The state of the (Iraqi) union
Pepe Escobar Asia Times
31 jan 08
Till denna grymma president Bush säger jag – lämna landet!
Vi behöver inte dig eller din ljusskygga armé
Vi behöver inte dina flygplan eller dina tanks
Vi behöver inte er politik eller inblandning
Vi vill inte ha er demokrati eller falska frihet
Försvinn ut ur vårt land
(M al-Sadr)
Den irakiska ”svallvåg” av trupper som president Bush driver är idag ett år gammal. 11 miljarder dollar per månad har den kostat och grävts rakt ner i den irakiskisk/afghanska
myllan.
På detta sätt fortsätter den att öka på den amerikanska regeringens häpnadsväckande skuld på över 9 trillioner dollar. Från att efter president Bushs maktövertagande år 2001 ”bara” legat på 5.6 trillioner (alltså tusen miljarder) dollar.
President Bush´s rapport om Tillståndet i landet, blir på irakiskt territorium liktydigt med denna fullständigt splittrade irakiska nation med upp till 70% arbetslösa, en lika stor inflation och mindre än 6 timmars tillgång till el per dag.
I realiteten sker ingen återuppbyggnad alls av landet, trots att de multinationella företag som Vita Huset knutit till sig hittills åtagit sig mer än 50 miljarder dollar i konkurrensbefriade kontrakt.
Denna glimrande, succéartade återuppbyggnad är med andra ord knuten till den amerikanska ambassaden i Bagdad, vilken till sin storlek motsvarar Vatikanstaten i Rom och är störst i världen.
Dessutom är den knuten till USAs baser runtom i landet. Idag talar fakta sitt tydliga språk Att ‘svallvågen’ av soldater till Irak inte lyckats frambringa någon försoning. Istället har man lutat sig mot den undergivna regeringspropaganda som kallar det hela för succé.
Den nya lag som tagits fram var samtidigt tänkt att krossa bindningarna till den tidigare Saddamregimen. Efter att det halvbesatta parlamentet godkänt lagen, blev den omedelbart fördömd av sunni- och andra sekulära partier, liksom av de forna Baathparti-anhängarna själva.
Vad denna ‘svallvåg’ istället har lyckats åstadkomma är en fullständig balkanisering av Bagdad och hela Irak. Det finns idag åtminstone fem miljoner irakiska flyktingar och de som är´internflyktingar – förutom den allt sämre statistik som omfattar hundratusentals dödade civila. Naturligtvis existerar det alltså mindre våld idag; det finns ju knappast några människor kvar att etniskt rensa..
Överallt i Irak finns myriader av tecken på en balkanisering av landet – inte bara i det muromgärdade, delade Bagdad. I shiaområdet i söder är Basra det stora priset. Om detta område slåss åtminstone tre miliser. Sadr-folket på gatorna där nere, alltså Irak-shia, går emot en regional autonomi; medan ‘SIIC’ (Iran-shia) kontrollerar säkerheten och vill att Basra ska bli en centralpunkt. Fadhilapartiet, som kontrollerar guvernöratet, önskar autonomi för Basra.
Norrut är den oljerika Kirkukprovinsen det stora pris som kurder, sunniaraber och turkmener sinseemellan slåss om; så valet har skjutits upp för all framtid, då alla vet att ett sådant annars skulle öppna upp för ett blodbad.
I sunniprovinsen Anbar bidar man sin tid bland klanerna, samarbetar med USA och kontrollerar avfartsvägarna till Syrien och Jordanien, alltmedan förberedelser görs för det oundvikliga slaget mot Shia i Bagdad.
Obama och Hillarys förhållande till irakerna.
Under tiden driver det demokratiska partiets ledarskap ett elakt spel gentemot den av Kennedy-klanen understödda Barack Obama, som varit emot kriget..Men nu är de alla med små nyanser i grunden överens, att trupp-’svallvågen’ varit ett lyckokast.
För deras del anser både Clinten och Obama, att ett ordentligt antal trupper måste finnas kvar i landet för att ”försvara” USAbaserna och bekämpa al-Qaeda i Irak. Detta betyder i realiteten att ockupationen fortsätter. Ingen av dem säger exakt hur många trupper som de anser behövas: det skulle kunna vara upp till 75 000. Båda har ståndaktigt vägrat att avsluta ”missionen” före år 2013.
Det är alltså svårt att tänka sig något tillbakadragande. Hos Obama finner man den förre presidenten Jimmy Carters nationelle säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski – den ”stora schack” ideologen, vilken alltid predikat en amerikansk dominans över Euroasien – och dessutom den förre Mellanösternförhandlaren Dennis Ross, vilken alltid kämpat för Israels dominans över ”mini-schackbordet” Mellanöstern.
Så långt har Obama inte visat några som helst tecken på att gå emot logiken om en amerikansk militär hegemoni, villkorad till kontrollen av oljan; det är därför USA är i Irak och Afrika, det är anledningen till fientligheterna gentemot Venezuela, Iran och Ryssland.
I Clintons fall – med hennes konstanta referens till landets ”vitala nationella säkerhetsintressen”- finns det ingenting som talar för, att de här tvillingpresidentkandidaterna skulle skilja sig ifrån Bush vad gäller viljan att installera en foglig anti-Iransk nickedocka i Irak, indränkt i den amerikanska militärregimen.
Men det som verkligen betyder något är vad irakerna själva tycker. Förutom de tre kurdiska provinserna är mer än 75% av sunni och shia lika säkra på att Washington vill sätta upp permanenta militärbaser, och ungefär merparten av befolkningen är också för kontinuerliga attacker mot USAs trupper.
Dessutom står både sunniaraberna och Sadrefolket i stort sett enade i en oändlig misstänksamhet gentemot Bush-mandatets ”hållpunkter”, dvs godkännandet av den nya oljelagen som det irakiska parlamentets skall komma att ta ställning till dvs avnationaliseringen av hela Iraks oljeindustri för att med det kunna öppna upp den för BIG OIL.
Den irakiska allmänheten förhåller sig idag misstänksam mot det Bushadministrationen vill få ut av dagens hårt trängda och slagna al-Maliki regering: alltså en full immunitet i förhållande till den irakiska lagen, inte bara från USAs trupper utan också för de USA-kontrakterade civila firmorna.
Imperiet ser ut att vara okunnig om historien: Just detta var en av ayatollaha Ruhollah Khomeini’s mest populära skäl till att detronisera Shahen av Iran år 1979. (anm: från att CIA 1953 låtit störta Irans sekulära president Mossadeq, som ville nationalisera oljeindustrin)
För mycket fisk i sjön
Det är omöjligt att övervärdera den vitt spridda ilska i Bagdad som finns bland både sunni och shia över det som i allt väsentligt blivit en balkanisering av staden och förhandlats fram med USAs militära ledare tillsammans med en räcka miliser; där ockupationen i stort sätt bara kan betraktas som ännu en milis bland många andra, fast bättre utrustad.
Idag går återigen ihållande rykten i Bagdad om att ockupationen, allierad som den är med regeringen – har sanktionerat att Badre Brigaderna förbereder ett anti-Sadre blixtkrig i det oljerika Basra i söder.
Den fasa som existerar var dag i Irak har långt ifrån försvunnit från USAs media. Men Bagdad som synbarligen idag är en shiastad, där Salafist-jihadistiska självmordsbombare fortsätter att attackera shiamarknaderna eller begravningarna – särskilt i de blandade kvarteren, även de tvärsöver Tigris från Gröna Zonen räknat.
Sekteristiska miliser – även de som i teorin är allierade mot ockupationen, betalas i rena USAdollarsedlar och fortsätter att bedriva sin egen agenda med etniska rensningar. Och ”svallvågen” består också i första hand av flyganfall, som oundvikligen resulterar i drivor med civil ”collateral damage”.
Sunniarabmotståndet fortsätter att leva som fisken i det vatten som erbjudit sig att skydda denna fisk. Arabisk gerilla fortsatte hela tiden att röra sig – från västra Bagdad till Diyala, Salahuddin, Nineveh, Kirkukprovinserna och även till den norra delen av Babil-provinsen.
Efter kollapsen av den oljeimport från Turkiet som brukar driva elnätet, befinner sig Baghdad och andra irakiska större städer den största delen av tiden höljd i mörker. Bränslebrist är norm. Dessutom gör helt klart sunniarabmotståndet oupphörligen sabotage mot kraftnätet.
Tvärtemot regeringspropagandan var det mycket få människor som återvänt från Syrien av de åtminstone en miljon i syrisk exil sedan början av ”svallvågen”, vilka där framförallt tillhör en utbildad medelklass. Detta gäller sunni likväl som shia. Människor – mestadels sunni – flyr fortfarandet landet. Den shiitiska urbana medelklassen å sin sida fruktar ett oundvikligt framtida tryck från sunnimotståndet, vilket finansieras av ultrarika Gulfstater för att kunna ‘återta Bagdad’.
Då det gäller Sadre-folket, är dessa övertygade om att de starka sunniarabiska ”Awakening Councils”- al-Sahvah på arabiska – vilka är koncentrerade i Anbarprovinsen, i realiteten är miliser som bidar sin tid genom att öva för den stora sammanstötningen. Det är rimligt att tro att tusentals av dessa fortfarande upprätthåller starka bindningar med Salafi-jihadister (flertalet inom ‘al Qaida i Tvåflodslandet’) som idag betraktas som stridande.
Om vi tar den av USA uppbackade Malikiregeringens sekteristiska historia – vilken likt al Sadres folk betraktar Awakening Councils som USAfinansierade sunnimiliser – så finns inte en chans att dessa inlemmas i den irakiska armén eller polisen.
En av ledarna för Awakening Councils, Abu Marouf är en av Saddam Husseins ‘säkerhetsofficerare’ före 2003 års invasion och därefter befälhavare för den inflytelserika sunniarab-gerillangruppen ’1920 års revolutionsbrigad’, anser att det skulle kunna stå dessa alltför dyrt om de inte uppfattades som en del av den sk försoningsprocessen. Allt står fullständigt klart: ett nytt slag om Bagdad är långt ifrån oundvilkigt, men kan inträffa år 2008.
Ockuperade i världen, förena er
Nu då ockupationen släpar sig fram som i gyttja mot sitt femte år, är det uppenbart att USA omöjligen kan ”vinna” Irakkriget – vare sig på politisk eller militär nivå, vilket den republikanska ‘presidentkandidaten’ John McCain insisterar. Källor i Bagdad meddelar att om inte år 2008, utlöses nästa ”svallvåg” år 2009, att sunnimotståndet genomför en ny nationell, antisekteristisk, antireligiöst länkad politisk offensiv, för att avsluta detta som en överväldigande majoritet av irakerna anser vara ett ideologiskt och kulturellt nederlag.
Allaredan växer en känslig 12-partikoalition fram omedveten om USAs inblandning och skild från de USA-uppbackade partier som är vid makten (shiapartier som SIIC och Dawa samt de två stora kurdpartierna KDP och PUK.
Dessa har redan formerat konsensus i tre nyckelfrågor: Ingen privatisering av den irakiska oljeindustrin, antingen via den nya oljelagen eller de skumma kontrakt som signerats av kurderna, ingen delning av Irak via en kurdisk stat (vilket innebär inget kurdiskt övertagande av Kirkuk) och ett slut på inbördeskriget.
12-partikoalitionen inkluderar nästan alla sunnipartier: Sadristerna, Fadhilapartiet, en utbrytare från Dawapartiet och oberoende kandidater i det Irakiska Parlamentet. Och dessa vill ha så många fraktioner av sunnimotståndet som möjligt ombord – inklusive de kritiska klanledarna i Awakening Councils.
Yttersta framgång för denna koalition skulle i stort kunna kopplas till förhandlingar ledda av Muqtada al-Sadr. Sadristerna siktar på parlamentsval år 2009, då de känner att de kan nå en ickesekteristisk, nationalistbaserad majoritet för att forma en regering. Det kommer för alltid att begrava den irakiska försvarsministern Abdul Qader Mohammed Jassim’s senaste beräkning om att ett signifikant antal USA-trupper skall behöva stanna i Irak åtminstone ännu tio år, till år 2018.
Även då det gäller att hindra ett möjligt Dr Strangeloveliknande anfall på Iran, tvingas spannet av politiker från Bush till Obama och Clinton, att förutom ett nära tio trillioner djupt dollarhål (13 nollor), lämna över ett förlorat krig i Aghanistan, ett totalt kaos i Pakistan, ett öppet sår i Gaza, ett möjligt inbördeskrig i Libanon och hjärtat av Iraks mörker.
Både Obama – fortfarande ovillig att försvara progressiva idéer på en framstegsvänlig grund – och Clinton, drunknad i plattityder som hon är, blir nu skyldiga USA och världsopinionen att detaljerat lägga fram planer på att realistiskt ta itu med detta splittrade stadium.
övers Ingrid Ternert
