Stratfor 7 sept 2008
USAs utrikesminister Condoleezza Rice sa under sitt besök i Libyen nyligen, att Iran och NordKorea borde ta efter Libyens exempel. Det hon menade var att liksom Libyen borde länderna komma fram till en uppgörelse med USA och överge de handlingsprogram som USA inte delar.
Detta tycks vara ett tämligen ointressant uttalande, förutom det faktum att man nämnde Iran. Vi har inte hört något från Bushadministrationen i frågan om Iran sedan före kriget i Georgien — trots att Statsdepartmentets talesmän i torsdags berättade, att det sista officiella uttalandet hade publicerats den 12e augusti genom USAs Centralbank.
Den konstanta spärrelden av kommentarer från Bushadministrationen om det iranska hotet har idag minskat dramatiskt. Då frågan kommer upp verkar det som man inom administrationen bara vill lämna ämnet. Tystnaden var naturligtvis enormt talande.
Före den 8 augusti låg USAs fokus på Iran. Washington varnade Iran om att deadline för svaret om en frysning av dess kärnenergiutveckling hade passerats, och Förenta Staterna var på väg att be sina samarbetspartner att också ta itu med Iran.
Alltså att förmå de permanenta medlemmarna av FNs Säkerhetsråd plus Tyskland att införa sanktioner. Uppenbarligen ingick Ryssland i denna grupp och lika uppenbart var man inte på humör att arbeta tillsammans med USA då det gällde att införa sanktioner. Ryssarna har sagt att de inte ser sanktioner i allmänhet som någon önskvärd strategi.
Med ryssarna ute ur leken, skulle sanktionerna i vilket fall som helst inte fungera. Det går inte att ha en fördämning som saknar en sektion. Detta gjorde frågan om förhandlingar och sanktionsstrategier kontroversiell.
Det som tycktes vara extraordinärt, är att Bushadministrationen inte har återvänt till diskussionerna om Iran, vilket antingen innebär en ny strategi eller nya hot. Administrationen har helt enkelt handlat som om någon större konfrontation med Iran inte varit på gång före det rysk-georgiska kriget.
Man har i realiteten agerat som om Iran inte är någon större fråga, vilket uppenbarligen den har varit och fortsätter att vara. Amerikansk media har inte varit särskilt pådrivande vad gäller att kräva Bushadministrationen på förklaring om den relativa tystnaden i frågan om Iran. Och administrationen har heller inte önskat ta upp den.
Frågan blir ännu mer intressant om man har i åtanke att en antiiransk grupp- Mujahideen- e-Khalq (MEK)- beordrats av den irakiska regeringen att lämna Irak, mitt i anklagelserna om att vara inblandad ihop med al Qaida. MEK kom alltså att bli en större fråga mellan Iran och Förenta Staterna.
Iraniernas position var att under den tid amerikanarna krävde av Iran att dra bort sitt stöd till Hezbollah i Libanon, har USA självt understött en anti-iransk terroristgrupp. Rapporten verkar vara sann, eftersom MEKs supportrar i USA nyss demonstrerat mot att organisationen har förvisats från Irak.
Det är inte troligt att irakerna ensamma beslutat vidta denna åtgärd; USA måste ha gett sitt stöd. Det är förståeligt om Washington inte vill ha sitt fingeravtryck med i allt detta, eftersom MEK länge varit en allierad, och att dess policyförändring skulle kunna göra övriga gamla allierade nervösa. Men ändå är det vad som sker. Vilket betyder att USA har gett efter för långvariga krav från den iranska sidan.
Det finns rykten som talar för att USA och Iran undertecknat ett dokument ifråga om MEK; men det borde då noteras att sådana rykten florerar varhelst en äldre högt uppsatt amerikan och iranier officiellt befinner sig några mil från varandra.
Med detta i bakhuvudet borde ändå tre saker noteras. För det första har Förenta Staterna för första gång på mycket länge tystnat då det gäller Iran.
För det andra såg USA till att förvisa eller förhindrade i vart fall inte förvisningen av MEK från Irak — vilket är en substantiell eftergift till Iran.
För det tredje, till skillnad från Syrien har Iran inte sänt sina ledare till Moskva sedan slutet av Georgienkriget och har förhållit sig ganska dämpade i den frågan.
Som sagt, vad som nu utgör ett geopolitiskt val för Förenta Staterna är uppgörelsen med Iran. Vi vet inte om detta existerar, men ett vet vi:Washingtons retorik om Iran har sedan kriget i Georgien tystnat och sedan dess också förblivit tyst. Och USA har denna vecka utverkat en större eftergift i sitt förhållande till Iran.
Media har förlorat sitt intresse för Iran, men det är ändå svårt att tro, att också Bush- administrationen gjort samma sak. Men retoriken har förändrats. Vi tror inte att Förenta Staterna är på väg att attackera Iran. Om amerikanarna planerat en sådan attack, vore det sista man skulle gjort att dra tillbaka MEK. Så något är ändå på gång.
övers: Ingrid Ternert
