Uri Avnery är israelisk journalist och författare, fredaktivist och en av grundarna till Gush Shalom. Han fick det alternativa Nobelpriset (Right Livelihood Award) 2001 och har varit medlem av Knesset i många år.
Sharon läste upp den skrivna texten i sitt tal, ord för ord, utan att lyfta blicken från papperet.
Det var angeläget för honom att hålla sig till den exakta ordalydelsen, eftersom det var en kodad text och det är omöjligt att dechiffrera den utan att knäcka koden. Och det är omöjligt att knäcka koden utan att verkligen känna Ariel Sharon.
Så det är inte att förvåna sig över att de många tolkningar som kom från Israel och utomlands var löjeväckande. Kommentatorerna förstod helt enkelt inte vad de hade hört. Det är därför de skrev sådant som ”Han sa inget nytt”, ”Han har ingen plan”, ”Han försöker vinna tid”, ”Han är gammal och trött”. Och den vanliga reaktionen från Washington: ”Ett positivt steg, men…”
Struntprat. I sitt tal skisserade Sharon en fullständig, detaljerad – och ytterst farlig – plan. De som inte förstod – israeler, palestinier och utländska diplomater – kommer inte att kunna reagera kraftfullt.
Här kommer den dechiffrerade texten till Sharons ”Herzliyah speech”.
Namnet på spelet är Hitnatkut (”att avskära oss själva”). Det betyder: större delen av Västbanken kommer i själva verket att bli en del av Israel, och resten lämnar vi till palestinierna, som blir instängda i isolerade enklaver. Från dessa enklaver kommer bosättningarna att avlägsnas.
Etapp 1:
För att åstadkomma detta behöver vi tid – omkring ett halvår. Vi talar om en storskalig och komplicerad militär operation. Armén måste ockupera och befästa nya gränser medan de ger dussintal isolerade bosättningar nya områden. Detta kräver detaljerad planering som ännu inte påbörjats. Nödvändiga styrkor och juridiska dokument måste förberedas. Ett halvår är minimum.
Under den här perioden förblir vi inte sysslolösa. Tvärtom, vi ska avsluta arbetet med barriären, och den kommer att spela en huvudroll i omgrupperingen. Vi ska bygga upp nya bosättningar dit vi ska flytta de bosättare som ska omplaceras.
Genomförandet av planen är perfekt tajmad. Vid exakt den tidpunkten kommer den amerikanska valrörelsen att nå sin höjdpunkt. Ingen amerikansk politiker kommer att våga yttra ett ord mot Israel. Demokraterna behöver de judiska rösterna och pengarna. Republikanerna behöver också rösterna och pengarna från de 60 miljoner kristna fundamentalister som stöder de mest extrema elementen i Israel.
Medan vi i lugn och ro förbereder den stora operationen ska vi fortsätta smickra president Bush och berömma hans ”Road Map”, naturligtvis utan att uppfylla några av våra skyldigheter enligt ”The Map”. Men vi ska klandra palestinierna för att de saboterar den.
Samtidigt ska vi låtsas att vi vill förhandla med palestinierna. Vi ska försöka träffa Abu-Ala så många gånger som möjligt utan att spela spelet till slut. När vi är klara med förberedelserna ska vi avbryta kontakterna, dödförklara ”The Road Map” och med beklagande konstatera att alla våra ansträngningar att få till stånd fredsförhandlingar har misslyckats på grund av Arafat.
Etapp 2:
Vid det laget kommer barriären att vara färdig. De palestinska områdena (A och B enligt Osloavtalet) skall omringas på alla sidor. I praktiken kommer det att finnas omkring ett dussin isolerade fickor. För att uppfylla vårt löfte om anknytning mellan palestinska områden ska vi förbinda enklaverna med särskilda vägar, broar och tunnlar som vi ska kunna skära av med ett ögonblicks varsel.
Armén ska successivt dra sig tillbaka till barriären och omgrupperas i de områden som ska anslutas till Israel, bland andra omfattande bosättningarna i Karney Shomron, Elkana, Ariel och Kedumim; Modi’in Road och området söder därom fram till gröna linjen, hela stor-Jerusalem som annekterades redan 1967; de nya grannskapen runt Jerusalem fram till Maaleh Adumim och eventuellt längre; den judiska bosättningen i Hebron och Kiryat Arba och bosättningarna i Hebronområdet; strandremsan mot Döda Havet, hela Jordandalen med omkring femton kilometers strandbredd, sammanlagt mer än hälften av Västbanken.
Dessa områden ska inte annekteras officiellt, men i praktiken ska vi lägga beslag på dem så snart som möjligt. Vi ska fylla dem med bosättningar (vi ska också använda invånarna från de omplacerade bosättningarna), industriområden, vägar, allmänna institutioner och militäranläggningar, så att de inte kan avskiljas från det egentliga Israel.
Samtidigt ska vi evakuera bosättningarna på andra sidan barriären, inklusive dem på Gazaremsan (med eller utan Katif).
I linje med det amerikanska förslaget ska vi kalla de palestinska enklaverna för ”en palestinsk stat med tillfälliga gränser”. Det kommer att ge palestinierna illusionen av att de kan förhandla om permanenta gränser, men barriären kommer naturligtvis att förbli den slutgiltiga gränsen.
Terrorn kommer inte att upphöra helt, men de palestinska enklaverna existerar då på våra villkor, och vi kan isolera vilken som helst av dem när som helst, förhindra förflyttning från den ena till den andra och göra livet i dem olidligt. Det kommer inte att löna sig för dem att ta till våld.
Officiellt kommer palestinierna att ha fri passage till gränsövergångarna mot Egypten och Jordanien, men i praktiken ska vi vidmakthålla en effektiv militär närvaro som möjliggör för oss att när som helst hindra gränsövergång.
Först kommer världen att opponera sig våldsamt, men ställd inför fullbordat faktum lugnar man sig. Även om Bush blir kvar i Vita Huset kommer han att vara handlingsförlamad till efter valet i slutet av 2004. Om en demokrat väljs till president behöver han några månader för att installera sig. Då kommer allt att vara klart och vi kan generöst gå med på några mindre justeringar.
Detta är ”Planen”. Kan den förverkligas?
Det är mycket möjligt att Sharon kan övertyga den allmänna opinionen i Israel. Den stora majoriteten är ense på två punkter:
a) Längtan efter fred och säkerhet.
b) Misstro mot araber och ovilja att förhandla med dem. (För några veckor sedan publicerades i en satirisk tidningsbilaga en slogan: ”JA till fred, NEJ till palestinier.”
Sharons plan lovar bådadera. Den lovar fred och säkerhet och är helt och hållet ensidig. Inga förhandlingar med palestinierna behövs, och den är inte beroende av arabernas önskemål, som helt och hållet kan ignoreras.
I det här avseendet har Sharons plan en stor fördel framför Genèveförslaget, som helt och hållet baseras på förutsättningen att det finns en partner och att vi måste förhandla med palestinierna och komma fram till en fredslösning tillsammans med dem.
Många år av hjärntvätt, ledd av Ehud Barak och de flesta av ”sionistvänsterns” ledare, har övertygat den israeliska allmänheten om att det inte finns någon partner, att araberna luras, att Arafat har brutit varenda överenskommelse han undertecknat etc. Sharonplanen överensstämmer med alla dessa myter, medan Genèveförslaget strider mot dem.
Men på vägen mot genomförandet av Sharonplanen finns det två stora landminor: bosättarna och palestinierna.Bosättningarnas invånare som förutsätts bli omplacerade innefattar några av de mest extrema elementen i bosättarrörelsen. Det finns ingen chans att dessa kommer att flytta frivilligt. De måste avhysas med våld.
Detta kommer att kräva en enorm militär ansträngning. Medan många moderata bosättare kommer att flytta frivilligt, om de blir frikostigt kompenserade, kommer många andra att göra motstånd. Enligt en välunderbyggd uppskattning skulle omkring 5000 soldater och poliser behövas för att flytta bara en enda liten utpost:
Migron, nära Ramallah, något Sharon förväntades ha gjort för länge sedan enligt ”The Road Map”. När dussintals större och mer etablerade bosättningar måste flyttas behövs en enorm krigsliknande operation, som kräver en allmän mobilisering av reservstyrkor med alla dess politiska följder.
Armén kan inte bara lämna alla dessa områden med bosättningar kvar. Så länge bosättningarna finns kommer armén att vara där. Med andra ord, genomförandet av planen kommer inte att bli snabb och okomplicerad som den sista natten i Libanon, utan en process på många månader, kanske år.
Medan utplaceringen i de områden som i verkligheten blir annekterade av Israel blir snabb och effektiv, kommer överlämnandet av de områden som ska bli palestinska att gå väldigt långsamt.
Det är en fullständig illusion att tro att palestinierna hela den här tiden lugnt ska titta på. De kommer att se genomförandet av en plan som de, helt riktigt, tror är ett knep för att omintetgöra det palestinska folkets nationella mål.
Det kommer helt klart inte att finnas plats i de palestinska enklaverna för återvändande flyktingar (för att inte tala om några återvändande flyktingar till själva Israel). Att kalla denna konstruktion en palestinsk stat är ett dåligt skämt.
Om Sharon lyckas genomföra sina planer kommer ett nytt kapitel av den hundraåriga konflikten mellan israeler och palestinier att inledas. Palestinierna kommer att trängas inom områden som omfattar ca 10% av det ursprungliga palestinska området före 1948. De har inte någon chans att utvidga detta område.
Tvärtom: de kommer att vara rädda för att Sharon och hans efterträdare försöker avlägsna dem från det som återstår och på så sätt fullborda den etniska rensningen av Eretz Israel (det gamla Palestina inklusive Västbanken, Gazaremsan och tidigare Transjordanien, Jordanskt område öster om Jordanfloden).
Därför kommer palestinierna att bekämpa den här planen, och deras kamp kommer att intensifieras ju längre den framskrider. Alla tillgängliga medel kommer att utnyttjas: de kommer att avlossa raketer och dödande granater över barriären, sända självmords-bombare in i Israel etc. Troligen kommer den våldsamma kampen att sprida sig till många andra länder runt om i världen, både till lands och i luften. Det kommer inte att finnas någon fred, någon säkerhet.
Till slut blir de grundläggande faktorerna avgörande: de två folkens uthållighet, deras vilja att fortsätta den blodiga kampen med alla dess ekonomiska och sociala konsekvenser, såväl som världens beredskap att passivt se på.
Föreställningen om en ensidig fred är ytterst originell. Fred utan den andra sidan är en motsägelse i sig själv. Lärda personer skulle kalla det en oxymoron, ett grekiskt ord som bokstavligen betyder en total dårskap.
Eventuellt kommer den här planen att möta samma öde som alla de andra grandiosa planer som föreslagits av Sharon under hans långa karriär. Man behöver bara tänka på kriget i Libanon och dess pris.
Översättare Berit och Stig Tybrand.
Det är mycket möjligt att Sharon kan övertyga den allmänna opinionen i Israel. Den stora majoriteten är ense på två punkter:
a) Längtan efter fred och säkerhet.
b) Misstro mot araber och ovilja att förhandla med dem. (För några veckor sedan publicerades i en satirisk tidningsbilaga en slogan: ”JA till fred, NEJ till palestinier.”
Sharons plan lovar bådadera. Den lovar fred och säkerhet och är helt och hållet ensidig. Inga förhandlingar med palestinierna behövs, och den är inte beroende av arabernas önskemål, som helt och hållet kan ignoreras.
I det här avseendet har Sharons plan en stor fördel framför Genèveförslaget, som helt och hållet baseras på förutsättningen att det finns en partner och att vi måste förhandla med palestinierna och komma fram till en fredslösning tillsammans med dem.
Många år av hjärntvätt, ledd av Ehud Barak och de flesta av ”sionistvänsterns” ledare, har övertygat den israeliska allmänheten om att det inte finns någon partner, att araberna luras, att Arafat har brutit varenda överenskommelse han undertecknat etc. Sharonplanen överensstämmer med alla dessa myter, medan Genèveförslaget strider mot dem.
Men på vägen mot genomförandet av Sharonplanen finns det två stora landminor: bosättarna och palestinierna.Bosättningarnas invånare som förutsätts bli omplacerade innefattar några av de mest extrema elementen i bosättarrörelsen. Det finns ingen chans att dessa kommer att flytta frivilligt. De måste avhysas med våld.
Detta kommer att kräva en enorm militär ansträngning. Medan många moderata bosättare kommer att flytta frivilligt, om de blir frikostigt kompenserade, kommer många andra att göra motstånd. Enligt en välunderbyggd uppskattning skulle omkring 5000 soldater och poliser behövas för att flytta bara en enda liten utpost:
Migron, nära Ramallah, något Sharon förväntades ha gjort för länge sedan enligt ”The Road Map”. När dussintals större och mer etablerade bosättningar måste flyttas behövs en enorm krigsliknande operation, som kräver en allmän mobilisering av reservstyrkor med alla dess politiska följder.
Armén kan inte bara lämna alla dessa områden med bosättningar kvar. Så länge bosättningarna finns kommer armén att vara där. Med andra ord, genomförandet av planen kommer inte att bli snabb och okomplicerad som den sista natten i Libanon, utan en process på många månader, kanske år.
Medan utplaceringen i de områden som i verkligheten blir annekterade av Israel blir snabb och effektiv, kommer överlämnandet av de områden som ska bli palestinska att gå väldigt långsamt.
Det är en fullständig illusion att tro att palestinierna hela den här tiden lugnt ska titta på. De kommer att se genomförandet av en plan som de, helt riktigt, tror är ett knep för att omintetgöra det palestinska folkets nationella mål.
Det kommer helt klart inte att finnas plats i de palestinska enklaverna för återvändande flyktingar (för att inte tala om några återvändande flyktingar till själva Israel). Att kalla denna konstruktion en palestinsk stat är ett dåligt skämt.
Om Sharon lyckas genomföra sina planer kommer ett nytt kapitel av den hundraåriga konflikten mellan israeler och palestinier att inledas. Palestinierna kommer att trängas inom områden som omfattar ca 10% av det ursprungliga palestinska området före 1948. De har inte någon chans att utvidga detta område.
Tvärtom: de kommer att vara rädda för att Sharon och hans efterträdare försöker avlägsna dem från det som återstår och på så sätt fullborda den etniska rensningen av Eretz Israel (det gamla Palestina inklusive Västbanken, Gazaremsan och tidigare Transjordanien, Jordanskt område öster om Jordanfloden).
Därför kommer palestinierna att bekämpa den här planen, och deras kamp kommer att intensifieras ju längre den framskrider. Alla tillgängliga medel kommer att utnyttjas: de kommer att avlossa raketer och dödande granater över barriären, sända självmords-bombare in i Israel etc. Troligen kommer den våldsamma kampen att sprida sig till många andra länder runt om i världen, både till lands och i luften. Det kommer inte att finnas någon fred, någon säkerhet.
Till slut blir de grundläggande faktorerna avgörande: de två folkens uthållighet, deras vilja att fortsätta den blodiga kampen med alla dess ekonomiska och sociala konsekvenser, såväl som världens beredskap att passivt se på.
Föreställningen om en ensidig fred är ytterst originell. Fred utan den andra sidan är en motsägelse i sig själv. Lärda personer skulle kalla det en oxymoron, ett grekiskt ord som bokstavligen betyder en total dårskap.
Eventuellt kommer den här planen att möta samma öde som alla de andra grandiosa planer som föreslagits av Sharon under hans långa karriär. Man behöver bara tänka på kriget i Libanon och dess pris.
Översättare Berit och Stig Tybrand.
