Under våren har FNs fem permanenta medlemmar och Tyskland träffats för att återigen diskutera Irans anrikning av uran, vilket man där anser sig ha rätt till enligt internationella avtal parat med IAEAS regelbundna och godkända inspektioner. Sammantaget hamnar därför dessa sex stater på defensiven.
Iran har dessutom tecknat ett 25-årigt avtal med Schweitz om 5,5 miljarder kubikmeter gas som skall levereras varje år fram till år 2010 via en pipeline - idag under konstruktion. Det skulle kunna göra Schweitz och övriga Europa oberoende av eventuella ryska leveranser. USA rasar idag över avtalet, medan Schweitz står på sig.
Kina har då skyndat sig att teckna ett avtal om utveckling av Irans oljefält alltmedan Indien utsätts för amerikanska lobbygruppers påtryckning om att inte utveckla det gaspipelineprojekt, som planeras sträcka sig från Indien ända till Pakistan och därifrån till Iran. Detta trots det stora intresse Indien har i att kunna genomföra projektet.
Slutligen har Ryssland hastat på för att teckna ett ”memorandum of understanding” mellan oljekoncernen Gazprom och Iran och kan därmed delta i utvecklingen av de iranska olje-och gasfälten förutom det redan existerande samarbetet dessa och de franska och malaysiska bolagen om utvinning av gas från Irans South Pars-fält.
South Pars-fälten innehåller 60% av de iranska gasresurserna, vilket motsvarar en tiondedel av världens nu kända reserver. Gazprom och staten Qatar har diskuterat ett gemensamt projekt tillsammans med Iran om utveckling av de iranska gasreserverna. De tre länderna förfogar idag tillsammans över 55% av världens nu kända gasreserver.
Irans president Ahmadinejad har förklarat att Iran och Ryssland i sin egenskap av två större och mäktiga stater skulle kunna starta ett samarbete och lösa diverse problem dem emellan och därmed väl tjäna egna ömsesidiga intressen likväl som den regionala och internationella säkerheten.
Han menar att de båda länderna skulle kunna spela en effektiv roll genom att etablera en ny modell i sina internationella relationer. Men gaskartellen kom snart att hamna i svårigheter. Moskva önskade en lös gasallians medan Iran å sin sida ville forma en ny gaskartell så snart som möjligt, också för att den vägen kunna lösa sina egna politiska problem.
Ryssland däremot, som är EUs största gasleverantör, bygger sina relationer med EUs medlemsländer på basis av långsiktiga avtal knutna till världsmarknadspriset på olja. Ryssarna har inget intresse av att ändra detta samarbete för att koordinera sig med någon annan stat. Man föredrar att nätverka med andra gasproducerande länder och sinsemellan dela upp marknaden liksom transit-rutterna.
Iran och Ryssland borde inte tävla med varandra utan samarbeta på gasmarknaden. Dessutom kunde man ingå en överenskommelse, så att Ryssland kan fortsätta med att förse Europa med gas, medan Iran å sin sida kunde exportera den egna gasen österut.
Iranierna är emellertid inte särskilt pigga på det, eftersom man mycket väl vet att öst inte vare sig kan eller kommer att kunna kompensera Iran för det europeiska spåret. Under tiden hotar Ryssland och Kinas negativa hållning till fullt medlemskap att börja växa till ett irritationsmoment för Iran i Shanghai Cooperation Organization (SCO)
Rysslands dilemma är att man inte önskar skada sina relationer med USA genom att löpa linan ut i sitt samarbete med Iran. Ryssland har nog med Kosovo och Mellanösternfrågor tillika frågan om Georgien, där NATO öppet backar upp denna stat.
De sinsemellan konkurrerande intressen som Ryssland, EU och Kina har inom energisäker-hetsområdet ventilerades i början av maj då ingen önskade en konfrontation med Iran, som säger sig snart komma upp med ett förslag till lösning på denna fråga inklusive den om det egna kärnenergiprogrammet.
En större undersökning presenterad i Foreign Affairs Journal visar att detta med energikostnader är en första rangens utrikespolitiska fråga för 7 av 10 amerikaner. Den flyttar idag ner frågan om terrorism till andra plats. Undersökningen visar också hur man idag kopplar energipolitiken till frågan om den nationella säkerheten.
Pepe Escobar (forts nedan)
I sammanhanget skall heller inte shia Islams makt underskattas. 75% av världens oljereserver finns i Persiska Gulfen och 70% av dess befolkning är shia.
Shiismen är en revolutionär religiös riktning inom islam som får sitt bränsle genom en mix av romantik och kosmisk desperation. I mer än tusen år har denna galax av shiism alltid medfört en förbannelse av politiskt utanförskap för sina utövare genom dess enormt dramatiska syn på historien.
Nationalstaten som de själva ser den, är bara en station på vägen mot den slutliga triumfen hos shia och den rena Islam, som då kommer att ersättas av ett samhälle organiserat efter profeten Mohammeds lära. De stora ayathollorna ser som sin mission att omvända resten av Islam till dess ursprungliga renhet och revolutionära styrka hos shiismen.
Iran råkar när allt kommer omkring vara en nationalstat i gränslandet mellan den ryska och den indiska världen. Den är i sig en nyckelpunkt i Mellanöstern: Persiska Gulfen, Centralasien, Kaukasus och Indien. Den ligger mittemellan tre hav: Kaspiska Havet, Persiska Viken och Omansundet: Nära Europa men ändå i öppningen till Asien. Landet ligger i den ultimata Euroasiatiska skärningspunkten. Isfahan som är landets tredje största stad, finns på ett lika stort avstånd från Paris i Väst som Shanghai i Öst.
Inte då undra på att Dick Cheney när han undersöker Iran ‘slickar sin saliv som en av Pavlos hundar’.
Iran är idag fullständigt omringat av post 911 amerikanska militärbaser i Afghanistan, Centralasien, Irak och Gulfstaterna. Man möter USAs militär på dess afghanska, irakiska, pakistanska och persiska gränser och lever med allt hårdare amerikanska sanktioner och ett ständigt krigsmuller från Bushadministrationens sida.
Iran har idag utvecklat en ‘blicka österut’ utrikespolitik, vilken i sig är en utmaning gentemot den amerikanska energihegemonin i Gulfen. Den fokuserar sin stora överenskommelse inom energiområdet på Kina, Indien och Pakistan. Samtidigt vänder man sina blickar också mot Afrika och Latinamerika (Bolivia och Venezuela).
Under samma tid ser man idag hur en våldsam konkurrens utvecklas mellan turkar, iranier, ryssar, kineser och amerikaner om just dessa energifyndigheter.
Övers och bearbetning: Ingrid Ternert
