Nato’s Lost Cause by Tariq Ali
12/06/08 ”The Guardian”
Västvärldens ‘goda krig’ i Afghanistan har blivit dåligt. En lokal lösning hellre än en nykolonial är vad som krävs.
Vid de senaste drabbningarna nära den pakistansk-afghanska gränsen har NATOs trupper dödat elva pakistanska soldater och skadat många fler. Därmed har en allvarlig kris uppkommit i landet och upprört den pakistanska militärens högsta ledning, vilken redan varit splittrad i frågan.
USAs misslyckande i Afghanistan är idag uppenbart och NATOs desperation bara alltför tydlig. Att utvidga kriget till Pakistan skulle innebära en katastrof för alla parter.
Bush/Cheneyeran går mot sitt slut, men det är knappast troligt att deras ersättare, trots debaclet i Irak, skulle kunna få den amerikanska jätten tillbaka till sin tupplur efter maten. Den temporära spricka om Irak som har vidgats mellan några av EUs stater och Washington blev ‘åtgärdad’ efter ockupationen. De kunde alla förenas i Afghanistan för att där utkämpa det ‘goda’ kriget.
Detta sätt att se på frågan blev kraftigt uppbackat av varenda presidentkandidat inför 2008 års amerikanska val, med en påtryckning på Vita Huset från senator Barack Obamas sida att våldföra sig på Pakistans suveränitet närhelst nödvändigt. Han kan nu känna sig nöjd.
En skara seriösa analytiker i USA håller inte längre på att diskutera ”det goda kriget”, trots att detta nu blivit dåligt, även om det inte existerar något överenskommet recept för hur problemen skall kunna lösas.
Inte minst har de som betraktar detta som det framtida NATO och idag, efter att ha strandsatts långt borta från Atlanten, högt uppe i ett berglandskap där majoriteten av befolkningen efter att först ha gett ockupanterna en chans till öppning därefter insåg sitt misstag och blev alltmer fientliga.
”Ny-Talibanerna” kontrollerar åtminstone 20 distrikt i Kandahar, Helmand och Uruzganprovinserna, där NATOs trupper ersatt USAs soldater.
Det är knappast någon hemlighet att många tjänstemän i dessa zoner tillhör gerillarörelsens närmaste supportrar.
Något som de västliga underrättelsetrjänsterna i området är fullt medvetna om och inser dessutom att situationen befinner sig utom all kontroll.
Modellen för ockupationen har varit Panama. Dåvarande utrikesminister Colin Powell förklarade att: ”Strategin är att med militär makt överta kommandot över hela landet, med polisiära- eller andra medel.” Hans kunskap om Afghanistan var begränsad.
Panama, med sin befolkning på 3.5 miljoner människor, kunde inte vara mer skild från de förhållandena i Afghanstan med sin befolkning på närmare 30 miljoner människor och med stora geografiska skillnader. Bara ett försök att ockupera landet skulle kräva minst 200 000 trupper.
Totalt 8 000 USA trupper hade avsatts för att säkra segern. De 4 000 ”fredsbevarare” som andra länder skickade dit kom aldrig att lämna Kabul. Tyskarna koncentrerade sig på upprättanndet av en polisstyrka som kunde driva en polisstat
Och italienarna, utan någon ironi i frågan, var fullt upptagna med att ”öva upp ett afganskt rättssystem” för att ta itu med landets drogmaffia. Och britterna befann sig i Helmand bland dess vallmoodlingar.
För de nya involverade satellitstaterna – tjecker, slovener, polacker, estländare, slovaker och rumäner – innebar detta en nyttig träning inför framtiden.
Fem år senare, i september 2006, var det nära att ett bombattentat mot den amerikanska ambassaden träffat sitt mål. En CIA- rapport samma månad tecknade en dyster bild av Karzai och dennes regim som hopplöst korrupt och oförmögen att försvara Afghanistan mot talibanerna.
Ronald E Neumann, USAs ambassadör i Kabul stödde uppfattningen och berättade i en intervju att USA stod inför ”ett viktigt vägval”, där ett nederlag endast skulle kunna undvikas genom ”multipla miljarder” under ”ett multipelt antal år”.
Den repression som slår till blint och lämnar befolkningen utan något annat val än att stödja dem som försöker göra motstånd, särskilt i denna del av världen där det redan finns en stark kultur av blodshämnd. När då hela samhället känner sig hotat, återupprättas en solidaritet utan hänsyn till de medel som utnyttjas av de som gör motstånd.
Många afghaner, som avskyr talibanerna och upprörs över NATOs misslyckanden och hur trupperna uppför sig, är fientligt inställda till ockupationen. NATO har själv slutat med att låtsas som om denna ockupation har någonting att göra med det afghanska folkets egna behov och ser det hela som en öppen amerikansk militär framstöt in i Mellanöstern och Centralasien.
Som tidningen the Economist summerar: ”Nederlag vore ett slag under bältet inte bara mot afghanerna själva – utan viktigare än så – gentemot NATOs allians”. Om någonsin tidigare står idag geopolitiken över afghanernas egna intressen i stormaktskalkylerna.
Den ursprungliga överenskommelse Washington signerat i maj 2005 med den man de tillsatt i Kabul, ger Pentagon rätten att för evigt upprätthålla en massiv militär närvaro i Afghanistan.
Att Washington söker permanenta baser i denna hårda och ogästvänlig terräng, för att ”demokratisera och idka god styrning”, gjordes klart redan i februari i år av NATOs generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer vid BrookingInstitutet.
Möjligheten att bygga militära anläggningar och eventuella kärnvapenmissiler i ett land gränsande till Kina, Iran och Centralasien var bara alltför god för att tilllåtas gå till spillo. Afghanistan ligger idag ännu mer strategiskt till och är en central scen för enighet och Västs maktpolitiska grepp över hela världsordningen.
Å ena sidan säger man sig vilja erbjuda en möjlighet för USA att skaka av sig sina misslyckanden med att hävda den egna viljan i Irak och därmed förmå de allierade att spela en bredare roll. Som kontrast kunde man få en större enighet i synen på sina uppgifter i Afghanistan.
Det slutgiltiga resultatet av NATOs strävan att skapa stabilitet i Afghanistan och i USAs eget ledarskap kan mycket väl komma att påverka sammanhållningen i alliansen och Washingtons förmåga till att forma NATOs framtid.
Det existerar åtminstone två vägar i dagsläget ur detta Khyberpass. Den första och svåraste är en balkanisering av hela landet. Det tycks vara en dominerande modell för imperie-hegemonerna.
Men där kurderna i Irak och Kosovoalbanerna och andra i fd Jugoslavien varit villiga klient-nationalister, är sannolikheten mindre för att tadjiker eller hazarer skulle vilja spela samma effektiva och avlägsna roll i Afghanistan.
Det andra alternativet kräver ett tillbakadragande av alla USA/NATOs trupper, antingen före eller som följd av en regional pakt som garant för afghansk stabilitet under det kommande decenniet. Pakistan, Iran, Indien och Ryssland kunde garantera och ge stöd till en funktionsduglig nationell regering.
Den skulle vara förpliktigad till att upprätthålla den etniska och religiösa diversiteten i landet och skapa utrymme för alla invånare att andas, tänka och äta varje dag. För detta skulle krävas en seriös social och ekonomisk plan för återuppbyggnaden av landet och försörjningen av folkets mest basala behov.
NATOs misslyckanden kan inte bara lastas på den pakistanska regeringen. Det är ett traditionellt kolonialt sätt att skylla över de egna interna problemen på utomstående.
Om någonsin har kriget i Afghanistan skapat en kritisk situation i två av Pakistans främre provinser och CentComs utnyttjande av Pakistans armé har resulterat i en självmordsvåg i Lahore mot den federala underrättelsetjänsten, där den marina träningshögskolan i staden har blivit måltavlan för supportrarna till det afghanska motståndet..
Den pashtunska majoriteten i Aghanistan har alltid odlat nära förbindelser med sina grannar i Pakistan, vars nuvarande gräns upprättades av det brittiska imperiet, men alltid har förblivit genomsläpplig.
Det är i realiteten omöjligt att bygga ett texasstängsel eller en israelisk mur över de afghanska bergen med sin i stora delar omärkta 2500 km långa gräns, som separerar de båda länderna. Lösningen är politisk och inte militär. Den borde sökas i regionen och inte i Washington eller Bryssel.
övers Ingrid Ternert
