Tom Heymans anförande på seminariet den 26 april `Det nya svenska insatsförsvaret – En insats mot världsfattigdomen?’
1989 föll muren. Warzawapakten upplöstes, Sovjetstaten försvann och den ryska armén drogs tillbaka från centraleuropa. Då borde Nato – som skapades 1949 som ett skydd mot Sovjetstaten – också ha avvecklats, men så skedde icke.
Att avdanka arméer när kriget tar slut har alltid varit ett jätteproblem; det har inte blivit lättare med åren och här satt nu alla europas länder med massor av utrustning som inte längre behövdes. Vi var visserligen utanför Nato, men problemet var detsamma. Hela invasionsförsvaret blev omodernt mer eller mindre över en natt.
Samtidigt hade EU blivit starkt och många länder ville istället se en EU-armé. Men inte USA; ingen militär styrka fick skapas som i en framtid kunde hota den amerikanska dominansen, man föreslog istället en EU-snabbinsatsstyrka som kunde samverka med amerikanska förband. Nato kunde då byggas ut och tilldelas nya uppgifter, i praktiken ett slags amerikansk främlingslegion.
Natofördraget omförhandlades inte – men det omdefinierades. Europa var inte längre begränsande och försvar var inte längre huvuduppgiften. Angreppskrig blev möjliga för Nato, var som helst i världen. Den nya tolkningen utnyttjades för första gången i kriget mot Serbien.
I Sverige letade både militärer och politiker med ljus och lykta efter nya uppgifter. De fann man i detta nya Nato-förband. Sverige skulle då kunna leda en del – Nordic Battle Group. Och eftersom Sverige inte längre behöver försvaras, ska nu hela krigsmaktens verksamhet koncentreras på utlandsstyrkan. Inte ens högvakten i Stockholm är man säker på att klara i fortsättningen.
Den centrala frågan blev aldrig ens föremål för debatt: Skall Sveriges försvar trygga säkerheten för Sverige? Eller skall Sverige delta militärt i olika stormaktskonflikter runt om i världen?
