Musharraf remains the US’s best option’
av M K Bhadrakumar Asia Times lördag 17 nov
Besöket i fredags av USAs vice utrikesminister John Negroponte i Pakistans huvudstad Islamabad har sina paralleller med ett extraordinärt amerikanskt uppdrag dit för 28 år sedan. Det var landets dåvarande utrikesminister Warren Christopher och hans utrikespolitiske rådgivare Zbigniew Brzezinski som kom på besök
Bilderna på Brzezinski i det afghanska Khyberpasset siktande med en AK-47 mot Afghanistan under den Sovjetiska erans ockupation av landet finns ännu idag i det Kalla krigets annaler.
Det går egentligen aldrig att dra helt korrekta paralleller i politiken, men nyttigt att minnas är att de topprankade personerna i president Jimmy Carters administration i själva verket förhandlade med en mycket svagare pakistansk regim än den som finns idag med dess nuvarande president general Pervez Musharraf.
Pakistan var i februari 1980 ingen kärnvapenmakt och general Zia ul-Haq sågs som en paria i det internationella samfundet. Zia hade all den skröplighet som diktatorer hemsöktes av, sitt abnorma register över brott mot de mänskliga rättigheterna, sin nukleära ambition, sin aversion mot pluralism i samhället, sin flört med religiöst bigotteri för att bara nämna några.
Han ignorerade de vädjanden som kom från världens städer och lät avrätta Zulfikar Ali Bhutto, den förre premiärministern. De pakistanska militära styrkorna var i fruktansvärt tillstånd, och landets ekonomi höll på att rasa samman. Den amerikanska Kongressens lagändring stängde allt ekonomiskt och militärt stöd till Pakistan.
Officiella amerikanska representanter var övertygade om att Zia skulle ta emot det sk Brzezinski-Christopher ”hjälppaketet”, vilket då erbjöds som morot för att bedriva en hemlig krigföring i Afghanistan. Vid det tillfället tog det ytterligare 14 månader för den amerikanska regeringen att utarbeta de villkor som gjorde att man fick regimens med sig. (se general K M Arifs memoarer, ‘Working with Zia’)
Den framträdande delen är att Zia helt enkelt bestämde att han skulle tjäna bättre på att inte beblanda sig med den ”inkompetenta” Carter. Liksom George W Bushs administration idag, var Carter’s administration svårt vingklippt.
Den islamska revolutionen i Iran 1979 hade tillfogat Carter ett närmast dödligt slag. Zia väntade tåligt på den regimförändring i Washington som gav Ronald Reagan makten. När allt kom omkring hade ändå Pakistan en framtid att ta hänsyn till utöver Carter’s tid vid makten
Ett affärsmässigt förhållande
Negroponte gjorde det bra om han kunde minnas denna episod från Zia-eran, då han i fredags flög in från Afrika och satte sig ner med Musharraf i Rawalpindi.
Han skulle förbise kakafonin att Musharraf hade ryggen mot väggen, eller att folk hade rest sig i revolt och att den pakistanska militären hade vägrat att öppna eld mot dem, eller att det är talibanerna dom ser efter Armébyggnaden i Rawalpindi. På samma sätt vore det osannolikt om att han kunde komma så långt, såvida han inte uppskattar ’checklistan’ för Pakistans beväpnade styrkor. Detta var också ett problem för 28 år sedan.
Senator Joe Biden, ordförande i Senatens utrikeskommitte’(och presidentaspirant) identifierade korrekt problemet då han denna vecka sa att relationerna mellan USA och Pakistan ”är i stort sett en affärsuppgörelse – och den fungerar inte för någon part”. Biden framhöll att ”Vi [USA] måste röra oss utöver denna affärsmässiga uppgörelse – utbytet av hjälp mot tjänster – till den normalt fungerande relationen som vi åtnjuter med alla våra andra militära allierade och vänligt sinnade nationer.”
Vad han menade var att USA och Pakistan måste sluta med detta sitt olagliga ‘nattliga förhållande’. Naturligtvis är problemet att den pakistanska regimen bara inte tänker låta sig behandlas som en tillfällig affär, nu då Washington ändå är på gång. Den tror sig trots allt inte om att kunna få vad den är skyldig från Washington, även om den är USAs unika ”icke-NATO allierade” i regionen, och en kärnvapenmakt med mycket stake.
Detta är inte något problem som bara gäller den pakistanska militären, noterade Biden, ”Många pakistanier tror att vid det ögonblick Osama bin Laden är borta, kommer det amerikanska intresset att försvinna med honom.”Den fleråriga pakistanska klagan har varit att America inte är någon tillförlitlig allierad och att det amerikanska stödet i första hand är taktiskt. Behövs det så mycken snillrikhet för att inse varför Musharrafs regims deltagande i ”kriget mot terrorn” i bästa fall förblir kluvet?
Biden sätter omsorgsfullt fingret på en annan aspekt av problemet, då han tar upp att Pakistan har mycket klagomål att komma med om ”vårt blomstrande förhållande med rivalen Indien ”. Denna klagan tar sig en akut form då Washington bryskt talar om för Islamabad att de där inte kvalar in till det samarbete man föreslår med New Delhi
Konstigt nog då den indiska opinionen tycks vara delad om det föreslagna nukleära samarbetet med USA, ser Pakistan det som en drömuppgörelse de skulle kunna ha givit allt för att säkra. Pakistans talesman tröttnar aldrig på att komplimentera de indiska tjänstemännen för att de har förhandlat fram ett så bra avtal.
Washington tycks inte ha noterat den pakistanska militärens känslighet då det gäller den styvmoderliga attityden från USAs sida. Från militärens perspektiv skapar USA ett strategiskt partnerskap med Indien, som då är bundet till att höja Indien till en superdivision vad gäller världsmakter. I jämförelse är den pakistanska militären fångad i pakistansk-afghanska klanstrider i egenskap av en ‘gränsmilis’.
Biden har rätt då han säger att Washington beskriver kärnpunkten i det amerikansk-pakistanska förhållandet. Frågan handlar inte bara om Musharraf. Det existerar utan tvekan en massiv underström av ”anti-amerikanism” i det pakistanska samhället. Pakistanska journalister och författare har som Ahmed Rashid nyligen noterat att animositeten mot USA förekommer allra tydligast inom den utbildade medelklassen.
Demokrati på Musharrafs villkor
Sammanfattningsvis ser inte Musharraf och den pakistanska militären någon anledning till att duka under för USAs utpressningstaktik. Den alltmer trotsiga tonen, det nästan ovilliga i Musharrafs hållning gentemot Washington bör noggrant noteras. Alla de som trodde att Musharraf och Bush dolde sina meningsskiljaktigheter borde vid det här laget ha insett att så inte är fallet. Genom en serie skickliga manövrar har han skakat sig loss från USAs bojor.
Antagligen, ställd mot väggen, kommer den pakistanska militären att välja att vänta (som Zia gjorde) för att sedan öppna ett nytt blad med den nya administrationen i Washington. Pakistan har råd med detta. Som det nu är, går hela 75% av materialet till de amerikanska styrkorna i Afghanistan genom Pakistan eller flyger över, inklusive 40% av allt bränsle.
Pentagons presssekreterare medgav i onsdags att materialförsörjningen redan är ett angeläget ämne för USAs befälhavare i Afghanistan. Dessutom kan inte Islamabad vara ovetande om att förutom i Afghanistankriget, USA också har regionala spänningar med Iran, Ryssland och Centralasien som ser ut att accentueras under den närmaste tiden, vilket i sin tur bara ökar USAs beroende av Pakistan.
De pakistanska styrkornas befälhavare möttes i Rawalpindi i söndags. Sedan dess, genom en serie offentliga utfästelser, har Musharraf och människor nära honom avslöjat mycket av det som Negroponte kan hoppas få uträttat under sin veckolånga besök i landet– vilket är USA-diplomatens andra resa till Pakistan på en månad.
För det första kommer Negroponte att sättas åt sidan, ifall han tror sig om att kunna lyfta den förre premiärministern Benazir Bhutto upp till en hög position.
Hon ser ut att ha blivit övergiven men kan komma att sätta sitt sista hopp till Negroponte. Armén och det Punjab-dominerade etablissimanget har helt enkelt vägrat att låta Bhutto komma in i maktens boningar..
Etablissimanget ser Bhutto som en svår personlighet – ”den mest korrupta, bekväma och extravaganta politikern i hela Pakistan”, enligt Musharraf’s nära förtrogne, järnvägsminister Sheikh Rashid Ahmed – Och i hennes egenskap av att vara uttjänt politisk kraft, har Musharraf offentligt förlöjligat hennes anspråk på popularitet i Pakistan.
Etablissimanget försäkrar att den demokratiska oppositionen i landet inte kommer att samlas kring Bhutto. Det är tydligt att valet beräknat till januari kommer att äga rum med eller utan hennes medverkan.
Under tiden behöver Bhutto försvinna ut ur molnen av offentlig misstänksamhet, som att hon i hemlighet även idag är parhäst med regimen. Även om hon skulle vinna en majoritet i valen – vilket nu är högst osannolikt – så tillåter inte den nuvarande konstitutionen henne att bli premiärminister för en tredje gång.
För det andra fungerar det inte med den amerikanska utpressningstaktiken.
För det tredje. Negroponte må klaga, men han förhåller sig ändå orubblig till att undantags-tillstånd är nödvändigt för att smidigt kunna genomföra val. Regimen kalkylerar idag med att politiska partier slutligen kommer att delta i valen utan hänsyn till något undantagstillstånd.
För det tredje kommer regeringen att dra ner på ”kriget mot terrorismen” om Negroponte prövar ännu ett av de famösa trick som han lärt sig i sina tidigare diplomatiska uppdrag.(Honduras, Ferdinand Marcos’ Philippines), eller om han hotar med att dra ner på det militära stödet.
Han skulle kunna plocka fram en alldeles ny lista utifrån Rawalpindi med egna villkor för ett miltärt stöd. Musharraf berättade i tisdags för New York Times att militären funnit det omöjligt att tysta en amatörFM-sändare som en ledande taliban driver.
Han poängterade också att av de 12 Cobra helikoptrar som USA försett dem med, bara en går att laga. Han tillade samtidigt att USA måste ge mera stöd.
För det fjärde är Negroponte bunden till att störa getingbot, om han inte sticker hål på det med hjälp av diplomatin vill säga, då det gäller kontrollen över Pakistans kärnvapenarsenal. Islamabad har tagit den rapport mycket allvarligt som säger att Bushadministrationen dragit upp en katastrofplan, i händelse av att den pakistanska militären skulle förlora kontrollen över sina kärnvapen.
Varpå den pakistanska utrikesministern strax fördömde detta oansvariga antagande och varnade: ’Om det finns några hot mot våra kärnvapen och vår suveränitet har vi kapacitet att försvara oss själva’ (forts följer)
Alltmedan propagandan i Pakistan och utomlands för fram att en armérevolt mot Musharraf kan vara i sikte, utstrålar generalen ett eget självförtroende som bara den äger som kan kräva absolut lojalitet. I vilket fall har den pakistanska armén aldrig upplevt något brott i sin befälskedja uppe i toppen, eller iscensatt någon kupp mot en av de sina.
I själva verket skulle för Washingtons del det vara höjden av idioti att skapa några meningsskiljaktligheter inom den pakistanska armén. Eftersom detta är den enda institution som överskrider alla typer av etniska, regionala och religiösa olikheter och därmed kunnat hota enigheten och integriteten i landet.
Så länge armén förhåller sig enad, äger den pakistanska staten en inneboende stabilitet och rimlig chans att uthärda svagheten i de civila institutionerna, de demokratiska valen eller de övriga bristerna förbundna med civilsamhället. Musharraf var i allt väsentligt rätt ute, då han i förra veckan sa “militären är stark och mycket disciplinerad. Så länge Pakistans väpnade styrkor förblir enade vilket de nu är och kommer att förbli, kan ingen skada ske gentemot Pakistan.
”Skadan kan komma av ett politiskt dilemma. Då måste vi se till att lösa detta dilemma”. Naturligtvis, så länge de väpnade styrkorna förblir enade, kommer en “talibanisering” av Pakistan att förbli mycket osannolikt – nästan ickeexisterande. Förutsättningarna för en regional stabilitet är då självklar.
Övertalning kan fungera
Givet den politiska kartan i spåren av Musharraf-Bhutto-överenskommelsens sammanbrott och i brist på en plan B, kommer Negroponte att behöva ta sig ännu en funderare på vad Musharraf kan komma att erbjuda – en fortsättning på dagens regeringsallians, med viss justeringar. Han skulle i sammanhanget alltid kunna föreslå vissa förbättringar. Detta är långt ifrån bästa scenariet, men där finns få valmöjligheter.
Talande nog har man under kvällens lopp redan svurit in en övergångsregering så här inför Negropontes ankomst. Detta skedde under ledning av Senatens pålitliga ordförande. Det är lika bra att Negroponte samtidigt ringer upp Elahi, som är kusin till den styrande alliansens mäktiga ledare och idag vida tippad som Pakistans nästa premiärminister.
Slutligen vill Negroponte att Washington kan gå vissa vägar för att påverka Musharraf, och att det inte finna några skäl till att förolämpa generalen genom att oavsiktligt släppa loss vreden hos den pakistanska militären. Musharraf har redan framhållit att valet först och främst är Bhutto’s, huruvida hon nu väljer att vara försonlig eller konfrontativ.
Negroponte och Musharraf skulle kunna finna en gemensam hållning genom att lyfta undantagstillståndet så snart som möjligt – de kunde till och med komma överens om ett datum – eller avlägsna restriktionerna för media och i det civila samhället eller, hellre ändå, att släppa politiska ledare och aktivister ur fängelset.
En sak är säker. Militären är inte för Bhutto, och landet verkar inte ha förtroende för henne. Musharraf råkar nu bli det enda acceptabla spelet i Islamabad.
