Gösta Hulténs tal på MRdagen i Umeå samt något förkortat i Göteborg (ingen övrig publicering utan författarens godkännande)
Dagens ämne är sannerligen aktuellt. En svensk medborgare, en frukthandlare från Stockholm, familjeförsörjare och, vad värre är, en troende muslim, har satts upp på USAs FN-sanktionerade sk terroristlistan.
Den här listan innebär en modern form av fredlöshet.Mannen får nu inte ta emot eller disponera några pengar, varken lön, a-kassa eller socialbidrag och han får i praktiken reseförbud.
Liksom de tre somalier som sattes upp på FNs terroristlista 2001, och i ett fall var kvar i fem år, får dessa straff utan rättegång. Varken han eller hans advokat får veta vilket brott han anklagas för, var eller när det skulle ha utförts och han kan inte fria sig i en rättegång.
Han har alltså hamnat i en situation som liknar Josef K´s i Kafkas bok Processen där Domaren säger”Det blir bara en rättegång om jag erkänner det som en sådan”
Det är i praktiken bara USA, som upprättat listan på 350 terroristmisstänkta som kan avföra någon därifrån, oavsett var i världen de straffade bor…
Den 7/12 2006 meddelade på nyheterna på SR att USA-flyg bombat ett bostadsområde i en stad norr om Bagdad. Enligt de irakiska myndigheterna fann man kropparna av 6 döda barn och 8 döda kvinnor i husen. Enligt USAs befälhavare i Irak var 2/3-delar av de döda medlemmar i Al Quida.
Hur detta medlemskap fastställts vet vi inte, lika lite som när det gäller mannen på terroristlistan. Men jag vet att flygbombning mot civila mål är ett brott mot krigets lagar – lagar som även USA lovat följa.
Ett inslag från Danmark samma kväll visade bilder ur en film, (som också visas på danska DR den 11/12 där handfängslade afghanska fångar på ett öppet lastbilsflak överlämnas till amerikansk militär av de danska styrkorna i Afghanistan, varpå de utsatts för tortyr.
USAs regering accepterar att man kan använda tortyr i kriget i Afghanistan och behöver inte följa Genevekonventionens regler om behandling av krigsfångar i Afghanistan därför att alla fångar är talibaner eller Al Quaida, säger USAs militärt ansvariga i landet. För mig tyder TV-filmen på att även dansk militär begått brott
Enligt Europakonventionen får inte fångar överlämnas till ett land som utövar tortyr.
Även dansk militärs behandling av fångarna står i tvivelaktig överensstämmelse med Genevekonventionens artikel 14 ” Krigsfångar skola vidare städse skyddas särskilt mot våldshandlingar eller hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet…”
Eftersom vi nu åter har en svensk muslim på den oåterkallerliga och oöverklagbara terroristlistan, eftersom vi i 2,5 år hade en svensk oskyldigt inspärrad och torterad i Guantanamolägret.
Och eftersom också vi har svensk stridande trupp i Afghanistan – som vapenbröder med den krigsmakt som både i Afghanistan, Irak, Guantanamo och Abu Ghraib kränkt mänskliga rättigheter, inklusive förbudet mot tortyr, måste vi ju förhålla oss och ta ställning till det som pågår inför våra ögon och TV-kameror.
Jag arbetade för frigivande av den svenske fången Mehdi Ghezali och har skrivit boken ”Fånge på Guantanamo” om hans fall.Vårt arbete var tvärpolitiskt och alla partier var representerade med riksdagsmän i Guantanamogruppen, där jag var ordförande.
Vi var bara ett hundratal medlemmar och en handfull aktiva, men vi kunde ändå påverka. När Sverige till slut krävde frigivande och när George W Bush på Vita Husets gräsmatta förklarade att Göran Persson i samtalen först av allt tagit upp frigivande av den svenske fången, då visste vi att detta var världshistoria.
Att jag intresserat mig för Guantánamo och för Mehdi Ghezalis fall berodde bl a på att jag ända från Sovjets blixtockupation julen 1979 följde Afghanistanskriget, att jag var en av grundarna av Afghanistanskommitten 1980 och att jag 1986 som journalist rapporterade från den plats i Pakistan där Mehdi greps.
Jag visste ingenting om Mehdi, men jag visste att detta var lagslöst land och en varningsklocka ringde redan när svensk press i januari meddelade om gripandet av en svensk terrorist, Al Quaidamedlem och talibankrigare –alla tre anklagelserna visade sig ju senare vara rena lögner.
11 september var ett hänsynslöst och grovt övergrepp mot oskyldiga. Men det är de skyldiga som ska fångas och straffas, inte ett helt folk, som afghanerna.Och även och inte minst den viktiga kampen mot internationell terrorism måste föras under lagarna och med rättstatens metoder.
Kanske var det inte den 11 september, utan den 7 oktober 2001, när USAs regering svarade på ett avskyvärt brott med att starta krig och bomba och invadera ett helt land på andra sidan jorden, som den nya tidsålder började som vi nu lever i började – terroristkrigens tidsålder.
I Guantanamo, som blivit ett begreppp för fem års krig mot mänskliga rättigheter, sitter forfatande 400 muslimer. Att 400 fortfarande sitter kvar, utan rättegång efter snart fem år, påminner oss om att världen fortfarande lever i detta av USA påtvingade krigstillstånd.
Men startar man krig på falska grunder på andra sidan jorden, är det på något bissart sätt logiskt att de som grips också kan föras till andra sidan jorden, fastän krigets lagar förbjuder sådant bortförande.
Inrättandet av Guantanamolägret i december 2001 visade att det sk världssamfundet lät sig terroriseras av den enda supermakten. Guantánamolägret är en bitter frukt av krigen i Afghanistan.
Afghanerna är fler än någon annan nationaliet. Det har numera visat sig att många har gripits av prisjägare och krigsherrar i Afghanistan. Nästa alla icke-afghaner har förts till Guantanamo via Afghanistan – ibland från helt andra delar av världen.
Öppnandet av lägret och det snabba ihoprafsandet av fångar ville signalera Bushadministrationens handlingskraft.Idag signalerar det att fem års övergrepp mot muslimers och alla andras mest fundamenatala rättigheter kan fortgå utan att världens regeringar, EU eller FN säger ifrån.
Vilka är det då som sitter där?
”De är bombtillverkare. De utför terrordåd. De är medlemmar i al-Qaida och talibanrörelsen. Om de släpps kommer de att ta sig tillbaka för att döda amerikaner”, sa USA:s vice president Dick Cheney nyligen om de fångar som fortfarande hålls inspärrade i Guantánamolägret.
Men enligt de 350 förhörsprotokollen som offentlig-gjordes efter domstolsbeslut i våras, har ingen av fång-arna ens anklagats för att vara bombtillverkare, eller för att ha utfört terrordåd eller bevisats vara medlem i al-Qaida.
En afghansk åldring som var 103 år hölls där i nio månader 2002 innan han släpptes. Barn som var 12 år när de greps, har hållits fångna. Där sitter en frukthandlare från Kazakstan, som talibanerna tvingade arbeta som kock, tills han greps.
Ända tills i augusti i år satt den sist frisläppte europeiske fången Murat Kurnaz där, en ung tysk från Bremen, som greps på en buss i Pakistan. När han förhördes på Guan-tanamo och fick den för både förhörare och TV-reportrar obligatoriska frågan vad han tyckte om Usama bin Ladin, sa han: ”Jag hatar honom, han har gjort att jag förlorat tre år av mitt liv här.”
Det som förenar dem är att de alla är muslimer och att de hålls inspärrade, utan att anklagas för specifika brott. Många frigivna har också berättat att de utsatts för tortyr, i form av kyla och värme, störd nattsömn, fysiska bestraffningar.
När kropparna av de tre som påstods ha begått självmord i juni i år kom hem till familjerna saknades de organ i kroppen som gör att dödsorsaken lätt kan fastställas.
Guantanamo och den övriga gulag av provisoriska fängelser som Bush-regimen upprättat, främst i Irak och Afghanistan, har tillkommit som led i kriget mot terrorismen.
Men enligt USAs högsta domstol bryter Guantanamolägret mot USAs författning. Upprättandet av lägret, bortförandet och behandlingen av fångar bryter mot Genevekonventionen och FNs Tortyrkonvention. Sverige ska hållas räkningen för att man till slut på högsta nivå krävde ett frigivande av Mehdi Ghezali.
Men när Carl Bildt nu utan reservationer och utan att dra lärdom av övergreppen mot de tre somalierna, bara säger att Sverige måste följa FN-beslut även när de strider mot FNs egen konvention om mänskliga rättigheter, som garanterar alla en rättvis rättegång måste vi protestera.
Att UD inte påpekat detta eller agerar inom EU eller FN är kanske inte så förvånande.UDs agerande omedelbart efter gripandet av Mehdi Ghezali var ju också en skandal.
Gripandet av en svensk i Pakistan som sedan överlämnas till amerikansk militär i Afghanistan och flygs i ett fraktplan till andra sidan jorden borde ha fått någon på UD att höja ögonbrynen.
Men i det första faxet hem från ambassaden i Islamabad 2001 kallas Mehdi ”en arabisk man, med svensk passhandling”, trots att han är född på Huddinge BB.
Ambassaden gjorde heller inga försök att få kontakt med Mehdi i Pakistan julen och nyåret 2001-2002. Istället åkte diplomaterna hem och firade jul.
Vid det första svenska besöket i Guantanamo uppträdde ambassadrådet Bo Eriksson öppet fientligt mot den gripne och vänskapligt kollegialt mot hans amerikanska plågoandar. I fax och mejl hem från Washington försökte han över-tyga UD om att USA hade rätt och att det var både fel och utsiktslöst att kräva Mehdis frigivande. Det tog också mer än ett år innan UD krävde Mehdis frigivande.
Fastän frihetsberövandet var olagligt och tortyr är för-bjuden i konventioner som även USA skrivit under, har varken den förra eller nuvarande regeringen någon gång kritiserat Guantánamolägret och den tortyr som Mehdi och andra utsätts för där. Sverige har inte instämt i det brittiska kravet att Guantánamolägret ska stängas.
Istället har man utan protester acepterat att lägret nu utvidgas och permanentas och att Bushadministrationen istället för att ge fångarna där en rättvis rättegång eller släppa dem som USAs högts domstol fastslagit så vill man nu föra 8 mera komprometterade men ändå olagligt frihetsberövade fångar dit.
Sveriges regering har, som den första i EU, även kränkt FNs tortyrkonvention, genom att lämna ut två egyptier till en regim som enligt FN utövar tortyr. En svensk som förra sommaren besökte sitt födelseland Irak och greps på ett kafé av amerikansk trupp, hölls olagligt inspärrad och torterades svårt. Han har inte fått någon hjälp av UD.
FNs kommitte mor tortyr klandrade Sveriges agerande när USA-agenter misshandlade, klädde av nakna, drogade och förnedrade de två egyptierna på Bromma den 18/12 2001, medan svensk polis först såg på och sedan gick ut ur rummet.
Den ansvarige SÄPO-tjänstemannen, som också var med och besökte Mehdi i tortyrrummet i Gunatanamo, förklarade att det var naturligt att acceptera ”ett erbjudande om hjälp från vår väntjänst”. (Slut citat)
Men vad sker egentligen i krigets Afghanistan idag transit- och avsändarlandet för fångarna på Guantanamo och där Sverige har stridande trupp. Svenska media rapporterar ju mest om ”säkerhetsproblem”.
I själva verket förkommer också i detta krig uppenbara brott mot krigets lagar. Fler och fler afghaner protesterar öppet mot USA-alliansens närvaro. I en rad städer demonstrerade studenter i juli 2005.
När det rapporterades om hur vakter på Guantanamo skändade Koranen genom att kasta den i toaletten och ge den till hundar. I början av augusti demonstrerade ca 2000 människor utanför USAs militärbas i Bagram mot olagliga gripanden av civila. Att demonstrera mot detta eller mot de som skändar ens religion är väl för oss en demokratisk rättighet.
Rätten att demonstrera är en än mer genuin rättighet än rätten att delta i mer eller mindre riggade val i ett ockuperat land. På bilder på försvarets hemsida kunde man förra året se hur svensk ISAF-trupp lärde afghansk polis slå ner demonstrationer.
Att svensk militär utbildar polis för att slå ner demonstrationer i dagens Afghanistan är en märklig form av bistånd i ett land som svälter. Vad är det egentligen för demokratiska ideal som Sverige främjar genom att lära ut hur man slår ner afghanska demonstranter?
I februari i år demonstrerade ett tusental afganer mot danska nidteckningarna av Muhammed med bomb i turbanen, utanför militärbasen Maymane i norra Afghanistan. Den var bemannad av nordiska ISAF-soldater och även svenska. Under demonstrationen sattes brittiska helikoptrar ur den sk Operation Enduring Freedoms antiterroriststyrka in mot demonstranterna.
Efter demonstrationen låg åtta afghaner skjutna framför basen. Enligt BBCs sändning på farsi anklagade demonstranter de nordiska ISAF-soldaterna för att ha skjutit civila demonstranter. Flera norska partier och MR-organisationer har krävt att saken utreds. Vad jag vet har inga sådana krav rests i Sverige.
Nu är hela den utländska militära insatsen i Afghanistan inordnad under Nato:s befäl. Men både amerikanska, brittiska och danska soldater och officerare anklagas för toryr av fångar i Afghanistan. I Tyskland har det väckt bestörtning och obehagliga minnen när tyska soldater i Afghanistan leker med döda afghaners avhuggna huvuden.
På en debatt med Svenska Afghanistankommitten där jag var med i somras fick UDs folkrättsexpert frågan vad svensk trupp skulle göra med ev krigsfångar.
De ska överlämnas till NATO sa UDs representant. När han bl a av Amnestys generalsekreterare Carl Söderberg ansattes om detta verkligen var lagligt, så bad han att få återkomma och tog tillbaka beskedet att fångar ska överlämnas till NATO.
Det visar i vilken förvirring UD och Sverige hamnat i med truppnärvaron i Afghanistan. Riskerar inte Sverige att bli medansvarigt för NATO-truppernas krigsförbrytelser i Afghanistan? Mänsklga rättigheter nämns som övergripande mål för svensk utrikespolitik både i denna och den förra regeringens regeringsförklaringar.
Men just i ett läge då NATO-trupp från en rad nationer anklagas för övergrepp och tortyr mot fångar, är det inte ett utomordentligt illa valt tillfälle att för första gången på 50 år bli vapenbröder med NATO i Afghanistan där bevisen om krigsförbryelser och tortyr är så många.
USA-baserade Human Rights Watch skrev nyligen en lång rapport under det sarkastiska namnet ”Det kallas Enduring Freedom – USA-truppernas övergrepp i Afghanistan.”
Svenska officerare har tjänstgjort och tjänstgör nu i militärhögkvarteret i Tampa Bay i Florida, varifrån striderna i Afghanistan leds. Inga övergrepp mot fångar eller civila i Afghanistan är hemliga eller okända för dessa svenska officerare.
Den svenske översten Tony Stigson, som nyligen fälldes för hustrumisshandel, var högste operativt ansvarig för det svenska försvaret i ett kris- eller krigstillstånd och utbildad i USA. När han greps hittades topphemliga dokument om krigsläget i Afghanistan och hotbilden mot den svenska truppen, kringströdda i hans hus i Västergötland.
En del av Sveriges trupper i Afghanistan, den så kallade särskilda skyddsgruppen, ur vilken två svenska soldater stupade i december, har arbetsuppgifter som är hemliga. De svenska soldaterna i Masar- i -Sharif är lokala vapenbröder och allierade med den ökände generalen Dostum, som redan under sin tid som allierad med Sovjet på 1980-talet gjorde sig skyldig till många grova övergrepp på civila.
Han anses t ex ansvarig för den sk containermassakern hösten 2001, då tusentals krigsfångar mördades genom att packas levande i containrar. Dostum är också ”huvudleverantör” av afghaner till Guantánamolägret. Vittnesmålen om dödlig amerikansk tortyr av afghanska fångar är flera. Därför är förflyttningen av fångar från Guantánamo till hemliga och kanske än vidrigare läger i Afghanistan, fortfarande utan rättegångar, inget framsteg.
I slutet av februari gjorde fångar i det ökända Polisharki-fängelset i Kabul uppror inför Bushs besök och krävde att få rättegångar. Fem fångar sköts till döds. På TV-bilderna kunde vi se hur ISAF-fordon samarbetade med den styrka som omringar och sedan stormar fängelset.
I SRs Ekot kallas fångarna där ”terrordömda talibaner”, trots att de gjorde uppror just för att de hölls fångna utan rättegång. Varken Sveriges nya vapenbroder Dostums, andra krigsherrars eller USA:s övergrepp i Afghanistan har opartiskt undersökts och eller ens rapporterats i svenska media.
Det är en tidsfråga innan näste svenske soldaten stupar i Afghanistan; 600 mil från de gränser som Försvarsmakten fortfarande, enligt vår grundlag, är till för att försvara.
Det svensk trupp sysslar med i Afghanistan har ibland beskrivits som en sorts bistånd. ISAF:s märkliga sammanblandning av humanitär hjälp, politisk propaganda och stridande förband, en idé som härrör från en amerikansk konsultfirma, strider dock mot alla tidigare principer för svenskt bistånd. Arbetsuppgifterna beskrivs diffust som att ”assistera interimsadministrationen med att utveckla framtida säkerhetsstrukturer”.
I praktiken har Sverige, för första gången i modern historia, gått in i ett krig på den sida som systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Det sker utan folkligt stöd och offentlig debatt. Svenska media har fullständigt missat sitt uppdrag att kritiskt granska problemen kring det svenska militära samarbetet med USA i Afghanistan.
Krigen i Iak och Afghanistan och fånglägren är synliga för alla. Men den nya rättsordning som införts eller är på väg med terroristjakten som uppgivet motiv, är svårare att överblicka. Ca 80 000 människor har gripits i krigens Irak, Afghanistan och på annat håll.
I USA har ca 1 miljon muslimer genom den sk patriot act, utsatts för olika övergrepp, förhör, övervakning, avlyssning och buggning som i vissa fall strider mot konstitutionen. I Storbrittanien har ca 1000 muslimer suttit häktade längre tid än vad gängse brittisk lag tillåter. Alla utom en handfull har släppts utan rättegång och utan ett ord till ursäkt. I Frankrike sitter ett okänt antal muslimer inspärrade i upp till tre år utan rättegång.
I somras skrev jag i Göteborgsposten om det Kafkaliknande tillsåndet för svensken Usama Kassir som fortfarande efter snart ett år sitter häktad utan rättegång eller rätt till rättegång i Prag. Han greps av tjeckisk militär som samarbetade med CIA när hans plan mellanlandade i Tjeckien den 18/12 2005.
USA begär honom utelämnad på luftiga anklagelser om att ha velat förberdda ett muslimskt terroristläger i USA. För några dagar sedan förklarade Condolecca Rice att svensken inte hotades av dödsstraff, vilket skulle kunnat hindra en utlämning.
Men trots att USAs agerande syftar till att kringgå Europakonventionen och svenskt rättsväsende inte funnit skäl att ens starta en förundersökning på så lösa grunder hotas han av utlämning. UD har inte lagt två strån i kors för denne muslim och svenske medborgare.
De senaste fyra åren har en rad lagar antagits, vilka sägs ha till syfte att underlätta upptäckt och bekämpande av terroristdåd. Ytterligare lagförslag med samma inriktning planeras. Åtgärderna har initierats av regeringen genom förordningar, direktiv och rambeslut i EU eller genom beslut i FN:s Säkerhetsråd enligt FN-konventioner som Sverige godkänt. Den svenska regeringen och riksdagen har alltså fullt ansvar för de beslut man tagit på det här området.
Hur terrorism skall bekämpas är därför ytterst en politisk fråga för alla svenska medborgare. Men vad är en terrorist och hur skiljer sig en terrorist från en gerillasoldat eller frihetskämpe? Här börjar det bli knepigt. Samma person kan av vissa betraktas som terrorist, av andra som frihetskämpe.
I Afghanistan på 80-talet kallades allt väpnat motstånd för terrorister av Sovjet, men för USA var Mujaheddin, inklusive Al Quiada, då frihetskämpar. Det är också en fråga om framgången. I början terrorist, i slutet hyllad landsfader. Det finns några sådana, Tito, Nelson Mandela, Mao. Den enes terrorist är den andres frihetskämpe.
Idag gäller detta både i Irak, Afghanistan och Palestina.
Vad är då den nya terroristlagstiftningen? Ja det finns intenationella konventioner och svenska lagar från 1960- och 70—talet mot terrorism, men som inte är av dubiösa den karaktär som de senaste 4 årens nya lagar. Brottsbalken innehåller ända sedan sin tillkomst en rad straffbestämmelser som kriminaliserar mord, misshandel, allmänfarlig ödeläggelse, anstiftan och medhjälp till sådana brott, liksom skadegörelse, sabotage och andra brott.
Gärningar av det här slaget var kriminaliserade redan i våra medeltida landslagar. Efter 11 september 2001 har det sk internationella samfundets aktiviteter i frågor som sägs röra kamp mot terrorism gått i spinn på ett sätt, som gör hela regelverket svårt att överblicka även för de forskare som försöker. Här är bara några exempel:
I säkerhetsrådets resolution 1624 2005 ”uppmanas alla stater att vidta åtgärder som kan vara nödvändiga och lämpliga och i överensstämmelse med deras förpliktelser enligt folkrätten för att
a) genom lag förbjuda uppeggande till att begå terroristhandlingen eller terroristhandlingar;
b) förebygga sådant beteende”.
Det oroande är att det här inte handlar om terrordåd i handling, utan om yttranden, uttalanden som kan uppfattas som uppeggande till att begå sådana dåd och att staterna uppmanas att förebygga sådana uttalanden, dvs söka hindra att de överhuvudtaget fälls.
Men svensk lagstiftning om yttrandefrihet bygger på principen att man yttrar sig som man tycker och på egen risk, (utan i förväg lagda hinder) och först i efterhand får svara för de brott man ev. begått genom sitt uttalande. Att myndigheterna skall ingripa innan någon ens har öppnat munnen, utgivit skriften, kopplat upp sig mot Internet, är förbjudet enligt svensk grundlag och i praktiken liktydigt med censur.
Hittills har vi inte sett några effekter av detta på den svenska lagstiftaren, men tryckfrihetsförordningen ses just nu över.
Alla 15 medlemsstaterna i säkerhetsrådet, Kina, Ryssland och USA var eniga, också de medlemmar som t ex Frankrike och England som är anslutna till Europakonventionen för mänskliga rättigheter och som borde veta att man inte kan censuera, dvs stoppa yttranden innan de är fällda.
Samma lagstiftningsfrenesi har präglat också EU:s ministerråd och EU-parlamentet. EU:s ministerråd antog i juni 2002 ett rambeslut om ”vissa åtgärder mot terrorism”. Ett förslag antogs redan något halvår tidigare.
Regeringen gick till den svenska riksdagen med för-slaget till rambeslut och bad riksdagen anta det. Då fanns inte ens något förslag till lagtext. Men riksdagen köpte grisen i säcken och godkände förslaget till rambeslut.
Sedan ministerrådet hade antagit rambeslutet, fick juristerna på justitiedepartementet i uppdrag att skissa på lagtext. Trots att lagrådet yttrat sig mycket kritiskt blev det en proposition. Lagrådet påpekade att själva beredningsprocessen hade stora brister.
Om den föreslagna lagtexten hade lagrådet inget gott att säga. Man fann det ”tveksamt om den uppfyller kraven för tydlig lag”, sa lagrådet. Den svenska lag som blev resultat av detta är lagen från 2003 om straff för terroristbrott.
Det är inte fråga om några nya typer av brott utan mord, dråp, grov misshandel, allmänfarlig ödeläggelse, grov skadegörelse och några välkända brottsbalksbrott som upphöjs till terroristbrott, för det fall att vissa kriterier är uppfyllda.
För det första – och det är ett objektivt rekvisit – skall gärningen vara ägnad att allvarligt skada en stat eller en internationell organisation. Och för det andra – och nu kommer vi till de subjektiva rekvisiten
dvs det som har med gärningsmannens avsikt och intention att göra – avsikten skall vara att injaga skräck, påverka en stats myndigheter att göra eller att underlåta att göra något, eller så kan det handla om en avsikt att allvarligt destabilisera en stat
.
Föreligger dessa tilläggskriterier till exempelvis grov skadegörelse, så höjs maximistraffet och brottet kallas terroristbrott. Försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja brott kriminaliseras också.
Ett direktiv som antogs för något år sedan av Europaparlamentet och ministerrådet om lagring av uppgifter som behandlats vid allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Det är visserligen inte något som entydigt har motiverats med hot från terrorister.
Man nämner i motiveringen terrorism som ett av flera exempel på brott som skall förebyggas och avslöjas med hjälp av trafikuppgifter som lagras hos teleoperatörer. Detta är något som har använts i Sverige i vart fall tio år.
Tanken med direktivet är att teleoperatörerna om de övergår till något slags nolltaxa inte skall sluta lagra de trafikuppgifter de inte längre behöver för fakturering. De skall vara skyldiga att behålla dem under ett år när det gäller mobil och fast telefoni och sex månader för Internet.
Det samarbete som förekommer i EU-samarbete har avsatt en del ytterligare resultat i svensk lagstiftning däribland lagen om gemensamma utredningsgrupper och lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Det är klart att dessa resultat kommit snabbare som följd av 11 september.
FN:s säkerhetsråds resolution 1267 den 15/10 1999 ålade staterna att spärra tillgodohavanden och andra finansiella tillgångar som ägs eller kontrolleras av talibanerna i Afghanistan. Efter diverse ytterligare resolutioner och EU-förordningar så resulterar detta på hösten 2001 i att tre svenska medborgare med somalisk bakgrund får sina tillgångar spärrade.
Den 28/9 2001 antog FN:s säkerhetsråd reso-lution 1373 om åtgärder mot finansiering och förberedelse av terroristhandlingar. Staterna åläggs att kriminalisera och på andra sätt beivra att terrorister får pengar och andra medel för sin verksamhet.
Resolution 1373 sägs gälla terrorism och terrorister i allmänhet. FN har inte upprättat någon lista över personer och organisationer som skall träffas av bestämmelserna i resolutionen. I stället åligger det staterna att göra sådana listor. Både USA och EU har gjort sådana listor. Det är tydligen på en sådan lista den nye svensken nu förts upp.
Men alla EU-stater har också antagit Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Där skyddas rätten till egendom. Där ges också minimibestämmelser om vad en rättvis rättegång innebär. Helt klart utgör spärrandet av alla ekonomiska tillgångar klara avsteg från dessa och andra konventionsnormer.
Regeringens proposition 2005/06:111 om försvars-maktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning föreslår en lag som skall göra det möjligt för polisen att få stöd av militären vid våldsåtgärder mot svenska medborgare i fredstid. Det ska då handla om att stödet behövs för att ingripa mot handling ”som kan utgöra brott enligt lagen om straff för terroristbrott”. Regeringen ska då lämna sitt medgivande.
I proposition 2005/06:177 om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, föreslås att polisen skall få tillgripa hemlig telefonavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig postkontroll, d v s öppna våra brev och utföra hemlig kameraövervakning. Allt detta utan att det ens behöver föreligga någon misstanke om ett begånget brott, utan i preventivt syfte.
Situationen skall vara den att ”det med hänsyn till omständigheterna finns anledning att anta att någon person kommer att utöva brottslig verksamhet som innefattar” en lång rad brottstyper väsentligen av ”terroristkaraktär”,
med också uppror och spioneri och grov obehörig befattning med hemlig uppgift, mord, grov misshandel, ”om det finns skäl att anta att avsikten med gärningen” som alltså ännu inte är begången” är att påverka offentliga organ, nyhetsförmedling eller annan journalistik”.
Lagrådet ansåg att man bör avvakta resultatet av integritetsskyddskommitténs arbete, som skall presenteras våren 2007. Eftersom den övervakade inte ens i efterskott ska få veta att han varit övervakad, saknas möjlighet till rättegång. Det gör det tveksamt om Europakonventionens krav är uppfyllda, anser lagrådet.
Förslaget om hemlig rumsavlyssning sk buggning har inte speciellt att göra med terroristbekämpning. Buggning är ett tvångsmedel som inte hittills varit tillåtet för polis eller annan myndighet. Nu föreslås att buggning ska få användas vid förundersökning om brott om det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år.
Hit hör terroristbrott. Men även om minimistraffet är lägre än fyra år, kan man få bugga om straffvärdet för det misstänkta brottet kan antas överstiga fängelse i fyra år. Behovet av buggning skall enligt regeringen vara särskilt stort inom SÄPOs verksamhetsområden, där ju samarbetet med t ex CIA är som mest intensivt. Också här slog den förra regeringen hårt på 11 september-trumman.
Lagrådet tycker också här att regeringen borde invänta integritetsskyddskommittén och pekar på att det föreslagna tillämpningsområdet visst inte är begränsat till SÄPO-områden och organiserad eller systemhotande brottslighet. Man skriver t o m att det finns risk för att Sverige kan komma att fällas vid Europa-domstolen, eftersom den som blivit buggad inte har någon rätt att i efterhand få veta detta.
I slutet av maj beslöt riksdagen att lagförslagen i regeringens propositioner om buggning och förebyggande tvångsmedelsanvändning skall vila i minst tolv månader. Vi ser alltså idag hur USA etablerat och genomdrivit ett nytt, förvridet globalt system av rättsosäkerhet, hotar rättssamhällets grundvalar och som ersätter den humanitära folkrätt som mödosamt byggts upp i konventioner sedan andra världskriget.
Vi ser en global Guantanamogulag av rättslöshet – i vad som påstås vara ett ”krig” mot terrorismen, men som för många mer framstår som ett kolonialkrig. När den polske journalisten och författaren Rychard Kapuchinski, som på sin tid var en skarp kritiker av Sovjetsystemet och Sovjets ockupationer av länder i Östeuropa och Afghanistan, nyligen besökte Sverige, påpekade att USA aldrig, som man påstår sig vilja, kan införa demokrati i de muslimska länder där man nu för krig.
En förändring måste komma inifrån och från folken själva. Det som förskönande kallas ”humaniär intervention” eller kriget mot terrorismen” kallar Kapuchinski en stormakts kränkning av andra länders suveränitet.
Historien visar att ockupationer inte skapar demokrati. I Afghanistan säger sig 60 % av landsbygdsbefolkningen i opinionsundersökningar starkt gilla angrepp mot USAs militär. Få saker triggar hatet starkare än Guantánamolägret, som bland afghaner framstår som ett grovt övergrepp både mot muslimer och mot Afghanistan.
Om Irak sa Nobelpristagaren Orhan Pamuk i en intervju i SR, först att han inte ville tala om politik, ”men att alla i Sverige väl vet att USAs krig i Irak startats på en lögn, att det gäller makt och olja, att det kostat 100 000-tals oskyldigas liv och att USA inte ens bett om ursäkt för det.” Men att säga det är inte politik, menade Orhan Pamuk- bara att konstatera fakta, sånt som alla känner till.
Vart leder Guantanamosystemet och de inskränkningar i den personliga integriteten och rättssäkerheten, som redan genomförts i terroristbekämpningens namn och de nya inskränkningar som är på väg i Sverige och EU ? Ådalen 1931 visade att militär trupp aldrig får sättas in mot civila. Nu behövs militär trupp för ”terroristbekämpning”. Men ingen har egentligen kunnat beskriva de situationer där militär nu måste användas mot civila.
När de som inte är misstänkta för brott utan rättslig prövning kan buggas, övervakas, trakasseras, ruineras och utvisas, är det själva rättsstaten som terroriseras i terrorbekämpningens namn. Att den yttersta beställaren av dessa kränkningar, Bush-administrationen, själv gör sig skyldig till än värre ostraffade och opåtalade övergrepp, hedrar inte de politiker som tiger och expedierar övergreppen.
Sverige är fortfarande en rättsstat. Men kränkningarna av rättsstaten är allvarliga, därför att de undergräver de värden de utger sig att försvara. De är allvarliga därför att de går förbrytarna till mötes istället för att skydda deras brottsoffer, hjälper och stödjer det onda istället för att stå det onda emot och att Guantanamo-systemet till slut tenderar att kriminalisera även legitimt motstånd mot kriminella, militära övergrepp.
I alla länder som deltar i krigen i muslimska länder behövs fiendebilder av muslimer. 70 % av svenskarna har en negativ bild av muslimer. Var har den uppstått? Knappast i dagligt umgänge och genom egen erfarenhet. Flera har dömt och åtalats i Sverige för terroristbrott och för förberedelser till sådana, i vissa fall på mycket lösa grunder. Men de enda politiska terrorhandlingar som verkligen utförts i Sverige är väl de upprepade mordbränderna mot moskéen i Malmö och den mordbrand mot moskéen i Trollhättan som en Sverigedemokrat dömts för.
I jämförelse med de kränkningar som USAs regering gjort sig skyldig till Guantanamo, Abu Ghraib, Irak och Afghanistan, framstår kanske inte den negativa och ibland islamofobiskt färgade rapporteringen om muslimer och misstänkt terrorism i Sverige, som så allvarliga.
Men jag vet att Mehdi tog illa vid sig när han såg alla de hundratals artiklar där han allltid kallades ”den terroristmisstänkte svensken” och när han utsattes för hat, korsförhör och t o m dödshot i samband med sin enda presskonferens vid hemkomsten i juli 2004.
Det jag kallar Guantanamosystemet berör inte bara rättssäkerhet, integritetspolitik och terroristlagstiftning. Den har också inneburit en förändring av svensk säkerhets- utrikes- och försvarspolitik. Detta systemskifte har skett nästa helt utan offentlig debatt.
Men om Sverige, som en gång tillhörde den humanitära folkrättens främste försvarare tjänstvilligt accepterar kränkningar av våra mest grundläggande fri- och rättigheter, en nedmontering av integritetsskydd och rättssäkerhet i Europa och samtidigt väljer att samarbeta militärt just med den makt som kränker folkrätten och skändar rättsstatens principer, vad blir konsekvensen?
Och om Sverige ställer sig på fångvaktarnas, torterarnas och folkrättsbrytarnas sida, vilka länder ska då försvara freden och folkrätten ?
Copyrigh: Gösta Hultén
(Får ej återges eller publiceras i tryck utan författarens skriftliga tillstånd.)
