Björn Kumm på seminariet Terrorism, ett globalt hot? 29 mars
arr: IKFF, Fredskoal
Kumm är journalist och författare till ‘Terrorismens historia’
Det är snart 40 år sedan jag börjat syssla med terrorism. Därmed känner jag mig numera äldst i många sammanhang. Jag har också skrivit en bok om terrorismens historia för den har funnits längre än som idag.
Kanske man i Göteborg fick fel för sig då Göteborgskravallerna tilldrog sig året innan den 11 september. Men domarna föll året därpå, så jag anar att det rättsvårdande etablissimanget i Göteborg hade tagit ett stort intryck av den stämning som fanns i hela den civiliserade världen efter det som hände den 11september året därpå, då domarna föll. Då onda män borta från bergshålor i Afghanistan hade hotat oss. Att vid den 11 september säga att terrorismen hade en historia, det var lite äventyrligt. För det kunde innebära att någon bar ansvaret för de förfärliga händelser som inträffade den dagen. Och att det inte bara var en blixt från en klar himmel, utan att det fanns någon bakom.
En amerikansk kulturpersonlighet- romanförfattare, litteraturkritiker och konstkännare- blev väldigt snabbt oerhört impopulär, därför att han hade dristat sig att säga att det kanske fanns ett ansvar också hos USA, hos den amerikanska regeringen, och att man inte nödvändigtvis kunde kalla dessa flygplanskapare som dammade in i skyskraporna i New York för fega. Att feg inte är rätt uttryck, eftersom det faktiskt fordras ett visst mod för att göra en sådan här kapning eller att över huvud taget ge sig in i sådant sammanhang, och veta att man är på väg till sin egen död.
Feg kan man inte kalla Muhammed Atta och hans 18 kamrater som satte sig i de där planen. Man kan möjligen kalla dem en hel del annat men inte feg.
Hänsynslösa, fanatiska och på någon nivå vansinniga, men fega är inte rätta ordet, och det är just det som ofta används. Det är ett slags förnedrande ord. Din motståndare är feg och mycket av de ord vi ska tala om här, är just sådana ord som används av motståndaren, av fienden. ‘Din fega jävel’. Det är en form av att säga: ‘Du spelar med ojusta medel’.
Det är alldeles klart detta terroristerna gör. Jag brukar säga att terroristerna bedriver ‘den svages krig’. De kämpar ur underläge. De har mycket gemensamt med gerillakämpar – med motståndsrörelser på skilda håll. De har inte samma militära resurser som dessa, vilka genom tiderna varit någon ockupationsarmé eller regim som haft mycket mer fasansfulla medel till sitt förfogande. Jag skrev boken år 1997 och upprinnelsen säger lite om, hur journalisten i mig beter sig i förhållande till detta fenomen.
1998 sprängdes en stor byggnad i Oklahoma City i USA med många dödade. Det var något hemskt som inträffat med en liten truck med sprängmedel, som hade parkerats i ett garage under en byggnad. I Oklahoma sa man som i filmen Casablanca: ‘Lets line up the usual suspects’, och de man tog in var alla araber i området. Det fanns ganska många vid universiteten i Oklahoma, eftersom detta var en oljestat, så många som läste geologi eller annat nyttigt kom från arabvärlden och kunde ta hem det i sin fortsatta karriär hemma i arabstaterna.
Detta vara alltså den första reaktionen. Ett stort sprängattentat – det måste ha utförts av muslimer eller araber eller av en fanatiker av något slag. Det var det också, men inte en arab utan en amerikan som hade deltagit i krig. I det amerikanska kriget i början av -90talet mot Saddam Hussein för att sedan återvända till USA, där han mer och mer drogs in i extremhögern. Den som anser att USA redan är ockuperat av ‘den sionistiska ockupationsregeringen’ och att FN har övertagit USA. Det hela var alltså en attack mot den federala regeringen, en högerattack. Det är oklart om man kan kalla den kristen, men den utfördes av en amerikan med ett lite skakigt förflutet.
Det var vad som hade hänt och då ringde Gomorron världen till mig och sa, att nu får de göra ett svep om det här och ta upp detta med terrorism. Då är det med journalister, att vi då går tillbaka till vad som redan skrivits i arkiven. ‘Ta fram klippen’, säger man. På engelska heter det att gå till ‘the morgue’, alltså till bårhuset, alltså till det ställe där de gamla klippen finns.
Sveriges Radio är en guldgruva vid arbetet med ljud, så jag satte mig att gräva i arkiven om terrorism och har alltsedan 70-talet följt detta med flygplanskapningar över Mellanöstern, då den palestinska rörelsen för att bli placerad på kartan började kapa flygplan och utföra en slags utpressningstaktik. Då hittade jag en artikel om världens första brevbomb, som var uppfunnen av en svensk, en pionjär. En artikel i Sunday Times i London fanns också med i ett annat sammanhang om brevbomber. Anledningen till det var, att Israel hade börjat skicka brevbomber åt olika håll strax efter det andra världskriget, då det kom en del brevbomber till framstående engelska regeringsmedlemmar.
Det var ingen av dessa som blev dödade, men det var alldeles tydligt, att breven hade skickats av den judiska motståndsrörelsen, som då kämpade för att etablera en egen stat i Palestina. Jag läste den där artikeln och såg då ‘the Swedish engineer Martin Ekenberg’. Jag ringde nu till Börje Heed i Aftonbladet. ‘Är det verkligen Martin Ekenberg som hittat på det här?’ ‘Ja’, sa han,’han står i naturlig storlek på Polismuséet’. Och det gör han också. Historien är kort.
Det började alltså med olika attentat, brevbomber som 1904 skickats i små paket till olika personer i Stockholm. Ganska oförklarligt hade man inga spår att gå efter. Men ett spår ledde ändå till den semitiska föreningen Carolina i Berlin, men ingen förstod riktigt vad detta var. Så fram till 1909 var det okänt varifrån de kom. Ingen dödades, men olika skador uppstod, både hos adressaterna och olika brevbärare i Stockholm.
Det var våldsamma attentat och väldigt snillrika brev som skickats. År 1909 kom återigen en sådan svärm av brev och samtidigt stod det i de stora tidningarna i Stockholm konstiga protokoll från något som kallade sig ‘Socialdemokraternas Domstol’, dit man kunde gå för att ange någon alldeles särskilt otäck representant för kapitalistklassen och företagarna. Då kunde man gå till de där fackföreningsmötena och berätta om det och någon från dessa möten skulle se till att dessa näptes och fick sitt straff.
Breven var handskrivna och så småningom blev de igenkända av någon som sa att ‘de där breven är från den där galne Martin Ekenberg som är en ingenjör, som haft mängder av vansinniga men kanske bra projekt. De hade kanske alltid blivit lite misskända och han befinner sig nu i London. Och där fanns han. På något sätt hade han startat en egen vendetta mot affärsmän, kollegor, sådana som inte riktigt tänt på någon av hans idéer. Han var förmodligen pionjär på många sätt. Han ville t.ex göra drivmedel av sillolja och hade planer på torvbrytning och lyckades lura bl.a Olof Lagercranz pappa att bryta torv. Han var säkert en allmänt genial person men bitter, så till slut börjar han skicka de där bomberna.
Slutligen fick han ändå igenom sin stora uppfinning, och det var faktiskt brevbomben, som vi också har. Vi har både dynamiten och Nobels Fredspris och allt sådant, och så har vi brevbomben, där själva distributionsmetoden förfinats av Martin Ekenberg. Han arresterades till sist i London och begick självmord. Det blev aldrig någon rättegång, men han finns alltså med i historien över terrorister genom tiderna.
För att fortsätta berätta hur min bok kom till, så gjorde jag dels 10 min för Gomorron världen och nämnde då Martin Ekenberg. Så tyckte jag det skulle kunna vara en bra julläsning för den syndikalistiska tidningen Arbetaren och de tyckte också att det var väldigt spännande. Så ringde de tillbaka och sa: ‘Du, det här är väldigt bra, men det är inte du som skall skriva den, utan det är Annika Hammar, för hennes farfars far var var en av dem som fick ett sådant där paket. Och hans tumme har funnits på Polismuse’et, för den blev han av med.
Då skrev jag också till en tidning som hette ‘Populär historia’ i Lund och de blev också väldigt intresserade och sa: ‘Du måste kunna gå ännu längre tillbaka i historien’. Jag hade nämnt allt det här som hade hänt under 1900-talet, Badr Meinhof och nordirländska IRA. För då det gäller Nordirland försummar man ofta att påpeka att det även fanns protestantiska terrorister. Så var det detta med Martin Ekenberg.
Många tyckte han inte var någon riktig terrorist, för han hade ju inte någon politisk organisation bakom sig. Han var på något sätt sin egen. Det han gjorde var att utnyttja den skräck, den terror som människor faktiskt levde med under förra sekelskiftet. Det var sena 1800talet och i början av 1900-talet med många president-och kungamord. Särskilt i Ryssland fanns det många unga människor som stolt kallade sig terrorister och nästan hänfört gick i döden. För dessa bomber de hade hade kunde nästan smälla i förväg, vilket de var väl medvetna om men ville ände satsa helt och fullt.’Vi är terrorister’, sa de.
Det har skrivits om mycket sådant, något som Joseph Conrad i London gjort. Det var antagligen så att många på något sätt utnyttjade tidsandan till att vara privatterorist, då man nu uppfunnit detta medel. Populär Historias redaktör tyckte nu: ‘Gå ännu längre, ta med de gamla zeloterna’. Det var för 2000 år sedan och då var vi tillbaka igen i gamla Palestina och med judisk terrorism riktad mot den romerska ockupationsmakten. Mot kollaboratörer- medlöpare- greker, judar, romare och andra ockupationsmakter. Där zelokerna, dvs ‘ivrarna’, på sitt sätt utgjorde de första självmordsbombarna.
Inte så att de sprängde, men de bar ofta kniv och gick in i folksamlingar och högg ner romerska förtryckare och kollaboratörer. De är alltså tidiga terrorister. Det talas också om Assazinerna som utgjorde en sekt i Mellanöstern på 10-1100talet. Och så här fortsätter det. Men det kommer igång först på allvar på 1800-talet och riktigt mycket på 1900-talet. Terrorismen har alltså en historia.
Därur kom min bok 1997 och den fanns snart på många tidningsredaktioner. Så vips hade jag blivit terrorismexpert. Så där går det till. Skriv en bok. Som Andy Warhol sagt, till slut får alla människor 15 min av världsberömmelse. Och det kan man ju säga att jag har fått. Det finns fler sk terrorismexperter här idag. Till exempel hör vi ofta talas om Magnus Ranstorp och Magnus Norell. Så fort det har smällt någonstans blir dessa uppringda av media jorden runt och är någon slags rådgivare överallt.
Jag är, kan man säga, inte på riktigt samma linje som Magnus Ranstorp, för jag tycker att själva begreppet terrorism är så fruktansvärt luddigt. Fast en definition är ju inte särskilt lätt. Kofi Annan har sagt att ‘min terrorist kan vara din frihetskämpe’, och det är bokstavligen sant. Vi har ett känt offer för terror, också det en svensk, nämligen ett mordoffer. Jag tänker då på Folke Bernadotte 1948 i Jerusalem, nedskjuten av en judisk terroristorganisation, som såg honom som en stor fara för den nyetablerade staten Israel.
Dessa var väl terrorister? Jodå. Men de blev så småningom statsmän och premiärministrar och ledande personer i staten Israel. En av de värsta var Menachem Begin. Han vann t.o.m så småningom Nobels Fredspris. Inte just för det han gjorde för att etablera staten Israel. Han såg bl.a till att spränga hotell King David i Jerusalem, där den brittiska protektoratförvaltningen satt. Han ledde en vad man lugnt kan kalla terroristorganisation. De som mördade Folke Bernadotte var några som kallades Sternligan. Och den som inte höll i revolvern men i varje fall var med och planerade och stolt åtog sig ansvaret för dådet hette Jizak Shamir. Han blev så småningom både utrikesminister och premiärminister i staten Israel.
Och i detta sammanhang kan man berätta en anekdot. FNs biträdande generalsekreterare sir John Farquhart, som hade samarbetat med både Folke Bernadotte och Dag Hammarsköld och andra, skulle göra sitt första besök i Israel många år efter dessa tragiska händelser i Jerusalem. Och då skulle han möta utrikesminister Jizak Shamir. Det här tyckte FNs biträdande generalsekreterare var lite pinsamt. För han insåg att han inte kunde undvika detta känsliga ämne utan ville få hjälp av dessa unga diplomater och ta med det på resan. Och han tyckte att nej, det här kan man ju omöjligen ta upp.
Så kom då utrikesministern, och han är oerhört entusiastisk. Han pumpar generalsekreterarens hand och säger:’Very nice to meet you sir, I have never dealt with United Nation before’. Då säger sir Brian: ‘But you dealt with Count Bernadotte, didn’t you?’ Där har ‘deal with’ en dubbelmening. Alltså Isac Shamir säger: ‘Å vad trevligt att träffas. Jag har aldrig träffat någon från Förenta Nationerna förut.’ Då svarar sir Brian: ‘Men ni träffade ju greve Bernadotte.’
Detta med att vara frihetskämpe ena da’n i ett sammanhang och terrorist i ett annat. Andra terrorister kan återuppstå som män i staten. Det slutar inte med Jizak Shamir utan även en senare premiärminister som Ehud Barak, som var socialdemokratisk premiärminister i Israel under -90talet. Han var med i det israeliska angreppet på den palestinska rörelsen i Beirut och gjorde ett strandhugg där 1973 och gick in och mördade ett antal medlemmar ur PLO. Ehud Barak var med. Så vad ska vi göra med begreppet terrorism? Man kan ju t.ex gå till Nationalencyklopedin och fråga sig, vad det står där. Där står att terrorism är våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik, utan hänsyn till om oskyldiga drabbas.
Nej, därför att för dessa har man ett annat ord: colateral damage. Det betyder ungefär, skador som har uppstått oavsiktligt som en följd av bombning. Många sådana angrepp har funnits under senare tid mot terrorister. Där man går in med missiler eller drones, dvs en särskild sorts mindre obemannade flygplan som SAAB i Linköping håller på och experimentera fram, Där man från luften prickar in terrorister, så att man kan döda dessa uppifrån luften. Detta har skett på skilda platser. Men det betraktas tekniskt sett inte som terrorism, utan antiterrorism och skydd för oss mot terrorister. Därför att de regelrätta försvarsmakterna är med och utrotar terrorister åt oss, kan man väl säga. Om det i sammanhanget dödas civila, så är väl det också ‘collateral damage’.
Mycket av det som idag kallas ‘krig mot terrorismen’, skulle jag nog vilja betrakta som någonting helt annat, som statsterrorism. Det har jag skrivit ganska lite om i boken, för där handlar det mer om de små grupperna, de svaga som ur sitt underläge har försökt ge sig på övermakten. Somliga av dem är så små och obetydliga, att de inte ens finns; som t.ex staten Palestina. Svaret är dock att vi alla är med och bekostar detta, eftersom vi börjat skicka egna trupper till Afghanistan. Där bekämpar vi på något vis terrorismen för vårt eget skydd, skulle man kunna tänka sig.
Jag tror faktiskt att ju mer inblandade vi blir i det amerikanska kriget i Afghanistan, desto mer riskerar vi vår egen tillvaro här hemma. Därför tycker jag att själva rubriken på seminariet: ‘Terrorism ett globalt hot’ ger anledning till frågan: Ska det vara ett frågetecken eller ett utropstecken, eller vad ska det vara? Och vems terrorism är farligast för oss?
Det är alltså ett oerhört lösligt begrepp, ett skällsord som idag fått en egen betydelse. Hur kan man föra krig mot ett begrepp? Finns det egentligen några motståndare? Ja, det fanns det, direkt efter 9/11 därför att USA fick en fullmakt av FN att försvara sig. Efter fyra veckor hittade man ett konkret mål.
Man hittade ett land som varit värd för terrorister. Osama bin Laden och al Qaida hade fått operera ganska fritt i Afghanistan. alltså gick man in och störtade den afghanska regimen. Tanken var att man med det hade slagit till mot terrorismen på ett avgörande sätt. Det kriget har snart hållit på i sju års tid och det finns inga tecken där på att det avtar, utan snarare tvärtom. Och dessa man en gång störtat håller nu på att återta makten i olika områden.
Här utnyttjar man också begreppet ‘självförsvar’. USA fick alltså en möjlighet att försvara sig självt, eftersom man ansåg att ett krig hade inletts efter 9/11. Detta krig har hållit på sedan hösten 2001. Det är ett mycket intressant krig, för man har inte några riktiga krigsfångar längre. De är inga krigsfångar utan ‘fientliga kombattanter’, alltså olagliga krigare, som förpassats till olika fångläger runtom i världen att torteras utanför USA. USA har försvarat sig själv, vilket är en intressant fråga för folkrätten. Om man får gå till attack mot ett land och med det förhindra att det angriper en. Här är vi ute på ett verkligt folkrättsligt gungfly. Jag har heller inte definierat begreppet terrorism, för jag tror inte att det går.
Det finns en allmän tendens i världen idag att vi skall kämpa mot terrorismen. Just nu pågår ett krig i Somalia. Där har gränslandet Etiopien gått in med sin armé, alltså invaderat landet och kastat ut den lilla rörelse som för första gången sedan 2001 lyckats åstadkomma någon form av fred. Men de var ‘islamister’. De talade om Sharialagar och försökte i detta kaos att få en möjlighet att skapa någon form av lag. De sk islamistiska domstolarna i Somalia har nu återigen jagats på flykten av den etiopiska arme’n med somaliska soldater och hjälp från USA. Och, vilket man nog kan ana, hjälp också från den svenska säkerhetspolisen.
Då Somalia ockuperades i dec-jan 2006 flydde ett antal människor från huvudstaden Mogadishy till närmaste grannland Kongo. Det uppmuntrades de till av den svenska ambassaden. De fångades in vid gränsen till Kenya och sattes på ett flygplan till Addis Abeba, där de hamnade i ett miniGuantanamo i huvudstaden. Några av dem som var svenska medborgare fick man ut efter 2-3 månader.
Vid denna tidpunkt visste heller inte UD, eller sa sig inte UD veta, särskilt mycket. Men några som var säskilt välinformerade var det svenska SÄPO. För de hade också börjat fråga ut släktingar och vänner till dem som satt fängslade i detta slags Guantanamo i Etiopien. Det finns fortfarande kvar människor där. De hade inte haft turen att vara medborgare i något av de civiliserade länderna. Så de sitter kvar där än.
redigering: Ingrid Ternert
