Sep 10 2008 (Kort)
I ett vida publicerat tal vid en sammankomst för klanledare, meddelade den irakiska premiärministern Maliki, att varje överenskommelse med amerikanarna måste vara baserad på principen ”Den sista amerikanska soldaten måste lämna Irak före år 2011, utan hänsyn till de förhålladen som då råder”.
De sista rapporterna föreslår att en större runda av hemliga överläggningar kunde ta upp några krav angående Amerika, som inkluderar full immunitet för amerikanska soldater och en ansökan om datum för tillbakadragande, vilket enbart gäller stridande styrkor och inte legosoldater. Dessa eftergifter från Malikis sida har nu visat sig trigga ännu en protestrunda om demarkationslinjen och har lett till både motstånd på gatorna och i det irakiska parlamentet.
Vad än det blir av det hela, så pekar dessa oavslutade överläggningar på något helt nytt i relationerna mellan de båda regeringarna. Tills helt nyligen sökte det irakiska ledarskapet trosvisst genomföra vilken politik än Bushadministrationen önskat sig (även om möjligheten för dem att genomföra det hela alltid ifrågasattes)
Men denna attityd försvann med förslaget till SOFA-överenskommelse och ersattes av en klar antagonism i förhållande till Washingtons önskningar. Med sina formidabla vapen (inklusive 146 000 marksoldater), är Washington bunden till att vinna åtminstone några av dessa konfrontationer. Men vad man än kan se idag, är det slutet på en regim ‘förbunden med’ USAs politik.
En återgång till olje-nationalismen
Inget belyser denna förändring bättre än oljepolitiken. I början av den irakiska ockupationen försökte Bushadministrationen fyrdubbla den irakiska oljeproduktionen genom att lämna över kontrollen av industrin till de stora internationella oljebolagen.
Väl fria att agera under egen diskretion, antog Washingtons policymakare att de stora oljebolagen skulle investera stora summor i modernisering av existerande fält, aktivera outvecklade reserver genom att utnyttja den mest avancerade teknologi som var möjlig och upptäcka nya större fält genom att utnyttja den senaste exploateringstekniken.
Fram till år 2007 var den irakiska regeringen aktivt allierad i detta företag, även om landets stora irakiska majoritet, inklusive oljearbetarnas mäktiga fackförening, det religiösa ledarskapet och en majoritet i parlamentet var i våldsam opposition till dessa planer.
Istället ställde man kravet att kontrollen över industrin skulle bli kvar i regeringens händer.
År 2004, signerade den USA-tillsatta irakiska regeringen entusiastiskt en International Monetry Fund (IMF) överenskommelse som bemyndigade utveckling av de större irakiska oljereserverna genom de internationella oljebolagen.
Då dessa bolag fann den legala basen för sådana investeringar vara alltför känsliga för att riskera så stora kapital, började den irakiska regeringen, omgärdad av amerikanska rådgivare, att omedelbart arbeta på en oljelag som troligtvis skulle erbjuda en mer säker grund för investeringar. Under tiden accepterade man informella råd från oljejättarna, vars tekniker varit ansvariga för olika ingenjörsoperationer inne i landet.
Under år 2007, då oljelagen till slut levererades till det irakiska parlamentet, möttes den av en splittrad opposition och de alltid lika starka oljefackföreningarna startade en våldsam motkampanj, vilket gjorde att lagen lades till handlingarna.
Inget av detta kom att rubba Bushadministrationens beslutsamhet att driva igenom lagen. Man föreställde sig däremot inte att själva Malikis administration skulle komma att utgöra ännu en källa till motstånd. Som Charles Ries berättat för journalister i samband med att han lämnat sin post som USAs ekonomiska ambassadör i augusti 2008 efter ett års misslyckande: ”Då jag kom hit var jag rätt optimistisk…ett par månader före oljelagen skulle igenom, men ju mer jag insåg de verkliga frågorna..var det uppenbart att detta skulle bli en stor politisk utmaning.”
Under tiden Ries var där, började också Oljeministeriets ledarskap att opponera sig, tidigare en proamerikansk bastion. Ett symptom på detta var misslyckandet med att fullfölja de fem icke-anbudskontrakten (som vare sig innehöll investeringar eller utvinningsrätter) med oljekonsortier ledda av de vanliga tilltänkta, Exxon Mobil, Royal Dutch Shell, BP, Total and Chevron. Avsikten var att öka den irakiska produktionen till 500000 fat per dag.
Oljeminister Hussein al-Shahrastani berättade för Wall Street Journal att det viktigaste skälet till att överläggningarna misslyckades, var oljebolagens önskan att bli de mest gynnade vid framtida oljeexploateringskontrakt. Denna kommentar i likhet med deras misslyckade överläggningar gav en vink om att man tänkte överge Bushadministrationens länge önskade version av den irakiska oljepolitiken.
Den nya attityden accentuerades då Oljeministeriet återupptog en gammal överenskommelse från Saddam Husseins tid med Kinas Nationella PetroleumBolag, vilket utlovats ett $3 miljarderkontrakt för att utveckla Ahdab oljefältet.
Med tanke på den växande USA-Kina rivaliteten om kontrollen över de utländska oljekällorna, kunde symbolismen i detta fall inte vara klarare. Särskilt som tidigare kontrakt utan några ceremonier hade avslutats av USA i början av ockupationen år 2003.
Inte desto mindre viktigt är, att detta gällde ett ”service kontrakt”, vars villkor inte följer de riktlinjer som USA annars ställer, nämligen att begära reduktion eller eliminering av den irakiska regeringens kontroll över oljeindustrin. Strax efter offentliggörandet av detta nya kontrakt, erbjöd oljeminister Shahrastani det som såg ut att vara en deklaration om en oberoende oljepolitik.
”Globala oljeförråd”, förklarade han, ”möter och kan lätt överskrida den rådande efterfrågan i världen. Dagens värld har så mycket olja, att man inte behöver rusa åstad till något oljeutvecklingsavtal, som i det långa loppet inte är till nytta för Irak”.
Detta utgjorde en attack mot den verkliga förutsättningen för USAs oljepolitik – som vicepresident Dick Cheney år 1999 sa: ”År 2010 kommer vi att behöva 50 miljoner fler fat om dagen. Så var skall denna olja tas? Alltmedan många regioner i världen erbjuder stora möjligheter till olja, är Mellanöstern med 2/3 av världens olja den med den lägsta kostnaden för utvinning.”
År 2001 – och före 9/11 – gjorde Cheneys ‘Energi specialstyrka’ tillsammans med ‘Nationella Säkerhetsrådet’, detta till grundbulten för Bushadministrationens politik i Mellanöstern, genom att definiera världssituationen utifrån oljeuttagets behov av en drastisk ökning, för att möta kravet på ytterligare ’50 miljoner fat om dagen’
Oljeproducerande länder i Mellanöstern tog aldrig till sig Cheneys analys och höll stadigt fast vid sitt motstånd mot USAs försök att dramatiskt öka oljexporten. Istället såg man denna brist på olja som en naturlig följd av marknadskrafterna, vilket skulle komma att gynna de egna ekonomierna.
I och med framgången för USAs Irakinvasion, hotade den irakiska regeringen att bli en ensamvarg bland Organisationen för de oljeexporterande staterna (OPEC) genom att underteckna de USAstödda planerna på att rent teoretiskt inom 10 år fyrdubbla den irakiska produktionen.
Kommentarerna från Shahrastani blev en signal om att Irak åter hade anslutit sig till OPEC’s ramar, vilket möjligen skulle komma att öppna en ny era i dyningarna efter den irakiska invasionen. Där den regering som han representerade, inte längre var USAs trogna allierade.
En spik i det amerikanska nederlagets kista?
Underförstått, genom de här åtgärderna kan man upptäcka en ny attityd och samtidigt bedöma USAs närvaro i Irak. Maliki och hans likar tycks ha antagit journalisten Nir Rosens syn att ”amerikanarna bara är ännu en milis, den mest mäktiga av de skurkmiliser man måste ta itu med för att därefter så småningom eliminera.”
Alltmedan den irakiska regeringen samlar på sig en expanderande sjö av petrodollar och finner på sätt att göra sig fria från USAs bankkonton och administration, får dess ledare resurser att driva en politik som reflekterar deras egna målsättningar.
Det minskande våldet tas som ett tecken på framgång för USA, men i själva verket accelererar detta processen. Det har fått Malikis regim att känna sig än mindre beroende av USA för sin egen överlevnad, alltmedan de interna och regionala styrkornas motstånd och antagonism har stärkts gentemot Washingtons Mellanösternpolitik.
Den respekterade irakiska tidningen Azzaman pekade nyligen på en av dessa krafter. ”Iran har vuxit till sig och blivit landets främsta handelspartner. Dess bolag finns i den kurdiska norra provinsen och i södra Irak och man genomför projekt värda miljarder dollar. Iranska varor tillhör de mest framstående i de irakiska butikerna.. Trots USAs ockupation och administration i landet, har Irak vuxit sig så pass beroende av Iran, att vissa analytiker anser landet vara en satellit till Tehran.”
För att kunna stödja detta påstående bedyrade Azzaman: ”Oljeministeriet och andra nyckelministerier som Inrikesministeriet och Finansministeriet är i händerna på proiranska shiafraktioner.” Citat från källor inom Oljeministeriet visar att de nyligen gjorda förändringarna i oljepolitiken i själva verket reflekterar hur Iran har tryckt på för att ‘utesluta USAs stora oljebolag från kontrakt som syftade till att utveckla landets väldiga oljefält’.
Azzaman må överdriva denna eventuella iranska påverkan, eftersom det finns myriader av inrikespolitiskt irakiskt tryck, där man fortfarande motsätta sig Washington’s önskan om en klientregim. Parlamentet, det religiösa ledarskapet inom sunni och shia, mäktiga fackföreningar och sunni- och shiaupprorsmän; alla har de demonstrerat en bred opposition mot en fortsatt amerikansk närvaro och inflytande.
Under den tid då allt detta händer är USAs påverkan över den irakiska regeringen trots allt fortsatt formidabel. Genom allt detta som sker, riskerar Bushadministration – eller nästa valda efterträdare – att stå inför ett svårt dilemma, antingen att acceptera något av den irakiska regeringens krav på tillbakadragande, eller också att återigen eskalera kriget, i ett nytt försök att skapa en regering som ligger ”i linje med USAs intressen”.
Pentagons deklaration om att bara mycket blygsamma truppreduktioner är militärt möjliga inom en överskådlig framtid, kan vara ett symptom på detta dilemma. Utan en full besättning av USAs trupper, blir det allt svårare att övertyga Malikis regim om att åter ta sig an den politik som Washington förordat.
Ändå återstår frågan: Skulle någon kunna vända denna centripetalkraft och dra bort Irak från Washingtons bana? Kommer presidentens ”svallvågsstrategi” att visa sig vara spiken i kistan för USAs hopp om att dominera Mellanöstern?
Om så råkar vara fallet, se upp hemmavid. Från de oundvikliga grälen om ”Vem förlorade i Irak” – ett eko av tidigare dispyter om ”Vilka förlorade Kina” och ”Vem förlorade Vietnam” – som helt säkert då också uppkommer.
övers: Ingrid Ternert
