Iran: Privatiseringskrig eller ekonomisk erövring?
av Michel Chossudovsky Global Research, 4 juli, 2008
En artikel där slutsatserna är väl värda att begrunda..
Är krig på gång mot Iran?
Teheran öppnar sig idag för utländskt kapital med försäljning av ett obegränsat antal statligt ägda företag. Man gör då ingen åtskillnad mellan utländska eller inhemska företag som vill köpa upp dessa fd statligt ägda företag, såvida inte ägarandelen överstiger 35%.
Så kan till exempel ett utländskt företag investera i ett iranskt stålföretag, men däremot inte köpa upp varenda stålföretag i landet. Utländska företag skall dessutom kunna föra ut vinster i den valuta som de själva önskar.
Samtidigt borde tidpunkten för detta privatiseringsbeslut noga analyseras, eftersom beslutet sammanfaller med de allvarliga hot om ett totalt krig mot Iran som framförts från amerikansk-israelisk sida ..
Privatiseringen överenstämmer också med kravet i ‘Washington Consensus’. Den Internationella ValutaFonden IMF har med viss reservation bekräftat att Teheran tänker sig en ‘kontinuerlig övergång till en livskraftig och effektiv marknadsekonomi’, men vill samtidigt poängtera att för detta krävs ett snabbare privatiseringsprogram för att inge förtroende hos investerarna.
IMF har dock lovordat programmet, vilket skall kunna föra över iranskt statligt ägande i privata händer. IMF understryker dessutom i sammanhanget, att programmet har genomförts snabbt och effektivt. Privatisering av nyckelindustrier kan från Teherans sida vara ett sätt att bemöta det krigshot som idag riktas mot landet.
Bushadministrationens krav.
IMF och Världsbanken brukar ofta konsulteras innan ett stort krig inleds. De kopplas också in i krigets efterdyningar för att tillhandahålla ‘efterkrigslån’. I den rollen har Världsbanken blivit en nyckelspelare då det gäller att föra över ’utländskt bistånd’ till både Irak och Afghanistan.
Vid första anblick verkar Teheran kunna tillmötesgå Washingtons krav och därmed också undvika ett totalt krig. De iranska tillgångarna överlämnas på silverfat till utländska investerarare, varvid det inte längre behöver existera någon strävan från amerikansk sida att med militära medel besegra Irans nya ekonomiska fronter? Mer finns dock att säga i ämnet.
Indikationer visar att Bushadministrationens huvudsakliga motiv varit att inskränka privatiseringprogrammet snarare än att låta Washington applådera det. Som ett första steg i rätt riktning sammanfaller programmet med den långtgående resolution som i maj lades fram av den amerikanska Kongressen och uppmanade till globala finansiella sanktioner riktade mot Iran. [H.CON RES 362].
Om dessa sanktioner tvingas fram, kommer de att paralysera Irans valuta- och handels transaktioner. Det är onödigt att påpeka hur detta i så fall kunde bidra till att underminera Irans privatiseringsprogram och hindra överföringen av den iranska statens tillgångar till utländsk ägo.
Vad skulle i så fall det vara för mening med att bomba Iran, om landet ändå accepterar att föra över sina tillgångar för bottenpris i utländsk ägo? Detta skulle ha skett på ett liknande sätt som i utvecklingsländer av typ Indonesien, Filippinerna, Brasilien etc
De största utländska investerarna i Iran är Kina och Ryssland, medan amerikanska företag helt lyser med sin frånvaro på listan över utländska direktinvesteringar. Däremot har Tyskland, Italien och Japan ett stort intresse av att investera i olja, gas, petrokemisk industri, kraftöverföring och byggkonstruktioner såväl som i bankväsende. Tillsammans med Kina och Ryssland är det dessa stater som tjänar mest på det iranska investeringsprogrammet.
Ett av de största motiven för de föreslagna ekonomiska sanktionerna var just att hindra utländska företag (inklusive EU och Japan) från att tillskansa sig ett större inflytande i den iranska ekonomin under Teherans de-investeringsprogram.
Sverige t.ex äger genom Svedala Industri större intressen i Irans koppargruvor. Frankrike, Japan och Korea har intressen i bilindustrin i form av licenskontrakt med utländska biltillverkare. Italiens Eni Oil co är inblandad i utveckling av gas 4 och 5 i det södra Pars-oljefältet, vilket skulle handla om 3,5 miljarder dollar. I fallen Total och Shell är det fråga om naturgasutvinning.
Medan USAs handelssanktioner håller enstaka amerikanska medborgare och företag borta från affärsuppgörelser med Iran, så har dessa heller inte tillåtelse att införskaffa iransk statsegendom under detta privatiseringsprogram, såvida inte USA lyfter sina egna handelssanktioner.
Med andra ord tjänar inte USAs privatiseringsprogram det egna landets ekonomiska och strategiska intressen. Det tenderar istället att favorisera länder med långtgående handels-och investeringsrelationer med den islamska republiken. De kinesiska, ryska, europeiska och japanska investerarna favoriseras på bekostnad av USA.
Programmet underminerar och försvagar alltså den amerikanska hegemonin. Det går emot Washingtons inriktning på att införa en ‘unipolär’ ny världsordning med hjälp av ekonomiska och militära maktmedel.
Det är därför man i USA önskar begränsa detta program genom en global ekonomisk sanktionsreglering som skulle, om den blev inplementerad, förlama handeln, investeringarna och valutaflödet med Iran.
De föreslagna ekonomiska sanktionerna under detta sk H.CON362 diktat är tänkta att isolera Iran och förhindra en överföring av iransk egendom till konkurrerande ekonomiska makter inklusive Kina, Ryssland, EU och Japan. Något likvärdigt en krigsförklaring.
Bushadministrationen har i samarbete med Israel skapat förutsättningar för ett fullständigt krig mot Iran. En amerikansk-Israelisk sponsrad militär operation riktad mot Iran skulle starkt kunna slå tillbaka på de ekonomiska och finansiella intressen som finns hos flera av USAs allierade, inklusive Tyskland, Italien, Frankrike och Japan.
Det skulle kunna underminera den lokala och regionala ekonomin, konsumtions-och serviceindustrin, bilindustrin och fritidssektorn etc, liksom de angloamerikanska oljejättarna och de amerikanska vapenproducenterna. Huvuddelen av privatekonomin är alltså hotad.
Finansiell manipulation är intimt förknippad med militärt beslutsfattande. Större bank-och finansinstitutioner har band till bank-och underrättelseapparaten. Avancerad kunskap eller insiderinformation från dessa institutionella spekulanter vad gäller särskilda ‘false flag terroristattacker’, företrädesvis operationer i Mellanöstern, utgör källan till enorma spekulationsvinster.
Både denna krigsagenda och den föreslagna ekonomiska sanktionsregimen triggar fullständigt medvetet en övergripande känsla av osäkerhet och ekonomiskt kaos.
I gengäld lever dessa institutionella spekulanter i London, Chicago och New York på detta kaos och denna osäkerhet. Deras manipulationer inom energi-och varumarknaden får stora delar av den civila ekonomin att hamna i bankrutt.
De ekonomiska och finansiella störningar som uppkommer genom de toppar som finns i olje-och livsmedelskurvorna är källan till en handfull globala aktörers finansiella vinster. Dessa spekulanter bekymrar sig föga om de långtgående konsekvenser som kommer av ett större krig i Mellanöstern, vilket riskerar utvecklas till ett tredjevärldskrigs-scenarie.
Den pro-israeliska lobbyn i USA tjänar indirekt dessa mäktiga finansintressen. Washington däremot bryr sig föga om den israeliska säkerheten, där Israel i händelse av ett krig mot Iran riskerar att bli första målet för Teherans hämndattacker.
USAs bredare målsättning är istället att genom sin militära- och ekonomiska makt etablera en exklusivt amerikansk inflytelsesfär som sträcker sig över hela Mellanöstern.
övers: Ingrid Ternert
