Förvirringen om krigets Irak växer för var dag som går. Då och då gör svenska journalister ”viktiga analyser” om någon händelse utifrån nyhetsbyråernas förvirrade rapportering, vilka i bästa fall gör läsarna än mer villrådiga men oftast underblåser redan existerande fördomar. http://iraqthemodel.blogspot.com/ säger däremot en del om den komplicerade verkligheten.
Istället borde vi ställa oss frågan hur vi i vårt eget samhälle skulle kunna stå pall under liknande omständigheter. Att vara ett urgammalt kulturland uppdelat av kolonialmakterna, ett samhälle med stora oljefyndigheter som under åratal utsatts för krig, sanktioner, nya krig och en medveten underminering av samhällskroppen för att till slut kunna tas över under sken av att ”införa demokrati”.
Följande är en snabb genomgång av ett samhälle i upplösning, där död och terror blivit vardagsmat -och alla de krafter som kan ligga bakom.
Chalmers Johnson beskriver i ”Republic or Empire” hur ett land som USA under president Bush för varje år som går ökar sin statsskuld med någon trillion dollar för finansiering av landets krigsäventyr.
De avancerade vapensystem som då utnyttjas håller samtidigt hjulen snurrande i den stora krigsindustri från vilken miljoner människor idag får sin utkomst.
Bush och hans ministrar ser samtidigt till att säkra sina egna intressen bl.a som delägare i den vapen- och oljeindustri de upprätthåller med kriget som murbräcka och den egna befolkningen ständigt påmind om diverse hot utifrån.
Till skillnad från Statlig Keynesianism, där staten finansierar offentliga arbeten under lågkonjunkturen och på så sätt får hjulen att snurra så att lånen kan betalas av under högkonjunkturen och få demokratin att blomstra, så driver den Militära Keynsianismen på en imperialistisk krigspolitik av den typ Bush idag tillämpar under sitt ”det långa kriget”. Det gagnar endast de nykonservativas egen makt att själva berika sig och stå emot landets allt större statsskulder.
I det avseendet kan USA jämföras med Romarriket som slutligen föll samman inifrån. Världen riskerar med dagens krigspolitik att drabbas av både kärnvapenkrig och terrorism och med det dra oss med ner i djupet.
Irakkriget har fullständigt förändrat både landet och folket. Efter decennier av krig och sanktioner orkade människor inte mer utan flydde i hundratusentals för livet till sina grannländer. Sex miljoner har flytt sedan Gulfkriget 1991 och idag lever två miljoner irakier i grannländerna Jordanien och Syrien medan en och en halv miljon tvingades bli internflyktingar.
Befolkningsgrupper som shia, sunni och kristna vilka tidigare levt tillsammans och varit gifta med varandra kan idag komma att bo åtskilda i etniskt rensade områden med egna vakter och kontroller av alla de som kommer och går.
Detta är inte konstigt med tanke på alla de explosioner, kidnappningar och etniskt dödande som hela tiden äger rum. Ofta är det Inrikesministeriets egna poliser som utför dåden. Man kan då fråga sig hur det har kunnat få gå så här långt.
Det gäller i sammanhanget att erinra sig att med amerikanarnas ankomst till Irak kom de ministerkandidater som man valt ut och med vilka man i förväg färdigställt planer på att etniskt dela landet, vilket senare följdes upp i förslaget till Konstitution.
Till Iraks Inrikes och försvarsministerium kom dessutom de sk militära ”experter” vilka i Vietnan och Latinamerika utbildade dödsskvadroner för att sprida skräck och skapa splittring mellan olika grupper inom länderna.
Därefter har utvecklingen gått sin egen väg. Inom regeringen finns SCIRIledaren Hakim som står bakom den fruktade Badremilisen vilken utbildats av Republikanska Gardet i Iran. Där finns också premiärminister Al Maliki från Dawapartiet, en av USA tidigare terroriststämplad organisation också den med egna kadrer. Så har Al Sadre en hel del platser i parlamentet och basar över den största och vilda milisen – Mehdiarmén.
Dessa miliser får vapen från Iran. Men samtidigt får de båda shiaministrarna vapen av amerikanarna för vidare levererans till Inrikes-resp Försvarsministeriet. Till de båda ministerier kom i krigets början de amerikanska sk experterna för att utbilda egna grupper med avsikt att sprida skräck inom befolkningen och slå till mot sunnimotståndet, som då betraktades som det största hotet.
Det hände emellertid att polis och militär infiltrerades av ovan nämnda shiamiliser så att två poliser t.ex inte visste vilken bakgrund den andre hade och även mord dememellan kunde inträffa. Det blev också rutin att poliser med polisbilar stoppade invånarna vid checkpoints och t.ex tillfångatog de som hade sunninamn som Omar.
Nästa dag kunde dessa hittas dödade på gatorna eller i floden, borrade i huvudet och med utstuckna ögon eller hårt torterade med syrabrända kroppar. Under Inrikesministeriet fanns även en hemlig källare där fångarna nästan hade packats på varandra.
De fyra krigsåren innebar samtidigt brist på allt livsnödvändigt för människor som el, mat, vatten och bränsle. Riskerna med att över huvud taget visa sig på gatorna tärde hårt på deras fysiska och mentala hälsa, särskilt på barnen vilka nästan alla idag är traumatiserade på något sätt.
Därefter började sammanhållningen svikta. ”Irakshian” al Sadre är en dark horse som visserligen är född i Irak men samtidigt har kontakter med övriga shialedare inom landet och Iran. Då han i början av kriget gjorde ett försök till uppror i den heliga staden Karbala, skickades överayatollan Sistani av amerikanarna för sin ”hälsas” skull till London och efter att ha kommit hem därifrån såg han till att Sadreupproret avslutades.
Istället satsade Sistani på ett val, väl medveten om att shiagruppen utgjorde majoriteten i landet och de fattigare lätt kunde förmås att rösta efter vad klanen eller de andliga ledarna föreslog. Så varför bry sig om att göra uppror, då man ändå kunde få en majoritet i parlamentet?
Sedan dess har utvecklingen gått hisnande fort. Idag vill 90% av befolkningen ha ut amerikanarna och 60% tycker det är rätt att angripa dem. Ministeriernas ledning tillsätts efter grupperna som är representerade i parlamentet varför Hälsoministeriet t.ex är shia.
Då är i så fall sjukhuscheferna för det mesta också shia och kan som första åtgärd sparka de anställda som är sunni. I sådana fall riskerar också sunnipatienterna att dödas i sina egna sängar.
Det gäller nu att vara klar över skillnaden mellan det ”egentliga” motståndets program och det som olika terroristgrupper av sunni eller shiamodell representerar.
I realiteten är det egentliga motståndet knutet till Saddams Baathparti och koncentrerat till städer väster om Bagdad t.ex Tikrit, Samarra, Haditha, Falluja, Ramadi etc men är samtidigt religiöst så tillvida att man strikt följer Koranens bud att inte döda civila utan bara främmande inkräktare och de som samarbetar med dessa.
Det skiljer sig i realiteten inte från den rätt vi alla har enligt FNstadgan att göra motstånd om vi invaderas av främmande makt. På samma sätt förbjuder Genevekonventionen oss att i krig döda civila. Sunniwahabbister eller rätt och slätt terrorister däremot kan gladeligen kidnappa folk, döda civila och slänga bomber överallt och förorsaka kaos.
Dessa ägnar sig numera också åt att sakta men säkert rensa områden från alla dem som inte ingår i deras terrorgrupp. Det räcker med ett meddelande till berörda familjer att de skall flytta, så vet dessa vad som gäller om de inte lyder utan ger sig därför snarast iväg från området. På det sättet har Bagdads ytterområden blivit ”etniskt rensade” eller försvarats av någon klan eller av motståndet.
Endast Adahmia-Kahdamia i Bagdad och något mer område kan sägas vara strikt försvarat av ”motståndet”. De får ofta besök av den shiadominerade irakiska polisen eller typ kurdiska Peshmergas med amerikanska styrkor vaktande i bakgrunden.
Grannländerna till Irak har länge sett med oro på denna utveckling och särskilt Saudiarabien, Jordanien och Syrien fruktar att deras egna grupper kan göra uppror om Irak också blir shiadominerat.
Kriget och de sekteristiska motsättningarna med de alltmer dominerande shiamiliserna kom att radikalisera hela den välkända wahabbistgruppen sunniklerikaler inom Association of Muslim Scholars. Deras tidigare talesman shejkh Al Dauri befinner sig idag utomlands efter att hans lastbil med vapen hittats bakom moskén..
Den främsta klerikalen i Baghdad, shejkh Ahmed Al Kubaisi, en hardliner wahabbist liksom de övriga i Muslim Scholars numera, har fått medel från Saudiarabien att finansiera moskébygge i ett av de blandade områdena i Bagdads utkanter.
Genom moskén träffade dessa hardliners på de i allmänhet fridfulla wahabbister som levde i området och som nu kom att radikaliseras av de inflyttade wahabbisterna från övriga länder runt Gulfen och Nordafrika eller Afghanistan vilka passade på att gifta sig med krigsänkorna i området och där skaffa sig egna hus.
Därifrån var steget lätt att starta fler välorganiserade celler med minutiös planering inför varje samlad attack mot de amerikanska konvojerna i utkanten av området.
Nya grupper bildades och knöts till någon moské i en annan lämplig stadsdel, där de tillresta wahabbisterna kunde gifta sig och bilda nya celler.
Samtidigt var de olika shiamiliser som också gjorde liknande räder organiserade i sina olika grupperingar under någon central ledning, motsvarande den wahabbisterna kallade ”emir”.
