ESF Malmö den 17 -21 september 2008
Allt ifrån fred Mänskliga Rättigheter Klimat etc
17 september, 2008
Ofog på ESF
Den fantastiska organisationen OFOG samarbetar med radikala fredorganisationer i European Peace Action På ESF i Malmö kring fem teman: ”NATO och EUsmlitarisering”, ”Globalisering av militarismen”, ”Kärnvapen”,”Militariseringen av rymden” och ”Samordning av motståndet”. Man vill sprida kunskap om militarismen och inspirera till direkt aktion för fred. Se hemsidan http://www.ofog.org för mer information om programmet
Kommentering avstängd
ESF Malmö- Kvinnor För Fred program 17-21 sept Malmö
| Sep ’08 | Sep |
| 17 | 21 |
Kvinnor för Fred kommer att medverka vid ESF i Malmö med bl a följande program: Dialogseminarium-äldre antikärnvapenbanderoller med Jennie Fagerström, Gatuteater mot Nordic Battle Group mm, Gudrun Tiberg Om demokrati m Niki Arias. Stort säkerhets-seminarium m Maj-Britt Theorin och Europas största feminister Seminarium om utbildning m deltagande av Berit Ås och vuxenutbildare från Litauen. Flera antikärnvapenseminarier med deltagande av Ulla Klötzer. Flera antinatoseminarier m Gun-Britt Mäkitalo, Edla Lantto och bl a en grupp från Georgien Seminarium om utarmat uran med Anita Lilburn och ARK m fl. Deltagande i ”Women’s Assembly”, för alla feminister på ESF Kulturinslag: Dansworkshop med Fankaba, som lär ut ett danssteg ”från hjärtat” till alla som vill. Poesiläsning av Mauritz Tistelö, sång av Frida Selander och Gunnar Källström. Deltagande i Paraden på lördagen den 20.9 med ett stort antal banderoller av Eva Lidman
Kommentering avstängd
18 september, 2008
‘Pushing the Limits’ VKM
| Sep ’08 |
| 18 |
Utställning på Världskulturmuséet i Göteborg genom ‘Kvinna till kvinna’ och öppnar den 18 september
Kommentering avstängd
24 september, 2008
Tortyrens återkomst
Mattias Gardell
Tortyrens återkomst
28 mars 2008, Folkets Hus Göteborg
När nu tortyren åter har kommit att bli en juridiskt sanktionerad praktik i det offentliga rummet och Guantanamo en sammansatt symbol i det pågående kriget mot terrorismen. Medan bilderna av de sexualiserade tortyrritualerna i Abu Graib förmodligen inte varit avsedda för global konsumtion, då bjöds utvalda journalister och fotografer in till Guantanamo för att ta de bilder, vilka senare kablades ut över hela världen.
Vi har alla sett det. Genom det globala medieflödet har dessa bilder etsat sig in i folkliga föreställningar och berättelser. I röntgenlägrets campXrays transparanta djurburar sitter rader av knäböjande män iförda identiska orangefärgade overaller, ögonbindlar, öronproppar, munkavlar och handfängsel fastkedjade i fotkedjor. På knä i gruset vid de uniformerade vakternas läderkängor reduceras fångarna till slagg i en rituell manifestation av suverän makt.
Guantanamo signalerar tortyrens återkomst som en juridiskt sanktionerad praktik i det offentliga rummet. Det är idag helt klarlagt att tortyr inte utgör något isolerat avsteg från amerikansk policy, tvärtom framgår det att tortyr i vad som lagtekniskt kallas grym omänsklig och förnedrande behandling finns inneboende i den strategi, som Bushadministrationen utvecklat i namn av krig mot terrorn.
Kommentering avstängd
Afghanistan behöver din hjälp
Afghanistan behöver din hjälp
av Sören Sommelius
Helsingborgs Dagblad 23 sep från Social Forum Malmö
Sverige är i krig efter 200 år av fred. Några hundra svenska soldater finns sedan årsskiftet 2001/02 i norra Afghanistan. De ingår i Natoledda Isaf, i praktiken en del av USA:s ”krig mot terrorismen”.
– Sverige sänder trupper till Afghanistan och visar därmed symboliskt stöd för USA:s krig. De svenska soldaterna har ingen militär betydelse.
Håkan Wiberg, mångårig chef för COPRI, Copenhagen Peace Research Institute, är kritisk och oroad.
– Inga mer än en del politiker tror att kriget i Afghanistan kan vinnas. Afghanerna har lång erfarenhet av att kasta ut utländska inkräktare.
Zahir Athari är politisk flykting, lever i Norge och är talesman för landets afghanska flyktingar.
– Det hette att USA:s ockupation skulle skapa ett demokratiskt paradis. Ingen i Afghanistan trodde att USA skulle genomdriva mänskliga rättigheter i vårt land. Resultatet har också blivit det motsatta, sju blodiga år.
Nu är Afghanistan en narkostat, där kriget finansieras av droghandel. Ockupationen bidrar till att mobilisera stöd för talibanerna och andra militanta grupper. Krigsförbrytare har makten i landet – med stöd från väst. Miljoner krigsoffer längtar desperat efter en förändring.
Enbart i juli föll 300 ton bomber över Afghanistan. De civila offren blir allt fler. Andelen fattiga ökar. Läskunnigheten sjunker, mellan 2002 och 2005 från 28.7 procent till 23 procent.
– Varför stöder länder som Sverige, Danmark och Norge krigsförbrytare genom att delta i kriget? Nej, ta hem trupperna och ge freden en chans.
Alexander Harang, fredsaktivist och ledare för Norges Fredslag oroar sig för politiseringen av hjälparbetet i Afghanistan.
– Samma organisationer som ger hjälp är inblandade i kriget. Kriget förs också genom biståndet. Vi tvingar på folk bistånd med militärmakt och tror att vi på så vis kan vinna kriget.
I Afghanistan går till och med svenska präster beväpnade. Kyrkans Tidning (24/1 08) intervjuade Höörprästen Jerker Schmidt, fältpräst i Afghanistan, som sa ”jag har antingen en Glockpistol eller en AK-5:a”.
– Det finns tre regler för fredsbevarande trupper, underströk Håkan Wiberg. Trupperna måste accepteras av alla parter, vara opartiska och använda våld bara i självförsvar.
Ett eldupphör övervakas för att ge tid åt förhandlingar. Enheter med oklart mandat har aldrig varit framgångsrika. Detta är vad de stackars svenska soldaterna sänds ut till.
– Det bästa Sverige kan göra är att ta hem trupperna.
Genom att delta i kriget bryter Sverige en 200-årig neutralitet. Det blir inte bättre av att FRA-lagen har motiverats av det svenska krigsdeltagandet. Afghanistan behöver civil hjälp via FN, inte utländska soldater.
Fotnot: Isaf står för International Security Assistance Force
Mera om motståndet mot svenskt krigsdeltagande i Afghanistan på afghanistan.nu
Kommentering avstängd
26 september, 2008
Kurdistan – enligt Ingmar Karlsson
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=815623
Ingmar Karlsson har skrivit boken: ”Kurdistan. Landet som icke är”, sedd som en opartisk inlaga ifråga om Kurdistans vara eller icke vara
Det som fortfarande splittrar länder och folk och förgiftar relationer i vår del av världen. Det finns dessutom gott om testuggande grupperingar som anser sig sitta inne med den absoluta sanningen när det gäller kurdernas historia och framtid.
30 miljoner kurder lever idag på ett område större än Sverige. De har aldrig haft ett eget land och kommer förmodligen heller aldrig att få det. Tragedin är att deras land redan är uppdelat mellan fyra länder: Turkiet, Irak, Iran och Syrien, och dessa tänker inte avstå från bitar av det egna territoriet för att tillfredsställa den kurdiska nationalismen.
Kurderna har använt sin historia på samma sätt som nationalistiska turkiska historiker använder sin. Fast tvärtom. Först för ungefär hundra år sedan började en i modern mening kurdisk identitet och nationalism växa fram:
”De överenskommelser som under och efter första världskriget träffades över den arabiska befolkningens huvuden utgör kärnan i alla dagens konflikter i Mellanöstern och är en förklaring till de blodiga inbördeskrigen i Libanon, de dagliga attentaten och våldsdåden i Israel och på de ockuperade områdena och striderna i dagens Irak.”
Kurderna har diskriminerats och misshandlats i alla de länder där de utgjort en minoritet. Man har i flera fall svarat med terror, i andra fall med exil. Turkiet har länge vägrat att erkänna att det ens fanns ett kurdiskt problem. Språket förbjöds etc. Det var så Kurdistans arbetarparti PKK kom till. Relativt sett har de haft det lite bättre i Iran. Där de förföljdes som medlemmar i politiska oppositionsrörelser.
Karlsson varnar kurderna för att ställa alltför höga krav eller att girigt vägra att dela med sig med det övriga Irak av de oljetillgångar som finns i deras region. Målet måste vara att få grundläggande fri- och rättigheter i de stater där de lever, inte självständighet. Att kurderna ser sig som ett offer för förtryck är en problematisk självbild, menar Ingmar Karlsson
Många får sig en känga – inte bara Saddam Hussein och Donald Rumsfeld, utan också till exempel Winston Churchill, som under 1920-talet förespråkade användning av gas mot kurderna, som han kallade ”ociviliserade stammar” och PKK-ledaren Abdullah Öcalan. Det är alltså många som delar ansvaret för kurdernas tragiska öde
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_1560051.svd
Ingmar Karlsson: Kurdistan: landet som icke är, handlar om ”världens största folk utan egen stat”. Och om hur den kurdiska befolkningen såsom minoritet i Turkiet, Iran, Irak och Syrien – drabbats av de olyckor som förknippas med minoritetsställning: hade problemen kunnat lösas genom att alla kurder samlas i en egen gemensam stat?
På det svarar Ingmar Karlsson redan i förordet ett bestämt nej. Och han räknar snabbt upp en rad skäl: Den kurdiska splittringen – med olika språk, trosriktningar och politiska åsikter. Bristen på enande nationella ledare – såväl i historien som i nutiden. Och så det faktum att kurderna bor i ett område av stor strategisk och ekonomisk betydelse och därför ”ofta har utnyttjats eller låtit sig utnyttjas av både grannstater och rivaliserande stormakter”.
Genom att sammanfatta den kurdiska historien och det kurdiska ödet i land efter land exemplifierar författaren sedan sina påståenden. Men den slutsats han till sist når fram till är faktiskt betydligt hoppfullare än förordet: Han anser att det irakiska Kurdistan – om dess ledare och omvärlden och alla kurder handlar lugnt och förnuftigt – så småningom skulle kunna utvecklas till en lagom stor och fri kurdisk stat, som skulle kunna bli en demokratisk förebild och ett tolerant kulturellt centrum för hela den kurdiska diasporan.
Med hjälp av en vänligt sinnad demokratisk och EU-ansluten granne – ett framtida Turkiet med en stor, inflytelserik och väl integrerad kurdisk befolkning – skulle denna nya stat blomstra och upprätthålla förtroendefulla ekonomiska och politiska kontakter med västvärlden.
Ingmar Karlsson tror nämligen både på EU:s ”mjuka makt” och på globaliseringens möjligheter att skapa mångfald och tolerans. Om hans hypotes är realistisk eller en lika stor utopi som drömmen om ett Storkurdistan kan väl bara framtiden utvisa.
Den debatt som boken har förorsakat kunde nästan skrivas in i boken – för att ytterligare belysa dess ämne. Den illustrerar hur svår och explosiv identitetsfrågan är, i vår globaliserade tid, när tron på den trygga nationalstaten hunnit få sig så många törnar och sprickor samtidigt som ingen ännu har kommit på någon bättre konstruktion att söka skydd i.
(utdrag ur resp artikel)
Kommentering avstängd
