JOHN PILGER kommenterar i Democracy Now presidentvalet och Obama: ‘Att bryta med Busheran tror jag helt enkelt betyder att börja tala med folk för att kunna förhandla.
Vid uppbrottet från åren med Bush och Clinton får man en vink om ideologin i det rövaraktiga och krigiska i det maskineri som har byggts upp under så många år. Det som kanske vuxit i styrka som aldrig förr under de åtta åren med Bush. Men det centrala i frågan är, om också någon slags ideologisk consensus vuxit fram.
Obama blev inröstad, men kommer han som ny president att kunna överskrida denna ideologi? Obama har gått längre än så. Han har till och med deklarerat Jerusalem som Israels huvudstad. Han har hotat Latinamerika. Ibland verkade han till och med vilja gå ännu längre än Bush. Och naturligtvis skulle idag de sk realisterna komma att skaka på sina huvuden och säga, ‘Men visst måste han få göra det.’
För att visa sig på något sätt annorlunda, behöver han starta med en nermontering av militärmaskinen, t.ex genom att gå emot löftet om ett nytt Cubaembargo, alltså vara villig att släppa detta och nå ut till Venezuelas och Bolivias regeringar, även till Equadors. Dessa som i dagens läge har varit och även står under attack, en subversiv sådan, från Förenta Staternas sida.
Han måste också inse att det i verklighetens Afghanistan råder ett kolonialkrig och heller inte låta det sk trupptillbakadragandet från Irak bli till en skamfläck, så att de sk permanenta baserna blir lämnade kvar. Varje förändring i något enda av allt detta skulle emellertid kunna visa upp Obama som sant annorlunda.
Vad blir USAs utrikespolitik imorgon?
av Michel Collon
Bush’s tidigare misslyckande
Utifrån 11 september, vad blir balansräkningen för det Bushledda kriget mot terrorn? Svar: negativ, rakt över faktiskt.
I Afghanistan och Irak har Förenta Staterna startat två krig som de saknar möjlighet att vinna och heller aldrig gör det. Bush hade velat starta ett tredje krig mot Iran, men med ett försvagat USA tvingades han avstå. Målet med kriget var att säkra Washingtons kontroll över oljan. Under fem år nu har priset stigit från 25 dollar till över 100 dollar per fat med stora negativa konsekvenser för USAs och världens ekonomier.
I Sydamerika har USA förlorat kontrollen över nästan alla sina kolonier eller delar av dem: Venezuela, Bolivia, Ecuador, Uruguay, Paraguay, Argentina och Brazilien. Allt som vid det här laget återstår är Peru, Chile and Colombia. Även i Afrika har motståndet rönt framgång. Kabila i Kongo har vägrat att ställa sig på knä. Och när Washington försökte finna ut var man kunde sätta upp ett nytt militärkommando, AFRICOM, tackade samtliga länder artigt nej.
Också i Sydasien märkte man av ett ökat motstånd i hela regionen, vilket kom att oroa USAs strateger som ville föreslå en återupprustning av USAs ‘projektionskapacitet’ i Sydasien.. I sin särskilda jargong betyder detta att organisera militära landnings- och bombattacker och understödja kupper. Men särskilt tryckte man på, att med tanke på USAs bristande popularitet i regionen, det nog skulle bli omöjligt att finna ett land som ville erbjuda ett högkvarter för en sådan styrka.
Bushs politik har rönt motstånd även bland sina europeiska allierade. Ändå krävde George Bush i april i år vid NATOmötet i Bukarest en fortsatt expansion för NATOorganisationen, i detta fall för att integrera Ukraina och Georgien – vilket skulle vara detsamma som att rikta in ett par kanoner mot Ryssland själv. Men svaret blev ett fast och uttryckligt nej tack från Tysklands, Frankrikes, Spaniens, Italiens och BeNeLuxländernas sida.
Ingen av dessa ville ställa till bråk med Moskva som förser dem med gas. Steve Erlanger och Steven Lee Myers, två analytiker som står Pentagon nära, såg i detta ‘ett manifest misslyckande för USAs politik inom en allians som i vanliga fall domineras av Washington.’
Den ryska attityden har också hårdnat. Moskva avvisar den vapeninstallation på den europeiska kontinenten som amerikanarna kallar antimissilsköld: ‘Om delar av den amerikanska kärnvapenpotentialen ligger i Europa.. tvingas vi till ett mål i Europa’. Vad mera är, i maj 2008 testade Ryssland en ny multiinterkontinentalmissil « som enligt Putin var svaret på de unilaterala, grundlösa aktionerna från våra partners sida ».
Washington förklarade då att antimissilskölden inte var riktad mot Ryssland, bara mot stater som Iran, varpå Putin svarade: « Det finns inte några iranska missiler som har tillräcklig räckvidd. Det är därför tydligt att dessa nyheter också bekymrar oss ryssar. » Liksom Ryssland har Kina också vägrat att backa för Washingtons tryck, vid tillfällen då man blivit konfronterad i otaliga kampanjer .
övers:Ingrid Ternert
