av M K Bhadrakumar 19 april, 2008
Under den gångna veckan har ett par till synes skilda uttalanden gett det afghanska ‘kriget mot terrorismen’ en helt ny innebörd. Som då under sitt besök i Quam, Irans heliga stad, president Ahmadinejad uttalade att USA invaderat Irak och Afghanistan som förevändning för 9/11attacken .
Dagen innan hade den turkiska utrikesministern Ali Babaean i London uttryckt sin tveksamhet över NATOs uppförande i Afghanistan och dessutom varnat för den förödelse som följt i krigets spår. Samtidigt uppmanade Pakistans president Musharraf på besök i Peking Ryssland och Kina att komma afghanerna till mötes med stabilitetsskapande åtgärder i landet. Detta pekar i sin helhet på det sensationella avslöjandet från afghanska och den Norra Alliansens ledares sida om deras pågående kontakter med talibanerna. Vilket också visar på det meningslösa i att upprätthålla gängse stridslinjer i landet.
USAs monopol på kriget börjar idag utmanas offentligt. Den ”lama ankan” Bush i Washington kan framöver emotse den mödosamma uppgift som det innebär att ta sig an denna komplicerade ekvation, vilken idag utvecklas på flera nivåer. Under tiden kan en del frågor resas: Fungerar de rådande ståndpunkterna i förebyggande syfte eller är de mest provocerande? Härrör de ur en djup oro för att USA inte ska kunna klara sina uppgifter? Eller visar de mest på den allvarliga utmaning som USAs krig utgör?
Ahmadinejads uttalande innebär att Teheran av sitt ledarskap för första gången på högsta nivå ifrågasätter meningen med USAs intervention av Afghanistan. Han framkastar istället att terrorismen snarare än att vara en startpunkt för USAs intervention utgör slutet för densamma. Den iranska ledaren hävdar dessutom att skälet till USAs invasion mest är geopolitiskt.
Om man betraktar att Iran under förre president Khatami erbjöd logistiskt stöd till USAs invasion av Afghanistan så gav detta uttalande en betydande tankeställare för Teheran. Ahmadinejad har alltså implicit räknat bort talibanregeringen från all inblandning i attackerna i Washington och New York den 11 sept.
Jämfört med detta nyanserade iranska uttalande har den turkiske utrikesministern Babacan intagit en ståndpunkt utifrån sitt perspektiv av Turkiet som större allierad till NATO. Babacan sa i en intervju med den Londonbaserade tidningen the Telegraph att NATO nu åstadkommer förödelse genom att förlita sig för mycket på seger över talibanerna. Han distanserade Ankara från USAs strategi av kontramotstånd genom att påpeka att skiftet mot ett mer militaristiskt närmande i frågan skulle slå tillbaka mot den afghanska regeringen självt och slutgiltigt kunna underminera den.
Barbacan avvisade starkt kritiken från USA om att Turkiet vägrat ta in sina trupper i den oroliga södra och östra delen av Afghanistan. Han framhärdade i den linje han också driver i Turkiets afghanistanpolitik, vilken är att istället fokusera återuppbyggnadsaktiviteter syftande till att vinna över afghanernas hjärtan. Särskilt varnade han för att afghanerna kunde börja uppfatta NATOs säkerhetsstyrkor som ockupanter och att situationen då skulle bli mycket komplicerad. Han undvek också varje kritik av talibaner som sådana.
Intressant nog gjorde Babacan i denna intervju vissa anmärkningar som kom att understryka Turkiets växande orientering bort ifrån Europa. Även under måndagen hölls en runda i de turk-iranska konsultationerna om bilateralt regionalt säkerhetssamarbete, något som redan hunnit få en betydande utveckling.
Tre eller fyra till synes skilda uttalanden under en veckas tid har nu kastat nytt ljus över kriget mot terrorn. Under ett besök i den heliga staden Qom i Iran har dess president Ahmadinejad sagt att USA invaderat Afghanistan och Irak ”under förevändning av attacken den 11 september ”. Dagen innan hade Turkiets utrikesminister Ali Babacan under ett besök i London offentligt uttryckt sin skepsis över hur NATO skött kriget i Afghanistan. Han varnade också för att NATO ställde till med förödelse. Under ett möte på Pekings universitet framförde dessutom Pakistans president Musharraf en enträgen uppmaning om hjälp från Kina och Ryssland med att stabilisera läget i Afghanistan.
Men i den ultimata analysen av kriget gäller i första rummet det sensationella avslöjandet som skett av den norra Alliansens ledare om pågående kontakter med talibanerna vilket överskuggat tidigare stridslinjer. USAs monopol på kriget utmanas nu allvarligt offentligt. Den ”lama ankan” George W Bushs administration i Washington kan förvänta sig en uppförsbacke i lösningen av de multipla ekvationer som nu utvecklas på skilda nivåer. Under tiden reses en del frågor. Är dessa åsikter och offentliga uttalanden i väsentlig grad mer övertänkta än provokativa? Härstammar de ur en genuin regional oro över att USA helt enkelt inte klarar av kriget? Eller signalerar de en samstämmig regional syn på USAs mission?
Ahmadinejads uttalande signalerar för första gången på högsta nivån i Iran att man där ifrågasätter USAs nuvarande ledarskap i invasionen av Afghanistan. Han menar att terrorism är en inledning till snarare än en anledning för USAs invasion och att den snarare har geopolitiska orsaker. Vid beaktande av att Iran under tiden för förre presidenten Khatami år 2001 stod för logistisk hjälp till USAs invasion, då signalerar denna förra veckas ståndpunkt en väsentligt förändrad syn. Ahmadinejad har implicit avsvurit Talibanregimen från något som helst ansvar för 11september-attacken mot New York och Washington.
Jämfört med detta nyanserade iranska uttalande, intog Babacan en ståndpunkt utifrån Turkiets roll som större NATO-makt. Babacan sa i en tidningsintervju, att NATO förorsakar en väldig förödelse genom att lita alltför mycket på sina stridskrafter för att kunna besegra talibanerna. Han tog från turkisk sida avstånd från USAs strategi av kontramotstånd, som betonat vikten av att skifta om till ett mer militaristiskt förhållningssätt för att slå tillbaka och slutgiltigt underminera den afghanska regeringen.
Babacan avvisade starkt USAs kritik över att Turkiet har vägrat avsätta trupper till de oroliga södra och östra regionerna i Afghanistan. Han tillbakavisade kraftfullt denna logik i landets Afghanistanpolitik, utan fokuserade istället på återuppbyggnadsaktiviteter ämnade åt att vinna afghanernas ‘hearts and minds’. Betecknande nog varnade han för att dessa kunde börja betrakta NATOs säkerhetsstyrkor som ockupanter och att situationen då skulle bli mycket komplicerad. Han undvek samtidigt all kritik av själva talibanerna.
Intressant nog gjorde Barbacan dessa anmärkningar i en intervju där han underströk Turkiets växande avståndstagande från Europa. Musharraf gick ett steg längre. Han uttryckte en vilja att SCO, Shanghai Cooperation Organization, skulle spela en roll i stabiliseringen av Afghanistan. Han tillade, ‘Om SCO kan spela en roll, får vi se till att det inte blir någon konfrontation med NATO’. SCO består nu av Kina, Ryssland, Kazakstan, Kyrgistan, Tajikistan och Uzbekistan som fullvärdiga medlemmar och Iran och Pakistan som observatörer.
Musharraf är berömd för improviserade anmärkningar, men det faktum är att han tidigare i Peking gjort ett liknande uttalande kräver uppmärksamhet. Pakistan har ansökt om fullt medlemskap i SCO. Indikationen pekar på att Peking i princip stöder en sådan förfrågan. Rapporter har också framkommit om att Washington pressar på för en egen närgången roll i övervakningen av säkerheten hos Pakistans kärnvapenarsenal.
Musharraf har faktiskt skrivit under en uppmaning från den uzbekiske presidenten Karimov vid NATOmötet i Bukarest den 2-4 april, vilket resulterat i en ”sex plus två” formering från 1997-2001, där ‘de sex’ består av de länder som gränsar till Afghanistan och de ‘två’ av Ryssland och USA. Detta skulle kunna leda till en inom-afghansk försoning mellan talibaner och dess opponenter, vilka idag har utvecklats till ’sex plus tre’ sammanslutningen som inkluderar NATO, Kina, Kirgistan, Tajikistan, Uzbekistan, Iran, Pakistan, Ryssland och USA.
Ryssland och Uzbekistan har haft en koordinerad inställning i dessa frågor. Washington befinner sig nu i bryderi över sitt svar till uzbekernas erbjudande om ett samarbete med NATO, vilket bildligt talat skulle innebära att USA skulle få överge NATOs planer på att expandera in i de förra Sovjetrepublikerna Ukraina och Georgien. Nåja, ett nytt kraftfullt tal på en flygbas i Alabama om om USAs strategi i Afghanistan av utrikesminister Condoleezza Rice tillägnades helt åt att få liv i de gamla kalla-krigsikonerna - George Marshall, Harry S Truman, George Frost Kennan och Dean Acheson.
Hon sände ett stenhårt budskap till Moskva om att NATO’s seger i Afghanistan inte bara är livsviktig utan också uppnåelig. Rice poängterade att ”framgång i Afghanistan kommer att förstärka USAs bredare regionala intressen att bekämpa våldsam terrorism, stå emot Irans destabiliserande inverkan och förankra en politisk och ekonomisk frihet i Syd- och Centralasien. Framgång i Afghanistan skulle bli en viktig test för NATOs trovärdighet.
Rice ignorerade kyligt det rysk-uzbekiska erbjudandet om samarbete. I förhållande till detta tal, kräver det nyliga uttalandet i Kabul från den Norra Alliansens översta ledarskikt en noggrann uppmärksamhet.
Norra alliansens ledare åtnjuter Rysslands, de centralasiatiska staternas och Irans stöd – och i viss utsträckning även Turkiets. Sayyed Agha Hussein, talesman för grupper under den Nationella Enhetsfrontens paraply, avslöjade att den förre afghanske presidenten och Norra Alliansens högste befälhavare Panjshir, som också är säkerhetsrådgivare åt president Karzai, har mött taliban- och andra oppositionella grupper (fr.a Norra alliansens Hekmatyars) under de senaste månaderna för nationell försoning. Han framhöll att dessa möten inbegripit ‘högt uppsatt folk’ från talibanerna.
Det sexåriga kriget måste nu komma till sin lösning genom samtal framhöll Rabbani och även andra ledare i Pakistan med gamla band till Hekmatyar och talibanledarna. ‘Vi i den Nationella Fronten liksom jag själv tror att lösningen på situationen ligger i förhandlingar’, betonade han. De skall snart utse en formell förhandlingsgrupp för samtal med talibanerna Han anser att Karzai gör fel som inte trycker på i förhandlingsprocessen. ‘Jag sa till Karzai att det är fel, då en person startar något utan att sedan fullfölja det. Det måste kunna få fortsätta på ett mycket organiserat sätt.’
Det är troligt att de regionala makterna – särskilt Ryssland, Uzbekistan och Iran – noggrannt kommer att följa denna inom-afghanska dialog omfattande UNF och talibanerna. Dessutom kom NATO-mötet i Bukarest bara upp med små truppökningar vilket uttrycker de frågetecken som har lagt sig över denna NATO-operation. Men blir det allt? Operationen kan förväntas köra på som vanligt tills någon försöker utmanövrera de andra.
Det verkar som om energins geopolitik redan har börjat formera sig. President Musharraf har med Kinas president Hu Jintao diskuterat en gaspipeline mellan Iran och Kina som skall gå via pakistanskt territorium. Iran pressar idag på för ett SCOmedlemskap och en gaskartell tar form och skall diskuteras på ett möte i Moskva i juni med gasexporterande länder..Det handlar bl.a om utvinning av gas för 16 miljarder dollar från Norra Pars-fältet i Iran och dess oljefält i Yadavaran.
En prominent expert, Igor Tomberg från Institute of World Economy och International Relations vid Rysslands Academy of Sciences, skrev nyligen: ‘Iran och Ryssland borde nog inte tävla mot varandra utan snarare samarbeta på gasmarknaden. Den iranska presidenten har mer än en gång föreslagit sina ryska kolleger att respektive länder koordinerar sin gaspolitik och möjligen delar upp marknaderna emellan sig. Dessutom kan en överenskommelse komma till stånd under vilken Ryssland fortsätter att förse Europa med gas medan Iran exporterar österut. Detta kan komma att underminera planerna på att dela upp leveranserna till Europa, vilka starkt härrör från USA.’
Afghanistan utgör knutpunkten i det resursrika CentralAsien och MellanÖstern. Som Condolezza Rice uttryckte i sitt tal: ‘Ingen får glömma att Afghanistan är ett nödvändigt uppdrag för USA och inte något man kan välja’.
övers: Ingrid Ternert
