Russia joins the war in Afghanistan
Ryssland går in i Afghanistankriget
MK Bhadrakumar Asia Times june 25
Moskva iscensätter idag en extraordinär comeback på det afghanska schackbrädet efter sitt två decennier långa uppehåll, efter att man år 1989 dragit tillbaka sina sista sovjetiska trupper från Afghanistan. I en märklig vändning av historien blev detta möjligt med USAs tysta medgivande.
Moskva drar nu fördel av den omfattande erodering av säkerheten som har ägt rum i regionen. I det gemensamma uttalande som avslutade mötet i den amerikansk-ryska arbetsgruppen om kontraterrorism (CTWG) i Moskva, avslöjades det att de båda sidorna hade uppnått en principöverenskommelse gällande förrådet av ryska vapen avsedda till Afghanistans nationella armé i dess kamp mot talibanerna.
Den session av CTWG som hölls i Moskva den 19-20 juni leddes både av den ryske vice utrikesministern i politiska frågor Sergei Kislyak och USAs motsvarighet William Burns. Vid de samtal Kislyak förde med reportrarna förklarade han: ”Vi i Ryssland försedde tidigare Afghanistan med militär utrustning och märker idag av kravet från det afghanska folkets sida att föra över säkerheten i deras egna händer.
Han tillade att det kunde vara möjligt att Ryssland skulle öka sina vapenleveranser till Afghanistan, utan att för den skull visa upp några siffror. Washington har nu oupphörligen sagt nej till de ryska försöken att också bli en motståndare i kriget – förutom i själva informationsutbytet.
Så sent som i mars månad uppstod allmänna demonstrationer i Afghanistan mot föregivna ryska trupper i landet, rapporterade en polsk tidning, vilket bar alla tecken på operationer från västlig underrättelsetjänsts sida. Vice pressekreteraren i Kreml klargjorde att ryktena om sändningar av ryska trupper till Afghanistan ”är fullständigt grundlösa”.
Analytiker i Ryssland uppfattade det hela som ett medvetet försök från polsk sida att skapa en bild av ett yttre hot mot den afghanska suveräniteten och dess territoriella anspråk och med det förmedla en mer trolig förklaring till NATOs militära närvaro i landet.
Helt klart understryker veckans uttalande från Moskva den förändrade hållning som skett från USA sida. Krigets med all sin ödeläggelse är otvetydligen en bakomliggande faktor. Washington vänder sig i ett liknande drag samtidigt till Kina och Indien för att också de skall bidra med trupper till Afghanistan…
Brittiska tidningen the Telegraph rapporterade i förra veckan om en gryende ”desperation” i Washington över dessa upplevda misslyckanden hos NATOs allierade i Afghanistan. Gung-Ho-attityden ”äger-gevär-skall-ge-mig-iväg” existerar inte längre.
En topprådgivare inom Pentagon sa till the Telegraph att där finns en frustration, en irritation. Humöret svänger mellan accceptans och desperation, eftersom ingenting förändras. Vi efterlyser fler trupper för de kommer inte hit i det antal vi behöver. Misstaget var för det första att överlämna allt i NATOs händer.
För många är att detta att befinna sig i Afghanistan detsamma som att upprätthålla ett sken snarare än att verkligen kämpa i ett krig som måste vinnas. Diplomatiskt nödvändigt? Antagligen militärt önskvärt. Jag tror inte detta vilket inte heller de flesta andra i Afghanistan gör som arbetar med frågan.
En tysk NATOgeneral sa i söndags att 6 000 fler trupper i landet verkligen är av nöden som komplettering till de 60 000 utländska trupper vilka redan befinner i Afghanistan. De flesta av dem tillhörande ISAF.
Ryssarna är alltför väl medvetna om fallgroparna i samband med den andra interventionen av Afghanistan. Zamir Kabulow är nuvarande ambassadör i landet. Han är Moskvas veterandiplomat, som under hela 1980-talet arbetat på den sovjetiska ambassaden i Kabul, under den tid då Sovjetunionen ockuperade landet.
Kabulov dissikerade nyligen tragedin med den sovjetiska interventionen i en intervju med den amerikanska regeringsägda National Public Radio. ”Vi underskattade den afghanska nationens allergi mot utländska intervenerare, eftersom vi vid denna tid inte såg oss som några sådana. Vi brydde oss inte om deras traditioner, deras kultur och deras religion.”
Beväpnad med denna djupa insikt, hur kunde då Moskva ännu en gång gå in i Afghanistan? Utan tvekan har Ryssland sänt trupper till Afghanistan, men det som utmärker den ryska inblandningen är dess tro på att man kan fördubbla eller trippla antalet i den kontingent som skickas iväg men ändå förlora kriget, för detta är inte någon fråga om antal utan om om kvalitén på Afghanistans nationella armé och polisen”, för att citera Kabulov.
Därmed menar han att det alltid har funnits denna tro inom den ryska säkerhetstjänsten att tragedin i Afghanistan hade kunnat undvikas, om bara president Gorbatjov inte hade dragit ur proppen till det livsunderstödjande systemet med förnödenheter till Najibullahs regim. Man tror att Gorbatjov som president 1986 skulle ha kunnat hålla ut, även efter det att Sovjet dragit undan sina trupper, bara man hade försett Najibullah med för ändamålet nödvändigt material.
Frågor återstår om det ryska företaget att utveckla kvalitén på den afghanska armén. Kommer Ryssland att se detta som sitt ansvar att träna upp den afghanska armén samtidigt som man utrustar den? Det verkar logiskt.
Det näst bästa vore en invasion med Najbullahs väpnade elittrupper, vilka har tränats i Sovjetunionens militärakademi och i underrättelsetjänstens skolor. Men det skulle bli för mycket att smälta för Washington. En sak är säker. Moskva agerade på NATOmötet i Bukarest den 4 april genom att föreslå att NATO skulle utnyttja rysk terräng för sina leveranser till Afghanistan. Detta skulle på flera sätt också tjäna Moskvas egna syften.
Man signalerade dessutom, trots USAs fientliga inställning, att man var beredd att själv ställa upp med hjälp till Afghanistan, vilket visar att det NATO-ryska samarbetet skulle kunna baseras på ömsesidiga intressen och hänsynstaganden. Som väntat var NATOs europeiska medlemmar mottagliga för dessa signaler.
Vid NATOs ryska kommittémöte vid sidan om Bukarestmötet arbetade man kanske för första gången i detta format och på det sätt som avsetts, då Bill Clintons administration lade fram förslaget till en disträ Boris Jeltsin, som under mitten av 1990-talet ängslades för NATOs expansionsplaner. Att formatet mer skulle se till medlemmarnas deltagande som nationer, än som tillhöriga ett block..
Ryssland har problem med NATOs expansion. Som premiärminister Vladimir Putin berättade för tidningen le Monde nyligen under sitt besök i Paris: ”Det existerar inte längre något Sovjetunionen. Det finns inget hot. Men NATO återstår som organisation. Frågan är, mot vilka är ni allierade? Vilket syfte tjänar er organisation?” En utvidgning av blocket innebär bara att skapa fler nya gränser i Europa.
Nya Berlinmurar. Denna gång osynliga, men inte desto mindre farliga… Och vi kan bara se på, då den militära infrastrukturen närmar sig våra gränser. Varför? Ingen utgör något hot.” Därför har Moskva satt NATO på defensiven genom att sträcka ut en hjälpande hand mot Afghanistan. Ryske utrikesministern Sergei Lavrov sa vid ett tal i Moskva den 28 maj: ”Ryssland uttalar inga vetorättigheter.”
”Men jag förutsätter att vi kan förvänta oss ömsesidighet om våra partner väntar sig att vi skall respektera deras intressen. Utan en sådan ömsesidighet är det svårt att se hur Bukarestmötet skall kunna få till stånd en överenskommelse om markleveranser till Afghanistan.
Det skulle när allt kommer omkring vara lätt för oss att låta NATO ensam fortsätta sin internationella mission i Afghanistan. Men vi gör inte det.. Ryssland kommer fortsätta att involvera sina egna intressen och principer i ett jämlikt samarbete upp till den nivå, att det motsvarar den riktning som Västs ”ömsesidighet” är uppbyggd på.
Den absorberas av att undersöka det Euroasiatiska politiska landskapet. För att känna sig säker, måste det finnas en allomfattande lugn harmoni i närmandet till Ryssland. Bushad-ministrationen har misslyckats att etablera sitt antiballistiska missilsystem i Polen och Tjeckien.
Nästa rysk-europeiska strategiska förhandlingsomgång om en ny ömsesidig överenskommelse utlovar en nystart. Den ger positiva signaler. Men likafullt återstår ännu frågan om NATOs expansionsplaner med tanke på Ukraina, Georgien och Azerbaijan. NATO/ryska spänningar har visat sig då det gäller Georgien och Kosovo. Därför vill heller inte Ryssland parallellt med sin växande involvering i Afghanistan, att Moskva också trappar upp sin militära närvaro i Centralasien.
Visserligen har den försämrade situationen i Afghanistan fått Moskva att stärka säkerheten i den Centralasiatiska regionen. Men en tydlig bild visar att detta ryska drag också är svaret på de Centralasiatiska staternas önskningar.
Uzbekistans president Islam Karimov föreslog nyligen att den Moskvaledda säkerhetsorganisationen CSTO och den euroasiatiska ekonomiska gemenskapen borde kunna gå ihop i en enda organisation för att skapa en ‘mäktig union’ kapabel nog att utgöra en motvikt till NATO och EU”.
Ur detta centralasiatiska perspektiv inger Rysslands invånare mer förtroende idag än någonsin tidigare under den eftersovjetiska eran. Som den inflytelserika kommentatorn Vyacheslav Nikonov, president för Politika Foundation, nyligen skrev i tidningen Izvestia: ”Stärkandet av banden med Ryssland verkar idag vara mycket mer logiskt och naturligt än under 1990-talet, då de västliga ekonomierna växte medan våra minskade. Den växande energikrisen arbetar också för en integration.”
övers: Ingrid Ternert
How Should the Middle East invest its Rising Trade Surplus?
By Dr. Michael Hudson
23/06/08 — – Every week Mid Eastern countries acquire more dollars in payment for their oil and other exports, and also for rising U.S. investment in their stock markets and other property.
This confronts them with a problem: What can they do with these dollars? Traditionally, exporters have saved their export earnings by building up their assets. But is it still realistic for them to acquire more dollarized assets?
Central banks throughout the world presently hold some $2.5 trillion of U.S. Treasury bonds, and another trillion dollars in private-sector U.S. dollar debt. As the dollar’s exchange rate falls, these banks suffer losses when their holdings are denominated in their own currencies.
Even more serious, the principal itself is now in question. There is no foreseeable way in which the United States can redeem its foreign debt. Its trade surplus continues to deteriorate, while its foreign military spending adds to the overall balance-of-payments deficit.
This means that the United States is pumping more and more dollars into the rest of the world without any means of repaying them – or any intention to do so. That is why foreign countries are beginning to treat these dollars as “hot potatoes,” trying to get rid of them as fast as they can.
But how can they all do this? China is using its new dollar inflows to try and buy up foreign raw materials assets, land and other assets needed for its long-term growth. And some Middle Eastern countries are buying long-term supply agreements for food and raw materials produced abroad. But fewer countries are eager to accept these dollars.
And the U.S. Government is blocking foreign investment in the most desirable and remunerative domestic U.S. sectors as its politicians become more nationalistic. This threatens to limit foreign investment in the United States to the junk-mortgage market, to real estate that is falling in price, and loans to bail out U.S. banks and financial institutions as they fight off insolvency and their stock-market prices plunge.
Middle East purchases of Citibank shares last year are the most notorious example.
This means that Middle Eastern oil exporters – and indeed, European industrial exporters – are in effect giving their oil and other products away to U.S. consumers in exchange for paper IOUs that are in danger of becoming unspendable and hence worthless. Fortunately there is a better alternative.
That is for Middle Eastern governments to invest their export earnings in building up their own economies rather than that of the United States and those of other dollar-area countries. Two thousand years ago, even during the high tide of Greece and the Roman Empire, the Middle East had long been the world’s most entrepreneurial and prosperous region. What is stopping it from reclaiming this historic position?
A major problem is its arid desertification. This problem can be largely overcome by a combination of domestic infrastructure spending and long term international barter deals. Such deals are the indicated way to go when major currency markets become unstable – and it looks like exchange rates are going to keep on zigzagging and spiking over the coming decade or so.
There is a striking parallel with the last time the Middle East began to receive sharply higher export earnings, after 1973. Back then, it arranged oil-for-infrastructure deals with Korean, Japanese and other Asian firms to build roads, hospitals and other construction needed to raise productivity and living standards. Today, China has entered the mix. And there is still a long way to go for investment in the array of public and private services that are needed to make the region one of the world’s most prosperous.
The emergence of India, China and Pakistan as economic and even military powers (at least for defensive purposes), as well as Russia and Central Asia, already has led to creation of the Shanghai Cooperation Organization, which Iran already has joined. The world is becoming multi-polar, if only as a defensive response to U.S. attempts to give NATO a post-Cold-War role by extending it into the Middle East, Indian and Pacific regions.
In as much as Asia and India promise to emerge as the world’s major industrial centers – perhaps joined by South America’s leading nations – this economic realignment is inherently political in character. To speak bluntly, the United States opposes it as threatening its desire for unilateral hegemony. And bluntly is just how British Brigadier-General James Ellery CBE spoke on April 22 at the School of Oriental & African Studies (SOAS) in London. He described the U.S.-British Iraq War as having been fought to stop “the tide of Easternisation” – a shift in global political and economic power toward China and India, which together import some “two thirds of the Middle East’s oil.”
General Ellery is in a position to know. He was the Foreign Office’s Senior Adviser to the Coalition Provisional Authority in Baghdad after 2003. In his talk he explained that U.S. global strategists were concerned that in response to the U.S. economic sanctions against Iraq, it – like Iran – might turn its economic focus eastward. This is the U.S. nightmare, because it has used the Middle East as a piggy bank to bail out the weakening American financial economy.
After the first grain-and-oil shock in 1972-73 – when the United States quadrupled grain export prices, and OPEC responded by quadrupling oil prices – U.S. Treasury officials told Middle Eastern rulers that they could charge as much as they wanted for oil (thus providing domestic U.S. oil majors with a price umbrella that enriched their coffers), but that if they did not recycle their export earnings to the United States, this would be viewed as an act of war.
This means that for the Middle East to use its export earnings to develop its own economies may require breaking with the U.S. diplomatic sphere. At the very least it gives the region an interest in getting the United States to end its occupation of Iraq – including the military bases it is now in the process of constructing.
So I have a modest proposal for how to negotiate this quantum change in Middle Eastern-U.S. geopolitics: Offer to buy out the U.S. bases under construction, perhaps including the Green Zone buildup, at fair market value (certainly not at the exorbitant prices that Republican campaign contributors have been paid, with contracts that both the United Nations and the U.S. Congressional Budget office have found to have been corrupt and handled with improper oversight).
This can best be done by making clear to the United States that the free lunch it obtained after going off gold in 1971 is over. This may sound like giving the United States its way in what looks like a protection racket. But protection may be well worth buying under today’s conditions. Two centuries ago the United States announced the Monroe Doctrine:
Europe should leave the Western Hemisphere to U.S. as a sphere of influence. Is it not time for the world to act symmetrically and ask that the United States for its part leave the Eastern Hemisphere to that region’s nations, to develop as they wish in peace? The more publicly the Middle Eastern countries can make this kind of trade-off, the more chance it has of being adopted as a policy plank in this year’ U.S. presidential campaign.
