riktning. Ingenting kan i vÃ¥r tidsÃ¥lder uträttas utan val, ingenting kan göras utan massorna, men i boktryckarkonstens och parlamentarismens epok gÃ¥r det inte att leda massorna utan ett vittförgrenat, systematiskt genomfört, solitt uppbyggt system av smicker, lögn, bedrägeri, utan jonglerande med populära slagord pÃ¥ modet, utan löften till höger och vänster om alla möjliga reformer och alla möjliga förmÃ¥ner Ã¥t arbetarna – enbart för att de ska avstÃ¥ frÃ¥n revolutionär kamp till att störta bourgeoisin.

Jag vill kalla detta system för lloyd-georgeism efter en av de mest framstÃ¥ende och skickliga representanterna för detta system i det ”borgerliga arbetarpartiets” klassiska land, den engelske ministern Lloyd George. Han är en förstklassig borgerlig geschäftsmakare och politisk skojare, en populär talare som förstÃ¥r sig pÃ¥ att kunna tala om vad som helst; tom genom att hÃ¥lla ultrarevolutionära tal för en arbetarpublik är han i stÃ¥nd att driva igenom rejäla allmosor Ã¥t servila arbetare i form av sociala reformer (försäkring osv), och därigenom pÃ¥ ett glänsande sätt  tjänar bourgeoisin, och att just bland arbetarna, föra in dess inflytande just bland proletariatet, precis där det är nödvändigast och svÃ¥rast fÃ¥ massorna moraliskt underordnade.

Finns det dÃ¥ nÃ¥gon större skillnad mellan Lloyd George Ã¥ ena sidan och herrar Scheidemann, Legien, Henderson, Hyndman, Plechanov, Renaudel & Co Ã¥ den andra? Av de senare, invänder man mot oss, kommer nÃ¥gra att Ã¥tervända till Marx’ revolutionära socialism. Det är möjligt, men det är en obetydlig gradskillnad, sÃ¥vida man tar frÃ¥gan politiskt, dvs i massomfattning. Enskilda inom de nuvarande socialchauvinistiska ledarna kan fÃ¥ Ã¥tervända till proletariatet.

Men den socialchauvinistiska eller (som är detsamma) den opportunistiska riktningen kan varken försvinna eller ”Ã¥tervända” till det revolutionära proletariatet. PÃ¥ ställen där marxismen är populär bland arbetarna kommer denna politiska riktning,  detta ”borgerliga arbetarparti”, att dyrt och heligt svära vid Marx’ namn.

Man kan inte förbjuda dem detta, lika lite som man kan förbjuda en handelsfirma att använda vilken etikett, vilken skylt, vilken reklam som helst. Det har i historien alltid varit så, att då de förtryckta klassernas populära revolutionära ledare dör, försöker fienden lägga beslag på deras namn för att bedra de förtryckta klasserna.

Faktum är att ”borgerliga arbetarpartier”, som redan uppstÃ¥tt som politiska företeelser i alla avancerade kapitalistländer, utan en energisk, skoningslös kamp över hela linjen mot dessa partier – eller om ni sÃ¥ vill, grupper, riktningar osv – kan det inte ens bli tal om kamp mot imperialismen, om marxismen eller om den socialistiska arbetarrörelsen.

Tjcheidzes grupp, Nasje Delo och Golos Truda i Ryssland samt OK-anhängarna i utlandet är inget annat än en variant av en av dessa partier. Vi har inte den minsta anledning tro, att dessa partier kan försvinna före den sociala revolutionen. Tvärtom: ju närmare revolutionen kommer, desto starkare flammar den upp, ju tvärare och våldsammare övergångarna och sprången i förloppet blir, desto större roll spelar den revolutionära massans kamp mot den opportunistiska, kälkborgerliga strömningen i arbetarrörelsen.

Kautskynismen är ingen självständig strömning, för den har inga rötter bland massorna och heller inte i det privilegierade skikt som gÃ¥tt över till bourgeoisin. Men det farliga med Kautskynismen är, att den genom att utnyttja det förgÃ¥ngnas ideologi bemödar sig till att försona proletariatet med det ”borgerliga arbetarpartiet”, att försvara proletariatets enhet med detta parti  och därmed öka dess auktoritet.

Massorna följer inte längre de öppna socialchauvinisterna: Lloyd George har redan utvisslats på arbetarmöten i England, Hyndman har gått ur partiet. Renaudel och Scheidemann, Potresov och Gvozdev et consortes skyddas av polisen. Kautskyanernas maskerade försvar av socialchauvinister är allra farligast.

Till de mest spridda av Kautskynismens sofismer hör hänvisningen till ”massorna”. Vi vill inte lösrycka oss frÃ¥n massorna och massorganisationerna, heter det! Men tänk bara efter, hur Engels ställde frÃ¥gan. De engelska fackföreningarnas ”massorganisa tioner” stod under 1800-talet pÃ¥ det borgerliga arbetarpartiets sida. Marx och Engels försonades inte av den orsaken med detta utan avslöjade det.

De glömde för det första inte att fackföreningarnas organisationer bara direkt omfattar proletariatets minoritet. Och i England var det på den tiden, liksom i dagens Tyskland, inte mer än en femtedel av proletariatet som var organiserade. Att på allvar tro det under kapitalismen vore möjligt att sammansluta proletariatets majoritet i organisationer, är fel.

För det andra – och det är huvudsaken – är detta inte sÃ¥ mycket frÃ¥ga om antalet medlemmar i organisationen, som den reella, objektiva betydelsen av dess politik: om denna politik representerar massorna, om den tjänar massorna, dvs deras frigörelse frÃ¥n kapitalismen, eller om den representerar minoritetens intressen, dess försoning med kapitalismen. Just det senare är riktigt ifrÃ¥ga om England under 1800-talet och är idag riktigt ifrÃ¥ga om Tyskland och andra länder.

FrÃ¥n de gamla tradeunionernas ”borgerliga arbetarparti”, frÃ¥n den privilegierade minoriteten avskiljer Engels den ”understa massan”, den faktiska majoriteten, och till denna som inte infekterats av den ”borgerliga respektabiliteten”, appellerar han. Detta är kärnan i den marxistiska taktiken!

Varken vi eller nÃ¥gon annan kan räkna ut hur stor del av proletariatet som följer och kommer att följa socialchauvinisterna och opportunisterna. Först kampen kommer att visa det, det kommer först den socialistiska revolutionen slutgiltigt avgöra. Men vi vet bestämt, att de som är för ”fosterlandsförsvaret” i det imperialistiska kriget, endast representerar en minoritet.

Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna: häri ligger hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom att avslöja att opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegier, som en minoritet av arbetarna åtnjuter.

Att de är bärare av bourgeoisins idéer och inflytande, att de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter, så lär vi massorna inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens alla långa och kvalfulla skeden.

Att klargöra för massorna det oundvikliga och nödvändiga i att bryta med opportunismen, att skola dem till revolutionen genom skoningslös kamp mot opportunismen, att dra lärdom av krigserfarenheterna för att avslöja den nationalliberala arbetarpolitikens alla nedrigheter och inte maskera dom – det är den enda marxistiska linjen inom världens arbetarrörelse.

I en följande artikel försöker vi sammanfatta de huvuddrag som är utmärkande för denna linje i motsats till Kautskyanismen.

Noter ”Imperialismen är en produkt av den högt utvecklade industrikapitalismen. Den bestÃ¥r i varje industri-kapitalistisk nations strävan efter att underkuva och med sig förena ett allt större antal agrara omrÃ¥den, oavsett vilken nation som bebor dem.” Kautsky i Die Neue Zeit, 11 sept 1914

22 oktober, 2013

Gaserna i luften ger cancer – och vi har 30 milj slavar i världen

Filed under: nya — ingrid @ 13:03

Democracy Now! 18 okt 2013

FN organ: Nedsmutsning av luften utifrån är en ledande orsak till cancer
VärldsHälsoOrganisationen har sett att nedsmutsningen av uteluften bland människor i världen, är en ledande orsak till död i cancer. Åtgärden år 2010 placerade luften vi inandas i samma toppkategori som cigarettrök, plutonium och ultraviolett strålning.

Luftföroreningar från källor som inkluderar bilar, fabriker och kraftverk har förorsakat mer än 220 000 dödsfall i lungcancer runt världen, mer än hälften av dom i Östasien.

I Kanada har ocksÃ¥ Chevron i över tvÃ¥ veckor mötts av stort motstÃ¥nd, då man borrat efter naturgas, medan människor har protesterat. Dussintals av dessa har arresterats, bilar satts i brand och vägar blockerats…

Ny rapport: Vi har 30 milj slavar i världen; varav 60 000 i USA
En ny rapport frÃ¥n ‘Walk Free Foundation’ fann att det finns nära 30 miljoner människor runt världen, vilka lever i slaveri.

Idag förslavas människor med påtvingat arbete och sexslaveri, som barnsoldater och barnbrudar i påtvingade äktenskap.

Mauritanien och Haiti har högsta andel slavar jämfört med befolkningsstorleken, medan Indien och Kina har det allmänt högsta antalet. Tio länder i Asien och Afrika står för 76 procent av den förslavade befolkningen, men det finns förslavade människor i vartenda ett av de 162 undersökta länderna. Det beräknade antalet 60 000 förslavade människor lever i dagens USA.

övers Ingrid Ternert.

Industrisamhället under imperialismen – och Lenin

Filed under: nya — ingrid @ 09:21

 

Industrisamhälle är ett samhälle där de flesta arbetar inom den industriella sektorn. Det har ett begränsat jordbruk, och de få bönder som ändå finns kvar använder maskiner i arbetet. Man kan betrakta industrisamhället som ett övergångsstadium mellan  jordbrukssamhälle och tjänstesamhälle, där tjänsteproduktion dominerar.

De första industriorterna uppstod i Storbritannien under 1700talet, t.ex i Ironbridge, dessutom i enskilda gruvområden och dylikt, t.ex Bergslagen i Sverige. Men vad innebär imperialism? Det förklarade Vladimir Ilyich Lenin född i Ryska Federationen 1870 och död 1924.

Lenin utvecklade filosofin och teorin i Marx’ Kapitalet (urkommunism slavsamhälle feodalsamhälle bondesamhälle kapitalism och imperialism) och skrev verket ‘Imperialismen som kapitalismens högsta stadium

Vladimir Ilyich Lenin 1870-1924- var en av ledarna för Bolsjevikpartiet efter det bildats år 1903. Han ledde sovjeterna till makten i oktoberrevolutionen 1917 och valdes 1922 till ledare för sovjetregeringen, vilken han avgick från pga av dålig hälsa.

FrÃ¥n tidiga Ã¥r var han hängiven den revolutionära kampen – en äldre bror hängdes för försök att avrätta Tsar Alexander III. Ã…r1891 klarade Lenin med glans sin juridiska examen, och representerade därefter de fattigaste böndernas i Samarkans svÃ¥ra läge med förtrycket av Rysslands bönder, vilka tillsammans med G V Plekhanovs revolutionära lära fick med Lenin till möte med revolutionära grupper.

 Lenin blev en av Bolsjevikpartiets ledare efter bildandet 1903 och ledde sovjeterna till makten i oktoberrevolutionen 1917.   År 1922 valdes han till den sovjetiska regeringens ledare, men avgick på grund av dålig hälsa. När han år 1893 därefter flyttade till St Petersburg, kom Lenins erfarenhet av förtrycket av de ryska bönderna, tillsammans med revolutionär skolning, att få honom till möte med revolutionära grupper.

I april 1895 hjälpte hans kamrater honom att skickas utomlands för att fÃ¥ upp farten på Europas revolutionära rörelse, särskilt till möte med ’Gruppen för Arbetarrörelsens frigörelse’, som Plekhanov ledde. Efter fem mÃ¥naders arbete utomlands och resa frÃ¥n Schweitz  till Frankrike och Tyskland, med arbete i tidningar och bibliotek för att bana väg i kampen, Ã¥tervände Lenin till Ryssland, med en resväska  med en hemlig botten full av marxistisk litteratur.

DÃ¥ han Ã¥tervänt till Ryssland bildade Lenin och Martov  ‘Förbundet för arbetarklassens frigörelse’ och under tiden slog de ihop Petrograds marxist-cirklar. Gruppen stödde strejker och facklig aktivitet, distribuerade marxistisk litteratur och undervisade arbetargrupper. I St Petersburg börjar Lenin en relation med Nashda Krupskaya. Natten till den 8 dec 1895 arresterades han och partiets medlemmar; Lenin dömdes till 15 mÃ¥naders fängelse.

Ã…r 1897, dÃ¥ fängelsetiden var över, gav autokratin Lenin ytterligare tre Ã¥rs straff med anledning av hans fortsatta skriverier och organisering medan han var i fängelse. Lenin gick i exil i en by i Sibirien. Där blev han ledande medlem av bonderörelsen. Snart skickdes Krupskaya ocksÃ¥ i exil för sina revolutionära aktiviteter, och tillsammans arbetade de bÃ¥da pÃ¥ en partiorganiser ing med det monumentala arbetet ‘Kapitalismens utveckling i Ryssland’, och en översättning av Sidney och Beatrice Webbs ‘Industriell demokrati’.

Efter sin tid i exil emigrerade Lenin till München och förenades snart med Krupskaya. Lenin skapade Iskra (Gnistan) i försök att slÃ¥ ihop socialimen med det ‘Ryska Socialdemokratiska Arbeterpartiet’, som hade splittrats efter polisförföljelser av den Första PartiKongressen 1898.

Efter att han lett oktoberrevolutionen tjänade Lenin som första och ende ordförande för RSFSR. Ã…r 1919 grundade Lenin  Kommunistiska Internationalen. Ã…r 1921 införde han den ‘Nya Ekonomiska Politiken’. Under 1922 fick Lenin en serie strokes som hindrade honom frÃ¥n aktivt arbete i regeringen. Under sina sista Ã¥r 1922-1923  skrev Lenin sina sista artiklar, där han utmejslat ett program till att bekämpa Kommunistpartiets byrÃ¥kratisering. 

 Kommunistpartiet och Sovjetstaten – Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
23 okt 2006 av revolution.se
Lenin beskrev imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Det är då man söker största möjliga vinst. Det hela innebär att kapitalister tvingas in i vinstmaximering på jakt efter allt större vinster på krympande och även instabila marknader.

Världen delades upp mellan imperialistiska stormakter som kännetecknades av militarism, finanskapitalism och monopolism. (‘Imperialismen som kapitalismens högsta stadium’)

Monopol
 De multinationella monopoliserade företagens ägare är mäktigare än någonsin tidigare. Mer än hälften av de hundra största ekonomiska enheterna i världen är numera företag snarare än nationer; de tre rikaste individerna äger mer än 48 fattigaste länderna tillsammans. Monopoliserings-processen har gått hand i hand med teknologin, de imperialististiska makterna i allt större omfattning kontrollerar.

Färre än 80% av världens befolkning har tillgång till telefonlinjer, och färre än 5% till Internet.

Samtidigt blir klyftan mellan rikare imperialistländer och utvecklingsländer allt större. Senaste 20 åren har levnadstandarden minskat i utvecklingsländerna samtidigt med medellivslängden. Medan Världhandelsorganisationen WTO under täckmantel framtvingat, att öppna de fattiga ländernas marknader till frihandeln.

Finanskapital
Återigen betyder imperialismen att finanskapitalet alltmer koncentreras till färre ägare. En handfull bankeridag kontrollerar idag bokstavligt talat  hela världens finanskapital. Vilka gjorde störst förtjänst på Argentinas finansiella ruin? Jo, den brittiska banken HSBC (med sin slogan ”Världens lokala bank”) och Citybank. För 20 år sedan bestod 90% av all handel av kapital- och handelsvaror och 10% av finanskapital (vilket innebär valutahandel, aktier, obligationer mm).

Idag är siffrorna de omvända. Resultatet av detta är en alltmer instabil ekonomi. Det såg vi 1997 i de sk ”Tigerekonomi ernas” kollaps i Sydostasien, och de kollapsade eller nära kollapsade länderna Argentina, Brasilien o Turkiet. Över en natt dras miljarder bort från marknader och västerländska spekulanter kastar miljoner arbetare på soptippen.

Processens höjdpunkt tycks vara bildandet av Internationella Valutafonden IMF och Världsbanken VB. De lån som u-länder tvingats in i får de till ett visst pris, och det handlar inte bara om enorma räntesatser. De villkor som tillhör  lånen, betyder att länderna tvingas in på nyliberalismens väg.

Följden blir nedmontering av välfärdsstat och offentliga tjänster samt privat utförsäljning av eventuellt nationaliserade industrier. I kombination med de enorma räntesatser som tynger ekonomin i än djupare fattigdom, som i Argentina leder till en ond cirkel, vilket gör att ekonomin kollapsar. Men imperialismen utnyttjar så klart inte bara ekonomiska medel för att tvinga igenom sin vilja – utan också militär erövring.

Militarism
USA har militär närvaro i över 100 länder runtom i världen. Till detta kan man lägga det militära stöd Väst har gett till brutala regimer som Pinochet i Chile och Suharta i Indonsesien, vilka dödat över en miljon människor. Så klart har man dessutom gett militärt stöd till diktatorer som Saddam Hussein och talibanerna, medan dessa var på Västs sida.

Praktiskt taget vartenda krig under 1900-talet har innehållit imperialistiska militära styrkor, eller militära styrkor med stöd och finansiering frånVäst. Till och med Andra Världskriget vilket sägs vara ett krig mellan demokrati och fascism, var inget annat än imperialist-makter som stred om kontrollen över kolonierna. Imperialister gnuggade sina händer då Hitler slog sönder och massakrerade kommunist- och arbetarrörelser.

Folk som Churchill fällde beundrande kommentarer om nazistregimen. Först när Hitler börjat hota övriga imperialisters intressen var det som kriget börjat. Som Churchill kommenterat det hela, ”vanns andra världskriget på ett hav av arabisk olja”.

Och under 2000-talet fortsätter processen med attacken mot Afghanistan, det nästföljande kriget mot Irak och det sk ”kriget mot terrorismen”.

Ett militärt alternativ finns alltid där och går hand i hand med den ekonomiska imperialismen. Detta försäkrar att länder som sticker upp åter kan få tvingas in i ledet. Det är också ett sätt att avvärja rörelser som oundvikligen uppstår i den fattigdom man tvingar på u-länderna. Det fungerar även som ett sätt att avleda folks uppmärksamhet från impopulära åtgärder och ekonomiska problem i de egna imperialistländerna. Därför ligger nu USAs militärbudget på över 400 miljarder dollar, sammanlagt nästan lika mycket som resten av världens tillsammans.

Den tre-eggade processen av multinationella företag uppbackade av VärldsHandelsOrganisationen WTO; har ökat finans- kapitalets makt i allt färre händer uppbackade av IMF och Världsbanken; för USAs ochVästvärldens allt mäktigare militära makter innebär det, att dagens imperialism utgör en mäktigare kraft än någonsin tidigare.

Lenin dog 21 jan 1924 av stroke

 

övers Ingrid Ternert

Older Posts »

Powered by WordPress