Bokrecension av Gunnar Olofsson, ordf Palestinagrupperna Göteborg
Om ingenting görs – och mycket talar för det – kommer vi inom en inte alltför avlägsen framtid få se David Ben-Gurions och sionisternas dröm förverkligad. Vilken på samma gång är FN-stadgans och de Mänskliga Rättigheternas mardröm: en etniskt helt rensad judisk stat i hela Palestina.
Den 29 november 1947 beslutade FNs Generalförsamling att dela det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en palestinsk stat (resolution 181).
Den tredjedel av befolkningen som bestod av immigrerade judar fick sig tilldelat 56% av territoriet, medan den palestinska befolkningsmajoriteten fick nöja sig med 42% av landet. Jerusalem skulle samtidigt förbli under internationell kontroll.
Direkt efter delningsplanen
iscensatte väl organiserade och beväpnade judiska kommandostyrkor en kampanj med fördrivning av så många palestinier som möjligt, både från den blivande judiska statens territorium och från områden avsedda ingå i den palestinska staten.
Då Israel utropades i maj 1948 skedde det på 78% av det palestinska territoriet. 800.000 palestinier hade vid det laget fördrivits från hem och egendom, 531 byar utplånats och 11 stadsdelar tömts på sina invånare.
Den etniska rensningen av Palestina har i årtionden effektivt förtigits – både av de olika
israeliska regeringarna oberoende av partifärg och av de israeliska lobbyisterna i länder som Sverige. Typiskt nog är det nu två israeliska historiker, Benny Morris och Ilan Pappe som genom studier av en mängd dokument lyckats kartlägga omfattningen av detta brott mot det palestinska folket.
Medan Morris menar att fördrivningen i stort sett varit nödvändig för att kunna etablera den judiska staten – men då möjligen borde ha genomförts mer konsekvent – anser Pappe att vi här står inför ett gigantiskt brott mot mänskligheten, för vilket ingen ännu fått bära något ansvar.
Arkitekten bakom fördrivningen av palestinierna var Israels legendariske landsfader och förste premiärminister David Ben-Gurion. ”Vi kommer att begära en stor del av Palestina”, förklarade han för sina anhängare på ett sionistiskt möte i Paris i augusti 1946.
Medan de som var mest extrema argumenterade för ett fullständigt övertagande av Palestina, tyckte Ben-Gurion att en ”reducerad” stat på drygt 80% av territoriet kunde räcka för att kunna förverkliga den sionistiska drömmen.
Utåt mot omvärlden vädjade man samtidigt till den brittiska regeringen att mot bakgrund av de hemska judeutrotningarna i Tyskland ”ge oss oberoende om också bara på en liten del av Palestina”.
David Ben-Gurion
insåg att judarna, vilka genom markköp endast lyckats tillskansa sig en bråkdel (6%) av Palestinas jord, inte skulle kunna uppnå sina mål med lagliga medel. Till detta fordrades andra och starkare påtryckningsmedel.
Med ”Plan Dalet”, som antogs av det sionistiska ledarskapet den 10 mars 1948, följde en detaljerad beskrivning av de metoder som skulle användas av de militära enheterna: Storskaliga trakasserier, bakhåll och bombning av byar och befolkningscentra, brandskattning av bostäder och lös och fast egendom, fördrivning och slutligen minering av ruinerna för att hindra de fördrivna att återvända.
Det typiska
förfarandet var att storma en by och ge invånarna en kort stund, om någon alls, att samla ihop några få tillhörigheter och utan mat eller dryck ge sig iväg till fots österut mot den jordanska öknen. Ibland plockade man ut några oftast manliga palestinier, som blev anklagade för olika brott och avrättades. Städer som Haifa och Jaffa rensades också på sin arabiska befolkning.
I Haifa fördrevs närmare 750.000 palestinier, de flesta ut i havet på en och samma dag. Överlevande har berättat hur ”män trampade på sina vänner och kvinnor på sina barn. Båtarna i hamnen fylldes snart med sin levande last. De blev förfärande överfyllda. Många välte och sjönk med alla sina passagerare”.
På en del
platser genomfördes regelrätta massakrer på den palestinska befolkningen, den mest kända byn var Deir Yassin väster om Jerusalem och den måhända värsta var Dawaymeh mellan Beersheba och Hebron, där omkring 455 människor mördades.
De judiska soldater som deltog i denna massaker rapporterade om spädbarn som fick skallarna inslagna, kvinnor som våldtogs eller brändes levande inne i husen och män som
stacks ihjäl.
Även arabiska
stadsdelar i Jerusalem rensades, och efter ett besök i staden den 7 februari 1948 skriver Ben-Gurion förtjust i sin dagbok: ”Då jag nu kommer till Jerusalem känner jag mig vara i en judisk stad…Ända sedan Jerusalem förstördes av romarna har staden inte varit så judisk som den är nu. I många arabiska stadsdelar i väster hittar man inte en enda arab”.
Övergreppen mot
palestinierna skedde mot en i stort sett obeväpnad och försvarslös befolkning och ibland mitt framför ögonen på FNs observatörer, vilka oftast valde att titta bort. På några platser satte palestinierna sig till väpnat motstånd, understödda av frivilliga från olika arabländer i den sk Arabiska befrielsearmén, men hade ingen chans mot de vältränade och motiverade judiska styrkorna utrustade med moderna tjeckiska vapen.
När arabstaterna omsider
beslutade att ingripa var större delen av fördrivningen redan ett faktum, och insatsen saboterades delvis av den jordanske kungen Abdullah som, genom en separat uppgörelse med sionisterna, hade utlovats kontroll över Västbanken och östra Jerusalem.
Sextio år har nu
förflutit sedan den palestinska katastrofen – al-Nakba – inträffade, men den etniska
rensningen av Palestina fortsätter än idag, om än med mindre brutala metoder än 1948.
De 22% av Palestina som återstår är i praktiken ockuperad av Israel, som med stängsel, murar och avspärrningar och över 450.000 inflyttade illegala bosättare, nu långsamt men obönhörligt tränger bort palestinierna från de sista resterna av den mark deras förfäder hade odlat i generationer.
Möjligen
kommer man som i Gaza att lämna kvar smärre reservat, bantustans, för den palestinska befolkningen på vilken de kan ”utveckla” sin palestinska identitet, men någon palestinsk stat är det i varje fall inte fråga om längre .
