Irakkonferens med makaber ironi
Pierre Schori 21 maj på SvD Brännpunkt
Sammandrag utifrån en aktuell artikel
Sommaren 2003, blott ett par månader efter USA:s invasion, accepterade FN:s främste problemlösare Sergio Vieira de Mello att bli Kofi Annans representant i Bagdad. Den brasilianske diplomaten var inte lockad men trycket från George Bush och Tony Blair var hårt.
Med sin unika erfarenhet av att leda svåra FN-missioner var han den ”den bästa personen för ett dåligt uppdrag”. Men Irak var annorlunda än alla andra uppdrag. Sergio blev chockad av säkerhetsrådets resolution 1483, en text som innebar att ”FN-stadgan lämnade byggnaden”.
Han hade sett många dåliga FN-resolutioner men denna var ”med råge den värsta”, och för miljoner irakier var den lika med ockupation. Samantha Power: ”Ockupationen var en guldgruva för oss”… ”Vi hade inte tidigare hittat ett sätt att legalt komma åt den irakiska oljan. Det var en av Pentagons drömmar som uppfylldes, och européerna fattade då ingenting”
Irak var alltså annorlunda. FN-missionen under början av kriget 2003 undgick inte det öde som Sergio Vieira de Mello hade fruktat. Den 2 juni 2003 landade han i Bagdad. Den 19 augusti dog han och 22 av hans medarbetare i ruinerna av det söndersprängda FN-kontoret. Tragedin i Bagdad, ”FN:s 11 september”, visar på vikten av tydlighet i resolutioner som handlar om krig och fred och att de diskuteras fram i öppenhet och förtroende.
Motsatsen kan innebära döden för de utsända och stor skada för världsorganisationens anseende och framtid.
Sveriges regering tar med andra ord på sig stort ansvar då man står som värd för en konferens den 29 maj om en av vår tids stora humanitära, politiska och militära katastrofer förorsakad av brott mot folkrätten.
• Riskerar inte FN att få sin opartiskhet ifrågasatt mitt i ett våldsamt inbördeskrig med en till synes permanent amerikansk militär närvaro i landet på 160 000 amerikanska soldater?
• Vilken roll förväntas den av regeringen specialinbjudna Condolezza Rice spela på konferensen, en av de ivrigaste förespråkarna för kriget? Ett krig på kredit, till en kostnad av tre miljarder dollar i veckan..och fortfarande med 160 000 amerikanska soldater stationerade i Irak
Det avtal som Bush och Maliki undertecknat talar om en långsiktig amerikansk militär närvaro och en övergång från ett FN-mandat till en ”bilateral ram”. Dessutom ger avtalet straffrihet för de nästan 100 000 legosoldater som kallas för ”privata kontraktsanställda” utan vilka Bushadminist- rationen säger sig inte kunna föra kriget vidare.
Ett sådant scenario skulle motsvara vad flera högerradikaler krävde redan 1988 i sitt ‘Projekt för ett nytt amerikanskt århundrade’, som talade om ”en stark militär närvaro i regionen… för att försvara vitala amerikanska intressen”. FN:s roll får inte reduceras till att ”städa upp” efter USA eller att godkänna en fortsatt amerikansk militär närvaro mot parternas och regionens vilja.
Det är en makabra ironi att kalla till en konferens till förmån för Iraks plågade folk samtidigt som man fortsätter att utvisa asylsökande till samma land, i vilket Sverige likt Bushadministrationen officiellt anser att det inte pågår en ‘väpnad konflikt’? Solidaritet med Irak måste ändå börja i Sverige
Antalet terrordåd i världen minskar säger i en ny rapport den kanadensiska organisationen Human Security Research Group. Enligt dem har antalet terrordåd minskat med 40 procent mellan åren 2001-2007, om Irak räknas bort..
Rapporterna baseras på siffror från tre amerikanska forskningsinstitut och visar en nedgång inte bara i antalet terrordåd utan också i antal krig och folkmord under de senaste tio åren. Stödet till al-Qaida har dessutom minskat inom den muslimska världen.
‘Minskningen av islamistisk terrorism har varit anmärkningsvärd oavsett om man räknar in antalet dödade civila i Irak eller inte’, säger rapporten. Enligt den finns det ett tydligt samband mellan invasionen av Irak år 2003 och ökningen av antalet terrordåd i världen..
Muck and menace in Maliki’s Iraq av Sami Moubayed 22 maj 2008
Nuri al-Maliki firade den 20 maj sitt tvåårsjubiléum som irakisk premiärminister, men ändå är det svårt att finna någonting i Irak som kan ge honom kredit. Det skulle då möjligen vara planerna på att riva ner en gammal militäranläggning i Bagdad och göra om den till en park med sportanläggning.
I övrigt lever en tredjedel av den irakiska befolkningen under fattigdomsgränsen med en inkomst på mindre än en USdollar om dagen. Arbetslösheten under Malikis tid är uppe i 50% med över 50 000 jordbrukstekniker utan arbete – beredda att sälja sina husgeråd på gatan för att kunna överleva..
Säkerhetsplanen för Bagdad är lindrigt talat ett rent misslyckande och Basra i söder brottas med stora avfallsproblem sedan ett halvår tillbaka. Detta har Malikis regering trots befolkningens enträgna uppmaningar ännu inte tagit itu med. Hälsoministeriet ligger i högsta beredskap med tanke på riskerna för kolera och stadens ansvariga gör livet än svårare för invånarna där, genom arbetet med gatubeläggning under rusningstrafik som skapar trafikstockningar och förvandlar folksamlingarna till rena terroristmål.
Skolornas slutexamina har skjutits upp i Mosul och gett anledning till uppmaningar om liknande åtgärder i Bagdads Sadre City. Invånare hävdar att situationen är alltför osäker för att barn ska befinna sig utomhus med de strider som pågår där mellan Malikis trupper och al Sadres styrkor.
Ett oupphörligt väsnande från de väpnade striderna har stört ungdomarna i sina studier och skapat en omöjlig situation inför slutexamen. På skilda håll där examina skulle ha ägt rum, verkade den irakiska militären snarare beredd att övervaka skolans slutredovisning och därmed undvika att det som skedde året innan upprepades. Då invaderade miliser examenscentrat, terroriserade fakulteter och studenter och hjälpte i vissa fall studenter att fuska i sina slutprov.
Bara detta fick Malikis grupp att kollektivt underkänna de som examinerats i historia, geografi och engelska.
Under tiden har 8 000 familjer i Mosul dragits upp med sina rötter, för att inte nämna alla dödade och de 1 100 övriga som arresterades på order av premiärministern. Totalt 700 säkerhetsstyrkor och beväpnade klanmedlemmar ur de sunnidominerade Awakening Councils har sedan årets början skjutits ner och drygt 900 skadats. Samtidigt har 3000 civila dödats och 4000 skadats i landet.
Under de första tjugo dagarna i maj 2008 har över 70 man ur de irakiska säkerhetsstyrkorna dessutom dödats i Irak. Tidigare i veckan mördades en polis i Sadre staden. En seniorbefälhavare dödades av motståndsmän under sin vistelse i Basra i syd och det skedde också ett försök att döda en representant för Storayatollan Ali al-Sistani. Denne undkom själv oskadd medan hemmet sprängdes i luften och påminde om hur sårbara de religiösa blivit i Malikis Irak.
Trots sin överenskommelse om vapenstillestånd med al Sadre’s styrkor i Bagdads slum har Maliki’s män beskjutit misstänkta medlemmar ur hans Mahdi Armé, dödat fyra inklusive ett litet barn och sårat nära tio gånger så många. Chocken bland Iraks kristna har heller inte hunnit blekna bort efter mordet i början av mars på den katolska biskopen i Mosul.
Biskop Rahho hade då kidnappats och som villkor för att få honom fri med miljoner dollar i lösensumma hade kidnapparna krävt av de assyriska kristna, att de skulle upprätta en milis för att slåss mot amerikanarna. Ärkebiskopens kropp hittades senare i en grund grav nära Mosul.
Efter att just ha anlänt till Bagdad efter en fältinspektion i Mosul i norra Irak firade premiärminister Maliki med familjen och sina vänner. Samtidigt råkade en buss fullastad med poliser i Baaj nära den syriska gränsen ut för ett bakhåll och ca 10 poliser blev dödade. Angreppet inträffade bara några månader efter att en liknande händelse ägt rum i Baquba, då ca 30 poliser dödades.
I ett försök att tysta ner den senaste händelsen med goda nyheter, deklarerade Malikis regering att de hade arresterat seniorbefälhavaren för al-Qaeda i Mosul, känd som ‘guvernören’. Som fd brigadgeneral under Saddam Hussein hade han år 2003 lierat sig med motståndsrörelsen och sedan dess blivit anhållen i Saddams hemstad Tikrit.
I ett samtal nyligen med en äldre europeisk diplomat, vars regering hade tusentals trupper stationerade på irakisk mark, kom vi in på Maliki. Jag hävdade att stabilitet aldrig kan upprätthållas med denne man som i Bagdad håller två av tre miliser vid makten (Peshmergas och Badrebrigaderna).
Maliki kan vare sig införa säkerhet eller försoning så länge han – allvarligt – vägrar erkänna sorgen hos dessa irakiska sunnis som lämnat hans regering augusti 2007. Det kom då ett lamt svar från diplomaten; ‘Vi kan inte blanda oss i interna irakiska affärer. Maliki har valts av det irakiska folket; han har en större legitimitet än någon annan irakisk ledare.’
Men detta är inte vad många människor i Irak tycker.En irakisk vän avbröt mig argt efter att ha lyssnat på konversationen. ‘Vilken legitimitet innebär det? Jag är irakisk sunni och inte ens representerad i Malikis regering.’ Invånarna i Mosul, födeselsestaden för höga irakiska intellektuella och vetenskapsmän, har sedan i januari 2008 fått vara vittne till intensiva strider i staden och är heller inte förtjusta i sin premiärminister.
Hoppet ökade emellertid en smula då Malikiregeringen i slutet av år 2007 åter fick öppnat Mosuls flygplats för kommersiell trafik, efter att staden sedan i april 2003 tagits över av amerikanarna och övergivits av Saddam’s armé. Mosul såg då ut att kunna komma tillbaka till normaliteten. Men i januari 2008 slog terrorn till igen då en terrorist förklädd till polis avrättade stadens polischef. En annan bombattack i en lägenhet kom att leda till 30 civilas död.
Maliki svarade den 10 maj med en militär offensiv uppbackad av USA med målet att driva ut alla terrorister ur staden. Efter tio dagars strider fortsatte emellertid offensiven och någon stabilitet har ännu inte uppnåtts i Mosulområdet.
Nu i veckan har Maliki avskedat den andra armédivisionens chef baserad i Mosul. Han anklagas för att stödja officerare inblandade i terroristattacker. Dessutom kallade Maliki tillbaka 5000 pensionerade soldater från sina hem för att delta i striderna tillsammans med 400 officerare från detta krigsdrabbade Mosul.
Naturligtvis skriver den irakiska pressen något helt annat i frågan. Al-Zaman till exampel hävdar att ‘invånarna är överväldigade av glädje’, genom premiärministerns hängivna arbete för säkerheten.
‘Så har vi ‘de värsta jävlarna’ även efter det som hände i Haditha och Abu Ghraib, alltså de amerikanska soldater som i maj i år övade prickskytte mot den heliga Koranen. Naturligtvis har Maliki ingenting med denna fråga att göra, men sunnis i regionen (i första hand irakiska sunnis) kastar ändå skulden på premiärministern.
‘Om Maliki vore en verklig man, skulle han avgå eller tvinga amerikanarna att utlämna dessa kriminella’. Sådana utbrott hördes över hela arabvärlden, och i första hand bland de irakiska sunnis. De ångar redan av vrede över premiärministern, eftersom han inte stöttat dem i något av deras bekymmer, har vägrat godkänna en officiell amnesti och inte stoppat avrättningarna av fd sunnis knutna till Saddamregimen.
Maliki har inte bara legat lågt i dessa uppmaningar, utan arbetar dessutom på att begränsa Awakening Councils makt. Denna 70 000 man starka armé av irakiska sunnis, betalde och beväpnade av USA i kampen mot al-Qaeda.
Maliki har länge klagat över att Awakening Councils bara ger legitimitet åt sunnis beväpning, och att deras klaner förr eller senare kommer att vända sina vapen mot shiagrupper i stil med dem som han själv tillhör och mot amerikanarna. Han tror inte att Awakening Council skiljer sig särskilt mycket ifrån al-Qaeda och har därför bryskt vägrat att ta in dem i någon som helst regering han leder.
Awakening Councils är i sin tur liksom åtskilliga av sunnis tungviktare inte särskilt nöjda med Malikis behandling av Koranfrågan. Det Islamiska Partiet, en tungt vägande sunniorganisation ledd av vicepresident Tarek Hashemi, har efterlyst strängaste straff för Koranhändelserna och inte bara som en ursäkt från amerikanarnas sida. Så mycket för säkerheten, så mycket för två år under Nuri al-Maliki!
övers: Ingrid Ternert
