Amerikanarna levererar afghanerna deras nya 60-årsplan
Doug Saunders Globe and Mail 31 maj 2008
‘Vi vill komma till ett uthålligt läge som på sikt kan innebära en ekonomisk tillväxt. Om fienden verkligen tänker återvända, kommer de att mötas av en vägg av motstånd från befolkningens sida, som har upplevt denna ekonomiska utveckling.’
Detta låter ju bra. Men ändå borde man nämna den östra delen av Afghanistan som idag fått uppleva de högsta militära dödstalen i krigets historia. En nyligen offentliggjord brittisk rapport visar att den hårdföra strategin att förstöra vallmofält bara leder till hundratals fler talibankrigare.
För att komma till Naray, kanske den mest laglösa platsen i hela Afghanistan, måste man ge sig iväg ut på den långa resan till Kunarfloddalen och därefter lifta med en Black Hawkhelikopter till en utpost vid den nordöstra gränsen till Pakistan. Här bland höjderna kan man finna 200 vildögda amerikanska armésoldater boende i en samling tält, i skydd mot de regelbundna raketattackerna.
I ett dammoln hälsades jag välkommen av Kolenda, en renrakad officer med stålhård blick tillhörande 173rd Airborne. Han drog in mig i ett stort tält fyllt med andra officerare. Det hela började direkt med något av den nya amerikanska militärens viktigaste slagfältstaktik – en två timmar lång PowerPoint-presentation.
”Kärnfrågan som vi ser det härifrån är en socio-ekonomisk dislokation,” berättade Kolenda för mig, innan han citerade Sir George Scott Robertson år 1900 och i detalj förklarade antropologin och klanpolitiken i regionen inklusive delen med de nya forskningsrönen och de detaljerade förklaringarna, som elittruppen av slagfältsantropologer lämnat över till honom.
Dessa kända ‘Specialister på Mänsklig Terräng’. ”Här har det blivit en uppsplittring av samhället – de äldre har förlorat kontrollen över befolkningen och nya elitkrigare har kommit till och fyllt upp detta vacuum. Så för oss gäller det bara att kunna återerövra de traditionella ledarstrukturerna”, fortsatte han.
…”Som du ser här, då vi närmar oss självförsörjningspunkten, alltså den punkt som vi vill nå och som jag kallar utvecklingsasymptoten”, förklarade han vid ett tillfälle. Jag påpekade att detta inte är den sortens samtal som jag hade väntat mig av den 173e Luftburna, en infanteribrigad känd för sin hänsynslöshet i strid. Här vid huvudfåran av floden kändes det som om jag hade mött en sentida överste Kurtzes, förlorande sig i Cartesianska logiska vändningar mitt i damm och lera.
”Detta är verkligen nytt,” förklarade Major Erik Berdy, som också läst drottning Victorias ‘Little Wars’ (Byron Farwell, 1972). ”Tidigare var det en fullständigt högintensiv konflikt, det var allt vi diskuterade. Den mentala dynamik vi behövde för att justera vår mentalitet har varit helt dramatisk – tidigare var det ‘finn, fixa och slutför,’ och den förändring som krävts för att sedan dess komma fram till en asymptotisk utveckling med fokus på kontramotstånd har inneburit en ren tankeomställning.”
Så detta är tydligen något som eventuellt äger rum fem år för sent. När NATOallierade som Kanada nu vidtalas om planerna på att återamerikanisera Afghanistankriget, ja då är detta nya tänkande centralt i planeringen.
Petraeus doktrinen
Inom USA-militären är det hela känt som befolkningscentrerat kontramotstånd, kultförklarat hos vissa officerare. Det prövades under Vietnamkriget men har sedan dess övergetts, (de ökända ”strategiska byarna” var centrala) och det finns fortfarande officerare som tror att Vietnamkriget skulle ha vunnits, om bara kontramotståndet fått drivas till sitt slut.
En av de varmaste förespråkarna råkar vara general David Petraeus, som just blivit ledare för USAs Centralkommando, vilket gör att han ansvarar för både kriget i Irak och Afghanistan. I praktiken tycker jag det mer verkar likna gammaldags kolonialism. I Narays fick jag en tydlig känsla av att ha snubblat in i det indiska Uttar Pradesh vid något tillfälle efter 1858 under det unga brittiska protektoratetets tid.
Officerare tar kommandot över hela samhällen i hopp om att kunna rena det kulturella syre som talibanerna producerat. Det sker huvudsakligen här snarare än i den afghanska södern, där kanadensarna och britterna slåss.”Vårt mål”, säger en officerare till mig, ”är att återuppbygga samhället från grunden, enligt vår modell.”
Detta betyder att officerarna behöver stora högar med pengar uppstaplade bredvid sina stora skjutvapnen. Deras verktyg är befälhavarens Emergency Response Program (CERP), vilket i denna lilla provins lämnar över imponerande 37miljoner USdollar till de ansvariga befälen för att utnyttjas till samhälleliga återuppbyggnadsprogram. Samma som hjälporganisationerna skulle ha gjort, om de bara finge vara här, men som idag är mycket närmare knutet till de militära målen..
(Kanadensarna håller som jämförelse sina Provincial Reconstruction Team något separerade från soldaterna – vilket nu sägs skapa förvirring i Kandahar, eftersom de afghanska ledarna inte kan förstå varför killarna med skjutvapnen inte kan leverera en moské).
Längre neråt dalen från lägret räknat stötte jag på grupper av afghanska män i blå uniformer som byggde vägar, broar och moskéer under GIs vakande ögon i sina armerade fordon. Dessa arbetare betalas med motsvarande 5.50 dollar i timmen, vilket är en väldig summa i Afghanistan – och råkar vara 50 cent mer i timmen, än vad talibanerna betalar till sina stridande.
Målet är dock inte att skapa amerikanska regeringsjobb till alla potentiella krigare – nej, amerikanarna ockuperar trots allt endast en tunn strimma land i denna provins. Här uträttar de bara vad de borde ha gjort i Irak för fem år sedan: utnyttjar krigare för att kunna skapa en tillräcklig maktbalans i goodwill och med det få denna att tippa över till sitt eget håll.
”Vår strategi för vägar, broar, skolor och hälsovård är utformad för att avskilja fienden från folket – det är det centrala i kontramotståndet”, säger befälhavaren Dan Dwyer från USA Navy, som driver detta PRT längre söderut nära Asadabad. ”På grund av infrastrukturens belägenhet har vi tryckt ut talibanerna från befolkningens centrala delar upp till bergen.”
Tuff kärlek
Det minsta man kan säga är, att detta är en mjuk och fridfull plats. För Dwyer’s bas blir beskjuten varje minut dagarna igenom från byn av en rad 155-mm howitzrar med ett förödande granatregn över kullarna in i Korengaldalen. Moskébyggnaderna och vägarna får sig en match av absolut rasande strid på en plats som Korengal – vilket gör amerikanarna mycket mer benägna än andra militärmakter att utnyttja luftstrid och tung artillerield med svåra civila offer till följd.
Det finns emellertid goda skäl för att vara misstänksam mot detta närmande.”Vi tror inte på kontramotstånd”, säger en äldre fransk befälhavare till mig. ”Om du känner att du behöver utnyttja kontramotstånd, betyder det att hela befolkningen blir måltavla för ditt krig, och du behöver antingen stanna där för evigt, eller så har du förlorat. Men amerikanarna ser uppenbarligen annorlunda på saken.
”Vi ger dem möjligheten att antingen plocka upp ett vapen eller odla vallmo”, säger Alison Blosser, en Pashto-talande tjänsteman från Statsdepartmentet. (Nu för tiden har amerikanarna, till skillnad från kanadensarna eller britterna, en överraskande grad av samarbete mellan utrikesanställda och militärer). ”Vi vill komma till den punkt där man kan se en långsiktigt hållbar anställning som leder till en ekonomisk tillväxt.
Om motståndsmännen verkligen bestämmer sig för att komma tillbaka, ställs de mot en reell vägg av motstånd från befolkningens sida, som fått uppleva en ekonomisk utveckling.”
Detta låter nog bra. Men borde man inte också nämna att den östra delen av Afghanistan för närvarande ställs inför de högsta antalet militära offer i hela krigets historia, och att en brittisk rapport just kommit fram till, att den hårdföra strategin av vallmoskövling istället skapat hundratals fler Talibankrigare.
Jag frågar en person i ansvarig ställning, hur lång tid det kan ta för denna strategi att bära frukt. ”Hör här”, sa han, ”vi är fortfarande i Tyskland och Japan 60 år efter krigsslutet. En så lång tid kan det ta. Jag förväntar mig att mina barnbarn också kommer att få kämpa här ute”.
övers Ingrid Ternert
