Terror is a tactic
Mike Whitney intervjuar Nir Rosen 11/30/07
Om USAs krig mot terrorn runtom i arabvärlden
Våldet i Irak är vare sig vansinnigt eller sanslöst. Det är logiskt och religiöst. Shiamiliser försökte avlägsna sunni från Bagdad och andra delar av Irak, alltmedan sunnimiliser har sökt att få bort shia, kurder och kristna från området. Det har lyckats över förväntan.
Så nu finns miljoner flyktingar och ännu fler miljoner internflyktingar för att inte tala om alla 100 000-tals dödade. Det finns idag helt enkelt mindre människor kvar att döda.
Dessutom har miliserna stärkt sitt grepp över vissa områden. USA trodde aldrig att Muqtada al Sadre skulle ge sin Mehti-armé order om att sluta upp med operationerna mot sunni, rivaliserande shia och amerikaner för att kunna räta upp sin verksamhet och avlägsna olämpliga milismän.
USA väntade sig heller inte att sunni skulle inse att de förlorat inbördeskriget, så att de istället ändå kunde arbeta med amerikanarna som en förberedelse inför nästa steg.
Än viktigare är att våldet fluktuerar under ett inbördeskrig, så att människor försöker bibehålla så mycket normalitet i sina liv som möjligt. Det var samma i Sarajevo, Beirut eller Bagdad.
Folk gifter sig, festar och går till skolan när de kan – och gömmer sig hemma eller krigar då de måste.
Euforin vi ser i massmedia påminner mig om de andra sk milstenarna som kom och gick medan den gemensamma trenden i Irak förblev densamma. Idag existerar Irak inte mer
Det är det viktigast att komma ihåg. Det finns inget Irak. Det finns ingen irakisk regering och inga underliggande orsaker till våldet har heller uppnåtts.
Som de ömsesidiga exklusiva anspråken hos rivaliserande fraktioner och delar i Irak. Shiamiler har stridit mot amerikanarna från och till alltsedan 2004 med en ständig ökning de sista åren.
Vilket inte bara beror på att Mehdiarmén är ett av hindren för att kunna fullfölja sina mål i Irak, utan också för att irakiska shia, särskilt Mehdiarmén är mycket skeptiska inför USAs motiv. De ser nämligen amerikanarna som det största hindret för att uppnå sina mål i Irak.
De oroar sig över att det amerikanska stödet antagligen går över till sunni efter att den amerikanska ambassadören Khalizad, själv sunni, tagit över. För honom gäller det att få över sunni på sin sida inför den senare omröstningen om Konstitutionen.
Så inför fas2, om amerikanarna försöker stanna i landet vill säga eller attackera Iran, kan vi få uppleva fler shiaattacker mot USA.
På frågan om det från början funnits en medveten plan från USAs sida att riva ner landet med sina identitetsskapande symboler som museer, heliga platser och moskéer etc för att sedan bygga upp det igen från grunden som ett nyliberalt projekt enligt den öppna marknadens modell, svarar Nir Rosen att han tror det mesta berott på dumhet, inkompetens och en närmast kriminell försummelse.
Mycket av förstörelsen i Irak var resultatet av sekteristiska miliser, både sunni och shia, vilka försökte sopa rent från hatade symboler. Även om en dylik plan existerade så visste amerikanarna inte tillräckligt mycket om Irak för att kunna genomföra den.
När det gäller de nära fyra miljoner flyktingar som kriget skapat har det blivit de förmögna eller den smartaste, mest välutbildade och professionella medelklassen som antingen lhar ämnat landet eller dödats.
Samhället är alltså ödelagt. Det finns inget hopp idag för ett osekteristiskt Irak. Flyktingarna blir bara fattigare och bittrare. Deras barn får ingen utbildning och resurserna är begränsade.
1948 hade vi 800 000 palestinier som fördrivits från sina hem till Libanon, Syrien, Jordanien och andra stater i Mellanöstern. Under den tiden kom de att politiseras, mobiliseras och militariseras till milismän med tanken att fria sina hemländer, medan de istället blev manipulerade av regeringarna i regionen.
De hamnade i regionala konferenser och tragiskt nog i konflikter med varandra. De massakrerades i lägren i Libanon och Jordanien och bidrog till att destabilisera dessa länder.
Istället finner vi nu läger i Libanon som producerat jihadister, som kan komma att kriga i Iraks eller Libanons armé. Allt detta från en befolkning på endast 800 000 personer.
Men idag har vi 2 miljoner irakiska flyktingar i Syrien och 1 miljon i Jordanien och många fler på andra platser i Mellanöstern. Sunni och shia har redan band med miliserna. Ofta är de utbildade, urbana och med högre inkomst.
De blir alltmer sekteristiska och lever i länder med en känslig balans i folkgrupperna och svaga regimer. De kan komma att hamna i islamistiska grupperingar och även riskera att hota regeringarna i Jordanien och Syrien och skapa spänningar i Libanon.
De tynger ytterligare på dessa länders resurser. En ny generation krigare uppstår; då med fler attacker mot amerikanare.
Somalia har inte haft någon riktig regering sedan 1991. Mogadishu regeras idag av warlords. De med pengar kan leva tämligen bra. Det är som Irak ser ut idag. Oberoende statsstater som regeras av olika miliser inklusive de som amerikanarna och britterna förfogar över.
Naturligtvis är Somalia inte särskilt viktigt ovanför Afrikas Horn. Det gränsar till havet, till Etiopien och Kenya. Det finns ingen chans att krigen i Somalia sprider sig till ett regionalt krig. Det spelar därför ingen roll om amerikanarna stannar kvar eller försöker lämna landet.
Vad gäller Irak spelar det heller ingen roll om amerikanarna stannar kvar eller lämnar landet. Det finns idag ingen bra utväg för Irak, ingen lösning. Det bästa man kan säga om ockupationen är att den kan göra en övergång lugnare i samband med den slutgiltiga brytningen av Irak i mindre delar.
Amerikanarna borde lämna landet för att förhindra ett inbördeskrig och låta sunnimotståndarna gå in i regeringen, när en gång ockupationen har avslutats. Men uppenbarligen är det nu för sent.
Inbördeskriget har redan utkämpats och på många platser i första hand vunnits av shiamiliser.
Frågar man en sunni i Baghdad vad som skulle hända om amerikanarna packar ihop och lämnar, skulle han antagligen svara att återstående sunni troligen skulle massakreras.
Så det finns inga rätta svar om ett omedelbart tillbakadragande.
Då det gäller Libanon är det viktigt att säga att Hizbollah inte är någon terroristorganisation utan en vida populär och legitim politisk motståndsrörelse. Den har skyddat Libanons suveränitet och motstått USAs och Israels planer på ett nytt Mellanöstern.
Den är också någon av de mest demokratiska av de politiska rörelserna och en av de få grupper som har ett budskap om social rättvisa och antiimperialism.
Bushadministrationen säger till sina proxyregeringar i den libanesiska regeringen att inte kompromissa i valet av en ny president. Det kommer att driva Libanon mot nästa inbördeskrig, vilket också ser ut att vara enligt plan.
USA har dessutom startat inbördeskrigen i Irak, Gaza och Somalia. I Somalia står USA bakom den invaderande etiopiska armén. Efter ett årtionde utan någon somalisk regering och med ändlösa strider sprungna ur klanbaserade miliser.
Så bestämde sig till slut landets klanledare att på nytt upprätta de islamska domstolarna med sina moderata shaafi-muslimer för att kunna regera sitt folk och hindra de etiopiska männen från att provocera fram ännu fler klanstrider.
Den somaliska motståndsrörelsen som uppbackas av den förra regeringen, dvs ’Den islamska domstolsunionen’, samlar nu kraft medan strider brutit ut i 70% av Mogadishus grannområden.
Islam är dock den enda kraft som har kunnat förena somalierna och har tidigare fungerat.
Men ändå är USAs politik inställt på kriget mot terrorn, trots att det här inte handlar om al Qaida.
USA gör ändå försök att underminera varje form av framgångsrik islamsk modell, vare sig det är Hamas i Gaza eller Hizbollah i Libanon. Detta trots att det bara har funnits ett halvdussin al Qaidamisstänkta som kommit in i Somalia.
De islamska domstolsmiliserna organiserade ett populärt uppror, vilket kastade ut krigsherrarna och återställde freden och stabiliteten i stora delar av Somalia.
Istället backade USA upp de brutala krigsherrarna i Somaliaoch skapade en koalition av kontraterrorister vilka somalierna betraktade som anti-islamska.
Därför gjorde de islamska domstolarnas en egen milis och ett populärt uppror som drev bort krigsherrarna och återställde freden och stabiliteten i stora delar av Somalia. Det var det för första gången på mer än ett decennium.
Vägarna blev återigen säkra och handelsmännen återvände för att hjälpa till vid återuppbyggnaden.
Afghanistan
Kriget i Afghanistan går inget vidare för NATOtrupperna. Landsbygden kontrolleras av krigsherrarna och droghandeln blomstrar medan USAs man i Kabul, Hamid Karzai, bara har liten makt utanför huvudstaden.
Talibanerna har återgrupperat sig och dess inflytande fortsätter att växa. Skall det komma ett bakslag vilket även hotar det framtida NATO? Nej även om USA förlorat i Afghanistan, är Pakistan det land som verkligen betyder något. Det är där talibanerna och al Qaida finns.
USA har redan gjort nog skada. Men så länge som amerikaner förtrycker och alienar muslimer kommer dessa att fortsätta att kämpa emot.
Det har inte funnits några självmordsattacker som hämnd på israeliska civila eller IDF-soldater. Är inte det bevis nog att Hamas är seriösa över att överge den väpnade kampen och gå in i den politiska processen?
Israel och USA accepterade emellertid inte det politiska valresultatet. Detta beror på att Hamas vägrar att kapitulera. Dessutom uppkom Hamas ur det Muslimska Brödraskapet som är aktivt i Egypten och Jordanien.
Dessa båda länder fruktar för att något exemplar av det Muslimska Brödraskapet ska hamna i regeringen. Därför backade de upp Fatah.
Alla fruktar nämligen att dessa islamistiska grupper blir en framgångsrik modell av motstånd mot den amerikanska imperialismen och hegemonin. De regionala diktatorerna är särskilt rädda för dessa grupper och arbetar då med amerikanarna för att kunna behålla trycket på sina politiska rivaler.
Abbas’ Fatah kollaborerade med USA och Israel för att underminera Hamas och få dess regering att kollapsa. Men Israel borde sluta stödja Fatah och ta till sig enstatslösningen. Alltså borde de överge sionismen och ge ickejudar lika rättigheter och tillåta palestinska flyktingar att flytta tillbaka och kompensera dem för detta och överge sina bosättningar; ungefär vad som gjordes i Sydafrika.
Kommer de att ställas inför utsikten att köras ut ur den ickejudiska majoriteten i ett större Palestina; just som den franska koloniseringen av Algeriet? Sant är att Israel inte är en trovärdig stat i Mellanöstern så länge den är sionistisk
Jag tror det är högst möjligt att president Bush kommer att attackera Iran. Inte för att han har något bra skäl för detta, utan för att Gud har bett honom om det. Iran är en del av motståndsfrontlinjen tillsammans med Hizbollah, Syrien och Hamas gentemot USAs hegemoni i regionen. Då tror Bush att han därefter kommer att ses upp till som Reagen på sin tid.
Naturligtvis blir det så, att om ett land bombas kommer befolkningen där att hata angriparen och ställa upp för den sittande regeringen. Då är Iran mer stabilt än Irak och med en starkare militär.
USA är också mycket sårbart i regionen både i Irak och i Afghanistan. Och USAs allierade är än mer sårbara. En attack mot Iran kan tända ett regionalt krig, vilket då kan glida ur all kontroll.
Inget gott kommer ut av detta. Bushadministrationen behöver förhandla med Iran och pressa Israel att överge sina kärnvapen.
Bushs krig mot terrorn sträcker sig alltså från den södra gränsen av Somalia till den norra spetsen av Afghanistan, från Afrika genom Mellanöstern in i Centralasien.
På varje ställe tycks militären tappa mark.Tillbaka till USA där nu ekonomin snabbt undermineras. Dollarn faller, husmarknaden kollapsar, konsumentkonsumtionen krymper, de största bankerna i landet tvingas ner med $200 miljarder i inteckningsbelånad skuld.
Militärt och ekonomiskt gäller:Terror är taktik. Du kan bara gå i krig med folk eller nationer. För många människor ser det ut som om Bush gått i krig mot muslimerna.
Men det radikaliserar fler människor och eroderar ner USAs makt och inflytande i världen. Så det kanske ändå inte är så dumt.
övers Ingrid Ternert
