Russia joins the war in Afghanistan
Ryssland går in i Afghanistankriget
MK Bhadrakumar Asia Times june 25
Moskva iscensätter idag en extraordinär comeback på det afghanska schackbrädet efter sitt två decennier långa uppehåll, efter att man år 1989 dragit tillbaka sina sista sovjetiska trupper från Afghanistan. I en märklig vändning av historien blev detta möjligt med USAs tysta medgivande.
Moskva drar nu fördel av den omfattande erodering av säkerheten som har ägt rum i regionen. I det gemensamma uttalande som avslutade mötet i den amerikansk-ryska arbetsgruppen om kontraterrorism (CTWG) i Moskva, avslöjades det att de båda sidorna hade uppnått en principöverenskommelse gällande förrådet av ryska vapen avsedda till Afghanistans nationella armé i dess kamp mot talibanerna.
Den session av CTWG som hölls i Moskva den 19-20 juni leddes både av den ryske vice utrikesministern i politiska frågor Sergei Kislyak och USAs motsvarighet William Burns. Vid de samtal Kislyak förde med reportrarna förklarade han: ”Vi i Ryssland försedde tidigare Afghanistan med militär utrustning och märker idag av kravet från det afghanska folkets sida att föra över säkerheten i deras egna händer.
Han tillade att det kunde vara möjligt att Ryssland skulle öka sina vapenleveranser till Afghanistan, utan att för den skull visa upp några siffror. Washington har nu oupphörligen sagt nej till de ryska försöken att också bli en motståndare i kriget – förutom i själva informationsutbytet.
Så sent som i mars månad uppstod allmänna demonstrationer i Afghanistan mot föregivna ryska trupper i landet, rapporterade en polsk tidning, vilket bar alla tecken på operationer från västlig underrättelsetjänsts sida. Vice pressekreteraren i Kreml klargjorde att ryktena om sändningar av ryska trupper till Afghanistan ”är fullständigt grundlösa”.
Analytiker i Ryssland uppfattade det hela som ett medvetet försök från polsk sida att skapa en bild av ett yttre hot mot den afghanska suveräniteten och dess territoriella anspråk och med det förmedla en mer trolig förklaring till NATOs militära närvaro i landet.
Helt klart understryker veckans uttalande från Moskva den förändrade hållning som skett från USA sida. Krigets med all sin ödeläggelse är otvetydligen en bakomliggande faktor. Washington vänder sig i ett liknande drag samtidigt till Kina och Indien för att också de skall bidra med trupper till Afghanistan…
Brittiska tidningen the Telegraph rapporterade i förra veckan om en gryende ”desperation” i Washington över dessa upplevda misslyckanden hos NATOs allierade i Afghanistan. Gung-Ho-attityden ”äger-gevär-skall-ge-mig-iväg” existerar inte längre.
En topprådgivare inom Pentagon sa till the Telegraph att där finns en frustration, en irritation. Humöret svänger mellan accceptans och desperation, eftersom ingenting förändras. Vi efterlyser fler trupper för de kommer inte hit i det antal vi behöver. Misstaget var för det första att överlämna allt i NATOs händer.
För många är att detta att befinna sig i Afghanistan detsamma som att upprätthålla ett sken snarare än att verkligen kämpa i ett krig som måste vinnas. Diplomatiskt nödvändigt? Antagligen militärt önskvärt. Jag tror inte detta vilket inte heller de flesta andra i Afghanistan gör som arbetar med frågan.
En tysk NATOgeneral sa i söndags att 6 000 fler trupper i landet verkligen är av nöden som komplettering till de 60 000 utländska trupper vilka redan befinner i Afghanistan. De flesta av dem tillhörande ISAF.
Ryssarna är alltför väl medvetna om fallgroparna i samband med den andra interventionen av Afghanistan. Zamir Kabulow är nuvarande ambassadör i landet. Han är Moskvas veterandiplomat, som under hela 1980-talet arbetat på den sovjetiska ambassaden i Kabul, under den tid då Sovjetunionen ockuperade landet.
Kabulov dissikerade nyligen tragedin med den sovjetiska interventionen i en intervju med den amerikanska regeringsägda National Public Radio. ”Vi underskattade den afghanska nationens allergi mot utländska intervenerare, eftersom vi vid denna tid inte såg oss som några sådana. Vi brydde oss inte om deras traditioner, deras kultur och deras religion.”
Beväpnad med denna djupa insikt, hur kunde då Moskva ännu en gång gå in i Afghanistan? Utan tvekan har Ryssland sänt trupper till Afghanistan, men det som utmärker den ryska inblandningen är dess tro på att man kan fördubbla eller trippla antalet i den kontingent som skickas iväg men ändå förlora kriget, för detta är inte någon fråga om antal utan om om kvalitén på Afghanistans nationella armé och polisen”, för att citera Kabulov.
Därmed menar han att det alltid har funnits denna tro inom den ryska säkerhetstjänsten att tragedin i Afghanistan hade kunnat undvikas, om bara president Gorbatjov inte hade dragit ur proppen till det livsunderstödjande systemet med förnödenheter till Najibullahs regim. Man tror att Gorbatjov som president 1986 skulle ha kunnat hålla ut, även efter det att Sovjet dragit undan sina trupper, bara man hade försett Najibullah med för ändamålet nödvändigt material.
Frågor återstår om det ryska företaget att utveckla kvalitén på den afghanska armén. Kommer Ryssland att se detta som sitt ansvar att träna upp den afghanska armén samtidigt som man utrustar den? Det verkar logiskt.
Det näst bästa vore en invasion med Najbullahs väpnade elittrupper, vilka har tränats i Sovjetunionens militärakademi och i underrättelsetjänstens skolor. Men det skulle bli för mycket att smälta för Washington. En sak är säker. Moskva agerade på NATOmötet i Bukarest den 4 april genom att föreslå att NATO skulle utnyttja rysk terräng för sina leveranser till Afghanistan. Detta skulle på flera sätt också tjäna Moskvas egna syften.
Man signalerade dessutom, trots USAs fientliga inställning, att man var beredd att själv ställa upp med hjälp till Afghanistan, vilket visar att det NATO-ryska samarbetet skulle kunna baseras på ömsesidiga intressen och hänsynstaganden. Som väntat var NATOs europeiska medlemmar mottagliga för dessa signaler.
Vid NATOs ryska kommittémöte vid sidan om Bukarestmötet arbetade man kanske för första gången i detta format och på det sätt som avsetts, då Bill Clintons administration lade fram förslaget till en disträ Boris Jeltsin, som under mitten av 1990-talet ängslades för NATOs expansionsplaner. Att formatet mer skulle se till medlemmarnas deltagande som nationer, än som tillhöriga ett block..
Ryssland har problem med NATOs expansion. Som premiärminister Vladimir Putin berättade för tidningen le Monde nyligen under sitt besök i Paris: ”Det existerar inte längre något Sovjetunionen. Det finns inget hot. Men NATO återstår som organisation. Frågan är, mot vilka är ni allierade? Vilket syfte tjänar er organisation?” En utvidgning av blocket innebär bara att skapa fler nya gränser i Europa.
Nya Berlinmurar. Denna gång osynliga, men inte desto mindre farliga… Och vi kan bara se på, då den militära infrastrukturen närmar sig våra gränser. Varför? Ingen utgör något hot.” Därför har Moskva satt NATO på defensiven genom att sträcka ut en hjälpande hand mot Afghanistan. Ryske utrikesministern Sergei Lavrov sa vid ett tal i Moskva den 28 maj: ”Ryssland uttalar inga vetorättigheter.”
”Men jag förutsätter att vi kan förvänta oss ömsesidighet om våra partner väntar sig att vi skall respektera deras intressen. Utan en sådan ömsesidighet är det svårt att se hur Bukarestmötet skall kunna få till stånd en överenskommelse om markleveranser till Afghanistan.
Det skulle när allt kommer omkring vara lätt för oss att låta NATO ensam fortsätta sin internationella mission i Afghanistan. Men vi gör inte det.. Ryssland kommer fortsätta att involvera sina egna intressen och principer i ett jämlikt samarbete upp till den nivå, att det motsvarar den riktning som Västs ”ömsesidighet” är uppbyggd på.
Den absorberas av att undersöka det Euroasiatiska politiska landskapet. För att känna sig säker, måste det finnas en allomfattande lugn harmoni i närmandet till Ryssland. Bushad-ministrationen har misslyckats att etablera sitt antiballistiska missilsystem i Polen och Tjeckien.
Nästa rysk-europeiska strategiska förhandlingsomgång om en ny ömsesidig överenskommelse utlovar en nystart. Den ger positiva signaler. Men likafullt återstår ännu frågan om NATOs expansionsplaner med tanke på Ukraina, Georgien och Azerbaijan. NATO/ryska spänningar har visat sig då det gäller Georgien och Kosovo. Därför vill heller inte Ryssland parallellt med sin växande involvering i Afghanistan, att Moskva också trappar upp sin militära närvaro i Centralasien.
Visserligen har den försämrade situationen i Afghanistan fått Moskva att stärka säkerheten i den Centralasiatiska regionen. Men en tydlig bild visar att detta ryska drag också är svaret på de Centralasiatiska staternas önskningar.
Uzbekistans president Islam Karimov föreslog nyligen att den Moskvaledda säkerhetsorganisationen CSTO och den euroasiatiska ekonomiska gemenskapen borde kunna gå ihop i en enda organisation för att skapa en ‘mäktig union’ kapabel nog att utgöra en motvikt till NATO och EU”.
Ur detta centralasiatiska perspektiv inger Rysslands invånare mer förtroende idag än någonsin tidigare under den eftersovjetiska eran. Som den inflytelserika kommentatorn Vyacheslav Nikonov, president för Politika Foundation, nyligen skrev i tidningen Izvestia: ”Stärkandet av banden med Ryssland verkar idag vara mycket mer logiskt och naturligt än under 1990-talet, då de västliga ekonomierna växte medan våra minskade. Den växande energikrisen arbetar också för en integration.”
övers: Ingrid Ternert
(Läs mer…)
