Fredskoalitionen Göteborg

httpv://www.youtube.com/watch?v=VB_ixi-iWTg

Bushadministrationen har i sina sista dagar beordrat ca 8000 fler trupper – vilket är mindre än vad USAs befälhavare i Afghanistan har efterlyst. Anthony Cordesman vid Centret för Strategiska och Internationella Studier säger att det alls inte överraskat honom att befälhavarna blivit lurade. 

”Vi har aldrig kunnat sätta in tillräckligt med resurser i det här kriget,” säger Cordesman. ” För vart år gäller att vi inte har kunnat möta de krav som ambassadören ställt. Vi har låtit talibanerna växa i styrka utan att ha kunnat tillföra liknande resurser som dessa till Irak.” I likhet med många andra säger Cordesman att en långsiktig lösning kräver mer än bara militära aktioner.

Den republikanska presidentkandidaten John McCain sätter sitt hopp till general David Petraeus, som i egenskap av chef för USAs centrala militärkommando kommer att se över operationerna i Afghanistan. Petraeus lovordades för att kunnat vända situationen i Irak – delvis genom att betala lokala miliser för att hålla uppe säkerheten.

I sin andra presidentdebatt antydde McCain att han hoppades på att Petraeus skulle röna framgång i Afghanistan genom att utnyttja en liknande metod: ”Samma fundamentala strategi som lyckades i Irak – och som fått stöd av befolkningen där,” meddelade McCain.

Under debatten sa hans demokratiska opponent, Barack Obama, att USA borde hindra den blomstrande afghanska opiumhandeln, som årligen genererar miljoner dollar till talibanerna. Och att Washington behöver pressa på president Hamid Karzais regering att få stopp på korruptionen och hjälpa det afghanska folket.

”Vi måste ha en regering som är ansvarig inför det afghanska folket och uppriktigt sagt är den inte det,” sa Obama. För under senare historisk tid har det inte funnits någon stark regering i Afghanistan. Bob Grenier, CIAs lokala chef i Pakistan mellan åren 1999 och 2002, säger att  USA kan komma att få överge sin idé om att skapa något liknande. Istället får man börja förhandla med klanledare på lokal nivå.

‘För att stärka lokala ledare på mycket små gudsförgätna platser på lokal nivå krävs det en hel del engagemang. Men jag tror vi behöver stärka de lokala ledarna, och det betyder att förse dem med vapen och utrustning och att på något sätt försöka leda lokala försvarsstyrkor eller liknande’, säger Grenier.

Grenier menar att det är viktigt att bygga upp lokala styrkor i de pashtunska området vid gränsen till Pakistan. Talibanerna och andra islamistiska grupper korsar regelbundet detta område från fristaden i Pakistan för sina attacker mot USAs och NATOs trupper.

Bruce Riedel tillbringade nära tre årtionden i arbete med kontraterrorism vid CIA och verkar nu vid den Washingtonbaserade tankesmedjan Brooking Institute. Han säger att om en ny administration vill kunna segra i Afghanistan, måste det ske i samarbete med Pakistan, men betonar samtidigt att det inte blir lätt. ”Vänta er inte några raka linjer i Pakistan”, säger Riedel.

 ”Pakistan är ett oerhört komplext land, och den pakistanska politiken är full av motsättningar, konspirationer och olika drag.” Riedel menar att den förre pakistanske presidenten Pervez Musharraf var expert på att övertyga president Bush om att han höll på att jaga terrorister, alltmedan talibanerna frodades på pakistansk mark.

Riedel påtalar att näste president måste göra klart för Pakistans nya regering att dessa dagar är förbi.”En av de saker som han måste förmedla till Islamabad, är att nu är det slut med dubbelspel,” säger Riedel. ”Man måste befinna sig på en sida av kriget mot terrorn — vår eller deras sida.”

Att studera historien
Hassan Abbas, en forskare vid Harvard’s Kennedy School of Government, säger att en ny amerikansk administration behöver studera det förflutna för att kunna förhindra samma misstag i framtiden, detta att helt blint lämna över tiotals miljoner dollar till den pakistanska regeringen.

”Trots alla pengar och vapen och ammunition förvärras situationen”, säger Abbas. ”Varför är det så? Om vi inte går igenom de tidigare åren, kan vi heller inte skapa bättre strategi för framtiden.”

Shuja Nawaz, är en Washington-baserad expert på Pakistans militär och författare till ‘Crossed Swords: Pakistan, Its Army, and the Wars Within’, säger att USAs hjälp till Pakistan behöver distribueras bättre. Nawaz pekar på en lagstiftning som föreslagits av den vice presidentkandidaten och demokratiska senatorn Joseph Biden och den republikanska senatorn Richard Lugar.

Lagen skulle tillåta $7.5 miljarder över nästa fem räkenskapsår i ickemilitärt stöd till Pakistan – hjälp som kunde användas till utveckling i stil med att bygga skolor, kliniker och vägar. Detta baserat på villkoret att Pakistans säkerhetsstyrkor inte lägger sig i landets politik eller juridiska process.

Lagen efterlyser också förstärkt demokrati i Pakistan och bättre kontraterrorism. Nawaz säger att något liknande Biden-Lugar lagen skulle demonstrera att USAs engagemang i Pakistan går utöver detta att bara slåss mot talibanerna och andra islamistiska grupper vid landets gränser till Afghanistan. ”Det är helt nödvändigt det inte bara verkar lösa amerikanarnas problem i gränsregionerna – utan att man istället är engagerad i att arbeta med hela Pakistan till dess hjälp,” säger Nawaz.

Tecken på samarbete
Det finns nya positiva tecken som visar på att Pakistan är villig att arbeta med USA i att bekämpa talibanerna:  Pakistans nya president, Asif Ali Zardari anses vara proamerikan. Det har idag skakat om landets mäktiga underrättelsetjänst och den pakistanska armén har startat en offensiv in i talibanskt område längs den pakistanska gränsen.

För sin del har USA trappat upp sina attacker mot misstänkta talibantillhåll med hjälp av obemannade små Predator-spaningsplan. Nyligen gav också Bush sitt godkännande för amerikanska specialoperationer med räder in på pakistanskt område. Grenier, den förre CIA-chefen, säger emellertid att detta är en farlig omställning. ”I grunden startar vi en strid som vi inte kan fullfölja,” menar han. ”Därigenom skapar vi ännu mer radikalism och gör ännu fler människor motiverade att kriga mot oss och mot den pakistanska regeringen.”

En ny administration måste på något sätt balansera de långsiktiga målen med behovet av omedelbar aktion både i Afghanistan och i Pakistan. Då väl departementet har beslutat detta, hamnar man mitt i krisen.  Den som än är vid makten kommer inte att få dessa sex till åtta månader på sig, som brukligt är för att skaffa sig förmåga att bedöma situationen och dra upp de politiska riktlinjerna för detta som inte längre är det glömda kriget.

 
COMPARING U.S. WARS 
 
Cost of wars, adjusted for inflation: (in billions; FY 2008 dollars)
   World War II  $3,900 
    
  Korea                      $456 
    
  Vietnam                  $518 
    
  Persian Gulf War     $88 
    
  Iraq/Afghanistan    $604 
    
Sources: Congressional Budget Office, Center for Strategic and Budgetary Assessments, USA TODAY research

övers: Ingrid Ternert

Afghanistan II: Don’t rush for the exit
av Haroun Mir
International Herald Tribune 17 okt 2008

…Den pessimistiska och dystra bild av Afghanistan som över de gångna åren har visats upp i internationell media har i sanning kunnat stärka moralen hos talibanerna och al Qaida. Den allmänna opinionen i Väst, irriterad över bristen på framsteg, har ändå accepterat återinförandet av Talibanerna som en politisk kraft i Afghanistan.

Vi afghaner fruktar nu att NATOs brådska med att hitta en exit-strategi ger anledning för stater i regionen att åter aktivera sina dolda agendor i Afghanistan. Afghanska säkerhetsenheter som armén och polisen skulle nu ha behövt ännu ett decennium av direkt militärt stöd, innan man kunnat försvara  Afghanistan från interna och externa hot.  Följderna av ett för tidigt tillbakadragande från Afghanistan kommer med andra ord att vara värre än vad afghanerna tidigare har fått uppleva under 1990talen.

Om NATO överger Afghanistan, kommer hårdhudade terroristgrupper inte att nöja sig med att stanna kvar inne i landet. De kommer att fortsätta bekämpa NATO – där NATO nu råkar befinna sig. Den nuvarande situationen i Afghanistan är i sanning allvarlig, men för den skull inte förlorad. Vi kan fortfarande handha situationen och besegra Talibanerna, om NATO går med på att tänka över sin misslyckade strategi i Afghanistan.

NATOs politik då det gäller uppbygget av en afghansk armé och polisstyrka var från start självrådig och bristfällig . Att bygga upp en afghansk säkerhetsstyrka på 500 000 soldater är fortfarande mer kostnadseffektivt och vad man i det långa loppet skulle ha råd med, hellre än att hålla 50 000 NATOtrupper i årtal framöver i Afghanistan .

I realiteten kan de många afghanska soldater som skingrats från armén under den misslyckade politiken med ‘avrustning-demobilisering-återintegrering’ , fortfarande vara kapabla att effektivt eskortera NATOs lastbilar med leveranser genom talibanernas hjärtland för $500 dollar i månaden via de privata säkerhetsbolagen.

Om privata säkerhetsbolag effektivt har kunnat utnyttja afghanska krigare, varför skulle då inte NATO kunna göra det? Den afghanska administrationen har förblivit korrupt och dysfunktionell, och den kan högst osannolikt vara i stånd att bättra sig under de kommande månaderna, då den avsätter alla sina tillgängliga resurser framöver till president Hamid Karzais omval år 2009.

NATO har nu två val:  att snabbt dra sig ur och låta historien i Afghanistan upprepa sig, eller under följande två decennier investera i uppbygget av en stark afghansk militär och polis som en trovärdig partner i kampen mot terrorism och radikala islamska grupper.

Författaren Haroun Mir var den framlidna Ahmad Shah Massouds speciella assistant och tidigare afghansk försvarsminister. Han tillhör Afghanistan Center for Research and Policy Studies i Kabul.

övers:Ingrid Ternert

http://www.antiwar.com/lobe/?articleid=13608
Moving towards a ”Grand bargain in Afghanistan”
19 okt 2008 Jim Lobe IPS

Alltmer frustrerad över den nedåtgående spiral som USAs underrättelsetjänst har noterat i Afghanistan, verkar Pentagon vilja ge sitt stöd åt tanken att göra upp med ledare från de hemvändande talibaner som velat distansera sig från al Qaida.

Under den tid idén introduceras, kommer nästa president vem än det må vara, sannolikt att få goda råd av Pentagonchefen Robert Gates och nästa chef för det amerikanska centralkommandots CENTCOM, general David Petraeus. Detta för att ge stöd åt denna viljeinriktning som det mest effektiva sättet att stabilisera läget i Afghanistan, där kriget mot terrorn för sju år sedan startade.

Då kommer man sannolikt också att söka stöd hos den nye presidenten för ett bredare regionalt diplomatiskt initiativ, och därmed försäkra Pakistan om dess säkerhet. Det gäller särskilt mot den långvariga indiska vedergällning, vars inflytande märkbart ökat i Afghanistan sedan slutet av 2001, då den militära kampanjen från USAs sida drev bort talibanerna .

Då under de senare två åren de dominerande pashtunska upprorsmännen tagit sig allt djupare in i södra och östra Pakistan och även in i själva Kabul, har de regionala experterna både här och utomlands i stor utsträckning kommit fram till, att talibanerna och dess allierade inte går att besegra, inte så länge Islamabad förser dem med skyddat tillhåll i klanområdena tvärs över gränsen.

Vad som kunde komma ut av ett krigsstillestånd blev med stor detaljrikedom förklarat i en artikel kallad ‘From great game to grand bargain; Ending chaos in Afghanistan and Pakistan”, vilken i förra veckan publicerades i den inflytelserika ‘Foreign Affairs Journal’ av den pakistanske analytikern Ahmed Rashid och professorn vid New Yorks universitet, Barnett Rubin. Båda är frekventa besökare i Washington där man sätter stort värde på deras åsikter.
 

Rashid kom tidigare i veckan på tal som en av de nyckelexperter Petraeus och medlemmarna i hans nya utvärderingsteam konsulterat med uppgift att utvärdera en ny kampanjplan för Afghanistan. Den är planerad till att vara klar om ca 100 dagar eller kort efter det att den nye presidenten flyttat in i Vita Huset.

Enligt Washington Post har Petraeus gett detta team order om att fokusera två större teman-ett regeringslett försoningsteam tillsammans med talibanska upprorsmän i Afghanistan och Pakistan med betoning på ökade diplomatiska och ekonomiska initiativ med de närliggande länder, som har påverkan på kriget.

Det är precis de strategier som Rashid och Rubin företräder i sin artikel, om det som skulle vara särskilt nödvändigt för att lyckas nå denna stora uppgörelse. Enligt New York Times artikel tidigare i månaden var utkastet till NIEs konsensusdokument, det dokument som gäller samtliga 16 amerikanska säkerhetsorgan, i vilket man konstaterar att säkerhetsläget i Afghanistan har genomgått en nedåtgående spiral.

Man visade på korruptionen i president Karzais regering som ett av de mest betydande fallen, att droghandeln har exploderat och idag står för hälften av landets ekonomi och att de alltmer sofistikerade attackerna från talibanernas sida hittills har tagit fler liv bland USAs och NATOs trupper under detta år än under något av de föregående åren.

På samma gång sa den brittiske kommendanten i Afghanistan, brigadör Mark Carleton-Smith, till Sunday Times att han inte trodde på att kriget i Afghanistan kunde vinnas. Hans kommentar följde på ett avslöjande om det som hade läckt ut i den diplomatiska ledningen; att den brittiske ambassadören i Kabul, sir Sherard Cavper-Cowles, sagt till sin franska motpart att näste amerikanska president ”måste hållas ifrån att bli ännu mer nergrävd i Afghanistan.”

 
Både Obama och McCain har efterlyst en ökning av USAs och NATOs truppstyrkor och president George W Bush tänker för närvarande skicka 8 000 fler amerikanska trupper att förenas med de 34 000 som redan är på plats, innan han lämnat sitt ämbete.

NATOs kommendör i Afghanistan, general David McKiernan som totalt leder nära 70 000 trupper, sa i förra veckan att han behöver 15 000 fler trupper nästa år. Medan dessa styrkor kan hjälpa till att hålla uppe ‘taket’, kan de däremot inte besegra talibanerna, särskilt inte som deras pakistanska allierade kan erbjuda en säker tillflyktsort.

Detta enligt Rashid och Rubin vars artiklar kritiserar Bushadministrationens ‘war on terror’-retorik, den som förhindrar ett sunt strategiskt tänkande genom införlivandet av motståndarna som en homogen ‘terroristfiende’.

Förenta Staterna måste nu omdefiniera sina mål med kontraterrorismenen, argumenterar författarna. Man borde där försöka skilja på de islamistiska rörelser som har lokala eller nationella mål, från dessa där al Qaida direkt vill attackera USA eller dess allierade, istället för att bunta ihop alla tillsammans.’

De som är villiga att bryta banden med al Qaida borde man kunna engagera, menar författarna. En överenskommelse kunde ingås som i princip skulle förhindra att afghanistanskt eller pakistanskt territorium utnyttjas för internationell terrorism. Plus en överenskommelse från Förenta Staternas och NATOs sida, att en sådan garanti borde räcka för att avsluta deras militära aktioner.

Att den då kunde utgöra ett strategiskt ramverk för förhandling. Varje överenskommelse i vilken talibaner eller andra upprorsmän desauerar al Qaida borde innebära en strategisk förlust för al Qaida, menar de båda författarna. Samtidigt skulle Washington och dess allierade kunna föra fram ett viktigt diplomatiskt initiativ, utformat för att bygga en genuin consensus -ett initiativ med målet att uppnå stabilitet i Afghanistan genom hänvisning till de verkliga källorna -den bristande säkerheten i Pakistan’, menar dessa.

De efterlyser av FNs Säkerhetsråd en kontaktgrupp bestående av de fem permanenta medlemmarna och möjligen NATO och Saudiarabien för att då föra fram en dialog mellan Indien och Pakistan om Afghanistan och Kashmir och mellan Pakistan och Afghanistan om att omdefiniera sina gränser, med det centrala målet att ‘försäkra Pakistan om att det internationella samfundet står fast vid sitt krav på dess territoriella integritet’.

Gruppen skulle också kunna erbjuda garantier till Ryssland och Iran om USA/NATOs intentioner och om deras säkerhet och erbjuda en regional ekonomisk integration och utveckling. Detta är några av de frön som gäller en ny strategi, särskilt försöken att ringa in element bland upprorsmakarna, vilket redan har påbörjats.

Förra månaden var Saudiarabiens kung Abdullah värd för ett hemligt fyradagars möte mellan representanter för förre Karzairegeringen och för officiella företrädare för talibanerna och andra med band till olika fraktioner inom upprorsrörelsen. Då Washington inte antas ha spelat någon roll i samtalen och möjligtvis kan ha tagits på säng av dessa på plats, så meddelade Gates i förra veckan reportrarna i Budapest, att han stöder varje engagemang med de fraktioner av upprorsmän som har avslutat sina förbindelser med al Qaida

‘Det måste vara en slutgiltig, och jag betonar slutgiltig, försoning som en del av det politiska resutatet. Det gäller en slutgiltig utträdesstrategi för oss alla.

övers

Ingrid Ternert