Ännu för ett år sedan var det fortfarande möjligt att undvika det mest fruktansvärda i Irak, bara USA satte upp en tidtabell för att dra sig ur landet och använde sitt inflytande till att förmå sina rivaler att anpassa sig till situationen.
Detta som alternativ till det blodiga inbördeskrig, som annars riskerar att hålla på för evigt eller resultera i ett grymt återtåg för Baathpartiet.
Det är fortfarande troligt att om USA och Storbritannien lämnar landet under en period av några månader kommer något av dessa alternativ att prägla Iraks framtid o
Men med varje månad som går blir detta scenarie mindre troligt. Inbördeskriget är redan ett faktum och en större konflikt i regionen riskerar blossa upp när som helst.
Om detta inträffar genomgår förmodligen Irak en våldsam period av etniska, religiösa, geografiska och interventionistiska gränsdragningar.
Har kurderna tur och är smarta nog, kan de fortfarande befinna sig vid sidan om stridslinjerna och göra sitt bästa för att säkra positionerna i norr utan att irritera sin turkiska granne och lugnt invänta utgången i resten av Irak.
Olyckligtvis är utsikten för en ljusare irakisk framtid beroende på hur villig USA är att snarast möjligt, gradvis och utan villkor dra sig ur landet under en period av högst ett år.
Ett sådant amerikanskt tillbakadragande är dock inte troligt trots att Bush/Cheneys Irakpolitik förkastats i höstens Kongressval, då makten överraskande nog togs över av Demokraterna.
Men George W. Bush förblir president och överbefälhavare och Demokraterna är splittrade i sin Irakpolitik, men poängterar att förändring måste till.
Bush själv har så ofta framhållit att förändring inte är nödvändig, att det är svårt att se hur Vita Huset kan godkänna ett trupptillbakadragande.
Många observatörer ställer då sitt hopp till Baker/Hamiltons ‘Iraq Study Group’som lagt fram förslag till ett antal pragmatiska justeringar inklusive att involvera Iran, Syrien och förhoppningsvis även Turkiet till en stor diplomatisk konferens.
Ett sådant steg skulle många välkomna, men det utgör knappast någon större skillnad mot tidigare, såvida det inte kan kopplas till ett amerikanskt uttåg ur Irak.
Djupet och intensiteten i det inbördeskrig som idag ödelägger Irak går inte att minska utifrån, så länge landet ockuperas..
Dessutom är det långt ifrån säkert att president Bush ens tänker ta upp Baker/Hamiltonplanens rekommendationer, vilka för övrigt är alldeles för modesta för att ha en möjlighet till att återställa lag och ordning inom den närmaste framtiden. .
Vita Huset har också understött oberoende studier utförda av Pentagon och CIA. Det är troligt att man då tar upp sådant som förringar förslagen till rekommendationer för en omläggning av den politiska kursen genom att hålla fast vid sitt patetiska försök att med hjälp av eld och bomber understödja ”Iraks demokrati” .
Vietnam visade på det rakt motsatta
Det läggs fram många jämförelser med Vietnam i dessa dagar också av president Bush efter hans besök där nyligen. Vi kan småle åt hans komiska tolkning av historien, då han framhåller att erfarenheterna från Vietnam visar att ”stay the course” så småningom kommer att frambringa ett positivt resultat.
Situationen i Vietnam var nu den rakt motsatta. Den amerikanska vägran att dra sig ur och deklarera sig besegrad gav upphov till år av kraftiga förluster efter att nederlaget verkade fullständigt uppenbart.
Till slut lämnade USA Vietnam på ett förödmjukande sätt, och man såg bilder av hur vietnamesiska kollaboratörer klamrade sig fast vid sidan av den helikopter som lyfte från Amerikanska ambassadens tak i Saigon, numera Ho Chi Minh Staden.
Dessa som backats upp av Washington hade blivit fullständigt besegrade. NordVietnam levde vidare och kriget var för USA obönhörligt förlorat.
Om däremot USA några år tidigare hade varit beredd till uttåg, kunde tiotusentals liv ha räddats. och resultatet kunde då ha betraktats som en modig och klok diplomati. Man skulle ha erkänt sitt politiska nederlag och tagit ansvar för den kraftiga kursändringen.
Men det finns en sensmoral i denna historia. Trots krigets resultat och det extraordinära dödandet och förstörelsen under mer än en tioårsperiod (förutom tidigare antikolonialala krig mot fransmännen) har Vietnam idag rest sig och blomstrar.
Detta är ironin i Bush´s felaktiga jämförelse mellan Irak och Vietnam. Men vad som borde vara uppmuntrande är att USA idag är Vietnams främsta handelspartner, att relationerna dem emellan är vänskapliga och positiva och att den politiska skillnaden mellan att vinna och förlora lyckligtvis blivit utsuddad i historiens dimmoln
Så vad är då bästa vägen framåt?
USAs vägran att dra sig ur Irak tycks uppenbart vara blockerad, liksom det dubbla draget att uppmuntra till kompromisser inom Irak och sammankalla ett lämpligt urval regionala aktörer.
Dessa som kan binda samman Irak med den bekymmersamma situationen i Libanon, palestiniernas alla prövningar, risken för en konfrontation med Iran, en regional rustningsspiral – och en uppenbar risk att det sekteristiska våldet i Irak spiller över sina gränser och ger upphov till en hotande kraftmätning mellan sunnis och shias i hela Mellanöstern.
Detta innebär en otrolig utmaning, men bara genom att erkänna detta tar vi ett första steg för att dämpa de allvarliga risker som existerar och dessutom ökar.
Detta initiativ bör innefatta alla de politiska aktörer som befinner sig i regionen, inklusive Israel, Turkiet, den palestinska representationen samt de stora aktörerna med sina regionala intressen inklusive USA, Europa, Ryssland och möjligen Indien och Kina.
Det vore oklokt att förvänta sig en omedelbar spirande lösning från en sådan konferens, men vore parterna allvarliga inställda på att ta upp de grava klagomål som förekommer i regionen, speciellt för att uppnå stabilitet i Irak och upprätta en statsbildning i Palestina.
Då skulle atmosfären förändras till det bättre och trycket minska och bidra till att ett hopp spirar för framtiden över hela Mellanöstern..
Naturligtvis innebär en konferens av detta slag många risker, om den någonsin kan genomföras, vilket inte är troligt, men den erbjuder samtidigt den enda möjligheten till att närma sig de sammanlänkade problemen i regionen, vilket bara det skulle erbjuda ett hopp om bättre framtid.
Det måste samtidigt påpekas att detta förslag går långt utöver vad Baker-Hamiltonplanen lade fram i sitt försök att förmå regionala aktörer att bringa stabilitet till regionen.
Att inbjuda till denna konferens ser idag ut som en dröm. Men regionen är på gränsen till ett sammanbrott och fordrar omedelbara och radikala diplomatiska initiativ för att få möjlighet att undvika en katastrof.
Alternativet är MellanÖstern som en gigantisk krigszon. Förra sommarens Libanonkrig visar på hur ett försämrat säkerhetsläge med inflammerade relationer mellan Irak, Israel och USA kan leda till den värsta katastrof.
Då de civila spänningarna ökar i Irak där religiösa massakrer inträffar i ett alarmerande tempo, växer för var dag som går också risken för spridning även utanför Irak.
Vid en sådan brytpunkt är valet uppenbart. Antingen låter vi denna dödliga drift fortsätta eller inser att en drastisk kursändring är av nöden. Det verkar inte vara särskilt klokt att under dessa omständigheter vänta på att Washington blir redo eller lägger fram ett annat förslag.
Att vänta ut Washington är som att vänta på Godot!
www.transnational.org/SAJT/forum/meet/2006/Falk_Fiasco-Tragedy.html
Fredskoalitionen Göteborg
fredskoalitionen@yahoogroups.com
pg 4064380-1
medlem 100 kr
student 50 kr
förening 200 kr
