Sverige har för närvarande ett par hundratal soldater i Afghanistan femhundra mil bortanför våra gränser. Enligt den svenska regeringen försvarar de freden ”på uppdrag av FN”. Åtminstone den bluffen borde synas mer i sömmarna.
De svenska soldaterna förlagda i Mazar-e Sharif tillhör inte FN:s blå baskrar. Däremot ingår de i International Security Assistance Force (ISAF) som främst bildats på brittiskt initiativ för att mobilisera extra militärt stöd till USA-koalitionens styrkor i Afghanistan.
När sedan USA i oktober 2001 inledde ett bombkrig mot Afghanistan, och ännu fem år efteråt bombar området dagligen – då kallades det för en ”självförsvarsaktion” mot de terrordåd den 11 september, som Osama bin Ladin ansågs ligga bakom.
Enligt FN-stadgan har varje land rätt till självförsvar, och detta gäller även USA. Det inbegriper däremot inte USAs militära anfall mot Afghanistan med efterföljande ockupation. Inte heller någon av de FN-resolutioner, som hösten 2001 nämner utnyttjandet av militärt våld.
Afghanistan omnämns över huvud taget inte. Formuleringen ”all necessary means” finns inte ens med. Trots att den ingick i den resolution 678, som 1990-99 rättfärdigade angreppet mot Irak. Men inte ens då hade USA rätt att anfalla. Denna skrivning behandlade däremot FNs möjlighet till delegering av sin krigföring under FN:s flagg.
Första gången ett beslut togs om en internationell säkerhetsstyrka till Afghanistan var på en konferens som resulterande i Bonnöverenskommelsen. Trettio afghaner, FN-tjänstemannen Brahimi och ett antal representanter för det internationella samfundet beslutade där att sätta upp ISAF.
Den engelska premiärministern Blair satte genast igång med den mobilisering som i efterskott blev godkänd av FNs Säkerhetsråd. Sveriges dåvarande försvarsminister Björn von Sydow fick vid tillfället en förfrågan om att delta – inte av FN utan av britterna!
Det var naturligtvis inte bara av en slump som ISAF bildades genom ett beslut utanför FNs Säkerhetsråd av en samling handplockade afghaner, varav de flesta t.ex ombudet för kung Zaher, senare blev utmanövrerade av amerikanarna.
Det är värt att notera hur besluten om ISAF skiftade karaktär under resans gång. Bonnöverenskommelsen förutsätter att de andra utländska styrkorna lämnar de områden där ISAF håller till, vilket är kutym i de områden där FN verkar.
Det skedde inte denna gång. USAstyrkorna stannade kvar och ISAF ålades att samarbeta med dem. Idag har dessutom ISAF delvis tagit över USA:s krig i södra Afghanistan. USA har samtidigt gått in i ISAF, som arbetar under NATOs kommando. På detta sätt blev symbiosen dem emellan i det närmaste total.
Den eventuella legitimitet som en amerikansk ”självförsvarsaktion” möjligen kunnat ha hösten 2001, har under alla omständigheter löpt ut för länge sedan, då USAs ockupation idag går in på sitt sjätte år.
En självförsvarsaktion skulle enligt vedertagen folkrätt vara kortvarig (timmar, dagar), komma tätt inpå det ursprungliga angreppet och stå i proportion till detta. USA:s närvaro i Afghanistan uppfyller inte något av dessa krav.
Det var för övrigt också den uppfattning som den socialdemokratiska regeringen hade, (proposition 2003/04:71 s8). Att USA-koalitionen i Afghanistan fullständigt saknade FN-mandat att agera utifrån. USA:s ockupation var olaglig, vilket också gör dessa efterföljande beslut olagliga. Alltså de som antagits av USAs ockupationsmyndighet med president Hamid Karzai i spetsen.
När Karzai ”inbjöd” USA och ISAF till Afghanistan var landet redan ockuperat av utländska trupper. Samtidigt var det USA som handplockat Karzai till presidentposten.
Bonnöverenskommelsen säger att säkerhetsstyrkan ISAFs närvaro skall garantera säkerheten för FNs personal till dess att president-och parlamentsval har ägt rum inom landet. Det har de också gjort, varför all eventuell legitimitet idag löpt ut för ISAFs närvaro i Afghanistan.
Genom riksdagbeslutet den 6 december 2005 kan den svenska styrkan i Afghanistan att utvidgas till 340 man genom ett enkelt regeringsbeslut (med en nuvarande kostnad på ca 300 miljoner kr/år). Men propositionen byggde på förutsättningen att ISAF i sin helhet inte är krigförande, vilket helt fallit bort idag. Slutsatsen man därför kan dra är att den svenska styrkan borde kallas hem.
Redan idag behandlas ISAF i alla praktiska avseenden som en NATO-styrka. 97 % av dess trupper är hämtade från NATO-länder och har hela denna tid stått under NATOs eller enskilda NATO-staters kommando. För övrigt återfinns ISAF som en underavdelning till NATO på dess hemsida på Internet.
ISAF verkar idag på 50% av Afghanistans yta enligt egen uppgift, ett område som sommaren 2006 utvidgades till Helmand där idag USAs mest intensiva människojakt äger rum. Bakgrunden är att USA vill minska antalet trupper i Afghanistan för att istället förstärka insatserna i Irak. Den svenska truppökningen utgör därför ett indirekt stöd till USAs krig i Irak, vilket Bengt Albons konstaterat i DN den 26 nov 2006.
Dessutom är det oklart vad ISAFs ”fredsbevarande” karaktär i praktiken innebär. Om det handlat om FN-trupp skulle det enligt FN-stadgans kap V ha framgått, vad fredsbevarandet egentligen inbegriper. Där skulle ha funnits regler för militär personal på olika nivåer.
Något dylikt reglemente existerar inte för ISAF. Risken finns därför att svenska soldater kan försättas i situationer där både civila afghaners och det egna livet äventyras.
ISAF kommer nu allt oftare under militär attack från den afghanska motståndsrörelsen. Enligt en kommuniké från den 27 september 2006 hade 15 ISAFsoldater dött av ”fientliga angrepp” och 43 i ”olyckor”, varav de flesta minor, något som också drabbat svenskarna.
Vid ett attentat den 17 augusti 2006 dödades fyra tyska ISAF-soldater i en buss i Kabul och den 14 november dödades ytterligare en tysk och två sårades.
Den svenska försvarsstaben har gång på gång mörkat om den verkliga situationen i landet. Incidenter rapporterades inte in till försvarsutskottet. Media rapporterade att svenska ISAF-soldater skjutit ner en ”efterspanad brottsling”. Minst en ytterligare dödsskjutning rapporterades heller inte in till Riksdagen.
Representanter för UD och ledamöter i Riksdagens Försvarsutskott har inte kunnat ge något klart svar på frågan om den svenska Afghanistanstyrkan fått några instruktioner om att efterleva Genèvekonventionen, t.ex vid behandlingen av krigsfångar.
Om fångar utlämnas till de afghanska eller amerikanska myndigheterna innebär detta att de riskerar att torteras. USA följer inte uttryckligen Genèvekonventionen i Afghanistan. Försöken att ta upp krigsförbrytelser begångna av krigsherren Dostum (svenska truppers närmaste samarbetspartner) har alla strandat på ockupationsmakternas veto.
Om svenska trupper löser dilemmat genom att skjuta ned efterspanade ”brottslingar” på fläcken, är det naturligtvis också ett brott mot Genèvekonventionen och FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna (allas rätt att få sina anklagelser prövade vid en rättegång).
Det har framkommit att svenska soldater bl a utbildar aghanska poliser i hur man slår ner fredliga civila demonstrationer, vilket knappast kan ingå i deras humanitära uppgifter.
I februari 2006 demonstrerade ett tusental afghaner mot de danska teckningarna av Muhammed framför ISAFs bas i Maimaneh i norra Afghanistan. Den var helt bemannad av nordiska och även svenska ISAF- soldater. Under demonstrationen satte britterna in attackflyg ur Operation Enduring Freedom mot demonstranterna och åtta afghaner dödades.
Försvarsstabens försök att beskriva ISAF-styrkan i Mazar-al Sharif som en fredsinsats med viktiga civila funktioner haltar rejält. När två svenska soldater dödades av en landmina eller en hemmagjord bomb, var de enligt uppgift från de lokala myndigheterna i Mazar-al Sharif på hemväg från ett sportevenemang. Istället för att skydda civila blir den svenska styrkan en perfekt måltavla för terrorangrepp.
Det finns de som förordar illegal utländsk truppnärvaro i Afghanistan, vilken göder terrorn och häller bensin på den afghanska etniska, religiösa och politiska brasan. Man försvarar alltså inte Afghanistans suveränitet och motsätter sig inte USAs försök att förvandla landet till en koloni.
Lite tillspetsat kan man säga att den enda verkliga uppgift som de svenska trupperna i Afghanistan förmår lyckas med är att bryta upp och nedmontera vår traditionella svenska neutralitet och alliansfrihet. Genom detta sätter de punkt för 200 år av en fredlig svensk utrikespolitik.
Stefan Lindgren: afghanistan_ockuperat@yahoogroups.com
Redigering: Ingrid Ternert: fredskoalitionen@yahoogroups.com
