‘Chronicle of errors Descent Into Chaos’
av Ahmed Rashid
recension av Sreeram Chaulia (kort övers av Ingrid Ternert)
Alltmedan den afghanska säkerheten går in i fritt fall, besannas de värsta farhågorna. I samband med talibanerna och al Qaidas uppgång försvann allt hopp om en region fri från terrorism. Grannstaterna hemsöktes av våld och instabilitet, vilket i tider av global jihad också kommer att hota mer avlägsna stater.
Den kände journalisten Ahmed Rashids nya bok beskriver de enorma misstag som lett till denna tragedi. Han framhåller att Förenta Staterna förbisåg de möjligheter man hade, då det gällde att befästa Syd-och Centralasien, i och med att man började sina stora äventyrligheter i Irak år 2003.
Detta kom att övertyga den pakistanske presidenten Musharraf att Washington inte var seriös då det gällde hans egen region, att det alltså var ofarligt för honom att fortsätta sitt dolda stöd till talibanernas hemliga operationer.
President Bushs misslyckade försök i oktober 2001 att neutralisera Pakistan inbjöd till problem före under och efter invasionen av Afghanistan. Washingtons nykonservativa ville inte ha något regionalt ansvar efter det att man störtat talibanerna och lämnat över regionen till krigsherrar och drogbaroner.
Helt uppslukad av att störta den irakiska regimen återvände Bush tidigt år 2002 till Irak och lämnade med omedelbar verkan över den afghanska jakten på talibaner och al-Qaida. Bushregimen lät alltså två dödliga terroriströrelser slå tillbaka.
Den afghanska presidenten vars far mördats av ISI, Pakistans hemliga polis, trodde på krigsherrarna och försedde dem med vapen och pengar. När så ISI tagit över blev talibanerna istället ställföreträdare för al-Qaida. Karzai och andra nationalistiska afghaner var öppet kritiska mot president Clintons politik och ville sätta press på talibanernas huvudsponsorer, nämligen Pakistan och Saudiarabien.
USAanställda hade vid denna tid ett enkelspårigt intresse av att fånga in bin Laden och var därför döva för Karzais vädjanden om att störta talibanerna. I och med det kom Karzai att uppleva dödshot och avrättningsorder från den pakistanska ISIs sida.
Efter 9/11 skapade ISI tillräckligt med utrymme för att manövrera och komma undan kraven från USA. Mosharraf deltog inte i det krig jihadisternas bedrev mot Indien. Ett faktum som Rashid hänförde till ‘Den pakistanska arméns djupt rotade islamistiska orientering`.
Efter 9/11 försvarade Mosharraf själv starkt talibanernas omvärldssyn och hade inga betänkligheter mot att använda terrorister som utvidgning av den pakistanska utrikespolitiken gentemot Indien och Afghanistan. Vid flera tillfällen låtsades han inför amerikanerna att man riskerade skada de moderata talibaner som avvaktade med att växla sida; något som var en fint från Pakistans sida för att återfå sitt inflytande inom den afghanska politiken.
Rashid karakteriserar de pakistanska ISI-anställda som mer talibaner än talibanerna själva. Strax efter 9/11 i oktober 2001 hjälpte ISIs expertis och dess material talibanerna att förbereda sitt försvar. De pakistanska soldater och al Qaidaledare som blivit instängda i Kunduzprovinsen i norr transporterades av Pakistan med flyg till säkerhet i en flykt som senare kom att tjäna talibanernas återkomst. Som en äldre USA-diplomat sa: ‘Musharraf har lurat oss’.
För att förhindra eventuella indiska framgångar i Kabul hjälpte ISI de flyende, vars nära ‘kusiner’ bedrev jihad i Kashmir. Musharraf hävdade att han hade räddat Kashmirfrågan genom att samarbeta med USA, som en signal att inget skulle förändras i deras jihad mot Indien.
Under 2002 framförde han en pseudodistinktion mellan det ‘goda jihad’, som utkämpades i Kashmir och de ‘dåliga terrorister’, som i stort antal var araber. Washington var nu med på noterna genom sitt närsynta fokus på att gripa misstänkta inom al-Qaida.
Även då den islamska extremismen löpte amok i Pakistan beskriver Bush Musharraf som en ‘visionär och modig ledare’ och belönade honom med ett överlägset militärt och ekonomiskt stöd. Fram till år 2006 såg ISI till att USAs uppmärksamhet på den pakistanska Balochistanprovinsen i söder var minimal, så att talibanerna därifrån kunde koncentrera sig på en fullödig offensiv.
Al Qaida och talibanerna blomstrade i Pakistan. Bristen på internationell press gentemot landet gjorde att talibaniseringen där fortsatte bakom sken av ‘reformer’. Vid de sällsynta tillfällen då Washington levererade ett rent ultimatum till Musharraf rörande hans stöd till talibanerna, kunde Pakistan komma att ta upp jakten.
Washington hade blivit så beroende av Musharraf att man naivt stödde hans freduppgörelse med de pakistanska talibanerna mellan åren 2004-06, vilket försvagade den afghanska säkerheten. USAs politik av stöd till krigsherrar kom att hindra uppbygget av officiella institutioner i landet och försvagade därmed regeringen Karzai.
Med alla krigsherrar på lönelistan vägrade CIA att samarbeta utifrån FNs mål om avväpning av dessa. Till och med talibanerna återvände under 2003. Irakkriget gjorde Washington ovillig att skicka över fler trupper till Afghanistan.
Tyskland var ‘patetisk näst intill oandvändbar’ då det gällde att träna en ny afghansk polisstyrka för uppbygget av ett rättssystem. En betydande orsak till det misslyckade afghanska nationsbygget var den internationella oförmågan att minska odlingen av opium. I och med att Washington hävdade att ‘kriget mot terrorismen’ inte hade något med narkotikabekämpning att göra, kom CIA att bli vän med maffiavåldet.
Epidemin av droger utgjorde bränsle för kriminaliteten inom regeringen liksom de inre klanstriderna, vilka öppnade dörren för talibanerna som domare. Förändringen kom när USAs dåvarande försvarsminister Rumsfield argumenterade för att ‘förstörelse av opium var en oviktig social fråga som inte hörde hemma i terroristbekämpningen.’
Rumsfields andra kritiska misstag var, då han höll på att dra undan de amerikanska trupperna från södra Afghanistan åren 2005-2006, vilket skedde under talibanernas största offensiv. NATOs långsamma upprustning stärkte talibanernas moral och understödde ISIs uppfattning om att Väst inte kunde stanna särskilt länge i Afghanistan.
Utifrån rådet från den pakistanska militären kom talibanerna att exploatera det tidsgap och maktvacuum som uppkom i och med NATOs obeslutsamhet. Då kritiken från NATOs sida blev för stark om ISIs inverkan att förstärka motståndet, svarade Islamabad lugnt att man hade kommit att bli syndabock i ett krig som USA håller på att förlora.
USAs och Pakistans inblandning med dessa tyranniska regimer kom tillsammans att göra regionen till en smältdegel för fanatism och statlig repression. Alltmedan Pakistan blivit centrum för global terrorism, förmådde vare sig Afghanistan eller länderna i Centralasien att hålla en islamisk blow-back stången.
Bara en ny militär kultur och en reformering av underrättelsetjänsterna kunde rädda Pakistan från denna destruktiva spiral. En akademiker inom området kunde emellertid fråga sig varför Libanons ‘ceder-revolution’ gentemot de syriska diktaten inte kunde kopieras till Afghanistan, då det gällde att besegra Pakistans illegitima inblandning.
Rashid vill väl ifråga om Pakistans tvingande institutioner, men önskningarna är inte realistiska, vilket de senaste flip-flopparna visar med att få in ISI under civil kontroll. Rashid har rätt i att en omdaning av Pakistan utgör nyckeln till fred, vilket också är ett imperativ för att foga samman ett nationalistiskt medvetande inom dessa samhällen som lidit stort under Pakistans och ISIs expansionistiska agenda.
