http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=815623
Ingmar Karlsson har skrivit boken: ”Kurdistan. Landet som icke är”, sedd som en opartisk inlaga ifråga om Kurdistans vara eller icke vara
Det som fortfarande splittrar länder och folk och förgiftar relationer i vår del av världen. Det finns dessutom gott om testuggande grupperingar som anser sig sitta inne med den absoluta sanningen när det gäller kurdernas historia och framtid.
30 miljoner kurder lever idag på ett område större än Sverige. De har aldrig haft ett eget land och kommer förmodligen heller aldrig att få det. Tragedin är att deras land redan är uppdelat mellan fyra länder: Turkiet, Irak, Iran och Syrien, och dessa tänker inte avstå från bitar av det egna territoriet för att tillfredsställa den kurdiska nationalismen.
Kurderna har använt sin historia på samma sätt som nationalistiska turkiska historiker använder sin. Fast tvärtom. Först för ungefär hundra år sedan började en i modern mening kurdisk identitet och nationalism växa fram:
”De överenskommelser som under och efter första världskriget träffades över den arabiska befolkningens huvuden utgör kärnan i alla dagens konflikter i Mellanöstern och är en förklaring till de blodiga inbördeskrigen i Libanon, de dagliga attentaten och våldsdåden i Israel och på de ockuperade områdena och striderna i dagens Irak.”
Kurderna har diskriminerats och misshandlats i alla de länder där de utgjort en minoritet. Man har i flera fall svarat med terror, i andra fall med exil. Turkiet har länge vägrat att erkänna att det ens fanns ett kurdiskt problem. Språket förbjöds etc. Det var så Kurdistans arbetarparti PKK kom till. Relativt sett har de haft det lite bättre i Iran. Där de förföljdes som medlemmar i politiska oppositionsrörelser.
Karlsson varnar kurderna för att ställa alltför höga krav eller att girigt vägra att dela med sig med det övriga Irak av de oljetillgångar som finns i deras region. Målet måste vara att få grundläggande fri- och rättigheter i de stater där de lever, inte självständighet. Att kurderna ser sig som ett offer för förtryck är en problematisk självbild, menar Ingmar Karlsson
Många får sig en känga – inte bara Saddam Hussein och Donald Rumsfeld, utan också till exempel Winston Churchill, som under 1920-talet förespråkade användning av gas mot kurderna, som han kallade ”ociviliserade stammar” och PKK-ledaren Abdullah Öcalan. Det är alltså många som delar ansvaret för kurdernas tragiska öde
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_1560051.svd
Ingmar Karlsson: Kurdistan: landet som icke är, handlar om ”världens största folk utan egen stat”. Och om hur den kurdiska befolkningen såsom minoritet i Turkiet, Iran, Irak och Syrien – drabbats av de olyckor som förknippas med minoritetsställning: hade problemen kunnat lösas genom att alla kurder samlas i en egen gemensam stat?
På det svarar Ingmar Karlsson redan i förordet ett bestämt nej. Och han räknar snabbt upp en rad skäl: Den kurdiska splittringen – med olika språk, trosriktningar och politiska åsikter. Bristen på enande nationella ledare – såväl i historien som i nutiden. Och så det faktum att kurderna bor i ett område av stor strategisk och ekonomisk betydelse och därför ”ofta har utnyttjats eller låtit sig utnyttjas av både grannstater och rivaliserande stormakter”.
Genom att sammanfatta den kurdiska historien och det kurdiska ödet i land efter land exemplifierar författaren sedan sina påståenden. Men den slutsats han till sist når fram till är faktiskt betydligt hoppfullare än förordet: Han anser att det irakiska Kurdistan – om dess ledare och omvärlden och alla kurder handlar lugnt och förnuftigt – så småningom skulle kunna utvecklas till en lagom stor och fri kurdisk stat, som skulle kunna bli en demokratisk förebild och ett tolerant kulturellt centrum för hela den kurdiska diasporan.
Med hjälp av en vänligt sinnad demokratisk och EU-ansluten granne – ett framtida Turkiet med en stor, inflytelserik och väl integrerad kurdisk befolkning – skulle denna nya stat blomstra och upprätthålla förtroendefulla ekonomiska och politiska kontakter med västvärlden.
Ingmar Karlsson tror nämligen både på EU:s ”mjuka makt” och på globaliseringens möjligheter att skapa mångfald och tolerans. Om hans hypotes är realistisk eller en lika stor utopi som drömmen om ett Storkurdistan kan väl bara framtiden utvisa.
Den debatt som boken har förorsakat kunde nästan skrivas in i boken – för att ytterligare belysa dess ämne. Den illustrerar hur svår och explosiv identitetsfrågan är, i vår globaliserade tid, när tron på den trygga nationalstaten hunnit få sig så många törnar och sprickor samtidigt som ingen ännu har kommit på någon bättre konstruktion att söka skydd i.
(utdrag ur resp artikel)
