av M K Bhadrakumar
30/07/08 Asia Times
Utifrån förra helgens uppgifter från Turkmenistan och Ryssland är det uppenbart att det stora spelet om den kaspiska oljan tagit sig en dramatisk vändning..något liknande har aldrig hänt tidigare inom energisäkerhetens geopolitik.
USA har lidit ett enormt nederlag i kapplöpningen om den Kaspiska gasen. Frågan idag gäller därför, hur länge till ska Washington ha råd att hålla Iran utanför energimarknaden?
I grunden innebär dessa båda överenskommelser en försäkran om Rysslands fortsatta kontroll över den turkmenska gasexporten. Nya principer för prissättning startar nästa år. Ryssland lovar betala ett grundpris till Turkmenistan för dess gas, ett pris som då utgör en mix av det genomsnittspris som gäller inom Europa och Ukraina.
I realiteten är detta jämförbart med dagens prissättning på 140 dollar per tusen kubikmeter turkmensk gas, vilket utgår från ett genomsnittspris. Från 2009 och framåt får under detta nya avtal Ryssland betala 225 – 295 dollar. Det innebär ett årligt pålägg på något mellan 9,4 och 12,4 miljarder dollar.
Men övergången till marknadsprissättning äger rum inom ramen för ett långtidskontrakt fram till år 2028. Det andra avtalet stipulerar att Gazproom får stå för finansieringen av turkmenska transportanläggningar och utveckling av gasfält. Experter har beräknat att Gazprom kommer att finansiera de turkmenska projekten i storleksordningen fyra till sex miljarder dollar.
Gazpromchefen Alexei Miller sa: ‘Vi har nått en överenskommelse om finansieringen av uppbygget av den stora gaspipeline från östra delen av landet, vilket handlar om att utveckla gasfälten och öka kapaciteten inom den turkmenska delen av den kaspiska pipelinen. Den skall då klara 30 miljarder kubikmeter gas. Intressant nog kommer Gazprom att erbjuda en finansiering på 0% kredit från de lokala projekten.
Nettovinsten för Turkmenistan uppskattas till 240 – 480 miljoner dollar. Det visar sig nu att Gazprom, som tidigare under åtta år styrts av den ryska presidenten Medvevev, har tagit ett kraftfullt initiativ. Detta skulle inte ha kunnat ske utan ett beslut inifrån Kremls högsta ledning.
I realiteten har Medvedev rest till den turkmenska huvudstaden Ashgabat i juli på vägen till 8-gruppens möte i Japan. Märkligt nog kan den överenskommelse som slöts i turkmenska Ashgabat knappast ge Gazprom någon vinst utifrån försäljningen av turkmenisk gas. Troligen får nu Gazprom göra ett liknande avtal med Kazakstan och Uzbekistan, de två andra stora gasproducerande staterna i Centralasien. Med andra ord, motivet för Gazprom kan knappast vare ren affärsmässighet. Kreml har nämligen en grand strategi.
Av en ren händelse eller kanske inte, reste den vice premiärministern Igor Sechin till Peking under veckoslutet för att till sin kinesiska motpart presentera ett energiinitiativ – en sk mekanism för energiförhandlingar..där den första rundan inom denna ram ägde rum i Peking.
Det har funnits en oförklarlig mörkläggning i media om händelsen men Peking beslutade till sist att bryta tystnaden.
Regeringsorganet China Daily medgav på måndagen att ‘både Kina och Ryssland hållit tyst om detaljerna i sin gemensamma överenskommelse i denna första förhandlingsrunda. Utan att gå in på detaljer tycks överläggningarna vara en god början. Det ser ut som om en förändring av den ryska oljeexportpolitiken är på gång. Ryssland kan vända blickarna från västländerna till den asiatiska Pacific-regionen.
Detta energisamarbete är av stor betydelse i de kinesisk-ryska relationerna. Den politiska och geografiska slutenheten hos de båda länderna kan ge deras energisamarbete ett säkert skydd och göra det hela till en vinn-vinn överenskommelse. De kinesisk-ryska relationerna befinner sig nu i sina bästa stunder. De båda länderna har tagit itu med sina gränstvister, hållit gemensamma militärövningar och glatt sig åt sin snabbt ökande bilaterala handel.
Det är inte klart huruvida Gazproms överenskommelser i Turkmenistan och samtalen i Peking har ett samband. Troligtvis överlappar de varandra så tillvida att Kina undertecknat en långfristig överenskommelse med Turkmenistan där den senare skall förse Kina med 30 miljarder kubikmeter gas årligen under 30 år med start år 2009. Bygget av denna gaspipeline från Turkmenistan till Xinjangs autonoma region i Kina har redan startat.
Kina har godkänt ett pris på den turkmenska gasen på 195 dollar per tusen kubikmeter. Nu gör detta turkmenska avtal att Gazprom kan driva förhandlingar om all turkmensk gasexport inklusive den till Kina.
Ryssland och Kina har en stark agenda att diskutera. Då det gäller deras energiöverens-kommelser sträcker sig dessa vida utöver frågan om priset för dess gasleveranser. Det räcker att påpeka att Gazproms nya ställning som enda köpare av den turkmenska gasen bidrar till att stärka de ryska korten vid prissättningen på gas (och olja) på världsmarknaden och den påverkan det utövar på Kina. Moskva borde alltså vara angelägen att visa att de ryska och kinesiska intressena i Centralasien harmoniseras.
Dessutom har Ryssland förnyat sitt intresse för tanken på en gaskartell. Medvevev refererade till denna idé vid Venezuelas president Hugo Chavez besök i Moskva i förra veckan. Den ryska tidningen Neza Visimaya Gazeta rapporterade att ‘Moskva finner tanken på koordinering av gasproduktionen och gasexportörernas prispolitik alltför frestande för att kunna läggas åt sidan’.
‘The daily’ citerade Miller då han säger ‘Detta forum för gasexpotörer kommer att bidra till den globala balansen på gasmarknaden. Den svarar på frågorna när, var och hur mycket gas som skall produceras’. Ryssland var ända till tämligen nyligen känslig inför den opposition från EUs sida som fanns inför tanken på en gaskartell (Washington har redan klart deklarerat och varnat för att man kommer att lagstifta mot de stater som ställer sig bakom en dylik gaskartell.)
Men de höga gaspriserna har försvagat EUs förhandlingsposition. Överenskommelsen med Turkmenistan konsoliderar ytterligare Rysslands kontroll över den Centralasiatiska gasexporten.
Gazprom erbjöd nyligen Azerbaijan vid Svarta Havet att köpa dess gas till europeiska priser (Medvevev besökte Baku den 3-4 juli). Baku kommer i sin tur med stort intresse att studera de överenskommelser som just signeras i Turkmenistan.
De allmänna följderna av dessa ryska drag är mycket allvarliga för USAs och EUs kampanj att sätta igång Nabaccus gas-pipelineprojekt. Nabucco skulle då sträcka sig från Turkiet till Österrike via Bulgarien, Rumänien och Ungern, dit man hoppats på att leverera turkmenisk gas genom att förbinda Turkmenistan och Azerbaijan via en pipeline från Kaspiska havet kopplad till det oljeledningsnätverk som går från Kaukasus till Turkiet och redan finns vid namnet Baku-Tiblisi-Ceyhan pipeline.
Med sin koppling till den turkmenska gasen är Nabuccos överlevnad tveksam. Och utan Nabucco är hela USAs strategi för en minskning av det europeiska beroendet av ryska energileveranser en ohållbar idé. Därför befinner sig Washington ansikte mot ansikte med ‘Hobsons choice’. Den ryska överenskommelsen i Turkmenistan betyder därmed för USA att realiseringen av Nabucco-oljeledningen befinner sig i ett kritiskt beroende av att få leveranser från Mellanöstern – och då särskilt Iran!
Turkiet driver på tanken att Iran skall leverera gas till Europa och har nu erbjudit sig att medla under detta dödläge i förhandlingarna. Energins geopolik leder alltså fram till märkliga konstellationer. Ryssland kommer nu oroligt att betrakta denna turk-iransk-amerikanska tango.
En överenskommelse med USA utifrån gaspris, gasproduktion och en uppdelning av marknaden är idag livsviktig för Rysslands övergripande exportstrategi. Men Teheran visualiserar denna Nabuccopipeline som sitt inträdeskort för att integrera sig med Europa. Då är den ryska kontrollen över turkmenisk gas inte i Irans smak.
Iran har istället ivrigt pushat för idén om att föra över den turkmenska gasen till världsmarknaden via iranskt territorium. Allt detta måste leda till en stor frustration i Washington.
Summa sumarum har Ryssland kraftigt förstärkt sin ställning som den största gasleverantören till Europa. Man äger inte bara kontrollen över den Centralasiatiska gasexporten utan har också försäkrat sig om att regionensa gas passerar genom Ryssland och inte genom den alternativa transkaspiska pipeline som USA och EU hållit fram.
En stunds eftertanke har infunnit sig. Eran av billig gas är över. Andra gasexportörer kommer att utgå från priset på den turkmenska gasen. De europeiska bolagen är inte i stånd att matcha Gazproms muskler. Azerbaijan blir ett testfall.
Återigen står Ryssland i en ledande position vad gäller påverkan på världsmarknadspriset på gas. En gaskartell håller helt säkert på att bildas.
De geopolitiska följderna är klart betydande för USA. Vad mera är, sprider nu ryska olje-och gasföretag sina vingar över Latinamerika, som tidigare varit USAs traditionella bakgård. Under Chavez besök till USA den 22 juli tecknade tre ryska energibolag, Gazprom, Lukoil och TNK-BP överenskommelser med det statsägda oljebolaget PDVSA i Venezuela.
Dessa kommer att ersätta de amerikanska oljejättarna Exxon Mobil och Conoco Phillips i Venezuela. Under ceremonin då kontrakten skulle undertecknas sa Medveded. ”Vi har inte bara tecknat dessa överenskommelser utan också beslutat bevaka deras genomförande”. Chavez svarade: ”Jag ser fram emot att träffa er alla i Venezuela”.
övers: Ingrid Ternert








