Den världskända undersökande journalisten Seymour Hersh beskriver tidskriften New Yorker hur Bushregimen ökat sitt anslag till ISOC, CIAs specialkommando för hemliga operationer i Iran.
Vissa operationer specificeras inte i budgeten och några kongressledamöter har haft allvarliga invändningar mot dess inriktning. Målet är att underminera den iranska regimens nukleära ambitioner och att få till stånd en regimförändring.
Det gäller också för de oppsitionella grupperna i söder, där Baluchistammen är särskilt stark. Några av lagstiftarna hade emellertid allvarliga invändningar om operationens finansiering..
Enligt federal lagstiftning måste nämligen en hemlig presidentorder utverkas vid dessa operationer och som ett minimum skall de demokratiska och republikanska ledarna i Senaten och Representanthuset informeras liksom de mest betydelsefulla medlemmarna i underrättelsekommittéerna, de sk ‘åttas gäng’.
Pengar kan därefter överföras från tidigare godkända anslag inom berörda kommittéer, där de demokratiska ledamöterna varit mer än villiga att ge sitt godkännande, medan Barack Obama hellre förordat direkta samtal.
Mer uppmuntrande ändå var inställningen hos vissa personer inom administrationen då det gällde att ifrågasätta värdet av ett förebyggande anfall. Även försvarsminister Gates skulle på mötet ha diskuterat konsekvenserna av ett dylikt anfall.
Den dåvarande chefen under amiral Mike Mullens kommando gick hårt åt idén om förebyggande anfall mot Iran. Också minst tio höga officerare insatta i dessa militära operationer hade invändningar.
Mike Mullens kommentar i sammanhanget var: ‘Låt oss i vart fall betänka att där bor 80 miljoner människor och var och en av dem är en individ. Tanken att alla på ett eller eller annat sätt, skulle utgöra en enda stor massa ser jag som ett rent nonsens.’
Då det gäller Iran menade Fallon: ‘Om jag skulle ge svar på tal om något enda av de förslag som lagts fram? Det kan ni vara säkra på. En del av dom är fullständigt idiotiska.’ Processen tycks nu vara avbruten, då det är allvarliga saker som skall upp till godkännande.
Just dylika hemliga operationer innehåller ofta suddiga gränsdragningar. Pengar har också överlämnats från en obskyr bas i västra Afghanistan till de inblandade, utan att Kongressen först har konsulterats. Allt rättfärdigat som ett led i det globala kriget mot terrorn.
Medlemmarna i dessa underrättelsekommittéer har fått en verklig överblick över de hemliga operationerna, men efter det skall också Kongressen kunna få en möjlighet att utmana Vita Huset, när det väl kommer till finansieringen. Även de demokratiska medlemmarna i Senaten och Kongressen skall efter det kunna påverka förslaget. Allt handlar om pengar, men administrationen har varit hemlighetsfull.
Fallon menar att då han kom till CENTCOM finansierade Iran alla enheter i Irak. Det låg i deras intresse att driva ut amerikanarna vilket gjorde att man beslöt att döda så många USAsoldater som möjligt – och varför inte? ‘Jag insåg att jag inte kunde lösa situationen i Irak utan att ha något stöd från dess grannar. Vi måste på något sätt involvera Iran och Syrien. Det gäller att ”sätta eld på Irak” vilket knappast kan ske såvida inte Iran gjort något dumt.’
Fallons tidiga avgång verkar ha provocerats fram utifrån de negativa kommentarer han yttrat då det gäller idén att bomba Iran, men också att han starkt hållit fast vid befälsordningen och därmed insisterat på att få information om de specialoperationer som planeras inom hans egetansvarsområde.
Den förre maringeneralen Jack Sheen, en av Fallons försvarare och den som senast haft ansvar för USAs Atlantkommando, har förklarat att en av anledningarna till att Fallon valts till CENTCOM var, att han var känd som en strategiskt tänkande ledare, vilken demonstrerat sin skicklighet i the Pacific.
Fallon har ansvarat för en gemensam strategi för Iran, Irak och Afghanistan och är enligt lag den som ansvarar för samtliga av de militära operationerna inom det eget operationsområdet. Detta har inte skett. En liten grupp inom Vita Huset har stängt ute honom.
Bushadministrationen införde en ny politik i sitt globala krig mot terrorn, vilket för de regionala chefernas del har medfört inskränkningar. Denna degradering under de senaste åren av den militära befälsordningen har framkallat spänningar mellan militären och Vita Huset, där Bushadministrationen gett högsta prioritet till gruppen för speciella operationer vad gäller utrustning och finansiellt stöd.
Den samverkande militära strategin bryts idag ner genom en ickemilitär styrning och inriktning mot okonventionella operationer. Det leder till en liknande katastrof som karakteriserat försöken till återuppbyggnad i Irak. Som en Pentagonkonsult uttryckte det. ‘Fallon har stött på patrull eftersom han på sitt eget sätt försökt hindra ett krig mot Iran och det måste man beundra honom för’.
Den iranska pressen är mycket öppen och beskriver det dödande som äger rum inom landet’, sa fd general Sam Gardiner som noggrant följt händelseförloppet och för olika maktcentra utverkat krigsspel om Iran. ‘Knappt en dag går utan att vi räknar in en drabbning någonstans i landet.
I slutet av förra veckan inträffade ett par tre incidenter, där iranierna till och med nämner namnen på de officerare inom Revolutionsgardet som blivit dödade.’ Tidigare i år gick en militant grupp från Ahmesien ut med meddelandet att man avrättat en överste inom Revolutionsgardet.
Regeringen har dessutomerkänt att en explosion inträffat i Shiraz kulturcentrum i den södra delen av landet, där minst 200 människor skadades i vad som beskrivits som ett terroristdåd och inte en olyckshändelse, vilket sas i början.
Enligt Gardiner går iranierna numera ut offentligt och anklagar USA och britterna och nyligenockså CIA för en del av dessa terrordåd. CIA var redan 1953 inblandad i en kupp i Iran där det amerikanska stödet för shahen, som blev avsatt 1979, och hans impopulära regim fördömdes under åratal av de regerande mullorna i Teheran, vilket då fick en stor effekt.
‘Det ultimata för iranierna är att anklaga CIA’, sa Gardiner. ‘Det är nytt och innebär en upptrappning och en ökad spänning. Det ökar stödet för regimen och visar folket att det existerar ett ständigt hot från ”den store Satan”. Enligt Gardiners åsikt kommer våldet att framkalla ett ökat stöd för Irans religiösa regering snarare än det motsatta, att försvaga den.
Många av dåden kan ha utförts av iranska dissidenter och inte av amerikanare på fältet. Problemet med medlemmarna inom de hemliga operationerna är svårigheten att hålla kontroll över vart pengarna tar vägen, och vem som tjänar på det.’Inte desto mindre har vi insyn’, sa denna fd hemliga agent apropå den överföring av vapen och det kommunikationsutbyte som upprättats.
‘Iranierna må framhålla att dessa oppositions-grupper inspirerats av amerikanarna, men hur många gånger har vi inte försökt göra detta utan att lyckas ställa de rätta frågorna?’ Är det värt risken? Ett möjligt utfall utav dessa operationer skulle kunna bli ett våldsamt iranskt nedslag mot en av oppositionsgrupperna, vilket i sin tur skulle kunna ge en anledning för Bushadministrationen att intervenera.
Att utnyttja etniska minoriteter för underminering av Iran är en bedräglig strategi menar Vali Nasr vid Tufts universitet. Han är också senior medlem av Council on Foreign Relations.
Bara för att Libanon, Irak och Pakistan har etniska problem, betyder inte detta att Iran också lider av samma åkomma. Iran är ett gammalt land, liksom Frankrike och Tyskland, och medborgarna där är lika nationalistiska.
USA överdriver Irans etniska spänningar. De minoritetsgrupper USA når är antingen väl integrerade eller små och marginaliserade utan något särskilt stort regeringsinflytande eller större förmåga att utgöra en politisk utmaning, sa Nasr.
Man kan alltid finna några aktivistgrupper som kan gå ut och döda en polis, men att arbeta med minoritetsgrupper kan istället slå tillbaka och aliniera befolkningsmajoriteten. Administrationen må vara villig att förlita sig på iranska dissidentorganisationer, även då det existerar skäl att tro att dessa grupper tidigare opererat mot USAs intressen.
Att t.ex utnyttja Baluchielement kan vara problematiskt, sa Robert Baer, tidigare CIA-anställd som i nära två decennier arbetat med dessa frågor i Sydasien och Mellanöstern. Baluchigruppen och de sunnifundamentalister som hatar regimen i Teheran kan också beskrivas som al Qaida, förklarade Baer.
De är grupper som skurit av huvudena på icketroende – då gäller det shia-iranier. Ironin är att vi återigen arbetar med sunnifundamentalister, precis som vi gjorde i Afghanistan under 1980-talet.”
Ramzi Yousef som dömdes för sin roll i bombningen 1993 av World Trade Center och Khaled Sheikh Muhammed som anses vara en av de ledande i planeringen av den 11e september, är alla Baluchi- sunnifundamentalister.
En av de mest aktiva och våldsamma antiregeringsgrupperna i dagens Iran är Jundallah, också känd som det iranska folkets motståndsrörelse, vilka beskriver sig som de som vill kämpa för sunnimuslimska rättigheter i Iran. ‘Det här är en grym Salafiorganisation, vars efterföljare har gått i samma madrasskolor som talibanerna och de pakistanska extremisterna’, berättar Nasr för mig.
‘Dessa misstänks ha kopplingar till al Qaida och anses också vara knutna till drogkulturen. Junallah tog på sig skulden för bombningen av en busslast revolutionsgardessoldater i februari år 2007. Åtminstone elva soldater dödades enligt Baer och utifrån rapporter i pressen är Jundallah en av de grupper i Iran som USA stöder’.
CIA och dess specialstyrkor har dessutom gamla bindningar till två andra iranska dissidentgrupper. Mujaheddin Khalq, känd i väst som MEK samt en kurdisk separatistgrupp, PJAK. USA har haft MEK på sin terroristlista i mer än ett decennium, fast nu på senare år har de fått vapen och underrättelseinformation direkt eller indirekt från USA.
Vissa av de nyligen godkända fonderna kan mycket väl ha hamnat i MEKs ägo, enligt en säkerhetsofficer. De nya specialstyrkorna kommer att arbeta tillsammans med MEK. Men USA-administrationen efterlyser desperat resultat. Dess ledning har i åratal fått stöd av USA. Om bara folk visste hur mycket pengar MEK får och hur mycket som hamnat på dess bankkonton – trots att de praktiskt taget har varit oanvändbara för USAadministrationens syften.
Det kurdiska PJAK, som också anses vara hemligt finansierad av USA, har åtminstone i tre års tid opererat mot Iran från sina baser i norra Irak, Iran och Turkiet, där det finns kurdiska minoriteter och där PJAK och andra grupper velat ha självbestämmande, på ett område som är delar av varenda en av dessa länder.
Sam Gardiner förklarar att tidigare under veckorna enligt militärstrategerna funnits en markerad ökning från PJAKs sida av antalet militärt involverade terroristattacker mot iranska mål. Så rapporterade t.ex tidigt i juni den iranska nyhetsbyrån Farsi att ett dussintal PJAK-medlemmar och fyra iranska gränsvakter dödats i en sammandrabbning nära den irakiska gränsen.
I en liknande attack blev tre revolutionsgardestrupper dödade och nio av PJAKs militanter. PJAK har också utsatt Turkiet som är NATO-medlem för upprepade terroristattacker och de rapporter som kommit om amerikanskt stöd för gruppen har orsakat spänningar mellan de båda regeringarna. Gardiner har också nämnt den tripp som den irakiska premiärministern al Malaki i juni gjort till Teheran.
Efter sin återkomst ville han att hans regering skulle bannlysa varje kontakt mellan utlänningar och MEK – vilket innebar ett slag mot USAs kontakter med gruppen. Maliki deklarerade att Irak inte skulle vara en utgångspunkt för hemliga operationer mot andra stater.
Detta innebar, menade Gardiner, att Maliki i ökande grad valt Iraks intressen framför USAs. Utifrån de amerikanska anklagelserna om en iransk inblandning i dödandet av amerikanska soldater rapporteras att ‘Maliki var ovillig att spela ‘blame-game’ spelet – att skylla på andra.
Gardiner tillade att Pakistan just godkänt att överlämna Jundallahs ledare till den iranska regeringen. USAs hemliga operationer, menade han, ser ut att skada relationerna mellan den irakiska och den pakistanska regimen ochskulle istället med detta kunna stärka förbindelserna mellan Teheran/Bagdad.
Vita Husets tro på dessa ifrågasatta MEKstyrkor och deras planer på möjliga dödliga aktioner i Iran har framkallat ilska men även rädsla inom specialstyrkornas och även underrättelsetjänsters operationer i Iran och anses bygga på den modell som i viss mån utnyttjat surrogatmål för sina angrepp på det talibanska ledarskiktet i Waziristans klanområden längs den pakistansk-afghanska gränsen.
Men situationen i Waziristan och i Iran går inte att jämföra. ‘I Waziristan fungerar detta program för det är litet och drivs av smarta killar’, sa den förre underrättelseagenten.
Programmet genomförs av professionella inom NSA och CIA liksom DIA, alltså den militära underrättelsetjänsten finns där inne med sina specialstyrkor, liksom den pakistanska underrättelsetjänsten och detta rör sig med verkligt ‘bad guys’. Vi måste vara väldigt försiktiga med missilerna och träffa vissa hus under vissa tidpunkter.
Folket på marken ser genom sina glasögon något hundratal meter framför sig och anropar speciella lokaliteter longitudinellt och latitudinellt. Vi fortsätter spaningen med Predatorn tills målet går in i huset och vi måste vara säkra på att våra killar befinner sig på ett tillräckligt stort avstånd, så att de inte riskerar att bli träffade.’
En av de mest prominenta offren för programmet var Abu Laith al-Libi – en äldre talibanledare som dödades den 31 januari i en missilattack som också rapporteras ha dödat elva andra människor. Han tillade: ‘Det finns ett starkt motstånd inom underrättelsetjänsten över idén att starta ett hemligt krig inne i Iran och att utnyttja Baluchis och Awaziris som surrogat.
Våra ledare inom de särskilda operationerna äger alla ett fantastiskt fysiskt mod, men är mindre benägna att höja sina röster och opponera sig mot politiken. Iran är inte Waziristan
En Gallupundersökning i november före NIE-rapporten om Irans eventuella kärnvapen-program kom fram till att 73% av de utfrågade ansåg att USA borde utnyttja ekonomiska sanktioner och diplomati för att stoppa Irans kärnenergiprogram, medan endast 18% favoriserade ett direkt militärt ingripande.
Utan tvekan har en tröttheten i och med Irakkriget påverkat allmänhetens tolerans i förhållande till en attack mot Iran. Denna stämning kan emellertid snabbt ändras. Potentialen för en upptrappning stod klar i början av året i och med att iranska patrullbåtar antagligen under det RevolutionsGardets kommando utförde aggressiva närmanden mot tre krigsfartyg i Hormuzsundet.
Rapportering om incidenten offentliggjordes via Pentagons presstjänst som sa att iranierna förmedlat hot över fartygsradion att ‘explodera de amerikanska fartygen’.
Vid en av Vita Husets nyhetskonferenser kallade president Bush denna incident för en ‘provokation’ och ‘farlig’ innan han gav sig iväg till Mellanöstern och det fanns en slags ilska och kris i luften gentemot Iran.
‘Två minuter från krig’ blev rubrikerna i de brittiska tidningarna. Krisen för demarina styrkorna inom regionen blev snabbt stillad av viceamiral Kevin Cosgriff. Inga varningsskott hade avfyrats, sa amiralen till Pentagons presstjänst den 7 januari. Vid en telekonferens från sitt högkvarter i Bahrein. ‘ja det är mer allvarligt än vi insett men för att sätta det hela i sitt sammanhang är vi regelbundet i kontakt med det iranska revolutionsgardet och dess flotta’, sa Cosgriff.
‘Jag har inte från mina rapporter uppfattat att där finns en känsla av rädsla för de fem fartygen. Amiral Cosgriffs anmärkning var välgrundad. Inom en vecka insåg Pentagon att de inte kunnat identifiera några iranska fartyg som källa till denna radiotrafik och pressrapporter föreslog att det hela istället hade sitt ursprung i en välkänd källa till falska meddelanden i denna region.
Icke desto mindre gjorde denna anmärkning Cheney ilsken.Men incidenten kom att lära dem en läxa. Allmänheten hade visat sitt stöd för idén om hämnd och till och med frågat varför USA inte gjorde mer. En fd officiell person sa efter ett par veckor att ett möte hade ägt rum i vicepresident Cheneys kontor.
‘Ämnet var hur man skulle få till stånd en ‘casus belli’ (som kan ge anledning till krig) mellan Teheran och Washington. I juni åkte president Bush ut på en förvalsturné i Europa. Han drack te med drottning Elisabeth den andre och åt middag med Nicolas Sarkozy och Carla Bruni. Den allvarliga frågan arbetades igenom och ledde till en serie möten på en ny diplomatisk nivå för att övertala iranierna att avbryta sitt urananrikning-program.
Iranierna säger det är för ett civilt ändamål och helt tillåtet under Ickespridningsavtalet. Utrikesminister Rice har var inblandad i en ny packe incitament. Men administrationens förhandlingsposition ser ut att vara oförändrad. Samtal kan inte komma igång förrän Iran stoppar sitt program. Iranierna har regelmässigt och kategoriskt avvisat dessa villkor och lämnat den diplomatiska situationen oförändrad.
Man har ännu inte formellt svarat på de nya uppmaningarna. Den fortsatta utvecklingen alarmerar många observatörer. Joschka Fisher, den förre tyske utrikesministern, skrev nyligen i en kolumn att ‘detär inte möjligt att frysa Irans kärnenergiprogram för att undvika en militär konfrontation innan förhandlingarna hade avslutats’. Skulle sista försöken misslyckas kan saker och ting bli allvarliga. Dödligt allvarliga.
Då jag talade med honom i förra veckan sa Fisher, som har ett vidsträckt kontaktnät inom den diplomatiska kåren, att det senaste europeiska närmandet inkluderar ett nytt element, viljan från USAs och Europas sida att acceptera något mindre än ett totalt avbrutet anrikningsprogram som ett mellansteg.
‘Förslaget säger att iranierna måste stoppa tillverkningen av nya centrifuger om den andra sidan i sin tur stoppar alla vidare sanktioner inom FNs Säkerhetsråd’, sa Fischer. Detta trots att Iran ändå måste frysa sina anrikningsaktiviteter då formella förhandlingar startar.
Detta skulle med god vilja kunna accepteras av iranierna. ‘Den stora frågan ligger i Washington’, tillade fischer. ‘Jag tror att amerikanarna är djupt splittrade i frågan om vad de skall göra med Iran. Vissa officiella bekymrar sig om resultatet från en militär attack och andra tror att en sådan är oundviklig. Jag känner européerna men har inte en aning om var amerikanarna hamnar i denna fråga.’ Där finns en annan komplikation.
Den amerikanska presidentens politik. Barack Obama har sagt att om han blir vald kommer han att påbörja samtal med Iran, där de självdestruktiva förutsättningarna skall lysa med sin frånvaro. Men bara när väl den diplomatiska grunden är lagd. Denna inställning har intensivt kritiserats av mcCain.
Washington Post citerade nyligen Randy Scheunemann alltså dennes nationelle säkerhetskampanjledare, med att mc Cain stöder Vita Husets position och att programmet skulle suspenderas innan några samtal kan komma att påbörjas: ‘Vad Obama föreslår’, sa Scheunemann, ‘är en unilateral cowboysymmetri’.
Scheunemann, som är känd för att vara nykonservativ, är också den mest betydelsefulla kommunikationskanalen med Vita Huset under kampanjen. Han är vän till David Addington dvs Dick Cheneys stabschef. Det finns olika bud om Scheunemanns påverkan på mc Cain.
Där är några i hans närhet som talar om Scheunemann som en möjlig nationell säkerhetsrådgivare, medan andra menar att han är någon som inte tas på allvar, då han för Cheney och andra säger just det som de vill höra’. Som en äldre rådgivare till mc Cain uttryckte det.
Det är inte känt om mc Cain som är republikanernas representant i AIPAC, den israelisk-amerikanska mäktiga lobbygruppen, där Obama upprepat sin uppmaning till tuff och principfast diplomati, medan Obama sa som mcCain, att han vill ha kvar sitt hot mot Iran, att en militär aktion ligger kvar på bordet
övers: Ingrid Ternert
