Noam Chomsky 08/07/08 Khaleej Times
Det avtal som just nu tagit form mellan Iraks oljeminister och fyra oljebolag från Väst reser kritiska frågor om Irak och karaktären på den amerikanska invasionen och ockupationen.
Frågor som naturligtvis inte bara borde diskuteras ingående av USAs presidentkandidater utan naturligtvis av Iraks befolkning, som tycks ha liten om ens någon roll vad gäller beslut om det egna landets framtid.
Förhandlingar är på gång med Exxon Mobil, Shell, Total och BP – dessa sedan ett tiotal år tillbaka samarbetsparter i det irakiska oljebolag som nu gått samman med Chevron och andra mindre oljebolag för att förnya de koncessioner man förlorat under nationaliseringsvågen de år, då de verkliga oljeproducenterna tog över egna resurser.
De kontrakt som redan är fastlagda och uppenbarligen har skrivits av oljebolagen själva med officiell hjälp från USA, lhar legat främst i anbudshögen av över 40 andra bolag, inklusive dem i Kina, Indien och Ryssland.
‘Det har förekommit misstankar inom arabvärlden och delar av den amerikanska allmänheten att USA startade kriget i Irak av just denna anledning, nämligen att säkra de oljeinkomster som kontrakten genererar’, skrev Andrew E Kramer i the New York Times, där hans referens till ‘misstanke’ är ett understatement.
Vad mera är, det är högst möjligt att den militära ockupationsmakten tagit initiativ till en återuppbyggnad av det hatade ‘Iraq Petroleum Company’, som efter vad Milne skriver i London the Guardian hade införts under brittiskt styre för att ‘skumma av’ den irakiska förmögenheten i ett vida berömt avtal.
Senare rapportering talar om en fördröjning i budgivningen. Mycket äger rum i tysthet och det innebär ingen överraskning om nya skandaler kommer upp till ytan. Kravet kan knappast vara mer intensivt.
Irak innehåller kanske de näst största oljereserverna i världen, vilka dessutom är mycket billiga att exploatera. Ingen permafrost eller ‘tar’-sand eller djupa havsborrningar. För amerikanska planerare är det ett utropstecken att Irak förblir under amerikansk kontroll i största möjliga utsträckning, som en lycklig klienstat vilken också rymmer större amerikanska militärbaser rakt in i hjärtat av världens energireserver.
Att detta utgjort invasionens primära mål har alltid stått fullständigt klart genom dimman av motiv: massförstörelsevapen, Saddams koppling till al Qaida, införande av demokrati och kriget mot terrorismen, vilka samtidigt tydligt förutspåddes öka som en följd av invasionen.
I november förra året förverkligades öppet dessa förutspåelser, då president Bush och den irakiska premiärministern Nouri Al Maliki undertecknade en principöverenskommelse utan att bry sig om USAs Kongress eller det irakiska parlamentet eller befolkningarna i de båda länderna.
Denna deklaration lämnade frågan öppen om möjligheten av en oklar långvarig amerikansk närvaro i Irak, vilken förmodligen skulle inbegripa de väldiga flygbaser som nu håller på att byggas runtom i landet liksom ‘ambassaden’ i Bagdad, en stad inom staden, olik alla övriga ambassader i världen. De som inte har konstruerats för att sedan överges.
Deklarationen innehöll också ett överraskande skamligt uttalande om att exploatera Iraks resurser. Den förklarade att den irakiska ekonomin, alltså dess oljeresurser, måste vara öppna för utländska investerare, särskilt amerikanska sådana. Det ligger nära en tolkning i stil med: ‘Vi har invaderat ert land för att ta kontroll över det och få första tjing till era resurser.’
Allvaret i detta poängterades i januari, då president Bush levererade ett uttalande till underskrift, där han deklarerade att han ville avvisa all lagstiftning från Kongressens sida som kunde inskränka de finansiella bidragen för placering av permanenta amerikanska väpnade styrkor i Irak eller för att upprätthålla kontrollen över de irakiska oljeresurserna.
Att som Bush ägna sig åt dylika uttalanden för att få en underskrift är ännu en av hans innovationer, att utöka den verkställande maktens befogenheter, vilket har fördömts men till ingen nytta av det amerikanska advokatsamfundet för att ‘gå emot lagen och vår konstitutionella separation av makten’.
Inte överraskande ledde detta uttalande till omedelbara protester i Irak, bl.a från de irakiska fackföreningar som lyckats överleva till och med under de hårda antifackliga lagar som Saddam instiftat och ockupationen upprätthållit.
I Washingtons propaganda är Iran det land som spolierar den amerikanska dominansen av Irak. Utrikesminister Condolezza Rice ser en enkel lösning: ‘utländska krafter’ och ‘utländska vapen’ skall dras bort från Irak.
Konfrontationen om Irans kärnenergiprogram ökar spänningarna där Bushadministrationen uttalar sin ‘regimförändringspolitik’ gentemot Iran samtidigt med ett olycksbådande hot om militär styrka (där Bush är lierad med båda presidentkandidater).
Politiken inkluderar också terrorism inne i Iran – vilket återigen betraktats som något legitimt av världshärskarna. Alltmedan en majoritet av det amerikanska folket föredrar diplomati och motsätter sig militärt våld. Men den allmänna opinionens inställning anses i stort sett vara irrelevant då politiken skall utformas, inte bara i det här fallet.
Ironin är att Irak nu blivit en ‘andelsfastighet’ där Maliki utgör den del av det irakiska samhällsbygget som till största delen får stöd av Iran. Den sk irakiska armén, som bara utgör just ännu en milis, baseras i stort sett på Badrebrigaderna vilka tränats i Iran och slagits på den iranska sidan under Iran-Irakkriget.
Nir Rosen som är en av de mest insatta och kunniga korrespondenterna i regionen, observerar att ett av de mest eftersökta målen för USA-Malikis militära operationer, alltså Muktada al Sadre, också ogillas av Iran: han är självständig och har folkligt stöd, och med det farlig.
‘Iran stödde klart premiärminister Maliki och den irakiska regeringen mot vad man beskrev som illegala väpnade grupper’ (alltså Muktada al Sadres Mahdiarmé) under den senaste sammanstötningen i Basra’, skriver Rosen.
Vilket inte är överraskande med tanke på att deras huvudsakliga proxy i Irak, partiet SIIC, dominerar den irakiska staten och är Malikis huvudsakliga uppbackare. ‘Det existerar inget proxykrig i Irak,’ sammanfattar Rosen, ‘USA och Iran delar är nämligen samma proxy’.
Teheran är förmodligen nöjd med att se USA upprätthålla en regim i Irak som är mottaglig för deras påverkan. För det irakiska folket däremot håller den irakiska regeringen på att bli en ren katastrof, troligen då ännu mer framöver.
I Foreign Affairs pekar Steven Simon på att nuvarande amerikanska kontramotstånd-strategi lägger mer bränsle på den brasa av tre krafter som brukar hota stabiliteten inom stater i Mellanöstern: Klaner, krigsherrar och sekterism. Resultatet skulle kunna bli en centralistisk stark stat regerad av en militärjunta liknande Saddams regim.
Om Washington uppnår sina mål, blir också alla åtgärder rättfärdigade. Reaktionen hade däremot blivit helt annorlunda, då det vore Vladimir Putin som lyckats pacificera Tjetjenien till den nivå, som väl överensstämde med den som general David Petraeus lyckats uppnå i Irak. Men det gäller DOM, och detta är USA och därmed gäller helt andra kriterier.
I USA håller nu demokraterna tyst, på grund av den förmodade framgång som ökningen av USA militära trupper har gett. Deras tystnad reflekterar det faktum att det inte existerar någon principiell kritik av kriget. Att se världen på detta sätt och därmed uppnå sina mål anses rättfärdiga ockupationen. De kära oljekontrakten kommer med på köpet.
I själva verket är hela invasionen ett krigsbrott – det yttersta internationella brottet, det som skiljer sig från alla andra krigsbrott, då det innefattar allt det grymma som följer enligt Nurnbergrättegången.
Detta utgör ett av de ‘ämnen som inte kan diskuteras, vare sig under presidentvals-kampanjen eller någon annanstans. Varför är vi i Irak? Hur mycket är vi skyldiga irakierna efter att ha förstört deras land? Majoriteten av det amerikanska folket föredrar att USA drar sig ut ur Irak. Har deras röster blivit hörda?
övers: Ingrid Terner
