av Ramzy Baroud 8 maj
- Till att börja med Pakistan. Där i området har under det förra året al Qaida – eller al Qaidainspirerade attacker mer än fördubblats. Dessa närmare 900 attacker kom då att offra över 1300 människors liv. Vilket kan jämföras med de drygt 300 offren året innan.
Så till Afghanistan. Detta land som skulle ha ‘befriats’ efter terroristdåden i USA år 2001. Där har nu istället skett en stark ökning av antalet attacker. De våldsamma händelser som släckte ut ett par tusen människors liv den elfte september, visar sig dessutom innebära en märkbar ökning av det afghanska våldet.
Samtidigt har det inträffat många andra våldsamma händelser runtom i världen inklusive de i Nordafrika, men inte enbart begränsat till detta område. Offren där representerar bara 40 % av historien, medan Irak står för 60% av terroristdåden runtom i världen. Betänk då också att detta fruktansvärda våld som utspelat sig i Irak, före invasionen 2003 var någonting helt okänt.
Kan inte Bushadministratonen bara ta sig ett ögonblicks paus och sammanbinda dessa punkter? För även en tredjeklassare kan räkna ut att USAs ockupation utgör den största, för att inte säga enda, orsaken till Iraks obönhörliga blodbad.
Om man nu hade viljat korrigera sitt misstag, borde USAmilitären helt enkelt dragit sig ur landet och Bush, eller den som efterträder honom, bara slutar upp med att fabricera ursäkter för att förlänga sina insatser i området.
1 maj 2003 deklarerade Bush att det för USAs del inte skulle bli några fler större stridsoperationer i Irak. Det var då han stod på däcket till hangarfartyget Abraham Lincoln med en stor banderoll i bakgrunden med texten ‘Mission acclomplished’, uppdrag slutfört.
Det var också då New York Times skrev att USAadministrationen planerade att dra bort de flesta av sina styrkor från Irak under några av de följande månaderna. Och att man också skulle krympa den militära närvaron till mindre än två divisioner.
Mer än fem år därefter verkar USAadministrationen däremot vara fast besluten att hålla kvar beslutet att ytterligare öka antalet soldater i landet med 20 000. Utan att uttrycka någon som helst ursäkt för allt det våld och ökade antal terrordåd som kriget fört med sig fortsätter alltså Bushadministrationen att rationalisera det hela till att ha varit en helt normal reaktion på ett pågående våld – och med det bekvämt lyckats undvika USAs egen skuld i förödelsen.
Rapporten betecknar inte någon som offer av alla dessa tusentals oskyldiga som dödats av USA eller dess koalitionstrupper mot terrorismen. Russ Travers, ställföreträdande chef för kontraterroristenheten, fastslog den dag då rapporten publicerats, att det vore rimligt att påstå att folk runtom i världen blivit mer effektiva i att döda andra människor.
Trots att Travers uttalande visat sig vara alltmer korrekt, verkar det inte finnas någon som helst önskan att presentera en slags bakgrund till detta som händer. Inget samband med USAs direktaktioner framförs, eller landets lika förödande roll i de våldskampanjer som utspelas, vare sig de sker i Afghanistan, Irak eller Pakistan.
Vad Statsdepartementets terroristrapport inte misslyckats med, är att stämpla Iran som världens mest aktiva statliga sponsor av terrorism. Som AP skrev den 1 maj: ‘Iran bär ansvar för sitt stöd till palestinska extremister och även till irakiska och afghanska motståndsmän. Och dessa element från Irans Revolutionära Garde fortsätter att ge militanterna vapen, träning och pengar.’
Det ironiska är att rapporten ytterligare bidrar till USAs långdragna ansträngningar att föra krig mot Iran; ironiskt nog eftersom rapporten hävdar att vad gäller ansvaret har Bushadministrationens krig bara gjort världen ännu mindre säker. Skulle inte ett krig mot Iran då ytterligare bidra till att trappa upp dessa terroristaktiviteter?
Det som nu återstår är att få fram hur mäktig al Qaida egentligen är, och hur mycket av dess förmåga som överdrivits för att underlätta för Bushadministrationen att fortsätta sin mission.
Se bara vid de två tillfällen då al-Qaida var tillbaka i nyhetsrapporteringen, hur media då citerade officiella afghanska rapporter som med al Qaida bundit samman de nya avrättningsförsök som ägt rum mot den till USA lierade afghanska president Hamid Karzai .
I andra rapporter har USA rationaliserat sin egen avrättning av den ledande somaliska milisledaren Aden Hashi Eyrow den förste maj 2008 till att man skjutit en nyckelperson inom alQaida. Det är inte i första han logiken i avrättningen som kan diskuteras, utan snarare att då väl al Qaida i Afghanistan uppnått styrka nog att penetrera flera av landets försvarsnivåer, engagerar sig USA i en regional fejd i Somalia.
Varför skulle USA-administrationen blanda sig i en dylik fejd i Somalia och Irak, om nu samma grupp sägs vara tillbaka på betydelsefulla positioner i Afghanistan? Vad mera är, om al Qaida verkligen existerar i en sådan stor och inflytelserik omfattning och i så många länder, är det då inte dags att ifrågasätta den logik som Bush-administrationen använder i sitt krig mot terrorn?
Eller är syftet i första hand att försvaga och utplåna Al Qaida? Såvida inte al Qaidas makt och inflytande har överdrivits av politiska skäl vill säga, där varje konflikt som USA har engagerat sig i omedelbart reduceras till att gälla de som stöder, skyddar eller härbärgerar al Qaida eller al Qaidainspirerade grupper – och därmed överallt rättfärdigar USAs militära interventioner.
Istället för att ta itu med de uppenbara sanningar som terroristrapporteringen belyser, har författarna till rapporten företrätt en annan slags logik, den som helt enkelt presenterar externa omständigheter som förklaring, och med det aldrig håller USAs egen regering ansvarig för sina handlingar.
övers Ingrid Ternert
