Jan Öberg, fredsforskare vid TFF i Lund, Pål Jönsson, sakkunnig inom moderaternas riksdagskansli och Stefan Liljegren från Läkare Utan Gränser samt Tom Heyman debatterade på seminariet den 26 april 2008 om “Det nya svenska insatsförsvaret – en insats mot världsfattigdomen?”
arrangör: SKV och Fredskoalitionen Göteborg. Bandutskrift, Anna-Lisa Björneberg, redigering, Ingrid Ternert.
Jan Öbergs inlägg
Tack till kvinnorna i Göteborg! Tack för att ni är i centrum för fredsdiskussionen i Sverige! En livsviktig debatt som inte försiggår någon annanstans.
Tack till kvinnorna i Göteborg! Tack för att ni är i centrum för fredsdiskussionen i Sverige! En livsviktig debatt som inte försiggår någon annanstans.Inte hos militärerna, inte i vår riksdag, inte i fredsrörelsen, inte bland försvarsintellektuella och inte bland fredsforskarna. Trots detta vill jag säga att idén om hur ett modernt industrisamhälle skall försvaras hör till det allra viktigaste i vår tid.
Vi diskuterar inte vad försvar och säkerhet och fred är, utan olika typer av tekniska lösningar som vi sätter olika etiketter på i huvudsak till stöd för det militära försvaret.
Jag är alltså fredsforskare av nöd och lust i Lund och representerar den oberoende Transnationella Stiftelsen, TFF.
Det är den enda fredsforskningsinstitution i Norden som är totalt fri från statliga medel och näringslivsmedel och därför kan säga saker som är lite annorlunda än Sipri, Försvarsakademin Utrikespolitiska Institutet och fredsforskningsinstitutionerna.
Det är viktigt i en demokrati att ha olika åsikter. Tyvärr lever vi i en bolsjevikisk tid. Med det menar jag att efter att västvärlden beslutat sig för att hålla den enda sanningen av västlig modell, vilket är demokrati, kapitalism och neoliberalism som enda saliggörande, finns det inget val.
Jag ser USA gå samma öde till mötes som Sovjetunionen: Dessa har alltså högst 25 år kvar som imperium. Detta på grund av sin arrogans genom övermilitarisering och bristande legitimitet i världens och i andra människors ögon.
Att liera sig det minsta USA:s utrikes- och krigsadministration är enligt min uppfattning det dummaste en stat av Sveriges typ kan göra.
Vi bör istället distansera oss från USAs utrikes-och säkerhetspolitikpolitik; den mest dödsbringande i världen efter 1945, men däremot inte med det amerikanska samhället, amerikansk kultur – amerikanarna, vilket är en väldigt viktig distinktion.
Jag har aldrig varit antiamerikansk men är totalt anti-Washington och den distinktion är avgörande viktig. Om man inte kan göra denna distinktion – och det är det många i massmedia som inte kan det – så kan inte jag göra så mycket åt den saken.
För övrigt ser jag att det inte finns några representanter för pressen här i dag. Det är alltså denna frihet som den fria pressen har: att systematisk ignorera viktiga debatter som denna men att sitta i kö på försvarsmaktens tråkiga, förutsägbara och intellektuellt meningslösa presskonferenser.
En fri press existerar alltså inte, och hade den funnits, skulle de haft intresse för de debatter som försiggår om det svenska insatsförsvaret och världsfattigdomen här i dag.
Nu övergår jag till att för er läsa tidningar. Sydsvenskan den 19 april. Statsminister Fredrik Reinfeldt svarade följande i ett brev till en åttaårig flicka som skrev till statsministern om att länder inte borde kriga: ”Regeringen och jag gör vad vi kan för att länder skall sluta kriga”. Det skriver man alltså till ett barn på åtta år.
Samma tidning från den 6 mars i år, rubrik över en hel sida: ”USAs invasion i Irak lyfter svensk vapenexport. Den är nu uppe i nästan 10 miljarder kronor. Sverige har blivit den åttonde största vapenexportören på senare år.”
Det är tamejden bra, för att bara vara åtta miljoner människor. På tio år har värdet trefaldigats. Den stora explosionen av vapenexporten sammanfaller i tid med USAs invasion av Irak år 2003.
Enligt riksdagens riktlinjer bör svenska företag inte sälja vapen till länder som är i väpnad konflikt. Men när president George W. Bush beordrade invasionen av Irak för fem år sedan, antog den svenska regeringen ett uttalande att vapenexporten skulle fortsätta.
Eftersom det skulle skada Sveriges ekonomiska och strategiska intressen att stoppa den. Dödandet i Irak som nu är uppe i en miljon människor efter tidigare en miljon döda i ekonomiska sanktioner, är Sverige medskyldig till.
“Fredskämpen” Anna Lindh hade 2003 inte något att säga av värde. Statsministern uttalade den 26 december att han hoppades det skulle bli ett kort krig mot Irak. Hans namn var Göran Persson. Han hoppades att det skulle bli ett kort krig för att detta skulle vara gynnsamt för den internationella konjunkturen.
Det är svensk säkerhetspolitik det, 25 år efter Olof Palmes död. På tåget upp från Lund läste jag i tidningen den 26 april att det nu skulle satsas på ett nytt plan. Ett Jasplan som heter SuperJas. Löfte till Norge att köpa SuperJas. De kommer för Sveriges del att kosta 25 miljarder kronor. Trots krisen.
Det motsvarar en tredjedel av FNs årsbudget. Det är ju rätt klart mot den bakgrunden att FN inte kan göra så mycket i konflikter. I praktiken har FN ofta varit bankrutt t.ex då Srebrenica-massakern inträffade, tack vare att vissa länder inte har betalat sina kontingenter.
Det är alltså Irakkriget som svensk vapenindustri tjänar pengar på. Jag citerar Svenska Dagbladet: ”Irakiska barn kan nu skickas tillbaka till Irak. Det är en svår situation och bekymmersamt läge, men på lång sikt har det blivit bättre.”
På lång sikt har det blivit bättre, säger Migrationsverkets rättschef Henrik Winnman till TT. ”Läget i landet är inte i sig sådant att det räcker för att ge uppehållstillstånd för sk synnerligen ömmande omständigheter.”
Kära vänner!
Detta är vårt land. Detta är motsägelser bortom retorik, humanism och moral.
Det är verkligheten bakom, att Sveriges statsminister och regering gör allt för att det inte skall finnas krig. Det är också verkligheten bakom att vi nu också skall skicka tillbaka romer till den nya demokratiska staten Kosova.
Jag skäms. Jag är nu gudskelov dansk medborgare (och där är det på många sätt ännu värre) men jag är inte svensk medborgare och har inte något ansvar för detta.
Men det är en jävla utveckling i de nordiska staterna på alla punkter i den värld som så desperat behöver mer framförhållning, mer ickevåld och mer humanism.
Den enda upprustning vi behöver är en intellektuell upprustning. Jag har jobbat med civila och militärer som en del av vår stiftelses verksamhet i t ex Kroatien, Bosnien, Kosovo, Makedonien, Serbien, Irak, Palestina och Burundi.
Jag har en oerhörd respekt för militärer, vilket kanske kan förvåna, men inte för alla typer och inte för militärar i alla tänkbara situationer.
Jag är en av de mycket få fredsforskare, som faktiskt har skrivit en bok tillsammans med militärer, om ett alternativt försvar. Den heter ‘Vinn freden’ och kom ut under slutet av 1980talet på Pax förlag här i Göteborg tack vara eldsjälarna Erni och Ola Friholt, som jag ser finns här i dag.
Jag har en oerhörd respekt för militären som utför fredsbevarande uppgifter. Utan militären i Kroatien, Bosnien och Burundi och på andra ställen hade allt blivit mycket värre för civilbefolkningen.
Men jag har ingen som helt respekt för avsaknaden av varje intellektualism, som ligger bakom det svenska insatsförsvarets nya tankegångar. Vi har nu haft 60 år med ett invasionsförsvar. Hur många miljarder har det kostat?
Vad var orsaken till att det inte blev krig i Europa? Vad är ett insatsförsvar? Sverige vill ha någonting med IN. Jag skall gärna beskriva ett nytt “IN”-försvar, nämligen hur ett intelligent försvar borde se ut. Om detta senare.
Jag har varit inne och tittat på vad insatsförsvaret är på försvarets hemsida. Jag skall återkomma till hur man inte skall göra en hemsida. En sämre offentlig information än den som finns på försvarsmakten punkt nu skall man leta länge efter och orden används utan minsta skärpa.
Utan minsta tankegång om vad orden betyder. Det är klockren reklamtext.
Punkt ett: Jag skulle säga att ett intelligent försvar börjar med civila insatser och respekt för FNs stadga i vilken det står att fred skall skapas med fredliga medel.
Den viktigaste gemensamma nämnare vi har i vårt internationella samhälle är att fred skall skapas med fredliga medel – det står i FN:s stadga. Det vore bra om Syrén hade läst FN-stadgan.
Man refererar ideligen till FN och till FNs fredsbevarande, men aldrig till att FN-stadgangs preambel säger att krig skall avskaffas och att kapitel 1 säger att fred skall skapas med fredliga medel och bara i sista hand med militära medel, kapitel 7 i FN-stadgan. Och då skall det ske under FNs ledning och inte under USAs, NATOs ledning eller någon annans ledning.
Ett intelligent försvar, vidare, är ett försvar som har utbildat personal i konfliktanalys, konfliktförståelse och early warning. Kosovo är den eländiga plats det idag är, därför at vi inte gjorde något åt Kosovoproblemet mellan 1988 og 1999 när NATOs huvudlösa, folkerättsstidiga bombningar började.
Det vet jag som varit där som goodwill konsult under tre olika statsledningar. Det fanns en massa möjligheter att lösa denna konflikt, men ingen gitte göra något. Det enda man gjorde var att bomba.
Tyvärr dog patienten i den operation! Early warning, early listening och early action är utslagsgivande, men de ingår inte i “preventive diplomacy”. Utrikesdepartementen utbildar inte människor för att förstå konflikter, konfliktpsykologi eller försoning. Vare sig EU eller Sverige har ett fredsakademi!
Vidare: Vi bör ha ett intelligent försvar som inte skapar ett automatiskt behov av vapenexport. Det kan inte vara sant att ett insatsförsvar skall ha en vapenexport på tio miljarder kronor per år.
Glöm allt om att det finns en gemensam fredsvilja i EU. Ge mig ett enda exempel där EU har haft en gemensam utrikes-och säkerhetspolitik. Totalt splittrade på Balkan, totalt splittrade i Irak och totalt splittrade i allt annat.
Tyvärr leds EUs utrikespolitik av en icke-dömd krigsförbrytare. Hans namn är Javier Solana, fd generalsekreterare i NATO och högste civile ansvarige för destruktionen av Jugoslavien. I viss mån en något större förbrytare än Milosovic.
Men tänk nu om EU är en fredsorganisation? Den enda analys som analyserar huruvida EU är en fredsorganisation har skrivits av undertecknad och finns på danska och engelska och kan downloadas här.
På en lång rad indikatorer konkluderar jag att det är ytterst tveksamt om EU kan betraktas som en ny aktör för fred. Det står visserligen i första paragrafen i Lissabon- fördraget men det står en hel massa annat på 470 sidor i detta så kallade det som pekar åt annat håll.
Det framgår alldeles klart att NATO är vår samarbetspartner och inte FN. FN talar man med, men samarbetar gör man inte med FN. EU har ej någon fredsakademi, har ej människor som är tränade i att professionellt förstå fred, konflikt och försoning eller något annat som är viktigt i konflikter.
Men de har en insatsstyrka, vi har Nordic Battlegroup. En enormous waste of time and money om du inte kör civila saker först.
Nej hela fundamentet i försvarsmaktens och EU:s modell är att det som ligger dold hela vägen under alltsammans: Genom att ha en stridsförmåga bidrar vi till fred. Genom att kunna slå ihjäl och ha avancerade vapen bidrar vi till fred och till demokrati.
När kommer någon att sätta frågetecken för denna banalisering av det som all vetenskaplig forskning i grova drag motbevisar? Hur länge skall dessa militärindustriella krafter som inte bara är militära, utan också vad jag kallar MIMAK, det Militär- Industriella- Media- Akademiska- komplexet, få fortsätta totalt utan demokratisk kontroll?
Sedan är det kärnvapenfrågan.
Hur många länder har någonsin haft en folkomröstning om kärnvapen? Icke ett enda demokratiskt land har någonsin låtit befolkningen rösta om huruvida deras land skall försvaras med eller använda kärnvapen.
Det är en problematik. Och det är en viktig del av EUs bild av NATO som en kärnvapenallians med ett fördrag baserat på en filosofi i strid med folkrätten. Och dess ledarstat har en försvarsdoktrin som handlar om att använda kärnvapen som en del i en samlad attack mot en andra stater, även sådanna som inte har kärnvapen eller hotar någon med dem.
Frågan idag är inte risken för spridning. Iran och Irak är bara trams – fruktans psykologi och PR (fear-ology!) som media kör med. Frågan idag borde vara kärnvapnens existens – deras vara eller icke vara. Det är kärnvapennedrustning som är intressant. Så länge alla dessa länder har kärnvapen vill andra länder också försöka få dem.
Jag har inga som helst problem med att förstå Irans politik. Jag önskar självfallet inte att de skall ha kärnvapen, men det är fullständigt intellektuellt begripligt att de önskar kärnkraft. Och titta sedan med ett minstamått av inlevelse på hur världen ter sig utifrån Teherans perspektiv. De vill ha kärnteknologi för att den, enligt vad vi vet om energisituationen i Irak, behövs för energiändamål.
Men nu hetsar våra politiker och därmed medier upp oss och förmodligen ser vi så småningom en dumhet till efter Irak, eftersom dumheter inte är till för att dra lärdom av…Och – om man sitter i Teheran – så är det inte så svårt att se att Irans hotbild har förändrats till det sämre, inte minst med “den stora Satan” och hans krig och 14 megabaser i grannstaten Irak.
För att komma åt Iran militära anläggningar, som finns flera hundra under jorden, måste man ta till fruktansvärda sprängmedel, förmodligen också taktiska kärnvapen.
Alla visste att det hela var fel inför Irak, men svenska regeringen spelade med. Nu börjar media-koreografin att se likadan ut. Var är Sveriges varning och en svensk plan för en diplomatisk lösning på den ständigt allvarligare USA-Iran-kris? Var är den intelligenta planen för långsiktig fred i Irak och Palestina-Israel konflikten?
Avslutningsvis skulle jag vilja säga som svar på temat: Kan vi med militär hjälpa världsfattigdomen och alla de globala problem vi idag har i världen? Nej, snälla vänner. Om det är något vi kan göra för att avhjälpa detta, så är det att avveckla militarismen.
I ett USA som använder 8-900 miljarder dollar på ett år och inte kan finansiera det själva, utan det är Japan och Kina som finansierar den amerikanska militärmaskinen. Det är hälften av världens militärutgifter. Det krävs 7 miljarder dollar för att ge alla barn i världen en skollokal att gå till. USA använder 12 miljarder dollar per månad i Irak där ingen önskar ha dom.
Men i det land jag jobbar i, Burundi, – och här blir jag emotionell – bor det åtta miljoner människor som i åtta år har kämpat för att komma ut ur folkmordets helvete. De har kommit förbluffande långt och idag ser vi faktiskt försoning mellan hutuer och tutsier på ett sätt som jag tror inte finns på något annat ställe och absolut inte mellan folkgrupperna i, säg, det forna Jugoslavien.
Burundierna har en årsinkomst på i genomsnitt ett tusen kronor – ja, 1000 svenska kronor per år!! De har massvält i landet och många många andra problem och det finns en allvarlig risk att dom skall falla tillbaka i militarism och krig därför att man inte kan brödföda sin egen befolkning och re-integrera demobiliserade soldater i civilsamhället.
Detta lilla imponerande land med en demokratiskt valt regering ber via FN världssamfundet om fjuttiga 150 miljoner dollar till humanitärt bistånd. Och varje år har det fått mindre än 50% av det.
Att hjälpa Burundi med att förebygga ett nyt helvete, dét har vi inte råd med. Men vi har råd med svensk försvar till tiotals miljarder som inte har lyckats finna ett enda seriöst argument för sin egen eksistens och som gör att vi säljer vapen till krig som den i Irak!
Vi måste se till att vår statsminister tar sig själv på allvar och slutar upp med att ljuga för åttaåriga flickor i Sverige och imorgon ordnar att Burundi från Sverige får 150 miljoner dollar i motsvarande svenska kronor. Då börjar jag lyssna till och tro på att Sverige gör något för freden.
Jag vill gärna vara konkret: Utbilda er till fred så blir det möjligt med fred. Men vi utbildar alltför få i att bli konflikt-intelligenta och freds-kompetenta. Det var ingen av dessa som medlade i Jugoslavien som var utbildad för fred.
Får jag fråga: Är det någon i denna sal som vill opereras på ett sjukhus av en “läkare” som saknar medicinsk utbildning? Skulle vi någonsin vilja skicka ut militär som inte har militär utbildning? Varför ska vi då syssla med fred utan att folk är utbildade för det – När tänker vi professionalisera även detta område?
När utbildar vi på ett sätt som kan ställas i motsats till det militärindustriella komplexet – alltså genom ickevåldstänkande och konfliktlösning? När vågar vi ha en demokrati där dessa saker kan aktualiseras? För gör de inte detta, riskerar vi att projekt mänskligheten kommer att vara slut relativt snart.
Det finns alternativ. Tyvärr representerar inte Sverige och det svenska insatsförsvaret dessa, men det finns. Och det är dessa alternativa lösningar på försvar, säkerhet och fred vi bör diskutera – inte bara här i Göteborg i dag men överallt och hela tiden.
Tack!
Pål Jönsson – aktiv moderat och försvarsexpert
Vi har väldigt skilda uppfattningar. Det är hög tid att vi har en debatt om försvaret. Jag brukar själv vara med i diskussionerna om avviserade försvarsnedläggningar och tror att det är viktigt att vi diskuterar inriktningen på insatsförsvaret.
De opinionsmätningar som Styrelsen för psykologiskt försvar har gjort visar på ett hyfsat högt stöd där 55 procent av befolkningen är positiva till en ökad internationalisering, men jag tror att vi är relativt dåligt förberedda på att ta ett större skadeutfall.
Vi kan bara jämföra med Kanada som på ett år förlorat över 70 personer i Afghanistan. Sverige och Kanada har en del politiska likheter, eftersom båda är miljömedvetna och har ett starkt stöd för FN-modellen. Jag tror att vi har en hel del att förankra som gäller insatsförsvarets nya inriktning.
När man tittar på försvarspolitiken efter år 2006, har vi traditionellt sett haft en relativt stor uppslutning kring försvarspolitiken. Det brukar vara ett område som inte är speciellt konfliktfyllt. Traditionerna efter det kalla kriget ger styrka. Förändringar sedan Alliansen fick regeringsmakten består i
1. Materialförsörjningen där vi sagt att vi skall spara 2 miljarder kr till år 2010 och Odenberg avgick. Jag tycker det är helt rätt att spara. Vi lägger 18 miljarder på materialförsörjningen och är det land som lägger störst del på detta område.
Den andra dimensionen är volymen på internationella insatser. Fördubbla på sikt styrkan till 2000 man. Detta innebär en anslagssökning från 0,5 miljarder till 3,5. Det kommer att kosta ännu mer och öka av tre anledningar:
1. Det finns ett moraliskt ansvar att förhindra folkmord och etniskt rensning.
2. Det är bättre att lösa konflikter på plats annars genererar de sådana konsekvenser för oss som trafficking, brottslighet osv
3. Vi måste upprätthålla en förmåga att försvara oss själva. Regeringen har idag en nationell strategi för internationella insatser. Skall vi sprida ut insatserna eller kraftsamla? Vi ser hellre färre insatser där man kan göra mer.
Vi upplever också vikten av militär och civil samverkan. Det är en stark koppling mellan säkerhet och utveckling: Ingen utveckling utan säkerhet och ingen säkerhet utan utveckling.
Integrera inte bistånd med militära insatser utan öka istället koordineringen mellan bistånd och militär insats. Blanda inte ihop rollerna. Då får man problem, precis som de Läkare utan gränser talar om.
Inga militärer skall dela ut matpaket. Att vi behöver göra mer på biståndssidan i Afghanistan är solklart. Om vi tittar på de fyra provinser i Afghanistan där vi har militär finns ett bistånd och 353 militärer men ingen politisk rådgivare.
Det är biståndssidan som behöver uppstöttning i Afghanistan. NATO triggar igång många politiska känslor. Vi tänker säkert på kärnvapen, politisk dominans av USA och Kosovobombningar. 12 nya stater har gått in i NATO av egen fri vilja. Historiskt sett var NATO ett viktigt försvarspolitiskt redskap under det kalla kriget.
FN har inte förmåga till militära insatser utan är behäftat med legitimitetsproblem. Jag ser inget alternativ. En organisation i insats på 60.000 man där 85% av dem står under NATObefäl. Regeringen Fp och M är för – men vill ha större operativt inflytande för att vara med.
De vill ha tillgång till underrrättelser. Jag vill inte att svenska soldater skall stå utanför tillgång till underrättelsetjänster. Men med den för oss sämre respekten och förståelsen för kärnvapenavskräckning blir en NATOanslutning inte aktuell.
Däremot en nära samordning med Finland, bred parlamentarisk enighet och ett folkligt stöd i i paritet med EU-omröstningen.
Stefan Liljegren – Läkare utan gränser
Jag börjar med att visa några bilder. Eftersom jag inte har varit ute sedan 2004, får ni ha det perspektivet i åtanke för vi brukar inte tala om länder där vi inte är på plats.
Vad är det nu som driver människor att jobba med hjälparbete? Jag reste runt i två år. Jag fick ut så otroligt mycket av de människor jag träffade. Så därför ville jag gärna göra något för att kunna ge tillbaka för allt det som jag hade fått uppleva och sökte mig då till FN tjänst. Jag ville ha kontakt med människor och hade sett hur mycket pengar som gick åt till liten nytta. Och ville därför göra något annat.
Det var faktiskt en major som tipsade mig om NGOs. Jag sökte mig då till ‘Läkare utan gränser’ som fick mycket gjort med väldigt lite pengar. De sju olika missioner jag var ute i var: Kosovo, Turkmenistan, Afghanistan, Etiopien Östtimor; postkrigskonflikter och interaktioner som militärt är mycket påtagliga.
Man skriver under ett ”Charter” där man accpterar att det finns riskar. Många tror ändå att man är fredad och bär T-shirt med logga på. Men verkligheten är en annan.
Det är lätt att hamna i situationer som man inte väntat sig. Som att rökgranater kastas inifrån en stridsvagn, trots att vårt fordon var utmärkt med Läkarer utan gränser’s logga. Vi måste alltid kommunicera med människor och göra klart varför vi är där och vilka vi är. Det är vår garanti för säkerhet.
I Afghanistan arbetade vi både på alliansens och talibanernas sida, men jag kunde känna mig säker, för de båda visste vilka vi var. Man får tillgång till de människor man hjälper, men ändå är man i fara. Tidningarna rapporterar från olika områden. Där är det inte säkert. På bild kan därför alla av oss stå fotograferade som ‘Head of missions’..
Men det är fantastiska människor att hjälpa, och vi får så mycket tillbaka. Otroligt kul att jobba. Jag har lärt mig att då man är snäll mot andra får man en kick av dopamin. Men det tog abrupt slut och blev till bakslag, då en bil i vår grupp råkade ut för bakhåll och alla fem avrättades.
Bakgrunden var att en lokal person hade fnurra på tråden med en annan person och klart och tydligt märkt ut Läkare utan gränser. En lokal fnurra. De som se´n tog på sig det hela var talesmän för talibanerna. ‘Detta gjorde vi för att ni är spioner åt USA.’
Det hotet gjorde då att vi fick lämna Afghanistan.Vi tog bort våra loggor, för vi ville inte bli måltavlor. Människor vi hjälper skall kunna lita på oss. Men det blev såpass fel att vi fick lämna.
Utöver detta ökade hotbilden i och med att militärer började köra runt i vita bilar som blev aktiva måltavlor för de stridande parterna. Hur ska man kunna separera sig från militären om de tar våra färger och våra NGO-symboler? I ett land målade vi bilarna med ett långt rosa band för att särskilja oss från militären.
Vi lägger inte någon värdering i vem som är tredje man. Hjälparbetare vill inte beblanda sig med militären.Vi vill göra ett bra jobb och hjälpa människor.
Man kan vara väldigt kritisk: Skall vi inte ha ett försvar-Skall vi inte hjälpa människor i kris? Svaret är – Arbeta för mänskliga rättigheter, det gör man inte med JASplan.
