Bara det att ockupationsmakten i Irak med dess hjälpgummor kan komma på den tanken att motståndet i landet är brutet bara för att Saddam Hussein blivit hängd, visar på hur isolerade de är från verkligheten.
Slutet på ännu ett år. Man vet att landet är i fara genom
- att FN tvingas öppna en särskild organisation, UNAMI, för att bringa reda i det kaos och blodbad som drabbat landet.
- att denna organisation inte kan drivas ut härifrån
- att de politiker som arbetat på att försätta landet i denna sorgliga situation inte längre kan befinna sig i eller ens i närheten av dess gränser.
- att det enda som USA och Iran kan enas om är det sönderfall som landet befinner sig i. Åtta år av krig och tretton år av sanktioner anses nu som landets guldålder
- att landet anses ”sälja” 2 miljoner fat olja per dag, medan man själv varje dag köar i fyra timmar för att köpa sin olja till generatorn på den svarta marknaden.
- att efter fem timmar utan el man får en timmas elektricitet men då finner att regeringen meddelar, att den tänker skära ner på eldistributionen just då.
- att politiker som stött kriget tillbringar timmar i TVrutan med att debattera huruvida detta handlar om sekteristiskt blodbad eller ett inbördeskrig.
- att människor känner sig lyckligt lottade om de över huvud taget lyckas identifiera kroppen efter den släkting som varit försvunnen i två veckor.
- att det dagliga livet för en vanlig irakisk medborgare reducerats till att identifiera kroppar, undvika bilbomber och försöka få kontroll över vilka familjemedlemmar som har fängslats, emigrerat eller kidnappats.
År 2006 ansågs vara det värsta året hittills. Nej- egentligen inte. Vidden av kriget och ockupationen har först nu drabbat landet med sin fulla kraft. Det är som att ha en stor och hård bit torr jordklump i sin hand som man med all styrka försöker bryta sönder.
