augusti « 2008 « Fredskoalitionen Göteborg

1 augusti, 2008

Det höga stormaktsspelet om den asiatiska gasen

Sparat under: Iran, USA, nya — ingrid @ 21:57

av M K Bhadrakumar

30/07/08 Asia Times
Utifrån förra helgens uppgifter från Turkmenistan och Ryssland är det uppenbart att det stora spelet om den kaspiska oljan tagit sig en dramatisk vändning..något liknande har aldrig hänt tidigare inom energisäkerhetens geopolitik.

USA har lidit ett enormt nederlag i kapplöpningen om den Kaspiska gasen. Frågan idag gäller därför, hur länge till ska Washington ha råd att hålla Iran utanför energimarknaden?

I grunden innebär dessa båda överenskommelser en försäkran om Rysslands fortsatta kontroll över den turkmenska gasexporten. Nya principer för prissättning startar nästa år. Ryssland lovar betala ett grundpris till Turkmenistan för dess gas, ett pris som då utgör en mix av det genomsnittspris som gäller inom Europa och Ukraina.

I realiteten är detta jämförbart med dagens prissättning på 140 dollar per tusen kubikmeter turkmensk gas, vilket utgår från ett genomsnittspris. Från 2009 och framåt får under detta nya avtal Ryssland betala 225 – 295 dollar. Det innebär ett årligt pålägg på något mellan 9,4 och 12,4 miljarder dollar.

Men övergången till marknadsprissättning äger rum inom ramen för ett långtidskontrakt fram till år 2028. Det andra avtalet stipulerar att Gazproom får stå för finansieringen av turkmenska transportanläggningar och utveckling av gasfält. Experter har beräknat att Gazprom kommer att finansiera de turkmenska projekten i storleksordningen fyra till sex miljarder dollar.

Gazpromchefen Alexei Miller sa: ‘Vi har nått en överenskommelse om finansieringen av uppbygget av den stora gaspipeline från östra delen av landet, vilket handlar om att utveckla gasfälten och öka kapaciteten inom den turkmenska delen av den kaspiska pipelinen. Den skall då klara 30 miljarder kubikmeter gas. Intressant nog kommer Gazprom att erbjuda en finansiering på 0% kredit från de lokala projekten.

Nettovinsten för Turkmenistan uppskattas till 240 – 480 miljoner dollar. Det visar sig nu att Gazprom, som tidigare under åtta år styrts av den ryska presidenten Medvevev, har tagit ett kraftfullt initiativ. Detta skulle inte ha kunnat ske utan ett beslut inifrån Kremls högsta ledning.

I realiteten har Medvedev rest till den turkmenska huvudstaden Ashgabat i juli på vägen till 8-gruppens möte i Japan. Märkligt nog kan den överenskommelse som slöts i turkmenska Ashgabat knappast ge Gazprom någon vinst utifrån försäljningen av turkmenisk gas. Troligen får nu Gazprom göra ett liknande avtal med Kazakstan och Uzbekistan, de två andra stora gasproducerande staterna i Centralasien. Med andra ord, motivet för Gazprom kan knappast vare ren affärsmässighet. Kreml har nämligen en grand strategi.

Av en ren händelse eller kanske inte, reste den vice premiärministern Igor Sechin till Peking under veckoslutet för att till sin kinesiska motpart presentera ett energiinitiativ – en sk mekanism för energiförhandlingar..där den första rundan inom denna ram ägde rum i Peking.

Det har funnits en oförklarlig mörkläggning i media om händelsen men Peking beslutade till sist att bryta tystnaden.

Regeringsorganet China Daily medgav på måndagen att ‘både Kina och Ryssland hållit tyst om detaljerna i sin gemensamma överenskommelse i denna första förhandlingsrunda. Utan att gå in på detaljer tycks överläggningarna vara en god början. Det ser ut som om en förändring av den ryska oljeexportpolitiken är på gång. Ryssland kan vända blickarna från västländerna till den asiatiska Pacific-regionen.

Detta energisamarbete är av stor betydelse i de kinesisk-ryska relationerna. Den politiska och geografiska slutenheten hos de båda länderna kan ge deras energisamarbete ett säkert skydd och göra det hela till en vinn-vinn överenskommelse. De kinesisk-ryska relationerna befinner sig nu i sina bästa stunder. De båda länderna har tagit itu med sina gränstvister, hållit gemensamma militärövningar och glatt sig åt sin snabbt ökande bilaterala handel.

Det är inte klart huruvida Gazproms överenskommelser i Turkmenistan och samtalen i Peking har ett samband. Troligtvis överlappar de varandra så tillvida att Kina undertecknat en långfristig överenskommelse med Turkmenistan där den senare skall förse Kina med 30 miljarder kubikmeter gas årligen under 30 år med start år 2009. Bygget av denna gaspipeline från Turkmenistan till Xinjangs autonoma region i Kina har redan startat.

Kina har godkänt ett pris på den turkmenska gasen på 195 dollar per tusen kubikmeter. Nu gör detta turkmenska avtal att Gazprom kan driva förhandlingar om all turkmensk gasexport inklusive den till Kina.

Ryssland och Kina har en stark agenda att diskutera. Då det gäller deras energiöverens-kommelser sträcker sig dessa vida utöver frågan om priset för dess gasleveranser. Det räcker att påpeka att Gazproms nya ställning som enda köpare av den turkmenska gasen bidrar till att stärka de ryska korten vid prissättningen på gas (och olja) på världsmarknaden och den påverkan det utövar på Kina. Moskva borde alltså vara angelägen att visa att de ryska och kinesiska intressena i Centralasien harmoniseras.

Dessutom har Ryssland förnyat sitt intresse för tanken på en gaskartell. Medvevev refererade till denna idé vid Venezuelas president Hugo Chavez besök i Moskva i förra veckan. Den ryska tidningen Neza Visimaya Gazeta rapporterade att ‘Moskva finner tanken på koordinering av gasproduktionen och gasexportörernas prispolitik alltför frestande för att kunna läggas åt sidan’.

‘The daily’ citerade Miller då han säger ‘Detta forum för gasexpotörer kommer att bidra till den globala balansen på gasmarknaden. Den svarar på frågorna när, var och hur mycket gas som skall produceras’. Ryssland var ända till tämligen nyligen känslig inför den opposition från EUs sida som fanns inför tanken på en gaskartell (Washington har redan klart deklarerat och varnat för att man kommer att lagstifta mot de stater som ställer sig bakom en dylik gaskartell.)

Men de höga gaspriserna har försvagat EUs förhandlingsposition. Överenskommelsen med Turkmenistan konsoliderar ytterligare Rysslands kontroll över den Centralasiatiska gasexporten.

Gazprom erbjöd nyligen Azerbaijan vid Svarta Havet att köpa dess gas till europeiska priser (Medvevev besökte Baku den 3-4 juli). Baku kommer i sin tur med stort intresse att studera de överenskommelser som just signeras i Turkmenistan.

De allmänna följderna av dessa ryska drag är mycket allvarliga för USAs och EUs kampanj att sätta igång Nabaccus gas-pipelineprojekt. Nabucco skulle då sträcka sig från Turkiet till Österrike via Bulgarien, Rumänien och Ungern, dit man hoppats på att leverera turkmenisk gas genom att förbinda Turkmenistan och Azerbaijan via en pipeline från Kaspiska havet kopplad till det oljeledningsnätverk som går från Kaukasus till Turkiet och redan finns vid namnet Baku-Tiblisi-Ceyhan pipeline.

Med sin koppling till den turkmenska gasen är Nabuccos överlevnad tveksam. Och utan Nabucco är hela USAs strategi för en minskning av det europeiska beroendet av ryska energileveranser en ohållbar idé. Därför befinner sig Washington ansikte mot ansikte med ‘Hobsons choice’. Den ryska överenskommelsen i Turkmenistan betyder därmed för USA att realiseringen av Nabucco-oljeledningen befinner sig i ett kritiskt beroende av att få leveranser från Mellanöstern – och då särskilt Iran!

Turkiet driver på tanken att Iran skall leverera gas till Europa och har nu erbjudit sig att medla under detta dödläge i förhandlingarna. Energins geopolik leder alltså fram till märkliga konstellationer. Ryssland kommer nu oroligt att betrakta denna turk-iransk-amerikanska tango.

En överenskommelse med USA utifrån gaspris, gasproduktion och en uppdelning av marknaden är idag livsviktig för Rysslands övergripande exportstrategi. Men Teheran visualiserar denna Nabuccopipeline som sitt inträdeskort för att integrera sig med Europa. Då är den ryska kontrollen över turkmenisk gas inte i Irans smak.

Iran har istället ivrigt pushat för idén om att föra över den turkmenska gasen till världsmarknaden via iranskt territorium. Allt detta måste leda till en stor frustration i Washington.

Summa sumarum har Ryssland kraftigt förstärkt sin ställning som den största gasleverantören till Europa. Man äger inte bara kontrollen över den Centralasiatiska gasexporten utan har också försäkrat sig om att regionensa gas passerar genom Ryssland och inte genom den alternativa transkaspiska pipeline som USA och EU hållit fram.
En stunds eftertanke har infunnit sig. Eran av billig gas är över. Andra gasexportörer kommer att utgå från priset på den turkmenska gasen. De europeiska bolagen är inte i stånd att matcha Gazproms muskler. Azerbaijan blir ett testfall.

Återigen står Ryssland i en ledande position vad gäller påverkan på världsmarknadspriset på gas. En gaskartell håller helt säkert på att bildas.

De geopolitiska följderna är klart betydande för USA. Vad mera är, sprider nu ryska olje-och gasföretag sina vingar över Latinamerika, som tidigare varit USAs traditionella bakgård. Under Chavez besök till USA den 22 juli tecknade tre ryska energibolag, Gazprom, Lukoil och TNK-BP överenskommelser med det statsägda oljebolaget PDVSA i Venezuela.

Dessa kommer att ersätta de amerikanska oljejättarna Exxon Mobil och Conoco Phillips i Venezuela. Under ceremonin då kontrakten skulle undertecknas sa Medveded. ”Vi har inte bara tecknat dessa överenskommelser utan också beslutat bevaka deras genomförande”. Chavez svarade: ”Jag ser fram emot att träffa er alla i Venezuela”.

övers: Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

2 augusti, 2008

Nederlag i Irak – för alla utom Iran

Sparat under: Irak, Iran, USA, nya — ingrid @ 20:30

Nederlag i Irak?
av Mike Whitney 30/07/08

Studera pantbankerna, härbärgena för de hemlösa och det växande antalet tomma förstäder. Förenta Staterna startade inte invasionen av Irak för att ’stoppa våldet’. Detta var aldrig något mål. Det är alltså idiotiskt att säga att den irakiska ’svallvågen’ har nått sitt mål. Så är inte fallet. Inte heller har ’svallvågen’ skapat utrymme för en politisk lösning; vilket är en annan meningslös slogan som Bushgänget ständigt upprepar.

Den politiska agendan i Irak har fullständigt misslyckats. Detta vet vi eftersom den shialedda regeringen bett USA att lämna landet ’så snart som möjligt’ och att man då sätter en ‘tidtabell för sitt tillbakadragande’. Inte en ‘tidshorisont’ som administrationens lögnmakare föredrar att kalla det; utan en tidtabell, vilket betyder ett fixt datum då Förenta Staterna måste lämna landet.

Uppgiften har misslyckats; det är hur uppenbart som helst. Inget att diskutera. Vad svallvågen i realiteten bevisar är att etnisk rensning fungerar. Bagdad har varit en stad med omkring 65% Sunni. Nu finns där nära 75% Shia. De flesta av de miljoner eller så irakier som dödats i konflikten och den största delen av de 4 miljoner som antingen blivit internt förflyttade eller flyktingar, är förmodligen Sunni. Det är viktigt och något som amerikanarna borde inse.

‘Svallvågen’ skapades för att dölja vad som verkligen höll på att tilldra sig på marken; en etnisk rensning i massiv skala. Ingen kan säga emot detta. Sunnis har blivit effektivt bortrensade från huvudstaden. Vilket inte är någon ´politisk lösning´ utan ett krigsbrott.

Viktigare än så är att amerikanarna har hjälpt shia att vinna sitt krig mot sunni. Shia kontrollerar idag Bagdad och sunni kommer aldrig tillbaka. Det är därför shia övergår till nästa fas i sin strategi, vilket är kravet på att de främmande trupperna lämnar landet. Så åtminstone på ett sätt har ’svallvågen’ fungerat. Den har hjälpt shia och deras allierade i Teheran att vinna kriget. Bush har därmed hjälpt till att stärka Ahmadinejad. Var detta målet?

Shia saknar regeringserfarenhet. Det har sedan hundratals år tillbaka alltid varit den roll som sunni axlat. Det betyder inte att man är oförmögen att styra utan bara att Bush har beslutat bryta den tidigare imperietraditionen för kolonial verksamhet. I vanliga fall brukar imperiemakter välja att bara avlägsna några hundra av de politiska ledarna i toppskiktet och i övrigt lämna det rådande systemet intakt, så att samhället skall kunna fortsätta att fungera med ett så litet sönderfall som möjligt.

Men så är inte fallet då det gäller Bush. Han väljer att raka av landet till grunden; riva sönder den samhälleliga strukturen, förstöra den känsliga infrastrukturen och sprida kaos, vitt och brett. Som författaren Nir Rosen säger: ”Irak existerar inte längre”.

Bush har inte infört demokrati genom att låta shia ta kontrollen över regeringsapparaten, utan anarki och sekteristiskt hat. Tanken att skapa en Shiastjärna i Mellanöstern är en del av denna knäppa teori som kokats ihop i en av Washingtons tankesmedjor.

Tänk er bara om ryssarna skulle invadera USA och hade bestämt sig för att den snabbaste vägen till politisk stabilitet skulle vara att sopa undan regeringen, upplösa byråkratin och tillsätta oerfaret folk från de fattigaste delarna av innerstaden och förstäderna för att styra landet. Det är denna nivå av idioti som gäller för Bushadministrationen. En strategi som hittills har kostat över en miljon irakiers liv. Det är ett högt pris för dumhet.

Det fanns aldrig den minsta chans att USA skulle kunna lyckas med att införa strategiska utposter i hjärtat av arabvärlden. Något som var dödsdömt från början. Bushadministrationen pekar idag på att det temporära lugnet i våldsutövningen är tecken på framgång, men där tar man rejält miste och använder sig av fel måttstock. Det irakiska motståndet har bara uppnått det som varje gerillaarmé hoppas på; man har underminerat sin fiendes möjlighet att föra krig.

USA stöter idag på ett växande motstånd mot sin imperiepolitik runtom i världen men är inte i stånd att möta detta motstånd, eftersom armén är bunden till Irak. Detta har snabbt blivit en av de största orsakerna till oenighet i 2008 års politiska kampanj. Världen seglar ifrån USA och kommer inte tillbaka vare sig Obama eller McCain blir vald. Supermaktsmodellen för global maktutövning är på väg ut.

Det verkliga sättet att mäta framgång eller misslyckande i Irak är att gå till USAs budget som plötsligt ökat till nära 500 miljarder dollar. Det beror i första hand på denna oändliga konflikt i Mellanöstern med sina enorma kostnader. Den amerikanska konsumenten har inte förvirrats av svallvågsretoriken. Han vet att de förlorar. Han är inte blind utan upptäcker tecken på nederlag varje gång han rullar fram till bensinpumpen: Fyra dollar per gallon bensin, är det ett tecken på seger eller nederlag? Något som inte betraktas som vetenskap i den gängse meningen.

Återigen. De enskilda striderna och oroligheterna i Irak betyder ingenting; vad som verkligen spelar någon roll är förmågan att starta krig, och den är grundligt försvagad. I slutet av år 2009 skall trupperna börja skickas hem, såvida de inte tänker stanna kvar och kriga med slangbellor och pilbågar. Husmarknaden kollapsar, det finansiella systemet smälter ihop och landet går mot den värsta finansiella krisen någonsin under sin 230-åriga historia. Sök inte i Irak efter bevis på USAs nederlag. Sök dem på hemmafronten.

övers: Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

4 augusti, 2008

Psykologisk krigföring mot Iran

Sparat under: Fred, Iran, USA, nya — ingrid @ 11:49

Kuslig upptakt

Mohamed Omar SvD Brännpunkt 4 aug

Den nuvarande propagandan mot Iran har kusliga likheter med upptakten till invasionen av Irak. Hökarna i Washington ljög om massförstörelsevapen och vilseledde världsopinionen. Iran har sin fulla rätt att utveckla kärnenergi och det finns inga bevis för att landet tillverkar kärnvapen, skriver författaren Mohamed Omar i SvD 4 aug ett par dagar innan Hiroshimadagen då USA atombombade Japan vid andra världskrigets slut.

Motstridiga uppgifter florerar i medierna. Ibland tycks kriget vara nära, ibland mer avlägset. Klart är att det pågår psykologisk krigföring mot Iran. Militära manövrer i Irans närområde och hot om ytterligare sanktioner syftar till att demoralisera iranierna.

Den iranska militären har i sin tur testskjutit missiler för att visa att man både kan och vill försvara sitt territorium. Regeringen i Teheran och militärledningen hävdar bestämt att Irans missiler aldrig kommer att användas för att angripa andra länder, utan endast i försvar.

Den nuvarande propagandan mot Iran äger kusliga likheter med upptakten till invasionen av Irak 2003. Anklagelserna var i stort sett desamma.

Hökarna i Washington menade att Saddam hade massförstörelsevapen och planerade att skaffa fler. Nu vet vi att alltihop var lögn. George Bush, Collin Powell och Dick Cheney bedrog medvetet världssamfundet.

Idag försöker samma neokonservativa klick övertyga den amerikanska opinionen om att Iran planerar att bygga kärnvapen. Trots att det enligt Internationella atomenergiorganet (IAEA) inte finns några som helst bevis för att så är fallet.

Iran har dessutom skrivit under icke-spridningsavtalet (NPT). Varje medlem av NPT har rätt att berika uran för civilt bruk. De har gång på gång försäkrat att deras kärnenergiprogram är fredligt, civilt och i enlighet med internationella avtal.

Ibland hörs argumentet att Iran ju har olja så varför skulle de behöva kärnenergi? Oljan kommer att ta slut. Alla länder strävar efter att bli oberoende av olja.

Om Iran förvärvar atomkraft kan man exportera mer olja och inkomsterna kan användas för att utveckla ekonomin. Det är dessutom Irans fulla rätt att utveckla kärnenergi oavsett om de har behov eller inte. Det är upp till dem att avgöra. Inte USA eller EU.

USA är det enda land som använt atombomber. Mot Hiroshima och Nagasaki 1945. Iran har aldrig attackerat någon av sina grannar eller ens hotat dem. Kriget mellan Iran och Irak började då Irak oprovocerat invaderade Iran med USA och Västvärldens välsignelse.

Saddam förseddes med vapen och pengar. Iran har inte inlett fientligheter mot något land under de senaste 250 åren. Det citat som brukar tillskrivas presidenten Ahmedinejad om att ”utplåna Israel från kartan” var en felaktig översättning. Han sade egentligen något annat. Men trots att detta numera är allmänt känt sprids det fejkade citatet likväl av dem som vill hetsa till krig mot Iran.

Invasionerna av Irak och Afghanistan har blivit en katastrof. Mer än en miljon civila har dött som en följd av USA:s brutala krigföring.

Tortyr, våldtäkter, underjordiska fängelser, krossad infrastruktur, utbredd fattigdom, prostitution, psykisk ohälsa och miljoner flyktingar har blivit resultatet. En attack på Iran skulle få ännu värre följder.

Iran har 70 miljoner invånare varav de allra flesta, oavsett om de stöder den nuvarande regeringen eller inte, kommer att vilja försvara sitt land mot eventuella ockupanter. Iran kommer att bli ett helvete.

Enstaka flyganfall för att slå ut Irans kärnkraftanläggningar är inte bättre det. Iran är inget sönderslaget och utsvultet land som Irak var 2003. Den iranska militären har möjligheter att slå tillbaka med kraft. 32 amerikanska baser ligger inom räckhåll för Irans missiler som kan avfyras inom några minuter.

Dessutom är opinionen hos massorna i hela den muslimska världen, inklusive arabvärlden, övervägande pro-iransk.

Man bör vidare betänka att 60 procent av Iraks befolkning är shiiter, inklusive stora delar av ledarskikten, polisen och militären, vilka har en stark emotionell, kulturell och religiös koppling till Iran. En attack innebär att den irakiska motståndsrörelsen kommer att växa explosionsartat över en natt och allvarligt utmana det amerikanska herraväldet.

Att attackera Iran vore en katastrof ur mänsklig, politisk och ekonomisk synpunkt. Vad vill man uppnå? Irans kärnkraftsprogram är antagligen bara en förevändning för helt andra mål.

Ett krig mot Iran är inte ett krig mot terrorism, vilket amerikanskt stöd för anti- iranska terrorgrupper som Jundullah och Mujahedin-e-Khalq visar med all önskvärd tydlighet.

Inte heller är det ett krig för demokrati eller mänskliga rättigheter. Se bara på det amerikanska stödet för diktaturer över hela världen.

Snarare är det ett krig om makt och resurser.

Mohamed Omar är författare och chefredaktör för Tidskriften Minaret. Snart med en ny bok Vem är du? – en kristen och en muslim samtalar, Cordia förlag

Kommentering avstängd

6 augusti, 2008

Hiroshimadagen 6 aug Fredslunden Göteborg

Sparat under: Events, Fred, Kärnvapen, Sverige, nya — ingrid @ 18:00

Aug ’08
6
18:00

Hiroshimadagen firas som brukligt är den 6 augusti kl 18 i Fredslunden Vasaparken, hörnet Engelbrektsgatan-Götabergsgatan.

Den är till åminnelseav kärnvapenbombningen av Hiroshima-Nagasaki i Japan vid andra världskrigets slut.
Gunnar Westberg, ordf Läkare mot kärnvapen, talar om hur en kärnvapenfri värld skapas. Det blir också jazzmusik för fred och sång samt senare på kvällen klockringning i Vasakyrkan..
Just i år är frågan extra aktuell, då precis Iran hotats av ett kärnvapenanfall av samma angripare USA som skedde 1945 mot Japan. USA i maskopi med Israel denna gång.

Kommentering avstängd

7 augusti, 2008

Ny styrka i Irak med folkligt stöd

Sparat under: Fred, Irak, Mänskliga Rättigheter, USA, nya — ingrid @ 17:57

En ny militär operation har fått ett överraskande stöd
Baghdad warms to Sunni awakening
By Ahmed Ali and Dahr Jamail

En massiv militär operation nyligen i Diyalaprovinsen visar på den politiska framgång som den irakiska Sawhamilisen rönt, alltså den milis som även kallas Awakening Council. Den har nu vuxit sig allt starkare och blivit en egen styrka, parallellt med militären och polisen.

Ursprungligen tillkom Sawha för att bekämpa al Qaida. (anm IT Det är en rörelse som ursprungligen initierats och noga genomförts på initiativ av yngre fd höga officerare i Saddams revolutionsarmé och har inte som denna artikel vill påskina, mycket troligt av egna politiska skäl, kommit till på initiativ av USA).

Den består huvudsakligen av ungefär 90 000 sunnimiliser, där varje medlem får en lön på $300 i månaden. Sawha har länge stått i motsättning till de reguljära irakiska styrkorna, men har nu stärkta kommit ur denna omgång och till sina medlemmar utlovats 3 000 nya jobb inom den irakiska polisen.

Förändringen kom till stånd efter det att premiärminister Maliki, som leder den shiadominerade regeringen, släppt sitt långa motstånd mot att ta in Sawhas medlemmar i de reguljära styrkorna.

”Imorgon uppbär ni er roll inom våra operationer mot al-Qaidamilitanterna” sa general Gaidan, som är ledare för markstyrkorna, efter ett möte med Sawhaledareden den 2 aug. Maliki kom förbi efter att ha fått veta att Sawha förfogar över en lista med bevis på militanter inom regeringsstyrkorna, vilka man tidigare inte haft någon vetskap om.

Operationen ‘Good tiding’ ägde rum den 29 juli i den känsliga Diyhalaprovinsen nordöst om Bagdad på gränsen till Iran. Den riktade in sig på att bekämpa al Qaidas krigare och sympatisörer.

Både den irakiska militären och Sawhas styrkor drogs in i operationen. Baquba, som är provinshuvudstad fem mil nordost om Bagdad, blev i två dagar satt under utegångsförbud för att låta säkerhetsstyrkorna genomsöka området. Ett nattligt utegångsförbud proklamerades medan operationen pågick.

Inrikesministerns talesman säger att planerna läckte ut för att låta militanterna komma undan:”Vi lät dem fly medvetet, alltså militanterna, för att i detta kaos skapa en spricka mellan ledarna och deras sympatisörer”, sa Khalaf och refererade till en praxis att medvetet låta de lägre rankade krigarna fly, för att med det skapa en spricka mellan dessa och de vanliga krigarna.

”Då de sedan återvänder kommer de inte att få något stöd i sitt arbete från medlemmarna, eftersom vi med denna operation förändrat området,” sa en hög militär i Baqubas förhörsenhet. Infångade i operationen blev alla inom polisen, armén, Inrikesministeriets kriminalundersökningsenhet, en grupp domare, trafikpolis och befäl inom Inrikesministeriet i denna helt klart, åtminstone till viss del, offentliga manöver.

Rekryterade blev också personal från Vatten-El och Hälsodepartementen och ministrar, varvid lokala ledare trädde fram och gav operationen en nästan cermoniell prägel. Genom att fortsätta operationen med ett lägre antal husundersökningar kom styrkorna att inta provinsen med uppsatta checkpoints på gatorna och begränsningar i fordonstrafiken.

”Då en person arresteras måste han ställas till ansvar inför en domarkommitté vid en bas i närheten av Baquba,” sa en armégeneral och tillade att rättegångarna var ämnade åt ‘misstänkta terrorister’. Sawha har idag en stark ställning i operationerna och anlitades i hög grad, till skillnad från vad man hade förväntat sig.

Sammansmältningen av dessa disparata gemensamma styrkor kom oväntat att blev välkomnade. ”Vi förväntade oss grymhet från styrkorna”, sa en lokal handlare, ”men vi fann dem vara mycket artiga och vissa här erbjöd dem också att få duscha i sina hus”. Enligt officiellt irakiskt håll blev efter operationens start så långt omkring 100 poliser och 165 civila arresterade.

Operationen riktar sig särskilt mot misstänkta al-Qaidamedlemmar som arbetar inom polisen. Åtminstone inom Diyalaprovinsen åtnjuter idag Sawha en plats inom regeringens säkerhetsapparat, vilket är ett mål man haft länge.

övers Ingrid Ternert

Kommentering avstängd

10 augusti, 2008

Kumm om Terrorism ett globalt hot?

Sparat under: Afghanistan, Fred, Mänskliga Rättigheter, Sverige, USA, nya — ingrid @ 3:32

Björn Kumm på seminariet Terrorism, ett globalt hot? 29 mars

arr: IKFF, Fredskoal

Kumm är journalist och författare till ‘Terrorismens historia’

Det är snart 40 år sedan jag börjat syssla med terrorism. Därmed känner jag mig numera äldst i många sammanhang. Jag har också skrivit en bok om terrorismens historia för den har funnits längre än som idag.

Kanske man i Göteborg fick fel för sig då Göteborgskravallerna tilldrog sig året innan den 11 september. Men domarna föll året därpå, så jag anar att det rättsvårdande etablissimanget i Göteborg hade tagit ett stort intryck av den stämning som fanns i hela den civiliserade världen efter det som hände den 11september året därpå, då domarna föll. Då onda män borta från bergshålor i Afghanistan hade hotat oss. Att vid den 11 september säga att terrorismen hade en historia, det var lite äventyrligt. För det kunde innebära att någon bar ansvaret för de förfärliga händelser som inträffade den dagen. Och att det inte bara var en blixt från en klar himmel, utan att det fanns någon bakom.

En amerikansk kulturpersonlighet- romanförfattare, litteraturkritiker och konstkännare- blev väldigt snabbt oerhört impopulär, därför att han hade dristat sig att säga att det kanske fanns ett ansvar också hos USA, hos den amerikanska regeringen, och att man inte nödvändigtvis kunde kalla dessa flygplanskapare som dammade in i skyskraporna i New York för fega. Att feg inte är rätt uttryck, eftersom det faktiskt fordras ett visst mod för att göra en sådan här kapning eller att över huvud taget ge sig in i sådant sammanhang, och veta att man är på väg till sin egen död.

Feg kan man inte kalla Muhammed Atta och hans 18 kamrater som satte sig i de där planen. Man kan möjligen kalla dem en hel del annat men inte feg.
Hänsynslösa, fanatiska och på någon nivå vansinniga, men fega är inte rätta ordet, och det är just det som ofta används. Det är ett slags förnedrande ord. Din motståndare är feg och mycket av de ord vi ska tala om här, är just sådana ord som används av motståndaren, av fienden. ‘Din fega jävel’. Det är en form av att säga: ‘Du spelar med ojusta medel’.

Det är alldeles klart detta terroristerna gör. Jag brukar säga att terroristerna bedriver ‘den svages krig’. De kämpar ur underläge. De har mycket gemensamt med gerillakämpar – med motståndsrörelser på skilda håll. De har inte samma militära resurser som dessa, vilka genom tiderna varit någon ockupationsarmé eller regim som haft mycket mer fasansfulla medel till sitt förfogande. Jag skrev boken år 1997 och upprinnelsen säger lite om, hur journalisten i mig beter sig i förhållande till detta fenomen.

1998 sprängdes en stor byggnad i Oklahoma City i USA med många dödade. Det var något hemskt som inträffat med en liten truck med sprängmedel, som hade parkerats i ett garage under en byggnad. I Oklahoma sa man som i filmen Casablanca: ‘Lets line up the usual suspects’, och de man tog in var alla araber i området. Det fanns ganska många vid universiteten i Oklahoma, eftersom detta var en oljestat, så många som läste geologi eller annat nyttigt kom från arabvärlden och kunde ta hem det i sin fortsatta karriär hemma i arabstaterna.

Detta vara alltså den första reaktionen. Ett stort sprängattentat – det måste ha utförts av muslimer eller araber eller av en fanatiker av något slag. Det var det också, men inte en arab utan en amerikan som hade deltagit i krig. I det amerikanska kriget i början av -90talet mot Saddam Hussein för att sedan återvända till USA, där han mer och mer drogs in i extremhögern. Den som anser att USA redan är ockuperat av ‘den sionistiska ockupationsregeringen’ och att FN har övertagit USA. Det hela var alltså en attack mot den federala regeringen, en högerattack. Det är oklart om man kan kalla den kristen, men den utfördes av en amerikan med ett lite skakigt förflutet.

Det var vad som hade hänt och då ringde Gomorron världen till mig och sa, att nu får de göra ett svep om det här och ta upp detta med terrorism. Då är det med journalister, att vi då går tillbaka till vad som redan skrivits i arkiven. ‘Ta fram klippen’, säger man. På engelska heter det att gå till ‘the morgue’, alltså till bårhuset, alltså till det ställe där de gamla klippen finns.

Sveriges Radio är en guldgruva vid arbetet med ljud, så jag satte mig att gräva i arkiven om terrorism och har alltsedan 70-talet följt detta med flygplanskapningar över Mellanöstern, då den palestinska rörelsen för att bli placerad på kartan började kapa flygplan och utföra en slags utpressningstaktik. Då hittade jag en artikel om världens första brevbomb, som var uppfunnen av en svensk, en pionjär. En artikel i Sunday Times i London fanns också med i ett annat sammanhang om brevbomber. Anledningen till det var, att Israel hade börjat skicka brevbomber åt olika håll strax efter det andra världskriget, då det kom en del brevbomber till framstående engelska regeringsmedlemmar.

Det var ingen av dessa som blev dödade, men det var alldeles tydligt, att breven hade skickats av den judiska motståndsrörelsen, som då kämpade för att etablera en egen stat i Palestina. Jag läste den där artikeln och såg då ‘the Swedish engineer Martin Ekenberg’. Jag ringde nu till Börje Heed i Aftonbladet. ‘Är det verkligen Martin Ekenberg som hittat på det här?’ ‘Ja’, sa han,’han står i naturlig storlek på Polismuséet’. Och det gör han också. Historien är kort.

(Läs mer…)

Kommentering avstängd

13 augusti, 2008

NATO, Georgien och krigets verkliga bakgrund

Sparat under: EU, Fred, Kärnvapen, NATO, USA, nya — ingrid @ 15:15

Konflikten i Georgien

War in the Caucasus: Towards a Broader Russia-US Military Confrontation? Michel Chossudovsky 2008-08-10
Georgien är en fd sovjetisk delrepublik som ligger strategiskt till och styrs av en klassiskt USA-uppbackad president. Georgien agerar inte militärt utan samtycke från Washington. Det georgiska överhuvudet är ombud för USA och Georgien är de fakto ett USAprotektorat.

Vem står bakom denna militära dagordning? Vilka intressen ligger bakom? Vad är syftet med denna militära operation?

Det finns bevis för att USAs militär och NATO noggrant samordnat attackerna. Moskva har anklagat NATO för att uppmuntra Georgien. Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov underströk den destabiliserande effekten av den utländska militära hjälpen till Georgien.

”Detta bekräftar våra många varningar till det internationella samfundet att det är nödvändigt att vara uppmärksam på Georgiens enorma vapeninköp under en följd av år. Nu kan vi åse hur dessa vapen används i händerna på de georgisk säkerhetsstyrkorna tränade av utländska specialister.” (Russia Today, 9 aug 2008).

Moskvas sändebud i NATO, Dmitry Rogozin, skickade en officiell not till alla NATOs medlemsländer:

”Ryssland har redan inlett konsultationer med NATOs ambassadörer och samtal med NATOs militära representanter kommer att hållas imorgon”, sade Rogozin. ”Vi kommer att be dem iaktta försiktighet i sitt fortsatta stöd till Saakashvili. Detta är en oförblommerad aggression följd av ett masspropagandakrig”, sade han.

‘Moskva anklagar NATO för att ha uppmuntrat Georgien att anfalla Sydossetien’9 aug 2008 Russia Today

(Läs mer…)

Kommentering avstängd

Georgien – Gasledning och brutna internationella avtal

Sparat under: Mänskliga Rättigheter, NATO, USA, nya — ingrid @ 20:47

Dags att sätta sig in ordentligt i frågan. För snart kommer som en högoddsare även kravet upp i Sverige på ett svenskt NATO-medlemskap…

Tomislav Duliç i Aftonbladet 13 aug om en gasledning och brutna internationella avtal i Georgien

I samband med Sovjetunionens upplösning revolterade osseterna och tog med ryskt bistånd över kontrollen i Sydossetien. Sedan dess har man krävt att få internationellt erkännande. Kraven ökade i samband med förhandlingarna om Kosovos status, då USA och merparten av EU-länderna valde att erkänna Kosovo i strid med gällande FN-resolutioner och folkrättens principer om respekten för staters territoriella integritet.

Osseterna menade att erkännandet av Kosovo skapade ett prejudikat, som gav dem rätt till självständighet från Georgien. President Saakasjvili drog slutsatsen att förhandlingslösningar inte längre var möjliga, samtidigt som ryska närmanden till utbrytarrepubliken signalerade att tiden höll på att rinna ut. Han beslutade därför att med våld återta kontrollen över Sydossetien.

Georgiens initiala framgångar förvandlades till en mardröm när Ryssland visade sig vara kapabelt att intervenera och inom kort återtog kontrollen över Sydossetien. USA:s och EU:s reaktioner begränsades till välmenande uttalanden, som syftade till att skifta fokus från Georgiens attack till Rysslands ”oproportionerliga” motåtgärder. Om det nyligen inledda eldupphöret resulterar i ett fredsavtal har det dock visat sig att farhågorna om en fullskalig rysk invasion var överdrivna.

Georgiens problem har varit att man lierade sig med ett USA som är alltför uppbundet på annat håll för att slåss mot Ryssland i Kaukasus. Dessutom imponerar det inte när USA kritiserar Ryssland för brott mot Georgiens territoriella integritet bara några månader efter att ha erkänt den serbiska ”utbrytarprovinsen” Kosovo. George Bush, som under 2000-talet har brutit mot en rad internationella rättsregler och traktat, har svårt med trovärdigheten när han framställer sig själv som en förkämpe för småstaters territoriella integritet.

Samma sak gäller för övrigt Carl Bildt, som vid ett EU-möte den 14 december 2007 föreslog att EU-länderna skulle använda sig av delar av FN-resolution 1244 för att ”ge sken av att följa internationell rätt” när man erkände Kosovo (det faktum att Bildts initiativ inte hade förankrats i utrikesnämnden föranledde Bosse Ringholm att göra en KU-anmälan). Hur skall utrikesministern kunna kritisera Rysslands president Medvedev för att inte följa internationella avtal, när han själv medvetet bryter mot dem?

Man får emellertid inte stirra sig blind på vare sig folkrätt eller etnicitet när man söker efter förklaringar till kriserna i Kaukasus och på Balkan. Dessutom bör man inte ha några illusioner om aktörernas – och därmed menar jag Rysslands, USA:s och EU:s – ambitioner.

Ryssland utnyttjar Sydossetien och Abkhazien för att destabilisera Georgien. Syftet är att därigenom omöjliggöra Georgiens NATO-inträde och den planerade europeiska gasledningen Nabucco, som skall gå via Georgien, Turkiet och östra Balkan till Ungern. Moskva vill hellre att de europeiska gasbehoven täcks av den planerade ledningen ”Southstream”, som kommer att dras på Svarta Havets botten och därefter via Bulgarien och Serbien till Ungern. EU skulle därmed bli ännu mer beroende av Ryssland för sin energiförsörjning, särskilt som ökat ryskt inflytande i Georgien också skulle hota oljeledningen Baku-Tbilisi-Ceyhan.

Kaukasus och Balkan har mycket gemensamt i topografiskt, kulturellt och historiskt hänseende, förutom att de är viktiga transitzoner för Europas energiförsörjning. Att regionernas länder dras med en rad ofullbordade nationsbildningsprocesser har gjort dem sårbara för stormakterna, som på olika sätt försöker utöka sitt inflytande eller destabilisera de länder som uppfattas stå för nära motparten.

Georgiens prekära läge visar att det ligger i Sveriges och andra småstaters intresse att arbeta för ett starkt FN. När Sverige istället valde att medverka till en pågående urholkning av FN:s trovärdighet genom att erkänna Kosovo, innebar det att man också bidrog till att undergräva Georgiens stabilitet. I går var det Serbien som drabbades av USA:s och många EU-länders brist på respekt för internationella avtal.

Vi som varnade för spridningsrisken (SvD 080219; UNT 070822) kan bara konstatera att georgier och osseter fick betala priset snabbare än väntat. Vem drabbas imorgon? Moldavien, Ukraina, Lettland, eller kanske Spanien?

Tomislav Duliç Forskare vid Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord, Uppsala universitet

Kommentering avstängd

16 augusti, 2008

FRAdebatten närmar sig pudelns kärna – Agrell på GP Debatt

Sparat under: Mänskliga Rättigheter, Sverige, nya — ingrid @ 3:00

Avlyssningen har tappat sin hemliga karaktär

GP Debatt 2008-08-13

Mängder av personer och institutioner har varit ”avlyssnade” i decennier i den meningen att trafiken gått över legalt och tekniskt åtkomliga satellit- och radiolänksystem. FRA-debatten har gjort signalspaningens potential, dess möjligheter och skrämmande risker, allmänt känd, skriver Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys.

I mars 1957 avslöjade sovjetiska tidningar en rad besvärande uppgifter om svensk underrättelseverksamhet riktad mot Sovjetunionen. Det handlade om agenter som sänts till Baltikum och bland de uppgifter som publicerades på sovjetiskt håll fanns namn, adresser och telefonnummer till en svensk underrättelsetjänst som uppgavs bedriva sin verksamhet i samarbete med västmakterna.

Officiellt förnekade Sverige all kännedom om saken. Inofficiellt bedrevs ett skadebegränsningsarbete för att rädda den hemliga underrättelseorganisationen ”T-kontoret” från ytterligare avslöjanden. Den viktigaste fronten handlade om media och här fick motåtgärderna snabbt effekt. Några tidningar hade börjat nysta i de sovjetiska uppgifterna, men slutade sedan som efter ett hemligt tecken. Den osynliga hand som gett detta tillhörde en överstelöjtnant från försvarsstaben som skickats ut för att tala chefredaktörerna tillrätta.

(Läs mer…)

Kommentering avstängd

17 augusti, 2008

Seger utan vinst – Per Garhton om Georgien och det ryska imperiets vägval

Sparat under: EU, Fred, Mänskliga Rättigheter, NATO, USA, nya — ingrid @ 0:23

Aftonbladet 16 aug 2008

Att Ryssland haft svårt att acceptera förlusten av Georgien är förståeligt. Av alla regioner under rysk och sovjetisk överhöghet har Georgien intagit en särställning. Otaliga ryska författare, med 1800-talets Lermontov i spetsen, har förkunnat sin kärlek till landet.

Bland ledande politiker var inte bara sovjetiska förtryckare, som Stalin och Beria, georgier utan också många av glasnostens ledare, till exempel Edvard Shevarnadze. Hundratusentals georgier bor och arbetar i Ryssland.

Under mina många besök landet, inte minst som EU-parlamentets föredragande om Sydkaukasus, har jag kunnat konstatera att någon beröringsångest inför rysk kultur och ryskt språk inte kan spåras bland mina georgiska vänner. De sjunger frihetssånger, läser böcker och ser filmer på ryska.

Naturligtvis var georgierna redan före de senaste stridigheterna förbannade på de ryska trakasserierna – visumkravet, bojkotten mot georgiskt vin och mineralvatten, avbrotten i ryska energileveranser och stödet till utbrytarprovinserna Abkhazien och Sydossetien.

Visst kan man förstå att Moskvaregimen ogillar Georgiens flirt med NATO och anar dolska USA-konspirationer bakom Rosenrevolutionen 2005. När det gamla kommunistorganet Pravda i måndags hävdade att det i själva verket var en ”amerikansk armé” och inte en georgisk som besegrades av ryska trupper i Sydossetien var det inte helt fel.

Också västliga medier, till exempel Sunday Times har bekräftat amerikansk militär medverkan på georgisk sida. Var Ryssland alltså ”tvingat” att gripa till vapen? Nej, menar Juliana Latinina i Novaja Gazeta, den mördade Anna Politkovskajas tidning. Till skillnad från Sovjetunionen lyckades de romerska och brittiska imperierna efter sina sammanbrott behålla rollen som kulturcentra för sina före detta kolonier. Efter Sovjetdiktaturens sammanbrott hade Pusjkins och Dostojevskijs Ryssland en chans att bli ett civilisationscentrum för sina grannländer, menar Latinina.

Dessvärre har Ryssland i stället valt en väg som riskerar att bli en likadan pyrrhusseger som invasionen av Afghanistan 1979. Och ändå har det funnits tecken på att vägvalet hade kunnat bli ett annat. Efter parlamentsvalet i maj var oppositionens besvikelse över Västs ensidiga stöd till den allt mer auktoritära Saakashvili-regimen så stark att statsvetaren Soso Tsikarishvili i samtal med mig spekulerade om att det skulle kunna få alltfler georgier att söka stöd hos Ryssland, förutsatt rysk acceptans av reell georgisk suveränitet.

Rysslands sätt att hantera sin besvikelse över förlusten av Georgien och andra delar av det före detta sovjetväldet handlar inte bara om ifall Georgien, Ukraina och andra före detta sovjetrepubliker skall klara sig undan det ryska imperiets kontroll, utan om ifall hela världen skall ha en chans att befrias från USA:s världsherravälde.

Ett demokratiskt Ryssland som lockar sina grannar med morötter i stället för att försöka piska dem till lydnad vore en mäktig motvikt mot USA-imperiet. I mitten av förra veckan försökte den ryskspråkiga georgiska tidningen Svobodnaya Gruzia tolka ett uttalande av president Medvedev som en signal om en ny rysk utrikespolitik, annorlunda än Putins.

Frågan är: Var bombningarna av georgiska städer Putins sista maktdemonstration eller Medvedevs första snedsteg?

Kommentering avstängd

Äldre inlägg »