Time To Face The Facts On Afghanistan
av Eric S. Margolis 6 okt 2008
Både Barack Obama och John McCain har fel om Afghanistan. Det är ingen god strid mot `terrorism’ utan ett klassiskt, 1900talets kolonialkrig för att utvidga den västliga geopolitiska makten till resursrika CentralAsien. De afghanska pashtuner som lever där är beredda på krig i hundra år till.
För de som har smak för en historisk ironi, kollapsade Sovjetimperiet under åren 1989-91 på grund av en implosion av ekonomin orsakad av den ruinerande kapprustningen med USA och stora kostnader för ockupationen av Afghanistan.
Sjutton år senare var det världens andra supermakt USAs tur. Livsfarligt blödande med en ouppnålig skuld och hälften av all världens krigskostnader, kollapsade till slut detta korthus som kallas USAs ekonomi.
Domedagsnyheterna från New York och Washington har fördunklat de flesta av världens alla affärer. Det beror olyckligtsvis på att där finns en ljusglimt – och jag menar bara en ljusglimt– i slutet av den afghanska tunneln. Kanske bara en mötande bilbomb.
Den av USA stödda afghanska presidenten Hamid Karzai avslöjade i förra veckan, att han bett Saudi Arabien agera fredsmäklare med den allians av stam-och politiska grupper som kämpat mot den västliga ockupationen av landet med det gemensamma namnet talibaner.
Saudi Arabien har varit en av ett fåtal nationer som har erkänt den talibanska regeringen och äger ett avsevärt inflytande i Afghanistan och förblir en lojal vän med Pakistan.
Talibanska ledaren Mullah Omar avvisade snabbt Karzais erbjudande, och framhöll att USA gick mot ett liknande katastrofalt nederlag i Afghanistan som Sovjetunionen har mött. Den pågående finansiella paniken i Nordamerika fick låna substans till hans ord.
USAs ekonomi är i stor fara och dess tre stora biltillverkare kan snart emotse bankrutt. Vid ett annat vansinnigt bord, där Wall Street och det amerikanska banksystemet kunnat förutse en härdsmälta, annonserade det bekymmerslösa Pentagon att man skulle spendera $300 miljoner tillsammans med amerikanska ‘kontraktanställda’ för att sprida pro-amerikansk propaganda i Irak.
Med denna outhärdliga idioti kunde Washington snart göra slut på de nödvändiga medel man kunnat behöva för att fortsätta betala för operationerna i Irak och muta Pakistan med $250-300 milj i månaden för sitt krig mot de egna rebelliska pashtunstammarna längs den afghanska gränsen.
Den kunnige och rättframma amerikanska befälhavaren i Afghanistan, general David McKiernan, har starkt efterlyst åtminstone 10 000 fler trupper. USAs och NATOs styrkor i Afghanistan är i allt högre grad på defensiven, hårt pressade att försvara sina känsliga förnödenheter, trots en massiv eldkraft och total kontroll över luftrummet.
Attacker mot USA och NATOs konvojer startar redan i Karachis hamn. Utsikten att sprida ett krig som inte kan vinnas i Afghanistan över till Pakistan är ett militärt och politiskt vansinne. Förbluffande nog verkar general McKiernan bryta med Bushadministrationens politik genom att föreslå politiska samtal med talibanerna och medgav att kriget måste avslutas via diplomati. Militären vet att detta krig inte går att vinna på slagfältet.
McKiernans företrädare har framhållit för Kongressen att 400 000 USAtrupper skulle behövas för att klara Afghanistan. Idag finns 80 000 västliga trupper i Afghanistan, många av dem ovilliga att delta i strid.
I skarp kontrast till detta frågade jag nyligen Karl Rove, president Bushs förre seniorrådgivare, hur USA någonsin kunde hoppas på att vinna detta krig i Afghanistan. Hans ego dansade med imperiehybris. Rove svarade skarpt `Fler Predatorer (missilbeväpnade små spaningsplan) och helikoptrar! Sedan intar vi Pakistan.’ Vilket påminde mig om poeten Hilaire Belocs underbara strof om nittonhundratalets brittiska imperialism: `Vad än händer har vi the Maxim gun (maskingevär) och det har inte dom.’
Trots att Karzais olivkvist avvisades, men bara det faktum att han gjorde detta offentligt är viktigt. Med det bröt både han och general McKiernan det enkelspåriga västliga tabut mot förhandlingar med talibanerna och deras allierade.
Väl värt att minnas är, att talibanerna inte är en terroriströrelse’ som den västliga krigspropagandan påstår, utan talibanrörelsen grundades som en islamsk religiös rörelse hängiven sin strid mot kommunism och droghandel. Talibanerna fick bidrag från USA tills i maj 2001.
I själva verket höll CIA nära kontakt med talibanerna, där många av medlemmarna var USAuppbackade mujahidin från anti-Sovjetkriget under 1980talet, för en möjlig framtida användning mot kommunistregimerna i CentralAsien och Kina. Attackerna under 9/11 fick CIA att omedelbart klippa av sina band till talibanerna och bränna deras filer.
På senare år har den västliga krigspropagandan demoniserat talibanerna så att få politiker har modet att föreslå det uppenbara och oundvikliga: en förhandlad lösning på detta poänglösa sjuåriga krig.
Ett exceptionellt undantag kom den förra april då NATOs generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer medgav att kriget bara kunde avslutas genom förhandling, inga militära medel.
Karzairegeringen kan inte utsträcka sin auktoritet utanför Kabul för i så fall betyder detta att tvingas kullkasta samma Uzbek- och Tajikiska drogsmugglare och kommunistledare som i grunden har makten. Det finns ingen verklig afghansk armé, bara en hop oentusiastiska legoknektar som låtsas kriga.
Kriget i Afghanistan handlar i realiteten vare sig om al-Qaida eller `terrorism’, utan att öppna en säker korridor genom pashtunsk klan-territorium för att exportera olja- och gasrikedomar från det Kaspiska området i Centralasien över till Väst. USA och NATOs trupper i Afghanistan är i grunden pipelineskyddande trupper som krigar för att få bort de fientliga infödingarna.
Både Barack Obama och John McCain har fel om Afghanistan. Det är inte ett ‘gott’ krig mot `terrorism’ utan ett klassiskt 1900tals kolonialkrig för att utvidga den västliga geopolititiska makten till det resursrika CentralAsien. De pashtunska afghaner som lever där i området är beredda att kämpa i 100 år till. Det är däremot inte västmakterna.
Som Benjamin Franklin sa: `Det finns inget gott krig och ingen dålig fred’. Det är dags för Väst att inse faktum om Afghanistan.
övers: Ingrid Ternert
