Fredskoalitionen Göteborg

Vet vi vad som sker i Tibet?
av Slavoj Zizeks i DN (kortad)
..Vad kineserna gjort i Tibet rymmer utan tvivel ett stort antal övergrepp och terrorhandlingar. Ändå finns det gott om inslag som stör den enkla bilden av ”onda mot goda”. Här nedan listar jag nio punkter som man måste väga in om man vill sätta sig till doms över den senaste utvecklingen i Tibet:
-Det är inte sant att Tibet var självständigt fram till 1949, då det plötsligt ockuperades av Kina. De båda länderna har en lång och komplicerad gemensam historia, där Kina ofta spelat rollen av skyddsmakt.

Även den antikommunistiska Guomidangregeringen hävdade att Tibet var en del av Kina.
-Under åren före 1949 var Tibet knappast något Shangri-La. Det var ett land som präglades av extrem feodalism, fattigdom (medellivslängden låg knappt över 30 år), vida spridd korruption och inbördeskrig (det sista, mellan två rivaliserande kloster, ägde rum 1948, då Röda armén redan stod på tröskeln).

Av rädsla för social oro och upplösning hade den härskande klassen bromsat all industriell utveckling. Vilket inte hindrade eliten att skicka sina barn till brittiska skolor i Indien.
 

-Den kulturrevolution som raserade tibetanska kloster under 1960-talet tvingades inte fram av kineserna. Under kulturrevolutionen kom färre än hundra rödgardister till Tibet, och de ungdomsgäng som brände ned kloster bestod nästan utan undantag av tibetaner.
 

-Precis som tv-bilderna visar är det som pågår inte längre någon fredlig, ”andlig” protest som leds av munkar (som i Burma förra året). Vi ser också hur olika gäng mördar kinesiska immigranter och bränner ned deras affärer.

Man bör nog mäta de tibetanska protesterna med samma måttstock som andra våldsamma protester: Om tibetaner kan överfalla kinesiska invandrare i sitt land, varför skulle då inte palestinierna kunna behandla israeliska bosättare på Västbanken med samma metoder?
 

-Kineserna har investerat stora resurser i den ekonomiska utvecklingen i Tibet och i deras infrastruktur, i utbildning, hälsovård och så vidare. För att gå rakt på sak: trots det förtryck man inte kan blunda för har den genomsnittlige tibetanen aldrig haft så hög levnadsstandard som i dag.
 

- Under senare år har kineserna bytt strategi i Tibet. Religion utan politiska inslag är nu tillåten, till och med understödd, och det i högre grad än militära påtryckningsmedel.

Kineserna litar till etnisk och ekonomisk kolonisering och förvandlar nu snabbt Lhasa till en kinesisk version av det kapitalistiska vilda västern, med karaokebarer och Disneyliknande, buddistiska ”sevärdheter” för västerländska turister. Om ett eller två decennier har tibetanerna reducerats till samma ställning som indianerna i USA. Det verkar som om de kinesiska kommunisterna lärt sin läxa väl:..
 

- Vad förslår egentligen hemlig polis, läger och rödgardister som demolerar antika monument mot kraften hos den otyglade kapitalismen? Vad kineserna gör är vad västerlandet gjort hela tiden, som Brasilien i Amazonas och Ryssland i Sibirien, för att nu inte nämna vad USA gjorde i Vilda Västern.
 

- En av de främsta orsakerna till att så många i väst deltar i protesterna mot Kina är rent ideologisk. Tibetansk buddism, så som den skickligt lagts fram av Dalai lama, är en av huvudingredienserna i samtidens nyhedonistiska new-age-andlighet.

Vår fascination för Tibet förvandlar Tibet till en mytisk region, dit vi kan förlägga våra drömmar. När människor sörjer förfallet hos den genuint tibetanska kulturen bryr man sig egentligen inte om de reellt existerande tibetanerna. Vad de vill är att tibetanerna ska vara genuint andliga åt oss, så att vi stället kan fortsätta med våra bisarra konsumistupptåg. Den franske filosofen Giles Deleuze skrev en gång: om du är fångad i någon annans dröm är du förlorad.
 

- I en tv-intervju för några år sedan kopplade den tyske socialdemokratiske politikern Rolf Dahrendorf den växande misstron mot demokrati i Östeuropa till det faktum att vägen till nytt välstånd efter en revolution alltid går genom en ”tårarnas dal”. Efter kommunismens sammanbrott kan man inte fortsätta utan mellanstationer till den fungerande marknadsekonomins överflöd.

Samma sak gäller för Västeuropa: där övergången från välfärdsstat till den nya, globala ekonomin går över smärtsamma avsked, mindre trygghet, glesare sociala skyddsnät.

Enligt Dahrendorf sammanfattas problemet bäst i det enkla faktum att denna smärtsamma vandring genom ”tårarnas dal” varar längre än perioden mellan två demokratiska val, vilket leder till att frestelsen blir stor att helt enkelt skjuta upp allt svårt förändringsarbete för att kunna inhösta kortsiktiga politiska segrar.
 

- Newsweek-kolumnisten Fareed Zakaria uttrycker sig på ett liknande sätt då han säger att demokratin bara kan ”få fotfäste” i ekonomiskt välutvecklade länder – om utvecklingsländer ”demokratiseras i förtid” kan resultatet bli en politisk populism som leder till ekonomisk katastrof och politisk despotism.

Är då inte en sådan tankemodell det främsta försvaret för den utvecklingsväg kineserna slagit in på, jämfört till exempel med den ryska? Kinas snabba utveckling gick så fort inte trots kommuniststyret, utan tack vare det. Kanske är det så att de som bekymrar sig för Kinas brist på demokrati verkligen oroar sig för vad som händer när Kina blir nästa supermakt och hotar västerländsk överhöghet?

Här finns ännu en paradox. Tänk om det demokratins förlovade land som vi utlovas vid slutet av den diktatoriska ”tårarnas dal” inte finns på riktigt?
 

- Detta är kanske det mest skrämmande med dagens Kina: misstanken att dess auktoritära kapitalism inte bara är något vi kan se i vårt eget nära förflutna utan tvärtom i själva framtiden.

Tänk om ”den skrämmande syntesen av den asiatiska knutpiskan och den västerländska aktiebörsen” kommer att visa sig vara ekonomiskt mer effektiv än vår liberala kapitalism? Tänk om demokratin, så som vi uppfattar den, inte längre är en förutsättning för ekonomisk utveckling, utan snarare ses som ett hinder?