Färska uppgifter visar än en gång att de krig i Afghanistan och Irak som Bushadministrationen driver framförallt handlar om gas och olja.
av Pepe Escobar Asia Times 4 juli
I CentralAsien…
balanserar Bush/Cheney vid sidan av ännu en spricka i den officiella politik som har förts alltsedan Bill Clintons dagar om det ‘Nya Stora Spelet om Centralasiens Olja’, i försöken att hindra Ryssland och Iran att dominera inom energiområdet.
Turkmenistan, Afghanistan, Pakistan och Indien undertecknade i april ett ramavtal på $7.6 miljarder för utveckling av ett naturgasprojekt (TAP) genom dessa länder ända från Turkmenistan i norr till Pakistan i söder och möjligen också därifrån till Indien. I så fall skulle det komma att skära rakt igenom södra delen av Afghanistan med sin Kandaharprovins, där idag ny-talibanerna glatt omringar NATOs styrkor.
Byggnationen var tänkt att starta år 2010, med gasleveranser redan år 2015 och skulle då backas upp av den Asiatiska Utvecklingsbanken i Manila. President Hamid Karzais regering i Afghanistan, som knappast ens kan garantera säkerheten på några få gator i centrala Kabul, har på ett Hollywoodmässigt sätt avvisat eventuella tvivel från dessa intet ont anande kunder, att han inte bara kan avlägsna de miljoner landminor som idag blockerar TAPIs rutt, utan också själva talibanerna.
Oundvikligen har nu USAs vice utrikesminister Richard Boucher vägts in i matchen, där han säger att USA har ett ”fundamentalt strategiskt intresse” av Afghanistan, utan att för den skull göra en enda referens till ord som ‘olja’ eller ‘gas’. I realiteten tror Bush/Cheney sig om att med detta drag kunna blockera denna IPI-pipeline mellan Iran -Pakistan -Indien, också kallad ‘fredspipeline’. Feta chanser. De tre staterna är ombord och denna pipeline på gång för leverans av iransk gas till Sydasien.
Det nya USAäventyret har samtidigt skickat ett frenetiskt blinkande rött ljus till kärnan av Canadas regering, som idag överväger den geopolitiska mardröm som det innebär att hålla egna trupper vid sidan om NATOs till skydd för en känslig pipeline i en krigszon. De konservativa vid makten i Canada har nämligen tidigare utfäst sig att hålla trupper stationerade i Afghanistan, åtminstone till år 2011.
En rapport har just lagts fram med titeln ‘A Pipeline Through a Troubled Land: Afghanistan, Canada and the New Great Energy Game’, författad av John Foster, energiekonom och fd ledande ekonom inom PetroCanada. Han beskriver där hur TAPI i Afghanistan fungerar som en framtida ‘energibro’ mellan Central- och Sydasien. Men Foster är mycket bekymrad: ”Kravet på ‘energisäkerhet’ riskerar omedvetet att dra in Canada i ett nytt ‘Great Energy Game’, alltså ett stort spel om energin.
Om man har investerat, måhända rusig av afghanskt opium, i ett sådant pipelinebygge – vilket är jättelikt- skulle Afghanistan kunna håva in upp till 160 miljarder dollar om året i transitavgifter. OK, det verkar kanske inte så dystert med tanke på att detta motsvarar hälften av Karzaies nuvarande årliga statsintäkter. Talibanerna skulle då älska att få sin bit av kakan.
Glöm detta med att ‘ge de afghanska kvinnorna frihet’. TAP’s berg-och-dalbane-historia går tillbaka till mitten av 1990-talet, då den Californien-baserade Unocal och Clintons maskineri fjäskade för talibanerna. Vid detta tillfälle slog Unocal sina konkurrenter som hade argentinska Bridas i täten.
Förhandlingarna bröt samman pga pengar – dessa otrevliga transitavgifter. Vid G8 gruppens sammankomst i Neapel i juli 2001 bestämde man att USA skulle få undan talibanerna till i oktober 2001. Sedan dess kom 11september emellan och fick i viss mån tidplanen accelererad..
En av de första vinsterna utifrån USAs bombningar av Afghanistan år 2001 var, att Afghanistan’s, Pakistan’s och Turkmenistan’s ledare senare på året undertecknade en överenskommelse om att gemensamt bygga TAP (‘Trans-Afghan Pipeline’). Ryssarna beslutade att vänta med sitt drag, vilket kom att levereras september 2006.
Gazprom hade då accepterat den 40%-iga prisökning som president Nyazov hade krävt för sin turkmenska gas. I gengäld mottog Ryssland värdefulla gåvor: kontrollen över Turkmenistans gasöverskott till år 2009; rysk förtur till utvinningen av de nya Yolotan gasfälten, vilket fick Turkmenistan att dra sig ur det transkaspiska pipelineprojektet. Den turkmenska presidenten utfäste sig dessutom att leverera all sitt lands gas till Ryssland.
Redan död vid sin ankomst ligger nu TAP nere. Detta är det ‘goda’ (osynliga) afghanska kriget, så som den amerikanska presidentkandidaten Obama ser det. USAs plan har alltid varit att förleda Turkmenistans president till att förse USAs pipeline genom Baku-Tblisi-vid Svarta havet med turkmenisk gas, för att därifrån ledas över till TAP. Detta utgjorde en del av USAs stora strategi för ett ”större CentralAsien” centrerat till Afghanistan och Indien.
Men Bush/Cheney ger aldrig upp. Och Indien fortsätter med sin pipeline från Iran och Turkmenistan, som nu säljer allt sitt gasöverskott till Ryssland. Vem skulle då behöva denna $7.6 miljarder dyra 1600 km långa stålorm, ringlande sig igenom en krigszon?
övers: Ingrid Ternert


