Why the US won´t attack Iran
by Tom Engelhardt AsiaTimes den 11 juli (slutet)
…. Det öppna motstånd som finns inför ett anfall mot Iran, och som den nyss avgående chefen Mike Fallon för USAs centralkommando CENTCOM demonstrerat, har skickat en ilning av rädsla bland krigskritikerna och nya attackscenarier flödat genom såväl Internet som mainstream media.
Försvarsminister Gates’ närmaste man i Pentagon, Amiral Mullen, har också enkelt visat det dåraktiga i att attackera Iran. Mullens offentliga uttalande har till och med varit starkare än det som chefen för de väpnade styrkorna i Mellanösternområdet, amiral Fallon gett uttryck för, alltså den nu avgående chefen för Mellanösterns Centralkommando.
Vid sin nyliga presskonferens i Pentagon gjorde amiral Mullen upprepade gånger klart, att han motsatte sig en attack mot Iran – vare sig den utfördes av Israel eller de egna styrkorna – och vad mera var, han föredrog en förutsättningslös dialog med Teheran, utan att Vita Huset skulle ställa upp några som helst kärntekniska krav.
Mullen, vuxen nog att inse det uppenbara i att attacker mot Irans kärninstallationer kan komma att leda till de nackdelar ”som vi helt enkelt inte är rustade för att handskas med, inte nu under kriget i Irak eller det i Afghanistan.” Något som Fallon i Pentagon också har poängterat på presskonferenser.
Verklighetens tyngd
Poängen är att det inom vicepresident Cheney’s administration finns en mäktig fraktion, som tycks sparat sin sista ammunition för ett anfall mot Iran. Frågan är då naturligtvis: Är dessa ledare fortfarande kapabla att ‘skapa och införa sin egen verklighet på vår planet?
Varje tickande uppåt i oljepriset säger ‘nej’. För var dag som går blir det bara värre att dra sig ur ett krig mot Iran. I så fall skulle en lätt panik kunna uppstå överallt i den politiska Internetvärlden och även inom mainstreammedia. Men det viktigaste ändå är att inte göra misstaget att överskatta de politiska aktörerna eller underskatta kraften hos de pilar som avlossas mot dessa.
Det vore idag ett rimligt antagande, vilket det kanske inte var för ett år sedan, att när det väl kommer till kritan skulle man inte kunna starta ett anfall mot Iran, för även om viljan skulle finnas, kanske möjligheten hade saknats.
I så fall tvingades man gå emot det amerikanska folkets otyglade vilja; mot de ledande militära befälhavare, som även om de är tvingade att lyda en direkt presidentorder, också förfogar över andra sätt att få sin vilja känd; då gentemot nyckelfigurer inom den amerikanska administrationen och framför allt gå emot den verklighet som redan tynger dessa på ett förbluffande sätt – och då fortsätter öka.
Och ändå – med tanke på de galna spelare och dystopiska drömmare som ändå funnits under historiens förlopp - man ska aldrig säga aldrig
USAs pro-israeliska lobby går indirekt dessa mäktiga finansintressens ärenden. Washington däremot bryr sig föga om Israels säkerhet. Att man där i händelse av ett krig med Iran riskerar bli den främsta måltavlan för Teherans hämndattacker.
Däremot är ett vidare mål för USA, att med stöd från den egna militär-ekonomiska makten skapa ett exklusivt amerikanskt inflytande över hela Mellanöstern.
övers: Ingrid Ternert
