George Monbiot
30/09/08 ”The Guardian”
De fria marknadsförespråkarna har länge praktiserat en statlig välfärdspolitik för de redan rika. Att blåsa ut banker är uppenbarligen något utan motstycke, men det sätt på vilket USAs regering därefter kommer big business till undsättning är inte unikt.
…En av de bästa undersökningar som gjorts av bolagsunderstöd i USA publicerades av några gamla fiender vid Cato Institutet (anm: där finns också en del svenska (ö)kända ekonomer). Stephen Slivinski har beräknat att under 2006 den amerikanska federala regeringen utnyttjat $92 miljarder till företagsstöd. Mycket av detta gick till större företag som Boeing, IBM och General Electric.
Den största penningskörden – $21 miljarder – håvades in av ‘storgodsägarna’. De rikaste 10% av dem som fick detta understöd kammade hem 66% av pengarna. Under åren har Kongressen eller administrationen lovat stoppa svindeln, men ger efter detta ändå mer i statligt bidrag till jordbruksstöd.
Den lag om jordbruksstöd som i maj gick igenom i Kongressen garanterar bönderna ett minimum på 90% av den inkomst, som de tjänat in under föregående två år, vilka händelsevis var de mest vinstrika de någonsin haft. Mellanhänderna tjänar mer än så, särskilt de som sprider svält genom skörden av majs till etanol, och sedan frossar i sig miljarder av dollar i skattekrediter.
Slivinski visar hur den federala regeringens avancerade teknikprogram till stöd för en tidig eller högriskteknologisk utveckling, istället blivit kapad av big business som spöar dem med redan välkända produkter.
Alltsedan 1991 har sådana företag som IBM, General Electric, Dow Chemical, Caterpillar, Ford, DuPont, General Motors, Chevron och Monsanto kammat hem hundratals miljoner dollar från detta program. Storföretagen understöds också av Export-Importbanken: Under 2006 till exampel kunde Boeing ensam ta emot $4.5 miljarder i lånegarantier.
Regeringen driver något som kallas ‘the Foreign Military Financing programme’, vilket ger andra länder pengar till inköp från vapenindustrin. Man håvar ut statsbidrag till flygplatser för att bygga landningsbanor och till fiskeföretag till stöd för att bli av med riskabla aktier..
Men Cato Institutets rapport har endast visat delar av denna företags-välfärds-skandal. En ny undersökning från ‘US Institute for Policy Studies’ visar hur USA genom en serie listiga skatte-och bokföringsmässiga kryphål, spenderat $20 miljarde per år till VD-löner.
Genom att dölja deras professionella löner t.ex som vinst av kapital hellre än inkomst, betalar dessa chefer för hedgefonder och privata handelsföretag lägre skatt än dessa som städar deras kontor.
För ett år sedan försökte Representanthuset stänga detta kryphål, men lagen blockerades i Senaten efter en lobby-kampanj från några av USAs rikaste män. En annan rapport av en grupp vid namn ‘Good Jobs First’ avslöjar hur varuhuskedjan Wal-Mart har tagit emot åtminstone $1miljard av offentliga medel.
Över 90% av deras distributioncentra och många av deras försäljningsställen har fått understöd av lokala- och delstatsregeringar. Man skänker dem mark och betalar kedjan för det vägnät, vatten och avlopp som sedan krävs för att utnyttja marken. Och man garanterar dessutom skattestopp och understöd från starten till stöd för svaga kommuner (tax increment financing).
Ibland ger delstatsregeringarna också firman kapital, så fick t.ex Wal-Marts distributions- centraler i Virginia medel från regeringens ‘Opportunity Fund’. Företagens välfärd hör helt enkelt till några av regeringsdepartements kärnföretagsamheter.
Många av Pentagons program levererar förmåner enbart till dess egna entreprenörer. Ballistiskt missilförsvar till exempel, som inte äger något tydligt ändamål och förhoppningsvis inte kommer att användas, har redan kostat USA mellan $120-150 miljarder.
USA är unikt bland de större donatorerna, då man insisterar på att den mat man erbjuder i nödhjälp skall produceras på den egna jorden, hellre än i de regioner som man tänkt hjälpa. USAid brukar skryta på sin hemsida om att ”huvudmannen för Amerikas utländska hjälpprogram alltid varit Förenta Staterna. Nära 80% av US Aid’s kontrakt och bidrag går direkt till amerikanska firmor.” Det finns alltså inte och har aldrig funnits någon fri marknad i USA.
Varför inte? Därför att de kongressmän och -kvinnor som är för finanssocialism är det för att deras eget återval är beroende av företagsstöd. De legala mutor som dessa företag betalar ut medför två fördelar. Den första är att hindra ett ordentligt regelverk och istället göra spekulationsvinster och med det generera katastrofer av det slag som Kongressen nu sätter sig emot. Det andra är att offentliga medel till nödhjälp för de fattigaste dirigeras om till de rikas fickor..
En rapport som publicerades i förra veckan av advokatgruppen Common Cause visar hur banker och börsmäklare har stoppat lagstiftare och klagat över den ohållbara utlåningen. Under finansåret har de stora bnkerna gjort av med $49 miljoner på lobbyverksamhet och $7 miljoner i direkt kampanjstöd.
Bankerna Fannie Mae och Freddie Mac har spenderat $180 miljoner i lobbyverksamhet och kampanjstöd över de sista åtta åren. Mycket av detta sköljde över medlemmarna i Representanthusets finansservicekommitté och Senatens bankkommitté. Varhelst kongressmännen prövat att tygla bankernas inteckningsutlåning förhindrades de genom dessa bankers pengar. Till exampel Dick Durbin’s 2005 års lagändring för att få stopp på den rovgiriga huslåneutlåningen, blev i Senaten besegrad med 58 mot 40.
Den förre representanten Jim Leach föreslog att bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac skulle återregleras.. Deras lobbyister, minns han, lyckades på mindre än 48 timmar att orkestrera båda partiernas ledare att förhindra lagändringen. De pengar som dessa företag utnyttjar, används till socialisering av de financiella riskerna.
De $700 miljarder som regeringen önskat, har bara varit en av de offentliga kostnader man fått för sina upprepade misslyckanden med att få till en reglering. Till och med bankernas lobbymakt gjorde, att man i lördags stoppade kravet på skydd för de pengar som företagsledarna tjänat in i de företag som regeringen räddat.
Kampanjfinansiering är den bästa investering som ett företag kan göra. Den ger 1 miljon dollar till rätt man. Skörden blir ett miljarddollarvärde i statlig produktion, skattestopp och bistånd. Vid samma sak i Afrika kallas det korruption.
Europeiska regeringar är inte bättre. Den fria marknadensekonomi som de förespråkar är märklig: oupphörligen går man in till stöd för de redan rika och lämnar alla andra att ta vara på sig själva. Precis som i USA grabbar cheferna för lantbruksföretag, oljeborrare, stormarknader och banker till sig innehållet i regeringens fonder, som är tagna ur fickorna på människor mycket fattigare än de själva.
Skattebetalare borde därför överallt fråga sig samma sak: Varför i helvete måste vi stödja detta?








