I GP-krönikan den 15 mars ‘En fråga om liv och död för jordens folk’ beskriver Lars Henriksson hur miljö-och fredsrörelsens får alltfler gemensamma intressen
Vid veckans EU-toppmöte stod klimatet högt på dagordningen och kommissionen med Javier Solana i spetsen hade lagt fram en viktig rapport, ‘Climate change and international security’.
Man såg med pessimism på möjligheten att hålla temperaturökningen under de två grader som FN:s klimatpanel har satt som mål och i dystra ordalag skissades upp vad som redan hänt eller snart kommer att hända.
Det blir en kraftigt skärpt konkurrens om naturresurser när Arktis tinar, alltifrån olja till vatten, särskilt mellan EU och Ryssland. Miljoner miljöflyktingar i Afrika, miljarder som får se sin hembygd försvinna i Asien..
Men istället för att ställa hela sin kraft till förfogande för en lösning och omvandla transportsystem, matförsörjning, energiproduktion och alla andra samhällsfunktioner till klimatneutrala system, finns ett hårt budskap: i en allt mer hotfull värld måste EU stärka sin militära makt.
Kanoner, robotar och bombplan skall försvara Europas intressen mot en svältande och konkurrerande omvärld.
Nu har dessa förslag varit i säck innan de hamnat i Solanas påse. I en omfattande rapport från hans förre arbetsgivare Nato lyfter några tidigare chefer för krigsmakterna i de stora Natoländerna fram klimatet som ett viktigt hot mot ”Västs värderingar och livsstil”.
Nato skall förbehålla sig rätten att vara den första som tar till kärnvapen för att visa att ”det finns en stor påk som vi kan använda om det behövs”.
Ändå är militärutgifter inte bara något av det mest kostsamma som finns utan definitivt också det mest klimatskadliga.
Detta är alltså ett viktigt diskussionsunderlag från tunga namn inom det Nato som Sverige nu dras allt närmare in i och en fråga om liv och död.
Den borde inte avgöras bakom stängda dörrar utan Fredsrörelsen och Klimatrörelsen har med ens blivit en och samma!
En dryg månad efter utrikesminister Carl Bildt hade presenterat sin utrikespolitiska deklaration, överlämnade Regeringen till Riksdagen en ‘Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet’ (Regeringens skrivelse 2007/08:51).
I båda dokumenten framställs soldater med vapen som fredsarbetare och det främsta verktyget Sverige har för att skapa fred, skriver fredsorganisationen IKFF.
Istället för att verka för en fredskultur väljer Sverige att lägga krutet på militära lösningar. De militära prioriteringarna är många,
Liksom Bildt tillkännagav i februari avser regeringen att 2011 åter låta Sverige ha ansvar för en av EU: s snabbinsatsstyrkor.
Allt som allt skall det militära engagemanget dessutom öka till en dubblering av den verksamhet som utlandsstyrkor bedriver idag. Insatser för att förebygga väpnade konflikter nämns knappt och finns inte med i någon strategi.
- Internationella insatser med militära medel är verktyg som syftar till att trygga tillfällig säkerhet i områden som befinner sig i akut kris. Men det är av största vikt att påpeka att den säkerheten inte är detsamma som fred. Med militära medel kan man aldrig bygga hållbar fred, vilket Afghanistan är ett exempel på.
Inte nog med ökade militära satsningar – utrikesministern och hans regering vill alltså också vidareutveckla samarbetet med Nato, och överväger att delta i Natos snabbinsatsstyrka.
Att Nato diskuterar att använda kärnvapen i förebyggande syfte är tydligen inget problem för regeringen. Dessutom tycks Sveriges käpphäst alliansfriheten vara ett minne blott.
Åsa Linderborg och Erik Wijk beskriver Sveriges inte obetydliga roll i Irakkriget och att Bildt talar om ”bättre säkerhetsläge i Irak”. Så var också Bildt ordförande för ‘Committee for the Liberation of Iraq’ och sålde hösten 2002 in kriget till vacklande europeiska statsmän och journalister.
Initiativtagare var Vita huset– och bland medlemmarna fanns folk från underrättelsetjänsten, militärindustrin och politiker som John McCain.
Sedan anfallet 2003 har de amerikanska ockupanterna också haft svensktillverkade vapen som standardutrustning: granatgeväret Carl Gustaf, pansarskottet AT4, Saab Barracudas kamouflagesystem, Hägglunds bandvagnar etcetera.
Svenska staten har dessutom stöttat utvecklingen av granaten Excalibur med 600 miljoner, men ännu har den bara använts av USA – i Irak.
Malmö-företaget Aimpoints order på 163 000 lasersikten är en annan ny succé.
Men den amerikanska offensiven pågår för fullt, med intensiva bombningar av irakiska städer och byar. Ockupationen och söndringen den orsakat eller förstärkt är ett dödligt hot mot civila överallt.
Det finns ett krav som kan ena alla krigsmotståndare skriver Lindeborg-Wijk i sin artikel: Inga svenska vapen till Irakkriget!
Istället för att satsa på ökad militarisering borde regeringen se till att Sverige prioriterar förebyggande verksamhet, skriver IKFF. Civil krishantering inkluderas visserligen i regeringens nationella strategi. Dock lyser den enorma kapacitet som finns inom det civila samhället med sin frånvaro.
Ögonen måste öppnas för det civila samhällets förmåga till krishantering som en nödvändighet för förebyggande av väpnade konflikter. Lösningen på konflikter kan nämligen aldrig komma från någon annan än den berörda befolkningen.
