Fredskoalitionen Göteborg

3 november, 2008

Dear Iraqi friends…

Sparat under: Fred, Irak, Irak, Mänskliga Rättigheter, USA — ingrid @ 18:29

 

 

President George W Bush
Herr president, jag skriver detta eftersom jag vet att era brev till president Talabani och andra höga irakier inte blir besvarade. Jag tror nämligen att de har fullt upp med att manövrera efter makt med mera i Irak, mitt hemland. Som irakisk medborgare tar jag mig därför friheten att svara i deras ställe.

 

Herr president, jag skriver här i en allvarlig fråga. Det är svårt att i ord beskriva hur djup krisen är för människorna i dagens Irak. Närmare tre miljoner irakiska flyktingar lever i armod i angränsande länder. Ytterligare två miljoner är internflyktingar i det egna landet. De som haft turen att inte tvingas bort från sina hem lever nu i mörker, eftersom den el som levereras är mindre idag än före Bagdads fall år 2003.

 

För att ytterligare förvärra irakiernas misär håller era vänner, president Talabani och premiärminister Maliki, på att svälta ut dem.Genom korruption och ineffektivitet levererar systemet med matsubventioner mindre idag än före Bagdads fall. Detta systeminstallerades år 1991 som svar på din fars krig mot Irak. Vid denna tid sa FN att ransoneringssystemet var ”det mest rättvisa system för matdistributions som funnits”. 80% av dagens befolkning är beroende av det. Före år 2003 och ‘kriget mot terrorn’ var siffran mindre än 60%.

 

Förmodligen skäms era vänner, Talabani and Maliki, alltför mycket för att upplysa er om att folket i ‘tvåflodslandet’ saknar tillgång till rent dricksvatten. Genom denna brist på rent vatten dör idag hundratals fattiga irakier, mest barn, på grund av koleraepidemier. Koleran startade förra året i det “al Qaidafria” Kurdistan. I år uppträdde den i södra Bagdad och kom snabbt att sprida sig. Era vänner förnekar det, men dödsfallen fortsätter.

 

Sjuka och sårade irakiska civila saknar idag den medicinska vård som man tidigare åtnjutit. Nära hälften av de irakiska läkarna har flytt landet för sin egen säkerhet. Jag vet att ni inte önskar bli påmind om den studie som John Hopkins School of Public Heath utfört, där man uppskattade att mer än en miljoner irakier dött av ert krig mot terrorn. Det är ett faktum.

 

Jag vet herr President att ni idag intresserar er för tillståndet i ert eget lands ekonomi, något ni har kommit att kalla det ekonomiska 911. Jag håller med om att det är väl mycket pengar ni lägger ut i Irak, en miljard dollar om dagen. Då USA istället hade kunnat spara hundratals miljarder dollar på att dra bort sina trupper från Irak. Jag är säker på att dessa sparade miljarder skulle ha kunnat bli en kraftig förstärkning för USAs ekonomi. De kunde också ha hjälpt er  bygga upp New Orleans eller Galveston. Jag litar på era insikter om vad man skulle ha kunnat uträtta för dessa miljarder.

 

Missförstå mig inte. Jag uppskattar verkligen Amerikas ansträngning att skapa den ‘Nya irakiska armén’. Vad jag däremot kritiserar är visdomen i att upplösa den ‘Gamla irakiska armén’. Irak har som bekant tidigare haft en allmän värnplikt, vilket gjorde den ‘Gamla irakiska armen’ till en sann representant för det irakiska samhället. Alla oavsett etnicitet eller religion fick tjäna där.

 

Vad som skapas idag är ‘Den nya irakiska armén’ med enheter som är etniskt-sekteristiska och även partianknutna. Antagligen känner ni till att de båda kurdiska partierna har separata militära enheter inom den ‘Nya irakiska armén’. Dessa enheter lyder under sina respektive partiers order och inte den centrala regeringens i Bagdad.

 

Jag ser det som märkligt att ni herr president säger att det arabiska folket tidigare blivit ålagda konstitutioner genom kungar eller diktatorer. Då samtidigt dagens irakiska konstitution är skriven av Noah Fieldman och har påtvingats oss av amerikanarna. Den har fått en kosmetisk ändring för att säkert bli accepterad. Hittills har den parlamentariska kommittén föreslagit ändringar i 60 av de 142  artiklarna. Jag är säker på att kommittén kommer att fortsätta gräla under kommande fyra år utan att för den skull komma fram till en överenskommelse om ‘vår’ förmenta Noah Fieldman-konstitution.

 

Utan tvekan vet ni att den irakiska regeringen har ackumulerat mer än 80 miljarder dollar i amerikanska banker. De har alltså pengar nog till att hjälpa de fattiga irakiska flyktingarna. Det är bara det att era vänner fullständigt struntar i det. De är fullt upptagna med att köra i sina vanliga korruptionsspår. Under två år i rad har nu Irak legat på toppen av listan över de mest korrupta regeringarna i världen. Bara krigsherrarna i Somalia och juntan i Burma ligger ovanför.

 

Herr President, Irak behöver ingen ny oljelag som ger långa koncessioner till era oljebolag. Under 1980 exporterade Irak två gånger så mycket som siffrorna över dagens oljeexport. Några få korta servicekontrakt kommer att på en mycket kort tid att fördubbla vår produktion. Inte ens era irakiska bästa vänner, Talabani och Maliki, hade lust att acceptera de villkor som erbjöds dem av de amerikanska oljebolagen. Istället aktiverade man ett servicekontrakt med Kina som var från Saddams tid.

 

Herr president, vi är skyldiga våra framtida generationer i Irak att skydda deras välstånd. Det är av vikt att den irakiska oljan blir rationellt och klokt exploaterad. Det är också viktigt att ha kvar oljan i marken om inte annat för att befinna sig utom räckhåll för tjuvarna i Bagdad.

 

Slutligen, herr President, även om era vänner i Baghdad, Talabani och Maliki, skulle önskat att de amerikanska trupperna lämnade Irak år 2011, är min fråga till er och det amerikanska folket om ni tänker fortsätta med att tvinga er på den irakiska befolkningen? Kommer ni också framöver att utgöra ovälkomna gäster i vårt land? Jag är säker på att ingen amerikan med självrespekt skulle ha gått med på att stanna.

 

Herr President, det krävs mod att medge sina misstag. Än modigare att rätta till dem. Därför ber jag er, innan någon annan gör det, ha modet att dra tillbaka era trupper från Irak och med det framstå som en modig ledare.

 

Ghazwan Al-Mukhtar

som svar till Thomas Friedmans artikel ‘Dear Iraqi Friends’ i NY Times. Idag bor Ghazwan i Göteborg

övers: Ingrid Ternert

Palestina – Trappan: Ascher Feiler Ingemarson Carmesund

Sparat under: Events, Mänskliga Rättigheter, Palestina, Sverige, nya — ingrid @ 16:51
Nov ’08
4
19:00

tis 4 november kl 19.00

Konflikten mellan Israel och Palestina har pågått i decennier, och många har
satt sina liv och karriärer på spel för att lösa situationen. Finns det en
ände på konflikterna, och hur ser de ut? Hur efterföljs de mänskliga
rättigheterna? Hur drabbas oskyldiga varje dag i denna över 50-åriga
konflikt? Och varför är denna konflikt så välbevakad, jämfört med andra runt
jorden?

Henry Ascher läkare
Bitti Ingemansson journalist
Dror Feiler musiker & ordförande i JIPF
Samtalsledare: Ulf Carmesund internationell sekreterare i Broderskapsrörelsen

Restaurang Trappan, Folkets Hus Järntorget, Göteborg

5 november, 2008

Varför kris i världsekonomin? Mike Whitney intervjuar Michael Hudson

Sparat under: Mänskliga Rättigheter, Sverige, USA, ekonomi, nya — ingrid @ 22:34

 

 

Greenspan betraktade sitt jobb som en hejaklackledare för folk som ville bli rika;

en betesfisk för hajar

 

Mike Whitney intervjuar Michael Hudson 20080829

Mike Whitney- USAs nuvarande budgetunderskott är i grova drag $700 miljarder.  Det räcker för att betala den årliga kostnaden på $120 miljarder till kriget i Irak, Pentagons hela $450 miljarderbudget och Bushs skattesänkningar för de rika.

 

Varför fortsätter då resten av världen att finansiera den amerikanska militarismem genom nuvarande budgetunderskott? Eller är det bara en oundviklig följd av avregleringen av pensionsmarknaden, dollarhegemonin och globaliseringen?

 

Mikael Hudson- Som jag förklarat i ‘Superimperialism’ köper centralbankerna i andra länder dollar, inte därför att de tror på att dollarn är ett bra köp, utan för att om de inte skulle kunna återanvända sitt handelsöverskott till uppköp av amerikanska skuldsedlar, huslåneinstitutioners aktiebrev och andra aktier skulle deras valutor öka gentemot dollarn. Det skulle kunna innebära att deras egna exportörer prisas ut från dollarmarknaden. Så USA spenderar och glider med på denna våg.

 

Lösningen är
1) Kapitalkontroll för att hindra ytterligare dollarflykt
2) Flytande tariffer mot import från dollarekonomier 
3) Uppköp av amerikanska investeringar i dollarmottagande länder. Så att Europa och Asien skulle kunna utnyttja sina dollar för att stötta USAs privata investeringar till noterat värde
4)  Exportstöd till dollarekonomier med fallande valuta och ett liknande svar till USA, såvida man har ett betalningsöverskott.

 

Med andra ord: Europa och Asien borde behandla USA på samma sätt som Washington Consensus-herrarna behandlar den tredje världen; uppköp av  deras råmaterial och andra industrier, deras plantager för export och deras regeringar.

 

Som ekonomen Henry Liu skrivit i sin artikel: ”Dollarhegemonin skulle indirekt hjälpa USA och i väsentlig grad hela vår globala ekonomi genom att kräva att dess välstånd nomineras i FIATdollar, vilka USA kan trycka upp hur många som helst med små utsikter att straffas av marknaden. Världshandeln är idag ett spel där USA producerar FIATdollar av oklart värde och resten av världen producerar varor och tjänster som går att köpa till marknadspriser i dollar.

(Läs mer…)

7 november, 2008

Pilger och andra om USA och Obama

Sparat under: Afghanistan, EU, Irak, Iran, Kärnvapen, NATO, Sverige, USA, nya — ingrid @ 05:49

 

 

JOHN PILGER kommenterar i Democracy Now presidentvalet och Obama:  ‘Att bryta med Busheran tror jag helt enkelt betyder att börja tala med folk för att kunna förhandla.

 

Vid uppbrottet från åren med Bush och Clinton får man en vink om ideologin i det rövaraktiga och krigiska i det maskineri som har byggts upp under så många år. Det som kanske vuxit i styrka som aldrig förr under de åtta åren med Bush. Men det centrala i frågan är, om också någon slags ideologisk consensus vuxit fram.

 

Obama blev inröstad, men kommer han som ny president att kunna överskrida denna ideologi? Obama har gått längre än så. Han har till och med deklarerat Jerusalem som Israels huvudstad. Han har hotat Latinamerika. Ibland verkade han till och med vilja gå ännu längre än Bush. Och naturligtvis skulle idag de sk realisterna komma att skaka på sina huvuden och säga, ‘Men visst måste han få göra det.’

 

För att visa sig på något sätt annorlunda, behöver han starta med en nermontering av militärmaskinen,  t.ex genom att gå emot löftet om ett nytt Cubaembargo, alltså vara villig att släppa detta och nå ut till Venezuelas och Bolivias regeringar, även till Equadors. Dessa som i dagens läge har varit och även står under attack, en subversiv sådan, från Förenta Staternas sida.

 

Han måste också inse att det i verklighetens Afghanistan råder ett kolonialkrig och heller inte låta det sk trupptillbakadragandet från Irak bli till en skamfläck, så att de sk permanenta baserna blir lämnade kvar. Varje förändring i något enda av allt detta skulle emellertid kunna visa upp Obama som sant annorlunda.

 

Vad blir USAs utrikespolitik imorgon?
av Michel Collon
Bush’s tidigare misslyckande
Utifrån 11 september, vad blir balansräkningen för det Bushledda kriget mot terrorn? Svar: negativ, rakt över faktiskt.

 

I Afghanistan och Irak har Förenta Staterna startat två krig som de saknar möjlighet att vinna och heller aldrig gör det. Bush hade velat starta ett tredje krig mot Iran, men med ett försvagat USA tvingades han avstå. Målet med kriget var att säkra Washingtons kontroll över oljan. Under fem år nu har priset stigit från 25 dollar till över 100 dollar per fat med stora negativa konsekvenser för USAs och världens ekonomier.

 

I Sydamerika har USA förlorat kontrollen över nästan alla sina kolonier eller delar av dem: Venezuela, Bolivia, Ecuador, Uruguay, Paraguay, Argentina och Brazilien. Allt som vid det här laget återstår är Peru, Chile and Colombia. Även i Afrika har motståndet rönt framgång. Kabila i Kongo har vägrat att ställa sig på knä. Och när Washington försökte finna ut var man kunde sätta upp ett nytt militärkommando, AFRICOM, tackade samtliga länder artigt nej.

 

Också i Sydasien märkte man av ett ökat motstånd i hela regionen, vilket kom att oroa USAs strateger som ville föreslå en återupprustning av USAs ‘projektionskapacitet’ i Sydasien.. I sin särskilda jargong betyder detta att organisera militära landnings- och bombattacker och understödja kupper. Men särskilt tryckte man på, att med tanke på USAs bristande popularitet i regionen, det nog skulle bli omöjligt att finna ett land som ville erbjuda ett högkvarter för en sådan styrka.

 

Bushs politik har rönt motstånd även bland sina europeiska allierade. Ändå krävde George Bush i april i år vid NATOmötet i Bukarest en fortsatt expansion för NATOorganisationen, i detta fall för att integrera Ukraina och Georgien – vilket skulle vara detsamma som att rikta in ett par kanoner mot Ryssland själv. Men svaret blev ett fast och uttryckligt nej tack från Tysklands, Frankrikes, Spaniens, Italiens och  BeNeLuxländernas sida.

 

Ingen av dessa ville ställa till bråk med Moskva som förser dem med gas. Steve Erlanger och Steven Lee Myers, två analytiker som står Pentagon nära, såg i detta ‘ett manifest misslyckande för USAs politik inom en allians som i vanliga fall domineras av Washington.’

 

Den ryska attityden har också hårdnat. Moskva avvisar den vapeninstallation på den europeiska kontinenten som amerikanarna kallar antimissilsköld: ‘Om delar av den amerikanska kärnvapenpotentialen ligger i Europa.. tvingas vi till ett mål i Europa’. Vad mera är, i maj 2008 testade Ryssland en ny multiinterkontinentalmissil « som enligt Putin var svaret på de unilaterala, grundlösa aktionerna från våra partners sida ».

 

Washington förklarade då att antimissilskölden inte var riktad mot Ryssland, bara mot stater som Iran, varpå Putin svarade: « Det finns inte några iranska missiler som har tillräcklig räckvidd. Det är därför tydligt att dessa nyheter också bekymrar oss ryssar. » Liksom Ryssland har Kina också vägrat att backa för Washingtons tryck, vid tillfällen då man blivit konfronterad i otaliga kampanjer .

 

 

övers:Ingrid Ternert

8 november, 2008

USA och det stora schackspelet om världen

Sparat under: Fred, Kärnvapen, NATO, Ryssland, USA, ekonomi, nya — ingrid @ 04:57

 

 

 

Hur ser USAs utrikespolitik ut imorgon? Del1
av Michel Collon

 

Bush’s tidigare misslyckanden: Vad blir balansräkningen för det Bushledda kriget mot terrorn utifrån 11 september? Faktiskt rakt över negativ.

 

I Afghanistan och Irak startade USA två krig som man inte har någon möjlighet att vinna och heller aldrig gör det. Bush ville starta ett tredje krig mot Iran, men med det försvagade USA tvingas han avstå. Målet med kriget var att säkra Washingtons kontroll över oljan. Under fem år har priset stigit från 25 dollar till över 100 dollar per fat, med stora negativa konsekvenser för USA och världsekonomin.

 

I Sydamerika har USA förlorat kontrollen över nästan alla sina kolonier eller delar av dem: Venezuela, Bolivia, Ecuador, Uruguay, Paraguay, Argentina och Brazilien. Det som vid det här laget återstår är Peru, Chile och Colombia. Även för Afrikas del har motstånd rönt framgång. Kabila i Kongo har vägrat stå på knä. Och när Washington försökte finna var man kunde sätta upp ett nytt militärkommando AFRICOM, tackade samtliga länder artigt nej.

 

Också i Sydasien märktes ett ökat motstånd över hela regionen. Något som oroade USAs strateger som ville föreslå en ny upprustning av USAs ‘projektionskapacitet’ i Sydasien..I deras speciella jargong betyder detta, att organisera militära landnings- och bombattacker och understödja kupper. Men man tryckte särskilt på att med tanke på USAs bristande popularitet i regionen skulle det bli omöjligt att finna något land som var villigt att erbjuda högkvarter för en sådan styrka.

 

Bushs politik har rönt motstånd även hos hans europeiska allierade. Ändå krävde han vid NATOmötet i Bukarest i april  en fortsatt expansion för organisationen, i detta fall för integrering av Ukraina and Georgien – vilket vore samma som att rikta in ett par kanoner mot Ryssland. Men svaret blev ett fast och öppet nej tack från Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.

 

Ingen av dem ville ställa till bråk med Moskva som förser dem med gas. Steve Erlanger och Steven Lee Myers, två analytiker som står Pentagon nära, såg där ‘ett manifest misslyckande för USAs politik inom en allians som i vanliga fall domineras av Washington.’

 

Den ryska attityden har också hårdnat. Moskva avvisar den vapeninstallation på den europeiska kontinenten som amerikanarna kallar antimissilsköld: ‘Om delar av den amerikanska kärnvapenpotentialen ligger i Europa.. tvingas vi i gengäld till att ha ett europeiskt mål. Vad mera är, i maj 2008 testade Ryssland en ny multi-interkontinentalmissil « som enligt Putin var ett svar på de unilaterala, grundlösa aktioner som ägt rum från våra partners sida ».

 

Washington förklarade emellertid att anti-missilskölden inte var riktad mot Ryssland, bara mot stater som Iran, varpå Putin svarade: « Det finns inga iranska missiler som har en tillräcklig räckvidd. Det är därför tydligt att dessa nyheter också bekymrar oss ryssar. » Liksom Ryssland har Kina också vägrat backa, då man blivit konfronterad med otaliga kampanjer under Washingtons tryck.

 

Om Brzezinskis bok The Great Chessboard’ De amerikanska eliten är delad -För tio år sedan publicerade Zbigniew Brzezinski, den dåvarande president Carters förre säkerhetsrådgivare och USAs ledande strateg, boken ‘The Great Chessboard’ som mer eller mindre behandlade « Hur man kan bli kvar som supermakt och dominera världen».

 

Han förklarade med den brutala öppenhet som den person äger, som inte längre har en officiell position, att Washington absolut måste försvaga sina rivaler: Ryssland och Kina men också Europa och Japan, och förhindra dem från att alliera sig med någon annan. Alltså söndra och härska. Hur är då maktbalansen idag utifrån George Bush när han använder Brzezinskis kriterier?

 

Har han då lyckats försvaga sina rivaler? Man kan säga tämligen bra- då det gäller Japan, för tillfället tämligen bra då det gäller Europa, men dåligt då det gäller Ryssland och mycket dåligt i förhållande till Kina. Globalt provocerade Bush fram så mycket motstånd att Förenta Staternas dominans blev försvagad. De affärsintressen som hade fört honom till makten – krigsindustrin, oljeindustrin, bilindustrin, försvaret, farmaceptiska industrin – har fått uppleva att Bushs krig inte innebar några större profiter eller några nya områden att exploatera. Faktum är, att det har kostat mer än det smakat.

 

Och Bushadministrationen visade sig vara en liten begränsad cirkel vars medlemmar tänkte mycket på att fylla de egna fickorna med bristande förmåga till taktiska finesser, eller någon bra insikt om en långsiktig vision. När väl år 2006 de misslyckanden inom den amerikanska eliten liksom Bushadministrationen blev alltmer uppenbara, fick necons lov att lämna arenan.

 

De tvingades acceptera ett byte av krigsministern Donald Rumsfeld till Robert Gates, som var den Trilaterala organisationens man och motsvarighet till Bilderberggruppen, och efterföljare till Brzezinskis idéer. Den nya ministern fick i viss utsträckning erkänna svagheten hos USAs militarism i det tal han höll till krigskadetterna vid West Points Militärakademi: « Kriga inte såvida ni inte måste. Gör det aldrig ensam. Och heller inte för länge. »

 

Den tvåhövdade Baker-Hamilton kommissionen anklagade Bushs strävan efter att omskapa det ‘Stora MellanÖstern’ som orealistisk. De framhöll å andra sidan ett mer taktiskt närmande till Syrien och Iran.Även inom säkerhetstjänsten och armén uppstod en del revolter. I december 2007, då Bush ville förbereda en attack mot Iran under det klassiska förspelet om att där fanns massförstörelsevapen, överraskade alla sexton säkerhetstjänster med att publicera en rapport som slog fast att Iran hade lagt undan sitt militära kärnprogram sedan åtminstone år 2003.  « Nedgången för Förenta Staterna är oundviklig » (Zbigniew Brzezinski)
 

 

—Nyligen rapporterades att Ryssland varnat USA om utplaceringen av sitt missilförsvar på den polska gränsen och att Ryssland vidtar åtgärder genom utplacering av kortdistansmissiler nära Polens gräns, såvida USA fortsätter med sitt program riktat mot Östeuropa. USA ska ha 10 ballistiska missiler i Polen tillsammans med en radaranläggning i Tjeckien. Det anses vara ett förstaslagsvapen, vad USA än säger att det sär till försvar mot iranska missiler.

 

I del 2 kommentarer Collins vidare utifrån Brzezinski

 

 

övers: Ingrid Ternert

9 november, 2008

Syrien synar terrorn i ansiktet – ser hur mönstret återkommer

Sparat under: Afghanistan, Irak, Iran, Palestina, Syrien, USA, nya, terrorism — ingrid @ 20:01

 

 

Syrien synar terrorn i ansiktet
av Sami Moubayed Damaskus

 

Den syriska statliga TVkanalen har visat upp vad som sägs vara 12 medlemmar ur den militanta islamistiska gruppen Fatah al-Islam. Dessa har erkänt att de hjälpt till att planera den bilsjälvmords-bombning som har ägt rum mot en säkerhetsbyggnad på vägen till Damaskus internationella flygplats.

 

Nummerplåten var irakisk, och det var alltför abstrakt för syrianerna att tro någon av deras landsmän skulle  ha kunnat iscensätta ett sådant blodigt dåd mot sina oskyldiga landsmän. Utsändningen i TV visade hur fel de hade.

 

Folk sa att denna bil istället kunde ha stulits från irakier som laddat den med 200 kilo sprängmedel vid en bondgård i utkanten av Damaskus. Men färsk information fastställde att terroristerna bestod av både syrianer, libaneser och palestinier, vilka inte direkt hade opererat med al-Qaida, utan däremot dess systerorganisation,Fatah al-Islam, baserad i Tripoli i Libanon.

 

Självmordsbombaren var en saudier vid namn ‘Abu Aysha’. Gruppen ville ’skada den syriska regimen’ och hade flera mål på sin lista, inklusive den syriska centralbanken samt en italiensk och en brittisk diplomat i Damascus…

 

Mycket störande var Wafas bekännelse, den enda kvinnan i gruppen. Hon och hennes man verkade vara de mest störda i gruppen av terrorister. Wafa sa att hennes far fick pengar överförda till sig att utföra dessa militära aktiviteter av Saad al-Hariri, ledaren för den libanesiska ‘Framstegspartiet’ inom det libanesiska parlamentet. Hennes far litade aldrig på Hariri, och menade att denne sagt att Hariri skulle kunna  komma att handla med honom för ett billigt pris.

 

Wafa’s berättelse tar oss tillbaka till det tidigare påståendet från den kände amerikanska veteranjournalisten Seymour Hersh, som i The New Yorker skrev att Hariri, USA och särkilda saudiska personligheter bar ansvaret för att ha upprättat Fatah al-Islam.

 

Då han i maj 2007 gick ut med detta på CNNs ‘International’s Your World Today’, sa Hersh att samtliga dessa tre parter ville att en Sunni-militant grupp i Libanon skulle bekämpa det Iranstödda Hezbollah – vid händelse av ett utbrott av våld mellan sunni och shiastyrkor. 

 

Medan Hersh beskrev detta, härjade våldet i det beryktade Naher al-Bared, lägret i norra Libanon, mellan Fatah al-Islam och den libanesiska armén. Dessa strider kom att vara i veckor och leda till döden för omkring 400 människor.  Hersh tillade i sin intervju: ”Min fiendes fiende är vår vän”, emedan dessa jihad-grupper i Libanon också hade varit där för att jaga Hezbollahs ledare.

 

”Vi finns inom en business som på vissa platser, särskilt i Libanon, skapar ett sekteristiskt våld.” Han drog upp parallellerna med hur de  hade backat upp ‘Fatah al-Islam’ med det amerikanska stödet till Osama Bin Laden på sin tid, då denne under 1980talet stred mot Sovjetunionen i Afghanistan .

 

Så småningom vände sig bin Laden mot sina skapare och blev Amerikas fiende nummer ett. Arkitekten bakom denna politik att skapa partier som Fatah al-Islam var USAs vicepresident Dick Cheney, den vice nationelle säkerhetsrådgivaren Elliott Abrams och förre ambassadören och numera saudiska säkerhetsrådgivaren prins Bandar bin Sultan.

 

Hersh sa: ”Tanken var att saudierna hade lovat att  kontrollera jihadisterna, så vi, USA,  lade ut mycket pengar på den tiden…till stöd till dessa så att de skulle kunna hjälpa oss att slå ryssarna i Afghanistan. Och dessa kom efter det att vända sig emot oss. Här har vi nu samma mönster, som om man inte har lärt sig någonting. Samma mönster att åter utnyttja saudierna till att stödja jihadisterna.”

 

…I sin CNN-intervju tillade Hersh ”Mina fienders fiender är min vän”. Vilket betyder att jihadistgrupperna i Libanon var där för att jaga den shiitiske Hezbollahledaren Hassan Nasrallah. ”Vi inom denna verksamhet är här för att uppmuntra till våld, ett sekteristiskt våld på vissa platser, särskilt i Libanon.”

 

Han drog upp paralleller mellan denne USAstödda libanes Hariri och det saudiska stödet till Fatah al-Islam med det amerikanska stödet för Osama Bin Laden då denne stred mot ryssarna i Afghanistan under 1980-talet. Med tiden vände han sig mot sina skapare och blev deras fiende nummer ett.

 

Arkitekterna bakom denna politik- att skapa partier som Fatah al Islam- var förre vicepresidenten Dick Cheney, dåvarande nationelle säkerhetsrådgivaren Elliott Abrams och den saudiska ambassadören och nationelle säkerhetsrådgivaren prins Bandar bin Sultan.

 

Hersh sa, ”Tanken var att saudierna hade lovat att de kunde kontrollera de saudiska jihadisterna, så Amerika kom att göra av med en massa pengar på den tiden … till att utnyttja jihadisterna till stöd och hjälp för oss att slå ryssarna i Afghanistan.

 

Och de kom att vända sig mot oss. Och vi har här samma mönster idag, som om vi inte har lärt oss någonting. Vi använder återigen saudierna till att ge jihadisterna stöd”. Fatah al-Islam i Syrien var för verkligt och detta vittnar om hur känsligt Syrien blivit gentemot terrorister och fundamentalister.

 

Dessa är de riktiga vargarna utanför dörren till Damaskus och då de står där inför den syriska huvudstaden och kan starta en terroristattack som denna den 27 september – betyder det att de redan har infiltrerat känsligare platser som Beirut, Bagdad och Amman.

Sami Moubayed

 

 
kortad övers

 Ingrid Ternert

20 oktober, 2008

Antirasistiska filmdagar

Sparat under: Events, Fred, Mänskliga Rättigheter, Sverige, nya — ingrid @ 13:09
Nov ’08Nov
1015

Antirasistiska Filmdagarna 10-15 nov www.arfarf.se är en årlig filmfestival för

skolungdomar. Amnesty visar Utlämnad (om kränkningar av mänskliga rättigheter i skuggan av ”kriget mot terrorismen”), Persepolis (tecknad film om en ung kvinna som växer upp i Iran), Songbirds (om kvinnor på ett fängelse) och Sounds of Silence (om iransk hiphop).

10 november, 2008

Nukleär stjärnsmäll i det nya Europa?

Sparat under: EU, Fred, Kärnvapen, NATO, Ryssland, USA, olja — ingrid @ 06:55

 

 

Obama och Medvedev- Nukleär stjärnsmäll i det nya Europa?

av Mike Whitney
20081109

 

USAs valda president Barack Obama förklarade för den polske presidenten Lech Kaczynski att han kommer att fullfölja planerna på att bygga en missilsköld i Östeurope- trots hotet från Ryssland.

 

Dmitry Medvedev är en lugn och reflekterande man som tycker om att läsa böcker, lyfta tyngder och lyssna på rockmusik. Han äger en stor samling vinylskivor. Hans favoritrockband är Deep Purple, Pink Floyd och Led Zeppelin. Föräldrarna var universitets professorer och uppfostrade honom i en överbelamrad liten lägenhet i Leningrad.

 

Han klarade skolan utmärkt och skulle fortsatte att läsa till advokat, men det var innan han gick in i politiken. Han gifte sig med sin universitetsförälskelse Svetlana Linnik och är nära vän till förre presidenten Vladimir Putin.

 

Medvedev blev i en jordskredsseger vald till president i Ryssland den 2 mars 2008. Han vann med över 70 percent av rösterna. Som Putins handplockade efterträdare var utfallet i valet aldrig i fara, trots den amerikanska kritiken över hur valet hade gått till. Det var dock ingen tvekan om Medvedevs opinionssiffror, vilka är nästan lika höga som Putins (som brukar ligga på ungefär 80%). Båda ledare är extremt populära bland de arbetande ryska väljarna.

 

Medvedev är en starkförespråkare för demokrati och en djup anhängare till en oberoende domarkår, privategendom och fria marknader. Han är en ärlig och resonabel man – och en hängiven nationalist. Denna biografi över honom borde hjälpa läsarna att skaffa sig en uppfattning om den man som västliga media helst vill krossa.

 

Medvedev är inte Putins ”puppet”, någon krigsmånglaren eller en ”ny Hitler”. I själva verket är han precis den typ av ledare som USA borde arbeta med för att kunna ta tag i våra svåra frågor om den globala fattigdomen, energikrisen, klimatuppvärmningen och den pågående finanskrisen.

 

Men det kommer knappast att inträffa, eftersom Ryssland stört Washingtons planer i Kaukasus och blockerat Big Oils tillgång till vitala reserver i det Kaspiska bäckenet. Därför kom Medvedev att adderas till Washingtons ”fiendelista”. Medvedev befinner sig nu i samma position som Hugo Chavez och Mahmoud Ahmadinejad–oljans axelmakter– dessa som regelmässigt brukar hackas i bitar av media, därför att de sitter på sådana enorma oljereserver utan räckvidd för de transnationella företagen.

 

Det är därför det mesta som skrivs om Medvedev är rena nonsens. Samma företag som äger politikerna äger också media. Naturligtvis vill de demonisera sina rivaler. Men när allt kommer omkring skulle de flesta amerikaner ha mer gemensamt med Medvedev än med Bush, Cheney eller de andra kumpanerna i den vrålrika eliten.

 

USAs relationer med Ryssland har stadigt försämrats under George Bush. Han brydde sig inte om löftet till sin far om att inte dra in NATO till det forna Sovjetterritoriet, utan planerade istället att placera ut ett kärnvapenmissilsystem i Östeuropa. Missilskölden utgör ett klart hot mot den ryska nationens säkerhet. Den integrerar USAs hela kärnvapenkapacitet-inklusive de rymdabaserade operationerna-med de system som traditionellt tillhör den ryska intressesfären.

 

Putin summerade det hela så här på en presskonferens inför ett G8 möte:”För första gången i historien, finns det delar av USAs kärnvapenkapacitet på den europeiska kontinenten. Den förändrar helt enkelt  hela konfigureringen av den internationella säkerheten…Naturligtvis måste vi ställa oss emot detta.”

 

Bushadministrationen försökte få det som kärnvapenspecialisten, Francis A. Boyle, kallat den ”långvariga amerikanska politiken av förstaslagsförmåga gentemot Ryssland”. Genom att placera ut vapensystem och radar på gränserna till Ryssland får man en avgörande fördel som stör den känsliga maktbalansen. Medvedev kan inte låta detta ske. Hans första ansvar är att värna om den ryska befolkningens säkerhet, vilken helt klart lever i större fara med det här systemet.

 

Utplaceringen måste stoppas. Det finns inget annat att förhandla om. De rysk-amerikanska förbindelserna nådde en ny lågvattennivå som följd av kriget i Georgien. Aggressionen hade initierats av  Georgiens president Saakashvili, som också hade beordrat invasionen av Syd Ossetien efter att ha släppt tusentals klusterbomber över områden med civila och jämnat huvudstaden Tskhinvali med marken.

 

Media has anklagat Ryssland för konflikten, men en ny rapport från Human Rights Watch bekräftar att Georgien var den verkliga anstiftaren. Rapporten som presenterades vid konventet om konventionella vapen kom att ”ytterligare öka på antalet bevis för de georgiska ohyggligheterna till det andra växande antalet utifrån stridigheterna.

 

Gruppen sa i tisdags att Georgien…använde ett omfattande antal klusterammunition i kriget, som började då Georgien startade ett större artillerianfall mot Sydossetien, en georgisk utbrytarenklav, vilket föranledde Ryssland att invadera stora delar av det georgiska territoriet.” (New York Times)

 

En annan rapport i New York Times framhöll: ”Dödstalen visar att Georgiens oerfarna militär attackerade den isolerade separatisthuvudstaden Tskhinvali den 7 augusti med en urskillningslös artilleri-och raketeld och utsatte de ryska civila, fredsbevararna och de obeväpnade övervakarna för en stor fara… Den dåvarande OSSErepresentanten i Georgien, Ryan Grist sa: “Det stod klart för mig att attacken var fullständigt urskiljningslös och oproportionerlig, om det ändå förekommit någon provokation..

 

Attacken var i mina ögon helt klart urskiljningslös, en omdömeslös attack mot staden.” Grist hade tjänat som officer eller diplomat i Nordirland, Cypern, Kosovo och Jugoslavien. (New York Times) Ett okänt antal ryska civila dödades i aggressionen, vilken fullständigt kom att förändra den politiska dynamiken mellan Moskva och Washington.

 

Strax under ytan på den diplomatiska serviliteten, var ett krig i antågande vilket gör att Ryssland nu stärker sina band till allianserna i CentralAsien och Latinamerika, öppnar marinbaser i Medelhavet, etablerar energikorridorer till Europa, och utvecklar nya vapensystem. Ryssland är inte Irak. Det kommer att vara förberett om fientligheter bryter ut.

 

Kriget i SydOssetien utgjorde en vändpunkt i de amerikansk/ryska relationerna, som Medvedev påpekar: ”Händelserna i Kaukasus kom att skingra de illusioner som folk ändå haft kvar sedan den postsovjetiska perioden. Dessa illusioner kom att handla om världen som rättvis och det nuvarande säkerhetssystemet som optimalt.” (Russia Today)

 

Medvedev ser också kriget i Sydossetien som ett symptom på ett större och mer djupare rotad problem. Medvedev: “En barbarisk aggression mot SydOssetien och den globala finanskrisen – två mycket olika problem som för den skull ändå med gemensamma karaktärsdrag och ett gemensamt ursprung..

 

Ett lokalt vansinnigt företag provocerade fram en ökning i spänningarna långt utanför regionens gränser, i hela Europa, ja i hela världen. Det kom att ifrågasätta effektiviteten i de nuvarande säkerhetsinstitutionerna och praktiskt talat destabiliserade grunden för hela vår världsordning.

 

Lärdomarna från dessa misstag och kriser under 2008 visar inför alla ansvariga nationer på att det är hög tid att agera, att det är nödvändigt att radikalt reformera de politiska och ekonomiska systemen.” Medvedev har rätt. Den rådande globala säkerhetsarkitekturen behöver grundligt fräschas upp liksom det globala finanssystemet.

 

Unilateralism, förebyggande krig och Bushdoktrinen har endast gjort världen till en farligare plats att leva på. Så har även Wall Streets disproportionella påverkan på finansmarknaderna skyndat på den värsta kris vi sett på 80 år. Det krävs en ny världsordning baserad på ömsesidigt samarbete och internationell rätt, vilket ger en större likhet mellan länder (och deras valutor) och ett förnyat fasthållande vid fundamentala principer för den nationella suveräniteten och självbestämmandet.

 

Supermaktspolitiken där en makt godtyckligt trycker på andra sin vilja har visat sig vara ett misslyckande. Det måste bli ett slut på denna unipolära världsordning – för vår globala säkerhets skull. Medvedev: “Jag måste betona, vi har inga problem med det amerikanska folket, vi är inte anti-amerikanska. Vi vill bara bli partner med den nya USAadministrationen, att få till goda relationer med USA. Tillsammans med alla intresserade länder skapar vi en verkligt demokratisk modell för våra ömsesidiga relationer. Men världen kan inte styras från en huvudstad. De som inte vill inse detta kommer bara att skapa problem för sig själva och andra.”

 

Ryska missiler i Europa?
I sitt första tal till nationen i torsdags behandlade Medvedev allt från SydOssetien till terrorism, från missilförsvar till en plan på global säkerhet. Han sa sig vilja installera Iskander missiler i den baltiska enklaven i Kaliningrad om den amerikanska administrationen skulle fortsätta med sina planer på en missilsköld i Europa.

 

Obamas utrikespolitiska rådgivare har tagit Medvedevs varning som en ”test” på den nya presidentens mod och har övertalat honom att offentligt förklara sin utfästelse gentemot Bushs Missilförsvarssystem.

 

AFP: ”USAs valde president Barack Obama har meddelat den polske presidenten Lech Kaczynski att han tänker fortsätta med planerna på att bygga en missilsköld i östEurope, trots hot från Ryssland, meddelade Warsawa i lördags. USA vill placera ut 10 interceptor-missiler i Polen plus en radarstation i den intilliggande tjeckiska republiken år 2011-2013 som komplement till de system som redan är på plats i USA, Grönland och Storbritannien.”

 

Obama  vandrar in i en fälla. Han borde se att den föreslagna utplaceringen är onödigt provokativ och bara leder till en ytterligare upptrappning. Han har redan två oavslutade krig att brottas med framför sig och en allt djupare recession; han behöver ingen nukleär konfrontation med Ryssland. Att marschera i takt enligt de fanatiska neocons’ agenda innebär inte den ”förändring” som det amerikanska folket hoppats på.

 

I sitt tal till nationen la Medvedev fram sina planer på att göra Ryssland till ett globalt finanscentrum vid slutet av 2008. Medvedev: ”Ett antal lagar måste tas före årets slut för att kunna forma basen till att skapa ett av världens ledande finanscentrum i Ryssland. Detta centrum skall tjäna som kärnan i ett oberoende och konkurrenskraftigt ryskt finanssystem. Praktiska steg behövs för att kunna stärka rubelns roll som en internationellt gångbar valuta och att till slut uppnå övergången till att utnyttja rubeln som valuta vid handeln med gas och olja för vilket det tagit en baklagligt lång tid fram till nu.” (Russia Today)

 
Medvedev och Putin anklagar USA för den nuvarande turbulensen på finansmarknaderna. Wall Street’s försäljning av de bedrägliga ’subprime mortgage-backed securities’ (MBS) och andra dylika investeringar har försatt det globala banksystemet till randen av en härdsmälta. Detta kunde ha undvikits med noggrann översyn och reglering. Ändå är Medvedev fortfarande hängiven fri marknad och demokrati.

 
Medvedev: ”Jag vill att alla ska veta att våra mål är oförändrade. skarpa fluktuationer i den politiska och ekonomiska situationen, turbulens i världsekonomin och även framtvingande militära och politiska spänningar utgör inte grunden för att avhända sig våra demokratiska institutioner, att nationalisera industrierna eller det finansiella systemet..Politisk frihet för invånarna och deras egendom är okränkbara..All kränkning av de civila fri och rättigheterna , eller varje åtgärd för att förvärra det materiella läget för invånarna, är omoralisk och illegal.

 

Alltmedan Rysslands unge president söker vägar för att stärka en progressiv agenda och komma ifrån den mörka Sovjeterans repression, är Förenta Staterna fortfarande i händerna på sina hökaktiga neocons, obstinata kalla krigare och en egennyttig bankelit.

 

Obama has a unique opportunity to reconcile past differences and collaborate on a shared vision of the future with his Kremlin counterpart, or he can put a knife to Moscow’s throat and force Medvedev to repond. Which will it be?

 

From the Associated Press, Saturday Nov 8: ”A Kremlin statement says Medvedev and Obama spoke by telephone on Saturday. Both parties ‘expressed the determination to create constructive and positive interaction for the good of global stability and development.’”

 

 

övers:Ingrid Tenert

Obama, Medvedev och det nya Europa Vilken riktning tar utvecklingen?

Sparat under: EU, Fred, Kärnvapen, Ryssland, Sverige, USA, ekonomi, nya — ingrid @ 17:37

 

 

 

Obama visavi Medvedev – Nukleär stjärnsmäll i det nya Europa?

Mike Whitney 20081109

 

USAs nyvalda president Barack Obama meddelade Polens president Lech  Kaczynski att han kommer att fullfölja sina planer på att bygga en missilsköld i Östeurope – trots hotet från Ryssland, meddelade AFP Warsawa

 
Dmitry Medvedev är en lugn och reflekterande man som gillar att att läsa böcker, lyfta tyngder och lyssna på rockmusik. Han har en stor samling vinylskivor. Favoritrockbandet är Deep Purple, Pink Floyd och Led Zeppelin. Föräldrarna var universitetsprofessorer och uppfostrade honom i en liten överbelamrad lägenhet i Leningrad.

 
Han klarade skolan utmärkt och skulle fortsätta att läsa till advokat, men det var innan han gick in i politiken. Han gifte sig med sin universitetsförälskelse Svetlana Linnik och är nära vän till förre presidenten Vladimir Putin.

 
Medvedev valdes i en jordskredsseger till Rysslands president i den 2 mars 2008. Han vann med över 70 percent av rösterna. Som Putins handplockade efterträdare var valets utfall aldrig i fara, trots en amerikansk kritik över hur valet hade gått till. Det fanns emellertid ingen tvekan om Medvedevs opinionssiffror, vilka nästan låg lika högt som Putins (som brukar ligga på ungefär 80%). Båda ledarna är extremt populära bland de arbetande ryska väljarna.

 
Medvedev är en stark förespråkare för demokrati och djup anhängare till en oberoende domarkår, privategendom och fria marknader. Han är en ärlig och resonabel man – och en hängiven nationalist.

 

Ovanstående biografi över honom kan underlätta för läsarna att skaffa sig en uppfattning om denne man som västliga media helst skulle vilja krossa. Medvedev är inte Putins ”puppet”, en krigsmånglare eller en ”ny Hitler”. I själva verket är han precis den typ av ledare som USA borde arbeta med för att ta tag i sina svåra frågor om den globala fattigdomen, energikrisen, klimatuppvärmningen och den pågående finanskrisen.

 

Men det kommer knappast att inträffa, eftersom Ryssland har stört Washingtons planer i Kaukasus och blockerat Big Oils tillgång till vitala reserver i det Kaspiska området. Därför har Medvedev kommit att adderas till Washingtons ”fiendelista”.

 

Medvedev befinner sig nu i samma position som Hugo Chavez och Mahmoud Ahmadinejad–oljans axelmakter– dessa som idag regelmässigt brukar hackas i bitar av media för att de besitter sådana enorma oljereserver utom räckhåll för de transnationella oljeföretagen.

 

Det är därför det mesta som har skrivits om Medvedev är rent nonsens. Samma företag som äger politikerna äger också media. Naturligtvis vill de demonisera sina rivaler. Men när allt kommer omkring skulle de flesta amerikaner ha mer gemensamt med Medvedev än med Bush, Cheney eller de andra kumpanerna i denna våldsamt rika elit.

 

USAs relationer med Ryssland har stadigt försämrats under George Bushs tid. Han brydde sig inte om löftet till sin far om att inte dra in NATO på det forna Sovjetterritoriet, utan planerade istället att placera ut ett system av kärnvapenmissiler i Östeuropa.

 

Missilskölden utgör ett klart hot mot den ryska nationella säkerheten. Den integrerar USAs hela kärnvapenkapacitet–inklusive de rymdabaserade operationerna–med de system som traditionellt tillhör den ryska intressesfären. Putin summerar detta på en presskonferens inför ett G8 möte så här:
”För första gången i historien finns delar av USAs kärnvapenkapacitet på den europeiska kontinenten. Det förändrar helt enkelt hela konfigureringen av den internationella säkerheten…Naturligtvis måste vi gå emot det.”

 

Bushadministrationen försökte få det som kärnvapenspecialisten Francis A Boyle kallat för den ”långvariga amerikanska politiken av förstaslagsförmåga gentemot Ryssland”. Genom att placera ut vapen-och radarsystem på gränsen till Ryssland får man en avgörande fördel som stör den känsliga maktbalansen.
Medvedev kan inte låta detta hända. Hans primära ansvar är att värna säkerheten för det ryska folket, som i och med detta system helt klart lever i en större fara. Utplaceringen måste stoppas. Där finns inget att förhandla om.

 

Som följd av kriget i Georgien kom de rysk-amerikanska förbindelserna att nå en ny lågvattennivå. Aggressionen hade initierats av den georgiska presidenten Saakashvili, som också beordrat invasionen av Syd Ossetien efter att ha släppt ut tusentals klusterbomber över områden med civila och jämnat huvudstaden Tskhinvali med marken.

 

Media anklagade Ryssland för konflikten, men en nylig rapport från Human Rights Watch bekräftar att Georgien var den verkliga anstiftaren. Den rapport som presenterades vid konventet om konventionella vapen kom att ”ytterligare öka på antalet bevis för de georgiska ohyggligheterna utifrån dessa stridigheter till ett i övrigt växande antal.”

 

Kommentar: När stod i svensk massmedia något att läsa om detta?
Gruppen sa i tisdags att Georgien…använde ett omfattande antal klustervapen i kriget, som började med att Georgien startat ett större artillerianfall mot Sydossetien, en georgisk utbrytarenklav, vilket föranledde Ryssland till att invadera stora delar av det georgiska territoriet.” (New York Times)

 

En annan rapport i New York Times framhöll: ”Dödstalen visar att Georgiens oerfarna militär attackerade den isolerade separatisthuvudstaden Tskhinvali den 7 augusti med en urskillningslös artilleri-och raketeld och utsatte de ryska civila, fredsbevararna och de obeväpnade övervakarna för stor fara… Som den dåvarande OSSE-representanten i Georgien, Ryan Grist, förklarat:

 

“Det stod helt klart för mig att attacken var fullständigt urskillningslös och oproportionerlig, för om det ändå hade förekommit någon provokation… Attacken var i mina ögon helt klart urskillningslös och en omdömeslös attack mot staden.” Grist hade tjänat som officer eller diplomat på Nordirland, Cypern, Kosovo och Jugoslavien. (New York Times)

 

Ett okänt antal ryska civila dödades i aggressionen, vilket fullständigt kom att ändra den politiska dynamiken mellan Moskva och Washington. Strax under ytan på den diplomatiska serviliteten pågick ett krig, som gör att Ryssland nu stärker sina band till allianserna i CentralAsien och Latinamerika, öppnar marinbaser i Medelhavet, etablerar energikorridorer till Europa och utvecklar nya vapensystem. Ryssland är inte Irak. Utan ‘Vi kommer att vara förberedda då fientligheter bryter ut’.

 

Kriget i SydOssetien utgjorde en vändpunkt i de amerikansk/ryska relationerna, vilket Medvedev påpekar: ”Händelserna i Kaukasus kom att skingra de illusioner som folk ändå hade kvar sedan den postsovjetiska eran. Dessa illusioner kom att handla om att världen skulle vara rättvis med ett optimalt säkerhetssystem.” (Russia Today)

 

Medvedev ser också kriget i Sydossetien som ett symptom på ett större och djupare rotad problem. Medvedev: “En barbarisk aggression mot SydOssetien och den globala finanskrisen – två mycket olika problem vilka för den skull ändå hade gemensamma karaktärsdrag och ett gemensamt ursprung..

 

Detta rent vansinniga lokala företag provocerade fram en ökning i spänningarna långt utanför de  regionala gränserna, i hela Europa, ja i hela världen. Det kom att ifrågasätta effektiviteten i nuvarande institutioner för global säkerhet och praktiskt talat destabilisera grunden för hela den globala ordningen. Lärdomarna av dessa misstag och kriser under 2008 uppvisar för alla ansvariga nationer att det borde vara hög tid nu att agera, att det är nödvändigt att radikalt börja reformera de politiska och ekonomiska systemen.”

 

Medvedev har rätt. Den rådande globala säkerhetsarkitekturen skulle behöva en grundlig uppfräschning liksom det globala finanssystemet i övrigt. Unilateralism, förebyggande krig och Bushdoktrinen har endast gjort världen till en farligare plats att leva på. Dessutom har Wall Streets disproportionella påverkan på finansmarknaderna påskyndat den värsta kris som någonsin varit under 80 år.

 

Det krävs en ny världsordning baserad på ömsesidigt samarbete och internationell rätt, något som kan ge en större likhet mellan länderna (och deras valutor) och ett förnyat fasthållande vid de fundamentala principer som gäller för den nationella suveräniteten och självbestämmandet. Supermaktspolitiken av att en makt godtyckligt kan trycka på de andra sin vilja visade sig vara ett misslyckande. Det måste bli ett slut på denna unipolära världsordning - idag för vår egen globala säkerhets skull.

 

Medvedev: “Jag måste betona, vi har inga problem med det amerikanska folket, vi är inte anti-amerikanska. Vi vill bara bli partner med den nya USAadministrationen och få goda relationer med USA. Tillsammans med alla intresserade länder skapar vi en verkligt demokratisk modell för våra ömsesidiga relationer. Men världen kan inte styras från en huvudstad. De som inte önskar inse detta kommer endast att skapa problem för sig själva och andra.”

 

Ryska missiler i Europa?
I sitt första tal till nationen i torsdags behandlade Medvedev allt från SydOssetien till terrorism, från missilförsvar till en plan för global säkerhet. Han sa sig vilja installera Iskander missiler i den baltiska enklaven i Kaliningrad ifall den amerikanska administrationen fortsatte med sina planer på en missilsköld i Europa. Obamas utrikespolitiska rådgivare har tagit Medvedevs varning som en ”test” på den nya presidentens mod och övertalat honom att offentligt förklara sin utfästelse gentemot Bushs Missilförsvarssystem.

 

AFP: ”USAs valde president Barack Obama har meddelat den polske presidenten Lech Kaczynski att han tänker fortsätta sina planer på att bygga en missilsköld i östEurope trots hotet från Ryssland, sa Warsawa i lördags. USA vill placera 10 interceptor missiler i Polen plus en radarstation i den intilliggande tjeckiska republiken år 2011-2013 som komplement till ett system som redan är på plats i USA, Grönland och Storbritannien.”

 

Obama går nu in i en fälla. Han borde inse att den föreslagna utplaceringen är onödigt provokativ och endast leder till ytterligare upptrappning. Han tvingas redan nu att ta itu med två oavslutade krig och en djupnande recession; så han behöver inte denna nukleära konfrontation med Ryssland. Att marschera i takt med de fanatiska neo-konservativa är inte den ‘nytändning’ som det amerikanska folket hade hoppats på.

 

I sitt tal till nationen beskrev Medvedev sina planer på att göra Ryssland till ett globalt finansiellt centrum under slutet av 2008.  Medvedev: ”En uppsättning lagar som bas för att etablera ett av världens ledande finanscentrum i Ryssland måste avgöras innan årets utgång. De skall komma att utgöra kärnan i ett oberoende och konkurrenskraftigt ryskt finanssystem. Det är nödvändigt att vidta praktiska åtgärder för att stärka rubelns roll som internationellt gångbar valuta och med det övergå till rubeln i handeln med gas och olja, vilket tyvärr kommit att ta en väl lång tid.” (Russia Today)

 

Medvedev och Putin anklagar Förenta staterna för den rådande orkanen i finansmarknaderna. Wall Streets utförsäljning av sina bedrägliga hypotekslån (MBS) och derivat har drivit det globala banksystemet fram till randen av en avgrund. Detta skulle helt ha kunnat undvikas med en tillräcklig kontroll och reglering. Trots det håller även i fortsättningen Medvedev fast vid den fria marknadsekonomiska modellen och demokratin. 

 

Medvedev: ”Jag vill att alla skall veta: våra mål står oförändrat fast. De skarpa fluktuationerna i det politiska och ekonomiska läget, turbulensen i världsekonomin och även de framtvingade militära och politiska spänningarna kommer inte att utgöra någon anledning för oss att avhända oss dessa demokratiska institutioner, att nationalisera industrier eller det finansiella systemet..Medborgarnas politiska frihet och privata egendom står orubbat fast..All kränkning av de medborgerliga fri och rättigheterna, eller andra åtgärder som förvärrar det materiella läget för medborgarna, betraktas som olagliga och omoraliska.”

 

Alltmedan den unge ryske presidenten letar efter sätt att stärka en progressiv agenda och komma ifrån mörkret under Sovjeterans repression, är Förenta Staterna fortfarande i händerna på de hökaktiga neokonservativa, uppstudsiga kalla-krigarna och egennyttiga bankeliterna. Obama har nu ett unikt tillfälle att överbrygga tidigare skillnader och samarbeta om en delad vision för framtiden med sin motpart i Kreml. Eller kommer han att sticka kniven i strupen på Moskva och tvinga Medvedev att svara -hur blir utvecklingen?

 

AP:  ”Ett uttalande på lördagen från Kreml meddelade att Medvedev och Obama samtalat med varandra i telefon under dagen. Båda parter ‘uttryckte en beslutsamhet att upprätta ett konstruktivt och positivt samarbete till fördel för global stabilitet och utveckling.’

 

 

 

övers:Ingrid Ternert

11 november, 2008

Är det inte dags nu för NATO att deklarera seger och dra sig ur?

Sparat under: Afghanistan, NATO, Sverige, USA — ingrid @ 23:07

 

 

 

Dags nu att dra sig ur

Robert Skidelsky Guardian.co.uk, 9 nov 2008

 

Sju år efter att de första USAbomberna fallit över Afghanistan håller talibanerna fortfarande på med att kämpa. Osama bin Laden har man heller inte kunnat finna. Är det inte dags nu för NATO att deklarera seger och dra sig ur?

 

Den brittiske ambassadören i Afghanistan Sherard Cowper-Coles sa i början av september att säkerhetssituationen i landet har förvärrats hela tiden och att det är dags att dra sig ur. 

 

Att NATOs närvaro bara gör det hela ännu värre och att den nye amerikanska presidenten Obama förhoppningsvis inte fortsätter att dras ner i detta. Den enda realistiska vägen vore att odla en ‘acceptabel diktator’, deklarera seger och dra sig ur.

 

Den avgående chefen för de brittiska styrkorna i Afghanistan, brigadör Mark Carleton-Smith, framhöll att utsikten av att besegra talibanerna vare sig är möjlig eller önskvärd. Två dagar efter detta dystra uttalande kom den franske försvarschefen general Jean-Louis Georgelin också att ansluta sig till det. Kai Eide, FNs generalsekreterares särskilda sändebud i Afghanistan, har också varit inne på att situationen inte går att stabilisera enbart med militära medel.

 

De har istället efterlyst gemensamma politiska ansträngningar för att genomföra någon form av förhandling med talibanerna. I en rapport från de amerikanska underrättelseorganisationerna har dessa också kommit fram till att Afghanistan hamnat i en nedåtgående spiral och uttryckte med detta allvarliga tvivel om den afghanska regeringens förmåga att kunna förhindra en återkomst för talibanerna.

 

Vad mera är, kung Abdullah av Saudi Arabien var under Ramadan frukostvärd för den afghanska regeringen och dess talibanska gäster. Den afghanska försvarsministern Abdul Rahim Wardak deklarerade efteråt att lösningen på konflikten skulle kräva en politisk överenskommelse med talibanerna. Ändå hade den dåvarande amerikanska försvarsministern Robert Gates uppmanat NATOs medlemmar att erbjuda mer trupp till kriget i Afghanistan.

 

Gates anklagade britterna för att vara defaitistiska och menade att den försämrade säkerhetssituationen i landet hade kunnat lösas med en ökning ’surge’ av antalet trupper ungefär som i Irak. Det sägs att den bidrog till en minskad våldsnivå i landet.  Amerikanarna har redan utlovat 8 000 fler trupper till Afghanistan nästa år.

 

Det tycks alltså förekomma en splittring där. Britterna och fransmännen förbereder nämligen en minskning nästa år av sina åtaganden i landet.  Man anser att den uppblåsta utländska truppnärvaron endast kommer att förstärka känslan av ockupation och därmed erbjuda talibanerna ännu fler måltavlor. Införandet av en ”realistisk diktator” kunde däremot innebära att NATO inom några år kunde dra tillbaka merparten av sina trupper i landet.

 

Men amerikanarna önskar en liknande ”svallvåg” som den i Irak. Och den USAgeneral som för befälet över NATOstyrkorna i landet förklarade i förra månaden, att han skulle behöva tre ytterligare brigader på sammanlagt 15 000 man, och att Gates nu har bett européerna omatt antingen skicka fler trupp eller betala för dessa.

 

Amerikanarna inser vikten av att närma sig de talibanledare som i första hand motiveras av sin lojalitet till klanen hellre än av religiösa skäl. Man går däremot emot den sista tidens politik att förhandla öppet och direkt med talibanerna.

 

Barack Obama förespråkar ännu fler trupper till Afghanistan än de som Bush efterfrågat. Obama har i  sammanhanget betraktat det hela som ett prioriterat åtagande och hade kunnat tänka sig föra över irakiska trupper till Afghanistan.

 

Vad skulle nuett tillbakadragande kunna betyda för Afghanistan, Pakistan och NATOs framtid? Att dra sig ur deras största ”out of area” mission skulle kunna utgöra ett förödande slag mot alliansen. Och när det gäller britterna? Har man där plötsligt dragit sig till minnes alla de ohållbara kostnader som det innebär att kämpa i assymetriska konflikter för med sig?

 

Afghanistan har aldrig varit en plats där utländska trupper kunnat befinna sig en längre tid. Britterna har två gånger kommit till korta (1840-01, 1878-80). Samma sak gäller ryssarna.

Rudyard Kipling kom alltså att få helt rätt då han år 1886 skrev

Att slå hårt – vem bryr sig, skjuta prick – ingen kan

Oddsen är hos denne enkle man

 

 
övers: Ingrid Ternert

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress