| Sep ’08 |
| 2 |
| 18:00 |
Nu på tisdag 2/9 klockan 18 kommer vi att ha möte tillsammans med Palestine Now och Palestinska Rättvisecentret. (Palestinanätverket i Göteborg kallar vi oss). Mötet är i Rättvisecentrets lokaler på Hisingsgatan 28. Välkomna!
2 september, 2008
4 september, 2008
Politikerprotest mot svenska Afghanistanmilitären: Ingen skillnad längre mellan ISAFtrupp och USA
DNdebatt 4 sep 2008
Ta hem våra soldater från Afghanistan
Sverige måste överge sin Afghanistanpolitik med stridande soldater och övergå till rena fredsinsatser, skriver bland andra riksdagens tidigare talman Thage G Peterson, förra nedrustningsambassadören Maj Britt Theorin samt regissören och komikern Hans Alfredson.
Den 16 september öppnar riksmötet. Nu måste enligt vår uppfattning den svenska Afghanistanpolitiken föras högst upp på dagordningen. Riksdag och regering måste tänka om. Regeringen har aviserat en ny proposition om en förlängning av den svenska militära insatsen.
På en viktig punkt har de villkor riksdagen tidigare ställt för den svenska kontingenten upphört att gälla. Den internationella säkerhetsstyrkan Isaf, där Sverige ingår, har inte längre en tydlig skiljelinje mot de amerikanska trupperna i landet.
USA har överfört nära hälften av sina trupper till Isaf, och Isaf:s befälhavare, USA-generalen David McKiernan, väntas inom kort få ett samlat kommando över såväl USA:s som Isaf:s trupper. I realiteten försvinner därmed skiljelinjen mellan de olika operationerna.
I den proposition som riksdagen antog den 6 december 2005 hette det: ”En sådan princip är att den internationella säkerhetsstyrkan ISAF och koalitionen OEF även fortsättningsvis skall vara två distinkt skilda insatser som verkar under separata mandat och befälskedjor.”Om dessa operationer nu slås ihop under en befälskedja, vad gör Sveriges regering och riksdag då?
Ska Sverige vara trovärdigt måste riksdagen dra de ofrånkomliga slutsatserna av denna utveckling och hemkalla de svenska trupperna. Vad som från början presenterades som en fredsoperation håller på att bli ett fullskaligt krig med förödande verkningar för civilbefolkningen.
I höst är det sju år sedan USA inledde sin ”självförsvarsaktion” och invaderade Afghanistan. Sedan dess har kriget ständigt trappats upp i takt med att den utländska truppnärvaron ökat. I dag finns det 70.000 utländska soldater i landet, varav 36.000 är amerikanska.
Men freden har inte kommit närmare. Tvärtom. Våldet har ökat kraftigt i år. USA, Nato och de allierade inklusive Sverige har hamnat i en återvändsgränd. De måste nu göra ett val: fortsatt blodigt krig eller förhandlingar och civila insatser för fred.
Årets strider beskrivs som de värsta sedan USA-invasionen. Antalet väpnade incidenter har ökat med 50 procent sedan i fjol. USA: s och dess allierades bombningar har samtidigt fördubblats till nu 60 bombuppdrag om dagen.
Nato bombar urskillningslöst civila afghaners hus och hem och dödar i allt större utsträckning kvinnor och barn. Nu senast dödades ett hundratal civila, de flesta barn i en enda bombattack i västprovinsen Herat. Kriget innebär dödande och lemlästande och ett ofattbart lidande för Afghanistans folk. 2.500 afghaner omkom i krigshandlingar bara under första halvåret i år.
Antalet kidnappade och dödade civila hjälparbetare ökar. Dödstalen stiger i skrämmande takt.Sovjetunionen lyckades inte bättre än USA när man som mest hade 108.000 soldater i landet! Dessvärre finns det en påtaglig risk att USA kommer att gå Sovjets väg.
Pentagon har beslutat att skicka ytterligare 12.000 till 15.000 soldater till Afghanistan med början redan i år. Såväl den republikanske presidentkandidaten i USA-valet John McCain som den demokratiske kandidaten Barack Obama stöder tyvärr en utökning av den amerikanska krigsinsatsen i Afghani-stan. Detta innebär att Sverige 2009 kan bli indraget i något ännu värre än den konflikt vi har sett hittills.
Inför den risken måste Sverige ta sin Afghanistanpolitik med stridande soldater under allvarligt övervägande. Och övergå från krigsinsatser till rena fredsinsatser. Sverige kan inte stillatigande dras ännu längre in i kriget. Svensk trupp i Afghanistan står under Nato:s kommando. De svenska soldaterna bär Nato:s emblem och tvingas följa ”rules-of-engagement” som vore otänkbara under ett rent FN-uppdrag. Det finns inga garantier för att den omfattande signalspaning som Sverige tydligen bedriver där inte används i offensiva militära operationer.
Den svenska truppen riskerar varje dag att bli delaktig i krigshandlingar som utgör brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt lämnas hemma i Sverige falsk information om den svenska truppinsatsens civila betydelse. Sanningen är att den militära truppinsatsen tagit resurser från den civila hjälpinsatsen så att bara en svensk krona av tre går till det afghanerna behöver mest: skolor, sjukvård och civil infrastruktur.
Omvärlden måste på alla sätt bidra till att en fredsprocess kommer i gång. Precis som när den sovjetiska invasionen avvecklades måste USA, Nato och de allierade tvingas att föra FN-ledda samtal med alla parter i regionen, även talibanerna. Till skillnad från förra gången då FN mäklade fred får man inte genast överge afghanerna. Det brådskar. Kriget är på väg att eskalera. Sverige måste ta ett fredsinitiativ.
Ett sådant svenskt initiativ skulle vara en signal till de båda amerikanska presidentkandidaterna att inte räkna med att Sverige kommer att fortsätta med att leverera soldater och krigsmateriel till det orättfärdiga och utsiktslösa kriget i Afghanistan.
Hans Alfredson,författare,
Gösta Hultén, författare,
Stefan Lindgren, författare,
Eva Moberg, författare,
Maj Britt Theorin, tidigare
nedrustningsambassadör,
Thage G Peterson, tidigare riksdagens talman
Kommentering avstängd
6 september, 2008
Recension av Ahmed Rashids nya bok ‘Chronicle of errors..’
‘Chronicle of errors Descent Into Chaos’
av Ahmed Rashid
recension av Sreeram Chaulia (kort övers av Ingrid Ternert)
Alltmedan den afghanska säkerheten går in i fritt fall, besannas de värsta farhågorna. I samband med talibanerna och al Qaidas uppgång försvann allt hopp om en region fri från terrorism. Grannstaterna hemsöktes av våld och instabilitet, vilket i tider av global jihad också kommer att hota mer avlägsna stater.
Den kände journalisten Ahmed Rashids nya bok beskriver de enorma misstag som lett till denna tragedi. Han framhåller att Förenta Staterna förbisåg de möjligheter man hade, då det gällde att befästa Syd-och Centralasien, i och med att man började sina stora äventyrligheter i Irak år 2003.
Detta kom att övertyga den pakistanske presidenten Musharraf att Washington inte var seriös då det gällde hans egen region, att det alltså var ofarligt för honom att fortsätta sitt dolda stöd till talibanernas hemliga operationer.
President Bushs misslyckade försök i oktober 2001 att neutralisera Pakistan inbjöd till problem före under och efter invasionen av Afghanistan. Washingtons nykonservativa ville inte ha något regionalt ansvar efter det att man störtat talibanerna och lämnat över regionen till krigsherrar och drogbaroner.
Helt uppslukad av att störta den irakiska regimen återvände Bush tidigt år 2002 till Irak och lämnade med omedelbar verkan över den afghanska jakten på talibaner och al-Qaida. Bushregimen lät alltså två dödliga terroriströrelser slå tillbaka.
Den afghanska presidenten vars far mördats av ISI, Pakistans hemliga polis, trodde på krigsherrarna och försedde dem med vapen och pengar. När så ISI tagit över blev talibanerna istället ställföreträdare för al-Qaida. Karzai och andra nationalistiska afghaner var öppet kritiska mot president Clintons politik och ville sätta press på talibanernas huvudsponsorer, nämligen Pakistan och Saudiarabien.
USAanställda hade vid denna tid ett enkelspårigt intresse av att fånga in bin Laden och var därför döva för Karzais vädjanden om att störta talibanerna. I och med det kom Karzai att uppleva dödshot och avrättningsorder från den pakistanska ISIs sida.
Efter 9/11 skapade ISI tillräckligt med utrymme för att manövrera och komma undan kraven från USA. Mosharraf deltog inte i det krig jihadisternas bedrev mot Indien. Ett faktum som Rashid hänförde till ‘Den pakistanska arméns djupt rotade islamistiska orientering`.
Efter 9/11 försvarade Mosharraf själv starkt talibanernas omvärldssyn och hade inga betänkligheter mot att använda terrorister som utvidgning av den pakistanska utrikespolitiken gentemot Indien och Afghanistan. Vid flera tillfällen låtsades han inför amerikanerna att man riskerade skada de moderata talibaner som avvaktade med att växla sida; något som var en fint från Pakistans sida för att återfå sitt inflytande inom den afghanska politiken.
Rashid karakteriserar de pakistanska ISI-anställda som mer talibaner än talibanerna själva. Strax efter 9/11 i oktober 2001 hjälpte ISIs expertis och dess material talibanerna att förbereda sitt försvar. De pakistanska soldater och al Qaidaledare som blivit instängda i Kunduzprovinsen i norr transporterades av Pakistan med flyg till säkerhet i en flykt som senare kom att tjäna talibanernas återkomst. Som en äldre USA-diplomat sa: ‘Musharraf har lurat oss’.
För att förhindra eventuella indiska framgångar i Kabul hjälpte ISI de flyende, vars nära ‘kusiner’ bedrev jihad i Kashmir. Musharraf hävdade att han hade räddat Kashmirfrågan genom att samarbeta med USA, som en signal att inget skulle förändras i deras jihad mot Indien.
Under 2002 framförde han en pseudodistinktion mellan det ‘goda jihad’, som utkämpades i Kashmir och de ‘dåliga terrorister’, som i stort antal var araber. Washington var nu med på noterna genom sitt närsynta fokus på att gripa misstänkta inom al-Qaida.
Även då den islamska extremismen löpte amok i Pakistan beskriver Bush Musharraf som en ‘visionär och modig ledare’ och belönade honom med ett överlägset militärt och ekonomiskt stöd. Fram till år 2006 såg ISI till att USAs uppmärksamhet på den pakistanska Balochistanprovinsen i söder var minimal, så att talibanerna därifrån kunde koncentrera sig på en fullödig offensiv.
Al Qaida och talibanerna blomstrade i Pakistan. Bristen på internationell press gentemot landet gjorde att talibaniseringen där fortsatte bakom sken av ‘reformer’. Vid de sällsynta tillfällen då Washington levererade ett rent ultimatum till Musharraf rörande hans stöd till talibanerna, kunde Pakistan komma att ta upp jakten.
Washington hade blivit så beroende av Musharraf att man naivt stödde hans freduppgörelse med de pakistanska talibanerna mellan åren 2004-06, vilket försvagade den afghanska säkerheten. USAs politik av stöd till krigsherrar kom att hindra uppbygget av officiella institutioner i landet och försvagade därmed regeringen Karzai.
Med alla krigsherrar på lönelistan vägrade CIA att samarbeta utifrån FNs mål om avväpning av dessa. Till och med talibanerna återvände under 2003. Irakkriget gjorde Washington ovillig att skicka över fler trupper till Afghanistan.
Tyskland var ‘patetisk näst intill oandvändbar’ då det gällde att träna en ny afghansk polisstyrka för uppbygget av ett rättssystem. En betydande orsak till det misslyckade afghanska nationsbygget var den internationella oförmågan att minska odlingen av opium. I och med att Washington hävdade att ‘kriget mot terrorismen’ inte hade något med narkotikabekämpning att göra, kom CIA att bli vän med maffiavåldet.
Epidemin av droger utgjorde bränsle för kriminaliteten inom regeringen liksom de inre klanstriderna, vilka öppnade dörren för talibanerna som domare. Förändringen kom när USAs dåvarande försvarsminister Rumsfield argumenterade för att ‘förstörelse av opium var en oviktig social fråga som inte hörde hemma i terroristbekämpningen.’
Rumsfields andra kritiska misstag var, då han höll på att dra undan de amerikanska trupperna från södra Afghanistan åren 2005-2006, vilket skedde under talibanernas största offensiv. NATOs långsamma upprustning stärkte talibanernas moral och understödde ISIs uppfattning om att Väst inte kunde stanna särskilt länge i Afghanistan.
Utifrån rådet från den pakistanska militären kom talibanerna att exploatera det tidsgap och maktvacuum som uppkom i och med NATOs obeslutsamhet. Då kritiken från NATOs sida blev för stark om ISIs inverkan att förstärka motståndet, svarade Islamabad lugnt att man hade kommit att bli syndabock i ett krig som USA håller på att förlora.
USAs och Pakistans inblandning med dessa tyranniska regimer kom tillsammans att göra regionen till en smältdegel för fanatism och statlig repression. Alltmedan Pakistan blivit centrum för global terrorism, förmådde vare sig Afghanistan eller länderna i Centralasien att hålla en islamisk blow-back stången.
Bara en ny militär kultur och en reformering av underrättelsetjänsterna kunde rädda Pakistan från denna destruktiva spiral. En akademiker inom området kunde emellertid fråga sig varför Libanons ‘ceder-revolution’ gentemot de syriska diktaten inte kunde kopieras till Afghanistan, då det gällde att besegra Pakistans illegitima inblandning.
Rashid vill väl ifråga om Pakistans tvingande institutioner, men önskningarna är inte realistiska, vilket de senaste flip-flopparna visar med att få in ISI under civil kontroll. Rashid har rätt i att en omdaning av Pakistan utgör nyckeln till fred, vilket också är ett imperativ för att foga samman ett nationalistiskt medvetande inom dessa samhällen som lidit stort under Pakistans och ISIs expansionistiska agenda.
Kommentering avstängd
9 september, 2008
Georgienkrisen i ett helt annat ljus – av Jan Öberg TFF
Jan Öberg TFF
War in Georgia: It had to happen
..Det ballistiska missilförsvaret – inget defensivt system utan en del av USAs kärnvapendoktrin, till för att skydda det egna territoriet om USA attackerat någon annan med kärnvapen – detta utvecklas idag som om världen inte har förändrats ett enda dugg.
Ryssland anser detta vara en dålig idé, lika dålig som systemen skulle vara för amerikanarna, om Ryssland hade satt upp ett dylikt tvärsöver gränsen till Mexico.
Som en gest av disrespekt för demokrati, är uppgörelsen gjord med Polen, där 90% av befolkningen är emot missilskölden på sitt territorium. Rysk oro ignoreras och man hävdar istället att dessa inte förstår att missilskölden kan skydda oss alla mot- nåja, Iran och andra imaginära fiender till Väst.
USA och större EU-stater bestämmer att Kosovo skulle kunna bli en oberoende stat. Alla substantiella ryska argument för en förhandlad kompromiss och förutsägelser ignoreras, att ett bortdragande stimulerar samma överallt.
Ryssland betraktas alltmer som ett nytt stort hot mot vilken NATO måste sammangaddas – vars militärutgifter är ungefär 5% av NATOs, 7% av Förenta Staterna, och 13% av EUs. Var kommer då Georgien in i allt det här?
Redan år 1994 vid USAs kontor i Tblisi sa man till mig att det här landet var en central punkt i USAs strategi och intressesfär i regionen – och officiella personer där i landet berättade, att de bara väntade på att Georgien skulle väljas ut för att inrymma de stora olja-och gas oljeledningarna och då skulle Georgien bli ett land att räkna med i USAs strategi och intressesfär i denna region.
Pentagon i USA har genomfört ett antal omfattande träning-och-utrustningsprogram med USAs SpecialStyrkor och Marinkår så att Georgien genom NATO blev PFF medlem år 2004. Israels omfattande militära stöd till Georgien bortses mestadels ifrån i media, i och med att Georgiens försvarsminister, Davit Kezerashvili, är före detta israel.
Här är vad Institutet för Krig och Freds Rapportering, IWPR, slog fast 2007: Sent i juni ökade den Georgiska regeringen sin försvarsbudget på motsvarande 315 milj USA dollar med 260 milj dollar. Enligt Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut, SIPRI, har idag Georgien världens högsta tillväxt i militärutgifterna.
Några oberoende experter är bekymrade över att utgifterna inte fullt ut är redovisade, medan andra säger att det kunde underminera fredsprocessen med utbrytarregimerna Abkhazien och SydOssetien.
Georgiens militärbudget ökade 50 gånger över en period från år 2002 ($US 18 milj) till år 2008 ($US 900 milj ), uppgående till nära 9% av Georgiens GDP.
Georgien är den tredje största ockupationsmakten i Irak, finns också i Afghanistan och har varit i Kosovo. Georgien stöder empatiskt USAs krig mot terrorn. Det vore naivt att tro att Georgien inte fått grönt ljus ifrån USA att attackera Syd Ossetien.
Denna region är lika komplex som fd Jugoslavien: Historien, traumat, etniciteten, minoriteterna, ekonomin och den konstitutionella krisen och alla former av korruption och dubbelstandard i en enda blandning.
Framtiden är blek för oss alla–dvs tills någon börjar tänka istället för att bara reagera och rättfärdiga sitt eget deltagande i detta spel om militarism och maktpolitik. Så vi behövde radera ut denna kris? Vad behöver vi i så fall för att lyckas med det?
Ett, ta lite hänsyn till historien.
Två, ha lite empati med icke-amerikanska och icke-europeiska aktörer.
Tre, erkänn att västligt handlandet inte alltid är oskyldigt i sina konsekvenser.
Fyra, inse militarismens fullständiga kontraproduktivitet och dess psyko-politiska effekter, inklusive dess misskalkyleringen av makt, särskilt då man har vapen till hands.
Fem, se förhandling som vida överlägset hot och försök att skrämma till rädsla.
Ryssarna har nu sagt: Så här långt, men inte längre. Det borde vara klokt av Väst att lyssna till det varningstecknet. Det gynnar inte våra egna intressen att fortsätta nedvärdera och förödmjuka Ryssland. Att inte respektera dess historia, värdighet och resurser.
Och, förlåt men det underlättar om det västliga mainstreammedia kunde sluta upp
a) att tugga om Kalla Krigsbilderna av det rakt igenom aggressiva Ryssland och
b) att liksom Pravda sprida vad den Västliga militaristiska eliten säger.
Konsten att läsa och att ställa bra frågor borde återupprättas i internationell journalistik och utrikesrapportering. Genom intrigmakeriet deltar man annars i nästa vida större krig.
övers: Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
Den öronbedövande tystnaden om Iran – Geopolitisk Dagbok
Stratfor 7 sept 2008
USAs utrikesminister Condoleezza Rice sa under sitt besök i Libyen nyligen, att Iran och NordKorea borde ta efter Libyens exempel. Det hon menade var att liksom Libyen borde länderna komma fram till en uppgörelse med USA och överge de handlingsprogram som USA inte delar.
Detta tycks vara ett tämligen ointressant uttalande, förutom det faktum att man nämnde Iran. Vi har inte hört något från Bushadministrationen i frågan om Iran sedan före kriget i Georgien — trots att Statsdepartmentets talesmän i torsdags berättade, att det sista officiella uttalandet hade publicerats den 12e augusti genom USAs Centralbank.
Den konstanta spärrelden av kommentarer från Bushadministrationen om det iranska hotet har idag minskat dramatiskt. Då frågan kommer upp verkar det som man inom administrationen bara vill lämna ämnet. Tystnaden var naturligtvis enormt talande.
Före den 8 augusti låg USAs fokus på Iran. Washington varnade Iran om att deadline för svaret om en frysning av dess kärnenergiutveckling hade passerats, och Förenta Staterna var på väg att be sina samarbetspartner att också ta itu med Iran.
Alltså att förmå de permanenta medlemmarna av FNs Säkerhetsråd plus Tyskland att införa sanktioner. Uppenbarligen ingick Ryssland i denna grupp och lika uppenbart var man inte på humör att arbeta tillsammans med USA då det gällde att införa sanktioner. Ryssarna har sagt att de inte ser sanktioner i allmänhet som någon önskvärd strategi.
Med ryssarna ute ur leken, skulle sanktionerna i vilket fall som helst inte fungera. Det går inte att ha en fördämning som saknar en sektion. Detta gjorde frågan om förhandlingar och sanktionsstrategier kontroversiell.
Det som tycktes vara extraordinärt, är att Bushadministrationen inte har återvänt till diskussionerna om Iran, vilket antingen innebär en ny strategi eller nya hot. Administrationen har helt enkelt handlat som om någon större konfrontation med Iran inte varit på gång före det rysk-georgiska kriget.
Man har i realiteten agerat som om Iran inte är någon större fråga, vilket uppenbarligen den har varit och fortsätter att vara. Amerikansk media har inte varit särskilt pådrivande vad gäller att kräva Bushadministrationen på förklaring om den relativa tystnaden i frågan om Iran. Och administrationen har heller inte önskat ta upp den.
Frågan blir ännu mer intressant om man har i åtanke att en antiiransk grupp- Mujahideen- e-Khalq (MEK)- beordrats av den irakiska regeringen att lämna Irak, mitt i anklagelserna om att vara inblandad ihop med al Qaida. MEK kom alltså att bli en större fråga mellan Iran och Förenta Staterna.
Iraniernas position var att under den tid amerikanarna krävde av Iran att dra bort sitt stöd till Hezbollah i Libanon, har USA självt understött en anti-iransk terroristgrupp. Rapporten verkar vara sann, eftersom MEKs supportrar i USA nyss demonstrerat mot att organisationen har förvisats från Irak.
Det är inte troligt att irakerna ensamma beslutat vidta denna åtgärd; USA måste ha gett sitt stöd. Det är förståeligt om Washington inte vill ha sitt fingeravtryck med i allt detta, eftersom MEK länge varit en allierad, och att dess policyförändring skulle kunna göra övriga gamla allierade nervösa. Men ändå är det vad som sker. Vilket betyder att USA har gett efter för långvariga krav från den iranska sidan.
Det finns rykten som talar för att USA och Iran undertecknat ett dokument ifråga om MEK; men det borde då noteras att sådana rykten florerar varhelst en äldre högt uppsatt amerikan och iranier officiellt befinner sig några mil från varandra.
Med detta i bakhuvudet borde ändå tre saker noteras. För det första har Förenta Staterna för första gång på mycket länge tystnat då det gäller Iran.
För det andra såg USA till att förvisa eller förhindrade i vart fall inte förvisningen av MEK från Irak — vilket är en substantiell eftergift till Iran.
För det tredje, till skillnad från Syrien har Iran inte sänt sina ledare till Moskva sedan slutet av Georgienkriget och har förhållit sig ganska dämpade i den frågan.
Som sagt, vad som nu utgör ett geopolitiskt val för Förenta Staterna är uppgörelsen med Iran. Vi vet inte om detta existerar, men ett vet vi:Washingtons retorik om Iran har sedan kriget i Georgien tystnat och sedan dess också förblivit tyst. Och USA har denna vecka utverkat en större eftergift i sitt förhållande till Iran.
Media har förlorat sitt intresse för Iran, men det är ändå svårt att tro, att också Bush- administrationen gjort samma sak. Men retoriken har förändrats. Vi tror inte att Förenta Staterna är på väg att attackera Iran. Om amerikanarna planerat en sådan attack, vore det sista man skulle gjort att dra tillbaka MEK. Så något är ändå på gång.
övers: Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
11 september, 2008
Mysteriet 9/11 – Griffith
Jan Öberg vid fredsforskningsinstitutet TFF i Lund – Om den 11 september
11 September 2001 är för alla känt som en historisk ”vändpunkt”, som en ikon i vår tid. I dess kölvatten har vi åtminstone fått uppleva tre större krig där tusentals fler människor dödats, sårats eller torterats i en primitiv hämnd – Afghanistan, Irak och kriget mot terrorn.
Under de sista sju åren har vi också erfarit en våg av propaganda, brott mot de mänskliga rättigheterna, mot privatlivets fri-och rättigheter – övervakning – buggning -tortyr och allt detta vi har, som hotar vända Väst från demokratin och mot fascism.
Då rädslan medvetet planteras in i människor – kalla det rädslans politik – blir varje vansinnigt politiskt beslut till 90% accepterat i detta vilseförda samhälle..För finns det ett IQ så lågt, att det inte har förmåga att uppfinna ett hot mot ”vår” egen säkerhet?
Vad händer om nu 9/11 visar sig vara en bluff? Läs detta noggrannt, det är från en person som skrivit 7 böcker om 9/11 - Professor Emeritus David Ray Griffin
”Alla dessa belägg som lagdes fram om att Amerika blivit attackerad av muslimer under 9/11 har visat sig vara fabricerade, när de väl utsatts för noggrann undersökning. Om så verkligen ser ut att vara fallet, borde då inte konsekvenserna bli enorma? Uppenbarligen är det viktigt att vi nu upptäcker och dömer elfte septemperattackens sanna förövare.
De mest omedelbara följderna bör emellertid vara att förändra attityderna och den politik som är baserad på uppfattningen att Amerika blivit attackerat av muslimer den elfte september.
Citatet härstammar från en lång analys av Griffin i vilken han reser 16 essentiella frågor om 9/11 2001.
Hur många frågor, hur många avslöjanden måste till, innan den officiella 9/11 förklaringen kommer tumlande ner emot oss ungefär som World Trade Center? Det är frågan.
övers: Ingrid Ternert
Kommentering avstängd
Rawa, Afghanistan, Islam och Social Forum
Seminariet på ESF, Malmö, Möllevången fredag Café Möllan kl 18-21
For the other Voices in Middle East and sub-continent: A report on social movements in Iran, Afghanistan and Pakistan
The Middle East has become a battle-ground for reactionary forces. Aggressive capitalism, US imperialism and its allies confront fundamentalist religious states and political forces on this battle-field. Mainstream media are exclusively covering only their rivalry as the only reality of this region. But that is not the whole story. There are other voices in the region.
Talare är bl.a
Sahar Saba (Women´s movement in Afghanistan)
Farooq Sulehria (Social movements in Pakistan)
Intervju av Rasmus Fleischer i Arbetaren år 2001 med Mattias Gardell och andra som då på olika sätt hade mött islamisk fundamentalism. ”Islamismen är en folkhemsideologi”
Islamismen är ett samlingsbegrepp för rörelser som menar att islam inte bara är en religion utan även ger kompletta instruktioner för hur politik och ekonomi ska se ut.
Religionshistorikern Mattias Gardell ville understryka att islamismen inte är någon enhetlig rörelse. Till exempel har Iran varit nära att förklara krig mot talibanerna i Afghanistan.
- Islamismens kärna är en folkhemsideologi som går ut på att alla människor har rätt att leva ett bra liv. Människan anses vara född god och kompetent nog att fullfölja sin uppgift att bygga det perfekta samhället, säger Mattias Gardell.
- Att islam har gått från att vara världens mest framstående kultur till den fattigmans- religion som det är i dag, beror enligt islamisterna på ett frånfälle från den direkta kontakten mellan Gud och människa, som man menar fanns på Muhammeds tid.
Det betyder inte att man vill tillbaka till 700-talet, bara till de principer man anser fanns då. Att det står i Koranen att Muhammed borstade sina tänder med en träpinnne kan till exempel tolkas som att alla har rätt till folktandvård.
Mattias Gardell säger att aktivisterna i alla islamistiska grupper kommer från liknande bakgrund. De är unga, från lägre tjänstemannabakgrund och är den första generationen som läser på universitet, påfallande ofta naturvetenskapliga ämnen. När de flyttar från byn till storstaden äcklas de av materialismen, förfallet och fattigdomen.
Den stora islamistiska huvudfåran, med organisationer som muslimska brödraskapet, palestinska Hamas och FIS i Algeriet, kan på det strategiska planet att betraktas som en sorts muslimska socialdemokrater, enligt Mattias Gardell.
De är reformister och vill bygga sitt samhälle underifrån, genom ABF-liknande folkbildningsverksamhet. De vinner folkligt stöd genom att engagera sig i sådant som staten försummar – soppkök, gratis utbildning, sjukvård och daghem.
- De vill ta bort klassklyftorna, men behålla den privata äganderätten, precis som socialdemokraterna.
Revolutionära grupper som Hizbollah utgör en minoritet inom den islamistiska rörelsen, som dock har vunnit mark sedan den iranska revolutionen 1979. De vill erövra statsmakten för att förändra samhället ovanifrån, och påminner på så vis om leninister.
En tredje strömning utgör de islamistiska grupper som enligt Mattias Gardell företräder en fascistisk ideologi. Tawid, den islamiska idén om Guds enhet, tolkas av dessa även som en folkets enhet, vilket motiverar en korporativistisk samhällssyn. De talar, precis som många av västvärldens fascistgrupper, om en ”tredje väg” bortom kapitalism och kommunism. I detta läger befinner sig Usama bin Ladin.
- Jag har just läst igenom hans texter och tolkar honom som fascist. Däremot är det svårt att säga om Usamas islamism liknar talibanernas. Talibanerna i Afghanistan skiljer sig från övriga islamister på många sätt och Mattias Gardell är tveksam till om de över huvud taget kan räknas till rörelsen.
Deras förbud mot musik och extrema kvinnoförtryck anses av de flesta islamister vara omuslimskt. Många bedömare menar att de i grunden är en etnisk rörelse, eftersom så gott som alla talibaner tillhör pashtunerna, en av Afghanistans över 50 folkgrupper.
Talibanernas kvinnoförtryck härrör enligt vissa ur en hybrid av islamism och pashtunska stamlagar. Talibanrörelsen uppstod i en kaotisk situation 1994, och leds av krigsveteraner som med stöd av USA gjorde motstånd mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan under 1980-talet.
Många av talibanerna har utbildats vid religiösa skolor i norra Pakistan, berättade Jan-Erik Wänn, som lett Afghanistankommitténs hjälparbete i huvudstaden Kabul.
- Till att börja med uppskattades talibanerna av flertalet, eftersom de skapade lugn och ordning och såg till att få slut på problem som rån och våldtäkter. Men sedan dess har sympatisörerna blivit allt färre i takt med att allt mer förbjudits, sa han.
Antalet talibanska aktivister kunde vid den tiden uppskattas till knappt 50 000, och bara en liten minoritet av afghanerna sympatiserade med regimen. Talibanernas folkliga stöd var långt större i grannlandet Pakistan, sa Jan-Erik Wänn (komm: som vi denna tid trodde att en amerikansk militärinsats i Afghanistan skulle kunna leda till att nationen enades och åter slöt upp bakom regimen, vilket har visat sig vara en stor felbedömning)
Afghanistan hade redan världens största flyktingkatastrof, och i värsta fall kunde antalet flyktingarna komma att fördubblas från tre till sex miljoner, trodde Jan-Erik Wänn. Han evakuerades, liksom andra hjälparbetare, efter händelserna i USA men hann observera hur oron spred sig i Afghanistan.
- Det var definitivt inga som dansade på gatorna i Kabul efter det som hänt i USA.
Krigshotet och det faktum att talibanerna infört allmän värnplikt ökade på flyktingströmmen. Iran skärpte kontrollerna mot den afghanska gränsen, och många försökte fly till Pakistan.
…Sholeh Irani, redaktör för tidskriften Kvinnor mot fundamentalism, menade att det enda sättet för omvärlden att störta talibanerna var att ge sitt stöd till oppositionen, men inte att invadera landet.
- Vilka är det man skall bomba? Majoriteten av de läs- och skrivkunniga har redan flytt från Afghanistan. De som är kvar är de som redan helt saknar resurser.
Hon menade att islamismen har sin rot i att alla demokratiska möjligheter till utveckling har förstörts och tog sitt födelseland Iran som exempel. På 1950-talet kom en liberal statsminister till makten i valet och en politisk pluralism började utvecklas.
Då genomfördes en USA-stödd statskupp som gjorde shahen till diktator, vilket hon menade lade grunden till fundamentalisternas maktövertagande i den iranska revolutionen 1979.
- Allt det som hände där skulle inte ha behövt hända om folket hade lämnats ifred. I debatten talas det inte om att islamisterna är produkter av USA:s säkerhetstjänst. Både Hamas, talibanerna och Usama bin Ladin stöddes av USA under det kalla kriget.
Är det inte positivt om militära ingripanden kan bidra till att störta talibanerna?
- Inget positivt kommer ur hysteri. Det kommer tyvärr inte att hjälpa kampen mot fundamentalismen, utan snarare göra fundamentalisterna till hjältar eftersom vanligt folk i de fattiga länderna inte är särskilt förtjusta i USA.
- I Pakistan har vi sett exempel på hur populära talibanerna blivit. Det som skett är det bästa som kan hända högerextremisterna i de islamiska diktaturländerna i världen.
- Huntingtons spöke vandrar över det offentliga samtalet, sa Mattias Gardell, och syftade på den amerikanska statsvetaren Samuel Huntingtons kontroversiella tes om ”Clash of civilizations”. Någon risk för sådant kulturkrig trodde han dock inte förelåg vid denna tid..
Fria 6 sept 2006 ‘Kvinnokamp mot alla odds’
Hon hade en ödmjuk framtoning och hennes gestalt var liten och nätt. Hennes ögon utstrålade både glädje och sorg på samma gång och kanske sa de något om hennes hemland. Det så ofta bortglömda Afghanistan har präglats av krig och fattigdom i flera sekler.
- Våra huvudsakliga mål är kvinnors rättigheter och sociala frihet i Afghanistan. Vi vill ha ett sekulärt Afghanistan byggt på demokrati och mänskliga rättigheter. Men verkligheten i Afghanistan är något helt annorlunda. Landet styrs av krigsherrar och droghandlare.
De afghanska kvinnorna är fortfarande förtryckta och spänningarna i landet mellan olika minoriteter har ökat sedan den USA ledda invasionen 2001 berättade Sahar Saba. Rawa, Revolutionary Association of the Women of Afghanistan, som bildades 1977och består av kvinnliga afghanska intellektuella. De verkar för frihet, demokrati och kvinnors rättigheter.
I spetsen stod aktivisten Meena, som mördades i Pakistan 1987. Mordet var ett tungt slag mot organisationen, som trots allt fortsatte sitt arbete. För medlemmarna som vigt sina liv åt kampen för kvinnors rättigheter är Meena alltjämt en hjälte och en inspirationskälla.
Kommentering avstängd
13 september, 2008
Då framgång innebär nederlag i Irak
Sep 10 2008 (Kort)
I ett vida publicerat tal vid en sammankomst för klanledare, meddelade den irakiska premiärministern Maliki, att varje överenskommelse med amerikanarna måste vara baserad på principen ”Den sista amerikanska soldaten måste lämna Irak före år 2011, utan hänsyn till de förhålladen som då råder”.
De sista rapporterna föreslår att en större runda av hemliga överläggningar kunde ta upp några krav angående Amerika, som inkluderar full immunitet för amerikanska soldater och en ansökan om datum för tillbakadragande, vilket enbart gäller stridande styrkor och inte legosoldater. Dessa eftergifter från Malikis sida har nu visat sig trigga ännu en protestrunda om demarkationslinjen och har lett till både motstånd på gatorna och i det irakiska parlamentet.
Vad än det blir av det hela, så pekar dessa oavslutade överläggningar på något helt nytt i relationerna mellan de båda regeringarna. Tills helt nyligen sökte det irakiska ledarskapet trosvisst genomföra vilken politik än Bushadministrationen önskat sig (även om möjligheten för dem att genomföra det hela alltid ifrågasattes)
Men denna attityd försvann med förslaget till SOFA-överenskommelse och ersattes av en klar antagonism i förhållande till Washingtons önskningar. Med sina formidabla vapen (inklusive 146 000 marksoldater), är Washington bunden till att vinna åtminstone några av dessa konfrontationer. Men vad man än kan se idag, är det slutet på en regim ‘förbunden med’ USAs politik.
En återgång till olje-nationalismen
Inget belyser denna förändring bättre än oljepolitiken. I början av den irakiska ockupationen försökte Bushadministrationen fyrdubbla den irakiska oljeproduktionen genom att lämna över kontrollen av industrin till de stora internationella oljebolagen.
Väl fria att agera under egen diskretion, antog Washingtons policymakare att de stora oljebolagen skulle investera stora summor i modernisering av existerande fält, aktivera outvecklade reserver genom att utnyttja den mest avancerade teknologi som var möjlig och upptäcka nya större fält genom att utnyttja den senaste exploateringstekniken.
Fram till år 2007 var den irakiska regeringen aktivt allierad i detta företag, även om landets stora irakiska majoritet, inklusive oljearbetarnas mäktiga fackförening, det religiösa ledarskapet och en majoritet i parlamentet var i våldsam opposition till dessa planer.
Istället ställde man kravet att kontrollen över industrin skulle bli kvar i regeringens händer.
År 2004, signerade den USA-tillsatta irakiska regeringen entusiastiskt en International Monetry Fund (IMF) överenskommelse som bemyndigade utveckling av de större irakiska oljereserverna genom de internationella oljebolagen.
Då dessa bolag fann den legala basen för sådana investeringar vara alltför känsliga för att riskera så stora kapital, började den irakiska regeringen, omgärdad av amerikanska rådgivare, att omedelbart arbeta på en oljelag som troligtvis skulle erbjuda en mer säker grund för investeringar. Under tiden accepterade man informella råd från oljejättarna, vars tekniker varit ansvariga för olika ingenjörsoperationer inne i landet.
Under år 2007, då oljelagen till slut levererades till det irakiska parlamentet, möttes den av en splittrad opposition och de alltid lika starka oljefackföreningarna startade en våldsam motkampanj, vilket gjorde att lagen lades till handlingarna.
Inget av detta kom att rubba Bushadministrationens beslutsamhet att driva igenom lagen. Man föreställde sig däremot inte att själva Malikis administration skulle komma att utgöra ännu en källa till motstånd. Som Charles Ries berättat för journalister i samband med att han lämnat sin post som USAs ekonomiska ambassadör i augusti 2008 efter ett års misslyckande: ”Då jag kom hit var jag rätt optimistisk…ett par månader före oljelagen skulle igenom, men ju mer jag insåg de verkliga frågorna..var det uppenbart att detta skulle bli en stor politisk utmaning.”
Under tiden Ries var där, började också Oljeministeriets ledarskap att opponera sig, tidigare en proamerikansk bastion. Ett symptom på detta var misslyckandet med att fullfölja de fem icke-anbudskontrakten (som vare sig innehöll investeringar eller utvinningsrätter) med oljekonsortier ledda av de vanliga tilltänkta, Exxon Mobil, Royal Dutch Shell, BP, Total and Chevron. Avsikten var att öka den irakiska produktionen till 500000 fat per dag.
Oljeminister Hussein al-Shahrastani berättade för Wall Street Journal att det viktigaste skälet till att överläggningarna misslyckades, var oljebolagens önskan att bli de mest gynnade vid framtida oljeexploateringskontrakt. Denna kommentar i likhet med deras misslyckade överläggningar gav en vink om att man tänkte överge Bushadministrationens länge önskade version av den irakiska oljepolitiken.
Kommentering avstängd
15 september, 2008
‘Den etniska rensningen av Palestina’ – Ilan Pappes hemska dokumentation
Bokrecension av Gunnar Olofsson, ordf Palestinagrupperna Göteborg
Om ingenting görs – och mycket talar för det – kommer vi inom en inte alltför avlägsen framtid få se David Ben-Gurions och sionisternas dröm förverkligad. Vilken på samma gång är FN-stadgans och de Mänskliga Rättigheternas mardröm: en etniskt helt rensad judisk stat i hela Palestina.
Den 29 november 1947 beslutade FNs Generalförsamling att dela det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en palestinsk stat (resolution 181).
Den tredjedel av befolkningen som bestod av immigrerade judar fick sig tilldelat 56% av territoriet, medan den palestinska befolkningsmajoriteten fick nöja sig med 42% av landet. Jerusalem skulle samtidigt förbli under internationell kontroll.
Direkt efter delningsplanen
iscensatte väl organiserade och beväpnade judiska kommandostyrkor en kampanj med fördrivning av så många palestinier som möjligt, både från den blivande judiska statens territorium och från områden avsedda ingå i den palestinska staten.
Då Israel utropades i maj 1948 skedde det på 78% av det palestinska territoriet. 800.000 palestinier hade vid det laget fördrivits från hem och egendom, 531 byar utplånats och 11 stadsdelar tömts på sina invånare.
Den etniska rensningen av Palestina har i årtionden effektivt förtigits – både av de olika
israeliska regeringarna oberoende av partifärg och av de israeliska lobbyisterna i länder som Sverige. Typiskt nog är det nu två israeliska historiker, Benny Morris och Ilan Pappe som genom studier av en mängd dokument lyckats kartlägga omfattningen av detta brott mot det palestinska folket.
Medan Morris menar att fördrivningen i stort sett varit nödvändig för att kunna etablera den judiska staten – men då möjligen borde ha genomförts mer konsekvent – anser Pappe att vi här står inför ett gigantiskt brott mot mänskligheten, för vilket ingen ännu fått bära något ansvar.
Arkitekten bakom fördrivningen av palestinierna var Israels legendariske landsfader och förste premiärminister David Ben-Gurion. ”Vi kommer att begära en stor del av Palestina”, förklarade han för sina anhängare på ett sionistiskt möte i Paris i augusti 1946.
Medan de som var mest extrema argumenterade för ett fullständigt övertagande av Palestina, tyckte Ben-Gurion att en ”reducerad” stat på drygt 80% av territoriet kunde räcka för att kunna förverkliga den sionistiska drömmen.
Utåt mot omvärlden vädjade man samtidigt till den brittiska regeringen att mot bakgrund av de hemska judeutrotningarna i Tyskland ”ge oss oberoende om också bara på en liten del av Palestina”.
David Ben-Gurion
insåg att judarna, vilka genom markköp endast lyckats tillskansa sig en bråkdel (6%) av Palestinas jord, inte skulle kunna uppnå sina mål med lagliga medel. Till detta fordrades andra och starkare påtryckningsmedel.
Med ”Plan Dalet”, som antogs av det sionistiska ledarskapet den 10 mars 1948, följde en detaljerad beskrivning av de metoder som skulle användas av de militära enheterna: Storskaliga trakasserier, bakhåll och bombning av byar och befolkningscentra, brandskattning av bostäder och lös och fast egendom, fördrivning och slutligen minering av ruinerna för att hindra de fördrivna att återvända.
Det typiska
förfarandet var att storma en by och ge invånarna en kort stund, om någon alls, att samla ihop några få tillhörigheter och utan mat eller dryck ge sig iväg till fots österut mot den jordanska öknen. Ibland plockade man ut några oftast manliga palestinier, som blev anklagade för olika brott och avrättades. Städer som Haifa och Jaffa rensades också på sin arabiska befolkning.
I Haifa fördrevs närmare 750.000 palestinier, de flesta ut i havet på en och samma dag. Överlevande har berättat hur ”män trampade på sina vänner och kvinnor på sina barn. Båtarna i hamnen fylldes snart med sin levande last. De blev förfärande överfyllda. Många välte och sjönk med alla sina passagerare”.
På en del
platser genomfördes regelrätta massakrer på den palestinska befolkningen, den mest kända byn var Deir Yassin väster om Jerusalem och den måhända värsta var Dawaymeh mellan Beersheba och Hebron, där omkring 455 människor mördades.
De judiska soldater som deltog i denna massaker rapporterade om spädbarn som fick skallarna inslagna, kvinnor som våldtogs eller brändes levande inne i husen och män som
stacks ihjäl.
Även arabiska
stadsdelar i Jerusalem rensades, och efter ett besök i staden den 7 februari 1948 skriver Ben-Gurion förtjust i sin dagbok: ”Då jag nu kommer till Jerusalem känner jag mig vara i en judisk stad…Ända sedan Jerusalem förstördes av romarna har staden inte varit så judisk som den är nu. I många arabiska stadsdelar i väster hittar man inte en enda arab”.
Övergreppen mot
palestinierna skedde mot en i stort sett obeväpnad och försvarslös befolkning och ibland mitt framför ögonen på FNs observatörer, vilka oftast valde att titta bort. På några platser satte palestinierna sig till väpnat motstånd, understödda av frivilliga från olika arabländer i den sk Arabiska befrielsearmén, men hade ingen chans mot de vältränade och motiverade judiska styrkorna utrustade med moderna tjeckiska vapen.
När arabstaterna omsider
beslutade att ingripa var större delen av fördrivningen redan ett faktum, och insatsen saboterades delvis av den jordanske kungen Abdullah som, genom en separat uppgörelse med sionisterna, hade utlovats kontroll över Västbanken och östra Jerusalem.
Sextio år har nu
förflutit sedan den palestinska katastrofen – al-Nakba – inträffade, men den etniska
rensningen av Palestina fortsätter än idag, om än med mindre brutala metoder än 1948.
De 22% av Palestina som återstår är i praktiken ockuperad av Israel, som med stängsel, murar och avspärrningar och över 450.000 inflyttade illegala bosättare, nu långsamt men obönhörligt tränger bort palestinierna från de sista resterna av den mark deras förfäder hade odlat i generationer.
Möjligen
kommer man som i Gaza att lämna kvar smärre reservat, bantustans, för den palestinska befolkningen på vilken de kan ”utveckla” sin palestinska identitet, men någon palestinsk stat är det i varje fall inte fråga om längre .
Kommentering avstängd
16 september, 2008
Vad var det som gick snett i Georgien?
Intervju med Erhard Eppler, f d socialdemokratisk minister i förbundsrepubliken Tyskland och förgrundsgestalt i den tyska fredsrörelsen den 28 augusti i tv-kanalen n-tv
n-tv:Vem ser du som huvudansvarig för upptrappningen mellan Ryssland och Väst? Har USA behandlat Ryssland för lite som en partner, har européerna gjort felaktiga prioriteringar eller ligger skulden hos Ryssland? Vad var det egentligen som gick snett?
EE: Jag tror att Förenta Staterna och framförallt dess nuvarande regering ännu inte har begripit att den unipolära världens tid är förbi och att vi lever i en multipolär värld. Och det betyder förstås att ett land som Ryssland kan ställa samma anspråk som USA – också i det som angår den egna säkerheten.
n-tv: Du betraktar de ryska invändningarna mot de antirobotsystem som USA vill stationera i Polen och Tjeckien som legitima?
EE: Tänk er att ryssarna skulle stationera ett antirobotsystem i Mexico mot vem det vara månde. Självfallet skulle Förenta Staterna inte tolerera detta. Men de tider då Förenta Staterna kan tillåta sig det som ingen annan kan göra är nu en gång förbi.
n-tv: Skulle Europa ha engagerat sig mer, kanske också borde ha förutsett att den latenta konflikten kring Sydossetien och Abchazien kunde komma att trappas upp?
EE: Problemet är att Europa praktiskt taget inte existerar! Här har några enstaka stater som tillhör både Europeiska Unionen och NATO, utan NATOs eller EUs medgivande slagit ihop sig med amerikanerna. Det kan inte gå bra.
n-tv: Anser du att striden kring antirobot-systemet är utgångspunkten för den nuvarande konflikten?
EE: Nej. Jag betraktar detta system som absurt och inte rationellt motiverat. Föreställningen att Iran skulle skicka kärnvapenrobotar in i Förenta Staterna är inte av denna världen. För det första har Iran inga interkontinentala robotar, för det andra har det inga stridsspetsar och för det tredje: Om det hade en eller två stridsspetsar och två robotar skulle efter att den första roboten hade nått Förenta Staterna Iran vara förstört inom fem timmar. Det vore rena självmordet för den egna staten. Och stater begår inte självmord, det gör bara människor.
n-tv: Var ligger utgångspunkten för bråket mellan Väst och Ryssland? Idag ser det nästan ut som om man inte ens har ett gemensamt språk. Vad är grundproblemet, hur startade det hela?
EE: Grundproblemet ligger i att Ryssland efter Sovjetunionens fall varit mycket svagt och hjälplöst och tvunget att acceptera allt inklusive NATOs framryckning till den ryska gränsen. Under tiden har Putin åter gjort Ryssland till en fungerande stat, till en ekonomiskt och numera också militärt mäktig stat. Detta måste världen vänja sig vid.
n-tv: Var utvidgningen av NATO fel? Eller var den oundviklig?
EE: Fram till en viss punkt var den oundviklig. Men att ett georgiskt NATOmedlemskap inte utan vidare skulle accepteras av Ryssland, det hade vem som helst kunnat räkna ut.
n-tv: Hur skall man hantera sådana här fall? Georgien har ju helt klart rätt att fritt få bestämma om man vill bli NATOmedlem eller inte.
EE: Naturligtvis. Men NATO har hittills haft vissa grundkrav för medlemskandidaterna. Och ett av kraven var att några inre konflikter som senare kunde dras med in i NATO inte skulle få förekomma. Nu är detta uppenbarligen fallet med Georgien, till och med för den som företräder tesen om den territoriella integriteten. Ett land som skjuter sönder och samman en stad i sitt eget land kan väl ändå inte bli medlem i NATO!
n-tv: Kom inte president Medvedev att överreagera, då han erkände Sydossetien och Abchazien? Han kunde ju helt enkelt ha avvaktat, då dessa områden väl ändå är förlorade för Georgien.
EE: Jag tror att Ryssland generellt har överreagerat, att flygangreppen på georgiskt område var en överreaktion som kunde ha undvikits. Också den djupa inträngningen i Georgien av ryska stridsvagnar var en överreaktion. Men vad Sydossetien och Abchazien anbelangar, så befinner sig Ryssland uppenbarligen i något liknande västmakterna gjorde i Kosovo.
Väst skulle ha förlorat ansiktet gentemot Kosovoborna, om man än en gång hade lämnat dessa människor under serbiskt herravälde. Och Ryssland hade förlorat ansiktet, om det än en gång skulle ha utlämnat Abchazer och Sydosseter till en makt, som dessa människor inte utan orsak är fruktansvärt rädda för.
Det är förvånande att Västs argumentation är exakt densamma nu som ryssarnas argumentation i fråga om Kosovo: Folkrättsligt hör Kosovo till Serbien och kan alltså inte förklara sig självständigt, sa man från rysk sida vid den tiden.
Idag säger Väst: Folkrättsligt tillhör Sydossetien och Abchazien Georgien, och en självständighetsförklaring kan därför inte accepteras. I båda fallen utgår den folkrättsliga argumentationen enbart från statens suveränitet och inte från människors rätt till självbestämmande.
Såtillvida fann jag det västliga beslutet att erkänna Kosovos oberoende vara riktigt, enär det är oundvikligt. Därför faller det sig svårt för mig att bedöma det ryska beslutet på ett annorlunda vis.
n-tv: Men tidpunkt och dramaturgi kunde tolkas som en provokation.
EE: Provokationen var till en börja med Georgiens överfall på Sydossetien, vid vilket för övrigt 20 ryska soldater genast dödades i början, men det pratar nu ingen om. 8000 georgier invaderade och jämnade den sydossetiska huvudstaden praktiskt taget med marken. Man angrep och besköt de 500 ryska soldater som låg stationerade där.
Jag säger än en gång: Den ryska reaktionen var på några punkter överdriven. Om bara ryssarna hade kastat tillbaka georgierna hade det varit helt i ordning. Men att bomba städer, detta var överdrivet. Tidpunkten att erkänna oberoendet hör säkerligen också till den överdrivna reaktionen. Men vad Ryssland i längden skulle ha gjort annorlunda, det är svårt att säga.
n-tv: Har du någon förklaring på varför den georgiske presidenten beordrade angreppet på Sydossetien?
EE: Precis det har jag inget svar på. Egentligen är det galenskap det som mannen gjort Men de, jag gissar 180 amerikanska militära rådgivarna i Georgien, måste ändå ha vetat om det hela. Det skulle man inte kunnat göra bakom ryggen på dom. Såtillvida fruktar jag att man har känt till krigsplanerna i Washington. Därför frågar jag mig trots allt vad som måste ha försiggått och i vilkas hjärnor.
n-tv: Men vem har nytta av detta krig? Jag ser inget motiv.
EE: Kanske har McCain nytta av det i valkampanjen.
n-tv: Hans opinionssiffror har i varje fall gått upp. I umgänget med Ryssland vore en president McCain inte helt oproblematisk. Vad borde idag den tyska förbundsregeringen göra för att desarmera konflikten med Ryssland?
EE: Förbundsregeringen borde tillsammans med Frankrike och kanske ett par andra länder som Spanien och Nederländerna försöka återuppta samtalet. Jag tyckte det var fel att suspendera NATO-Rysslandrådet, för just nu skulle detta ha vara särskilt viktigt. I alla fall borde förbundsregeringen göra allt nu för att undvika en fortsatt upptrappning.
n-tv: Har du verkligen en känsla av att förbundsregeringen är inne på den vägen? Den första reaktionen från förbundskansler Merkels sida på Medvedevs förklaring var ju relativt skarpt formulerad.
EE: Jag tycker inte att fru Merkel spelar någon bra roll här. Hennes uttalande att Georgien också efter angreppet på Sydossetien har rätt att komma med i NATO har ytterligare skärpt till läget. Jag kan personligen bara säga att jag inte önskar att mina barnbarns liv blir beroende av humöret hos en Saakashvili.
n-tv: Du tror att Saakashvili eller Georgien vore en fara för NATO?
EE: Ett Georgien som det är nu skulle, om man tar NATO-fördragets artikel 5 på allvar (om ömsesidig hjälp vid angrepp), riskera livet på människor i samtliga NATO-länder
övers: Bengt Schmidtbauer
Kommentering avstängd
