All power to Hamas
by Sami Moubayed
2 feb 2008
..Palestinierna röstade inte för Hamas för att dessa lovat låta utplåna Israel. Man använde i realiteten inte det under sin parlamentvalskampanj, utan bedrev snarare en social kampanj utifrån Fatah och dess otaliga tillkortakommanden, vilka bubblat upp till ytan efter Arafats död i nov 2004.
Det var en pragmatisk seger snarare än en ideologisk. Palestinierna röstade på Hamas därför att de hade lovat bättre skolor, mer säkerhet, mindre byråkrati och ingen korruption. De röstande innefattade även sekulära och kristna väljare.
Under år 2006 blev det uppenbart att något fortfarande saknades hos Hamas. Det var dess möjlighet att regera; chansen att diktera politiken och bli erkänd, inte bara av arabvärlden utan också av det internationella samfundet.
Detta samtidigt med övertygelsen om att kunna vara i stånd att regera en stat, bekämpa korruptionen och få fram arbete till palestinierna. Man trodde verkligen- och gör det fortfarande- att Hamas skall kunna leverera, om bara de finge en chans. Det är den egentliga anledningen till att man år 2006 röstade in dem i regeringen .
Om man hade gett dem fullt regeringsansvar, skulle de ha sidsteppats av motståndsrörelsen -så som det gick för Fatah efter 1993. Man hade då varit alltför upptagna med att rengöra hus i samhällsservicen, inspektera skolor och bygga vägar för att samtidigt hinna med att leda ett verkligt motstånd.
Man gjorde dock åtskilliga viktiga närmanden till Israel och amerikanarna, ropade ‘farbror’ utan att det egentligen hördes, för att man ville bli erkända som statsmän snarare än gerillakämpar.
Beslutsfattarna i Washington vägrade emellertid att lyssna, utan såg heller ingen skillnad mellan Hamas och al-Qaeda, för sitt islamska programs skull. För att dra fördel av situationen föste Israel istället in Hamas i motståndsfållan (vilket man nu är bäst på).
När Arafat dog 2004, anklagade ingen honom för att ha lämnat motståndsrörelsen 1993. Trots att han talat om fred visste alla, även israelerna, att han var ett revolutionens man. Men genom att visa upp två ansikten, lyckades han regera landet. Han kunde ge palestinerna löner, jobb, skolor och säkerhet. Det är detta spel Hamas måste kunna spela.
Khaled Meshal visade sig en gång på al-Jazeera TV och erkände att tidigt år 2004 hade Hamas officiella personer i realiteten suttit ner och förhandlat med USA. Amerikanarna hade försökt få dem att låta avväpna sig. Och då man vägrat, påstods USA ha gett Israel grönt ljus att i mars låta avrätta Hamas grundare Ahmad Yassin och i april 2004 hans efterträdare Abd al-Aziz al-Rantisi.
Den brittiske utrikesministern Jack Straw medgav också, att brittiska diplomater hade dialog med Hamas..Det var väldigt likt vad som hände i Irak efter invasionen 2003. Amerikanarna sidsteppade sunnis i tre år, innan de insåg att nyckeln till säkerhet i Irak och för att få slut på motståndet, inbegrep att försöka vinna över sunnis och få tillbaka dem till makten.
Genom att låta dem dela makten, resonerade nu amerikanarna, skulle de också komma att känna ansvar för säkerheten. De skulle inför de väljare som röstat fram dem till makten bli erbjudna regeringsfunktionerna, vilket inbegriper en verklig säkerhet. Förr vägrade Israel att förhandla med en regering där Hamas ingick. Nu genom sin tjurskallighet tvingas Israel att ha att göra med regeringen i Gaza, alltså Hamas…
Hamas kan förse Fatah med lojalitet på gräsrotsnivå, på gatorna i Palestina. Hamas har fortfarande tillräcklig legitimitet för att kunna sälja detta med fred till palestinierna och få något gjort. Abbas, som ingen ser som en krigshjälte eller ens en rödglödgad palestinsk nationalist, kan inte det. Han behöver -fortfarande- Hamas, lika mycket som de behöver honom.
Arafat erbjuder ett exempel. Under 1970-talet åkte han till FN och sa att han anlände med en olivkvist och en frihetskämpes skjutvapen. Och världen trodde honom. Och detta gjordes klart 30 år senare, i Oslo 1993. Men mycket hann uträttas innan detta hände…
Steg ett bör bli ett stopp för belägringen av Gazas 1.5 miljoner invånare. Steg två att få Mahmud Abbas och Ismail Haniyya att sitta ner vid samma bord och talas vid för att finna en gemensam acceptabel lösning för både Hamas och Fatah.Eller, att få båda att avgå, för palestiniernas egen skull, för människorna att välja de nya ledare som skall vara kapabla att leverera säkerhet, fred och stabilitet.
övers: Ingrid Ternert
