Mattias Gardell
Tortyrens återkomst
28 mars 2008, Folkets Hus Göteborg
När nu tortyren åter har kommit att bli en juridiskt sanktionerad praktik i det offentliga rummet och Guantanamo en sammansatt symbol i det pågående kriget mot terrorismen. Medan bilderna av de sexualiserade tortyrritualerna i Abu Graib förmodligen inte varit avsedda för global konsumtion, då bjöds utvalda journalister och fotografer in till Guantanamo för att ta de bilder, vilka senare kablades ut över hela världen.
Vi har alla sett det. Genom det globala medieflödet har dessa bilder etsat sig in i folkliga föreställningar och berättelser. I röntgenlägrets campXrays transparanta djurburar sitter rader av knäböjande män iförda identiska orangefärgade overaller, ögonbindlar, öronproppar, munkavlar och handfängsel fastkedjade i fotkedjor. På knä i gruset vid de uniformerade vakternas läderkängor reduceras fångarna till slagg i en rituell manifestation av suverän makt.
Guantanamo signalerar tortyrens återkomst som en juridiskt sanktionerad praktik i det offentliga rummet. Det är idag helt klarlagt att tortyr inte utgör något isolerat avsteg från amerikansk policy, tvärtom framgår det att tortyr i vad som lagtekniskt kallas grym omänsklig och förnedrande behandling finns inneboende i den strategi, som Bushadministrationen utvecklat i namn av krig mot terrorn.
Tortyr sanktionerades av regimens jurister, auktoriserades vid Bushs exekutiva order, befästes av byråkrater i myndighetsdokument, producerades på skilda nivåer, verkställdes på orter runtom i den globala fängelsearkipelag som Förenta Staterna etablerat och stadfäst i lagtexter som Military Commissional Act. Man torterar således rutinmässigt sina fångar – antingen direkt genom personal knuten till den amerikanska militären, dess underrrättelsetjänster, de kontrakterade privatbolagen eller indirekt genom att sända fångar till tortyr i Egypten, Syrien, Jordanien, Marocko, Etiopien, Uzbekistan, Pakistan och andra orter.
I sig är tortyr ingen ny amerikansk specialité med undantag för två korta perioder direkt efter det andra världskrigets slut och direkt efter det kalla krigets slut, då amerikanska myndighetsjurister var mycket aktivt involverade i att etablera tortyrförbud som internationell rättsstandard.
Med undantag av dessa korta perioder har Amerika mycket länge torterat sina motståndare och vi skall bara dröja vid tortyrhistorian efter det andra världskrigets slut och framåt, då under det kalla krigets inledningsskede det nybildade CIA, etablerat 1947, kom att bli kraftigt bekymrad över rapporter om att Sovjetunionen och Kina var i besittning av en teknik, med vars hjälp de totalt kunde kontrollera mänskliga subjekt.
Man kallade det för hjärntvätt.
CIA var besatt av att ta tillbaka vad de kallade det röda försprånget. Koreakriget blev inledningen på en lång rad CIA-anknutna projekt. Bl.a. finansierade man ett hundratal projekt vid etablerade amerikanska universitet som Harvard, Yale och Mc Gill, där arbetet löpte efter två huvudlinjer: Den ena experimenterade med parapsykologiska metoder och kemiska substanser som LSD, medan den andra lutade sig mot konventionell psykologisk och psykiatrisk forskning. Banbrytande blev den kanadensiska psykologen Heads sinnesdeprivationsstudier.
Försökspersoner, i detta fall studenter, stängdes in i upplysta boxar med förbundna ögon, tjocka handskar och motsvarande på fötterna med skumgummikuddar som täppte till varje sinnesintryck. Head noterade att nedbrytningsprocessen blev mycket snabb. Bara efter ett par timmar började hjärnans funktioner upphöra med att arbeta normalt.
Efter 48 timmar producerades hallucinationer och klaustrofobiska känslor, ångest, skräck, panik, uppgivenhet och apati. 1963 samlades de här studierna i en tortyrhandbok som kallades Copa Intelligence. Med Vietnamkriget fann CIA möjlighet att pröva dessa metoder. I fält tillkom nya metoder – smärta, drunkningssimulering, närvaro vid anhörigs smärta och bruket av antropologisk forskning för att utröna kulturella svagheter – vilka gjorde det möjligt att angripa i förnedrande syfte.
USA upprättade under Vietnamkriget ett 40-tal tortyrcentra, där enligt officiell amerikansk statistik 81.740 krigsfångar och 26.369 andra fångar torterats till döds. Kalla kriget utvecklades i takt med att kolonialmakterna rullade tillbaka. För att motverka att de nya självständiga staterna skulle hamna inom Sovjetblockets intressesfär, beslöt Förenta Staterna att anta ett mångfasetterat handlingsprogram från bistånd till militära interventioner, för att fylla det maktvaccum som kolonialmakterna lämnat efter sig.
En del av biståndet till västvänliga regimer utgjordes av förhörsteknisk kompetens med vars hjälp makthavare kunde stävja inhemsk vänsteropposition. Genom Office of Public Safety, en avdelning av US Aid, alltså den amerikanska motsvarigheten till Sida, inledde CIA och Pentagon ett biståndsprogram som sammantaget utbildade 1 miljon poliser och militärer i 47 allierade stater i tortyrteknik, av särskild vikt för att hindra kommunismens framfart i Latinamerika. Genom projekt och andra program förmedlades tortyrerfarenheterna från Vietnam till Latinamerikas antikommunistiska regimer.
Under ett trettiotal år har Pentagon genom Harvard school of the Americas utbildat militär från Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Costa Rica, Dominikanska republiken, El Salvador, Ecuador, Guatemala, Honduras, Mexico, Paraguay, Peru, Uruguay och Venezuela i tortyrmetoder.
Genom att läsa de spanska tortyrmanualer som finns vid Person Security Archives, kan man finna ut hur psykisk nedbrytning mm kan kombineras. Men allra mest effektivt är det att tortera föräldrar eller barn inför förhörspersonens ögon. De här metoderna används också idag. Där finns emellertid en viktig skillnad. Då var det en del av ett strikt hemligstämplat program. Idag äger tortyr i praktiken i väsentliga, men inte alla, delar rum i offentligheten.
Tortyr har varit en del av västerländsk maktordning i över 2 århundranden, samtidigt som den expanderar. Den här aspekten gick inte förlorad för Bushadministrationen. Regeringens jurister, som rekryterades från de förnämsta juristlinjerna vid landets toppuniversitet, använde ett lagrum som möjliggjorde tortyr. Av särskild betydelse var de juridiska betänkanden som skrevs av Vita Husets chefsjurist Alberto Gonzales, justitieminister John Jope chefsjurist William Hynes och justitiedepartementets chefsjurist JS Boby.
Mer än en amerikansk jurist har liknat de här myndighetsjuristerna vid maffiaadvokater eller företagsjurister, som föreställer sig att deras plikt är att hitta kryphål och manipulera lagstiftningen för att deras klienter skall komma undan med vad än de önskar göra. Frågan om tortyr mobiliserar inte bara motståndare inom den amerikanska juristkåren.
Utan som praktikens tillskyndare Healtor MC Donald hävdar, jurist och forskare vid den nykonservativa tankesmedjan Manhattan Institute, att den islamiska fienden inte liknar någon som militären tidigare stått inför. Islamister är inga soldater som skyddas av Genèvekonventionen. De bär inte uniform. De bär inte sina vapen öppet. De respekterar inte själva Genèvekonventionens regler. Så skriver dessa att våra terroristfiender, liksom de stater som understödjer dem, har förklarat sig vara fiender till den civiliserade ordningen och dess humanitära regler. När vi bekämpar dessa måste vi självfallet leva upp till vår höga moraliska standard.
Dock utan att duka under för den utopiska föreställningen, att vi kan segra genom att strikt hålla oss till Jesu föreskrifter i Bergspredikan. I denna fallna värld är det nödvändigt att med kraft stå emot ondskan. Tortyr utförs av goda människor som av altruistiska skäl sätter sig över sina skrupler för att värna en oskyldig befolkning. Avsikten är inte att tillfoga smärta utan smärtan är en biprodukt av den metod som används för att erhålla information. Den viktigaste källan till nödvändig information är terroristerna själva. De besitter unik kunskap om kommande attacker. Vår säkerhet beror på dessa informationer.
Men – endast ett fåtal av fångarna på Guantanamo är enligt CIA misstänkta al Qaida anhängare, resten är ur informationssynpunkt betydelselösa. Uppgifterna om det stora antalet oskyldiga ledde inte till någon annan åtgärd än den att rapporten hemligstämplades. Information kom först när den läckt ut, och finns nu att läsa.
År 2005 publicerades uppgifter i Pentagon om de personer som då befann sig på Guantanamo. Pentagon skiljer på medlemmar av och associerade till de organisationer som Förenta Staterna terroriststämplat. 8% misstänktes för att tillhöra al Qaida. En majoritet på 60% var endast misstänkta för att vara associerade till någon grupp. Hur kunde då Pentagon uppge att hela 55% av fångarna med säkerhet inte hade deltagit i någon fientlig handling mot USA eller dess allierade? Endast 5% hade arresterats av amerikansk militär. 86% hade levererats av prisjägare i Norra Alliansen eller Pakistan. Enligt Pentagon saknar 85-90 % underrättelsevärde. 70-90% arresterades av misstag enligt Röda Korsets undersökningar.
Vi måste utveckla den inledande frågan ytterligare ett led. Om fångarna inte torteras för att därigenom producera militärt relevant information. Vad är det då för kunskap som tortyren producerar? I ”Övervakning och straff” skildrar Michel Foucault 16-1700 talets tortyrkultur som en politisk ceremoni, genom vilken makten uppenbarades. Varje brott betraktades som att lagen gav rätt till en utsträckning av härskarens vilja. Den som angriper lagen angriper fursten personligen.
Den offentliga tortyren var en ritual genom vilken suveränen framträdde i sin dubbla funktion som rättvisans överhuvud och krigsherre. Furstens rättvisa uppträder under väpnad rättvisa. Tortyren återupplivar den makt som brottslingen genom sin gärning utmanar. Övermåttan av våld förevisade att det inte förelåg någon jämvikt mellan suveränens överlägsna makt och den utmanare han reducerar till en kraftlös usling.
Rättegångsprocesserna vid denna tid var hemliga. Den anklagade ägde inte rätt att få veta vad han anklagades för, medan straffet var offentligt. Den anklagade skulle ställas ut. Den kropp på vilken härskaren ristat in sin rätt att ta dennes skuld skulle annonseras ut för världen. Under 17-1800talen ersattes gradvis den ceremoniella tortyrens politiska drama med en reglerad och detaljerad utbyggd straffrätt. En förbrytelse betraktades inte längre som ett personligt angrepp på fursten utan som ett brott mot samhället som helhet, som en överträdelse av det kontrakt genom vilket varje medborgare antogs respektera samhällets lagar.
Makten inriktades inte längre på kroppen utan på tanken. En maktens metafysik trädde in i detaljer och varje aspekt av socialt liv standardiserades, reglerades övervakades beräknades och kontrollerades överallt på arbetsplatser, fabriker kaserner och offentliga rum, i en process där varje medborgare internaliserade lagen och blev sin egen disciplinerade övervakare. Själen blev kroppens fängelse, skriver Foucault.
För att förstå tortyrens återkomst som politisk ceremoni, kan vi se att den skakade staten försöker återskapa sin makt. Så måste vi skifta fokus från de europeiska stater som Foucault talar om till globalsamhället, som nu sakta håller på att konstitueras. Slutet på kalla kriget markerade den gräns där globaliseringsprocessen gick in. Det finns inte något samhälle kvar utanför globaliseringens gränser. Detta medför att krig inte kan föras mot en fiende på andra sidan gränsen.
Det kan endast föras mot en inre fiende. Krig omvandlas därigenom från att ha varit ett företag mellan två eller flera stater till en polisiär uppgift att patrullera globalsamhällets territorium. En uppgift för vilket det globala kriget mot terrorismen tjänat som en samlande drivkraft. Jag tror inte man skall förstå det här skiftet som ett fundamentalt brott från det kända till det okända utan snarare som ett slags omvandlingsprocess, genom vilken en tidigare global kolonial maktordning försöker återskapa sig själv i en ny situation.
Under det kalla kriget fanns det ett alternativ till varje utspel, det var en bipolär värld. Skilda begärsordningar konkurrerade om människors visioner. Vid Sovjetunionens kollaps framträder målsättningarna att forma världen till vår egen avbild i ett nytt och väldigt konkret skimmer. Utgången av det kalla kriget föranledde en viss hybris. Mänsklighetens fullbordan kännetecknades av en världsvid consensus för en kapitalistisk världsordning, en liberal demokrati inbäddad i ett postpolitiskt tillstånd utan ideologier.
Läser man de globala säkerhetsstrategier som Förenta staterna har antagit efter det kalla krigets slut, kan man omöjligen missta sig på intentionen att Förenta Staterna skulle bli världens enda kvarvarande supermakt. Och man uttryckte explicit viljan att använda skattefinansierad militär för att understryka att denna världsordning är uppbackad av Förenta Staterna.
Det bör understrykas, att denna globala suveränitet inte blev proklamerad som någon slags USA-imperialism utan i termer av en världscivilisation, för vilken Förenta Staternas militär endast var ett redskap. Detta uttrycktes av Bush 2003 i hans State of the Union address: ”Medan vår nation förflyttar trupper och bygger allianser världen över för att göra världen tryggare, måste vi minnas att vårt kall som välsignad nation är att förbättra denna värld. Den frihet vi värdesätter är inte Amerikas gåva till världen. Den är Guds gåva till mänskligheten.”
Ambitionen hade namn av en världscivilisation, definierad av global samhällsordning och att till dess försvar etablera en världspolisiär myndighet på global jurisdiktion, vilket också illustreras tydligt i det nyspråk som används för att karaktärisera måltavlorna för militär intervention. De stater som kan ockuperas och interveneras är alltså skurkstater ledda av kriminella förbrytare. Militära ockupationer benämns ”fredsfrämjande uppdrag”. Motståndsmän blir upprorsmakare eller illegala kombattanter.
I detta sammanhang framträder de militanta radikaljihadisterna som den nya världsordningens nya radikala under. Genom sin själva närvaro tillbakavisar dessa jihadister bilden av en universellt accepterad lag. Tvärtom, hävdar de företräde för en annan värld. Guds värld. Som den nya världsordningens barbarer träder de in på arenan uppenbart odisciplinerat. De bugar vare sig för Bush eller Mammon utan deklarerar tvärtom sin lojalitet gentemot en annan suverän med globala ambitioner: GUD.
Om USA uppfattade 11september som en personlig attack mot suveränen, återkom en offentlig tortyr som en politisk ceremoni, genom vilken den tillfälligt skakade suveräniteten återupplivade den makt som uslingen, brottslingen utmanat. Inför världen demonstrerar suveränen sin rätt. Liksom tidigare är bevis, anklagelser och rättegångar hemligstämplade. Vi får aldrig veta på vilka grunder de här människorna är anklagade. Endast straffet är offentligt. Huruvida dessa fångar har med 11 september att göra saknar betydelse.
Deras kroppar blir platsen för en politisk ritual där suveränen ristar in sin överlägsenhet. Det är därför det skall ske i transparanta djurburar inför världens ögon för inbjudna fotografer. Det handlar inte endast om att statuera de exempel, som genom sitt ursinne skall skrämma människor till lydnad. Den har en vidare effekt. Den påverkar oss alla. Vi skall se med egna ögon, vi skall bli rädda. Men vi skall också vara vittnen. Vi är alla därför deltagande i det som sker på Guantanamo. Därför är vi i viss mån medskyldiga.
Jag tror att denna skuld bidrar till den öronbedövande tystnad som omger Guantanamo. Vi låter det vara. Vi ser åt andra hållet. Vi är inte islamister. Vi är inte ens muslimer. Och man vet ju aldrig. Dom är kanske skyldiga.. I varje fall ser dom skyldiga ut, eller? Så straffet uppenbarar brottets natur. Det förlänar fångarna status som terrorister. Onda människor. Ondskans fanatiker. Men för oss andra? För världens disciplinerade medborgare, som internaliserat lagen och fortsätter med våra liv, konstruerar suveränen ett gigantiskt panoptikon i vars synfält den sociala kommunikationen utgår.
Här är bilden av ett fängelse. I ringens ytterkant sitter fångar i sina individuella celler med fönster enbart åt ett håll mot gårdens mitt där ett jättestort torn reser sig. Fångarna kan inte kommunicera med varann och de kan bara se tornet, varifrån de övervakas. Fången är ständigt medveten om att man alltid kan se honom eller henne. Från cellen är man ständigt sedd men ser själv ingenting. Fången lämnas att övervaka sig själv.
Dagens motsvarighet till detta panoptikon, där fången övervakar sig själv, är lagar och program FISA Protect America Act of 2007, vilken redan gäller som landet lag. Detta globala övervakningssystem, den globala synlighetsmaskinen, genomlyser all vår kommunikativa media i all sin detaljrikedom. Man kollar inte varje SMS, men vetskapen om att det kan göras räcker för att vi skall kolla oss själva och uppföra oss enligt normen. Vi blir bärare av vår egen underordning.
Liksom varje polismyndighet måste den världspolisiära auktoriteten framställa sin våldsutövning som legitim. I detta sammanhang framstår den ondskefulle islamiske terroristen som en perfekt fiende, eftersom den utgör ett slags förtätning av tidigare idétraditioner i rädslans historiska geografi: antikrist, muslimer, turken, vilden, kaoskrigaren, galningen, barbaren, mördaren. Mötet med en dylik exceptionell fiende kräver exceptionella befogenheter för den polisiära myndigheten.
I en text från 1920-talet försöker Valter Benjamin kritisera våldet. Han skiljer mellan olika typer av rättsvåld. Det ena är rättsbevarande, det andra rättsetablerande våld. Det är tydligt att det våld som begåtts under rubriken ”våld mot terrorn” legitimeras som ett rättsbevarande våld eller hur? Om vi stillatigande bevittnar fångarna på Guantanamo bidrar vi till att stärka detta systems makt.
Frågor/Svar
Det är skrämmande att vi alla är vittnen. När man ser på den nationella strategin mot terrorism, står det skrivet att man vill få med civilsamhället. Hur det skall gå till, vet jag inte. Angiverisamhälle? Medskyldiga? Det öppnar också för all slags motståndsrörelse. Jag tror att precis som i det algeriska frihetskriget, där motståndsrörelsen vändeden franska kolonialmaktens tal om frihet jämlikhet och broderskap mot kolonial- makten själv. På samma sätt kan man rikta krav på mänskliga rättigheter, på lag och ordning, på vikten av en internationell rättsprincip.
Det finns två saker man då kan fråga sig: Varför är det så tyst om de två egyptierna som avvisades från Sverige? Regeringen har sagt att det var ett brott mot FN:s tortyrkonvention. Men ingen har ställts till svars. Likaså Ahmed Gonzales- ingen har gått vidare med det.
Bush säger att ingen amerikan skall kunna ställas till svars inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Här är två principer: Det finns en internationell brottmålsdomstol i Haag. Det finns idag klart definierat, det som innebär brott mot krigets lagar. Vad som är folkmord. Det finns en tortyrkonvention. Då tycker man det vore trevligt om svenska staten slutade gömma sig bakom Förenta Staterna och tog strid för de mänskliga rättigheterna som Sverige säger sig stå upp för.
Björn Kumm frågar huruvida det är civilsamhällets roll att bekämpa terrorismen så att där tom SIDA har en roll. I så fall behöver vi undersöka grogrunden för radikaliseringen och vilka det är som radikaliseras – något som kan bli en forskningsuppgift. Det kanske gäller oss svenskar som är så bra på att tala om för övriga, att det finns andra metoder än våld. Vi skulle kanske också kunna tala om det för Bush..
30 april tar en organisation kallad Charta 2008 ett initiativ till att skapa en medborgar- rättsrörelse vilken försöker dokumentera alla de brott som begåtts i Sverige sedan starten för kriget mot terrorismen. Det hoppas jag på. Ett av många lovvärda initiativ. Vi kan inte låta detta fortgå. Vi måste på olika sätt ställa upp.
Björn Kumm: ‘Det är en optimistisk tanke att USA skulle kollapsa nu med bankkriser och allt, men det här systemet med permanent undantagstillstånd kontrollerar oss mer och mer. Vi skall inte leva med det, men vi måste bli medvetna om detta. Det finns en italiensk rättsjurist som heter al Gambel, som har talat om det permanenta undantagstillståndet. Där vi kan säga OK, men det berör inte oss. Så sa man också om judarna i Nazityskland – en liten grupp utanför rättssystemet. Men detta är dagens judar, dagens värld. Vi blir nu fler och fler. Undan för undan berörs vi, inte för att vi råkat illa ut, men vi känner en stor skam.’
Mattias Gardell: ‘Det är tyst om många. Det finns fängelser på båtar ute i oceanerna, i ubåtar, i östländer som nu vill gå med i Nato. Det är tyst, för man kan inte offentliggöra allt. Vi har som vittnen spelat vår roll mycket, mycket väl. Vi stärker på det sättet systemets makt. Vi ger ett slags mandat att fortsätta. Så detta med att det blir värre och värre, och att nya lagar tillkommer. Nu blandas alla in. Det är naturligtvis en logisk konsekvens av, att vi har bjudit utvecklingen att gå åt detta håll.
Charta 2008 var ett bra initiativ. Det är skapat av en liten grupp journalister i Stockholm med bl.a Gösta Hulthén som skrev en bok om Medhi Gonzali och har intresserat sig för de irakier, som enligt terroristlagstiftningen sitter i fängelser. Man behöver inte bilda nya föreningar. Man kan arbeta i de föreningar som finns. Vi måste återerövra ett slags civilkurage och ställa upp för de rättigheter vi säger oss hålla kära. För det samhälle vi påstår oss vilja försvara, den gästfrihet vi berömmer oss av; alla de ting vi måste ta ställning till.
Som ‘public enemy’, en hiphop i Förenta Staterna, skriver- ‘If you don´t stand up for something – you will fall for anything’.
utskrift
Ingrid Ternert
