
Mustafa Can träffar irakier som berättar om vad det egentligen blev av landet som USA ockuperar…
Eman Ahmed Khammas bor i Spanien med två barn och make. Hon flydde Irak i december 2006 efter att ha mordhotats av religiösa extremister för att hon ägnat sig åt kvinnors rättigheter i Women development center.
Khammas grundade organisationen för att utbilda kvinnor om hälsa, vattenrening, elementär sjukvård, och kvinnans lagstadgade rättigheter.
Visst avskydde hon Saddam, men redan när amerikanska soldater hindrade henne från att förhöra sig om allt var väl med släktingarna i en annan stadsdel, visste hon att de inte hade kommit som befriare utan som ockupanter. Och varför stod oljeministeriet intakt när så många andra offentliga byggnader låg i ruiner?
Hon kom snart till en insikt: Irak hade drabbats av en chock, och terapin uteblev. Avsiktligt. Irak skulle bli en modellstat i hjärtat av den arabiska, muslimska världen.
USA strävade inte efter att bygga upp utan ville skapa en nation efter en egen mall. Invasionen handlade inte bara om olja, utan också om geopolitiska intressen. Den som styr Irak, styr hjärtat av Mellanöstern.
Hatet mot USA är större än viljan att tjalla. Dessutom kommer motståndet inte främst från terrorister, utan från den kränkte, arbetslöse, illusionslöse mannen på gatan. Ett motstånd inte i första hand mot en överlägsen armé, utan mot den nya ekonomin.
Varför bjuda ockupanterna på lättförtjänta pengar på sin egen mark? Får man inte del av vinsten, ska inte heller amerikanerna få det. Får man ingen makt över sitt kvarter, sin stadsdel, kommun, sitt land återstår i alla fall makten att göra motstånd.
Därför är Eman Ahmed Khammas ändå hoppfull. Hon räknar med att vara tillbaka i Bagdad och bygga upp det nya Irak inom fem år.

