Michel Collon Del 2
Fortsättning på Del1
USAs elit är delad
« Nedgången för Förenta Staterna är oundviklig»Zbigniew Brzezinski har i sin bok ‘The great chessboard’ föreslagit en aggressiv och machiavellisk härskarstrategi för att rädda USAs imperium. Men trodde han verkligen att det skulle fungera? Märkligt nog verkar det inte så.
« I det långa loppet kommer en global politik att bli mindre och mindre fördelaktig i händerna på en enda superstats hegemoniska makt. Amerika är inte bara den första globala supermakten, utan förmodligen också den enda. » (CH – p. 267)
Anledningen till detta är den ekonomiska utvecklingen: « Den ekonomiska makten riskerar att skingras. Under följande år är det inte troligt att något land innehar 30 procent av världens BNP, en siffra USA har haft under hela 1900talet – för att inte nämna den höga siffra på 50 procent som man kom upp till år 1945. Enligt vissa beräkningar kunde Amerika fortfarande äga 20% av världens BNP vid slutet av decenniet, något som senare skulle komma att falla till 10 – 15 % från dagens datum till år 2020.
Siffrorna för andra stormakter – Europa, Kina, Japan – väntas öka till ungefär Förenta Staternas nivå. När.. väl nedgången för USAs ledarskap sätter in, kan den inte övertas av vilken som helst annan enskild stat» (CH – p. 267-8) «När väl den amerikanska nedgången sätter in ». Brzezinski talar inte om någon slags möjlighet, utan om en visshet. Han skrev detta 1997. Idag är det uppenbart att en nedgång är på gång.
Världen blir multipolär.
Men kanske Brzezinski är en isolerad pessimist? Kanske neocons som varit Bush’s inspirationskälla är mer ‘optimistiska’, om man nu kan använda detta ord? I själva verket är de inte särskilt mycket mer optimistiska. Grundvalen för administrationens hela politik, the Project for a New American Century (PNAC), drogs upp redan 1992 av Paul Wolfowitz och hans vänner.
Hela ideologin för det militaristiska nya korståget är uppenbar, men det finns en anmärkning värd att notera: « För tillfället har Förenta Staterna ingen rival ute i världen. Amerikas hela strategi måste rikta in sig på att bevara och utvidga denna fördelaktiga position, så länge detta är möjligt. (…)
Att bevara denna önskade strategiska position som Förenta Staterna har befunnit sig i kräver en dominerande militär kapacitet på global nivå. » (CH) « Så länge det är möjligt » Också här saknas tron på att Förenta Staterna kan förbli världens mästare för evigt. Det är en verklig paradox. Hela världen fruktar USA. Men landets härskare vet själva hur nära de är Titanics undergång. Och för att rädda imperiet så länge det bara är möjligt kan de välja två vägar.
Två vägar till imperiets räddning
Hur blir Förenta staternas utrikespolitik under de kommande åren? Presidentvalet erbjuder säkert någon idé. Men det är inte avgörande. Vi borde minnas att under presidentvalskampanjen år 2000 hade George Bush lovat driva en betydligt mjukare och mindre interventionistisk utrikespolitik än sina föregångare! Och den andra kandidaten, Al Gore, hade föreslagit en större militärbudget än vad Bush hade gjort.
Vi tror inte att de allmänna utrikespolitiska riktlinjerna beslutas av presidenten själv utan av de multinationella bolagens intressen och värderingar då det gäller maktförhållandena i världen. Faktum är, att efter en utvärdering av de år som beskrivits med Bush vid makten är USAs elit delad om den väg man väljer. Hur kommer man att lösa denna delikata situation?
Det första möjliga valet är militärt. Man höll fast vid sin nykonservativa linje under de första åren med Wolfowitz aggressiva strategi och avskräckning. Multipla krig, en maximal ökning av order till det militär-industriella komplexet för att stödja tillväxt och de amerikanska multinationella företagens dominans. Även avskräckning gentemot allierade och rivaler.
Det andra val som Brzezinski försvarar är vad man kallar ‘mjuk makt’. Andra kallar det ‘intelligent imperialism’. I själva verket vill båda gå åt samma håll men här genom ett mindre direkt och synligt våld. Det blir då lite mindre resurser till dyrbara amerikanska interventioner och mer till hemliga underrättelsetjänster, destabiliserande manövrar och krig genom ombud, liksom korruption.
Fem NATO generaler förbereder en världsregering, vilket innebär ännu en upptrappning–Den första valmöjligheten innebär en än högre militarisering av det politiska livet och mer till ökning av krigsnumerären. Bush kom i realiteten att fördubbla..
I början av 2008 presenterade fem NATOgeneraler ett förberedande dokument till NATOmötet i Bukarest. Deras förslag reflekterar en skrämmande tendens. Och det som ger dokumentet tyngd är att de tills helt nyligen alla uppburit mycket höga positioner. General John Shalikashvili var USAs högsta befälhavare inom NATO i Europa, General Klaus förde befäl över den tyska arme’n och var ledare för NATOs militärkommitte’ i Europa. General Henk van den Breemen var chef över den holländska staben och amiral Jacques Lanxade hade samma post i Frankrike, medan Lord Inge hade befäl över generalstaben och var Storbritanniens försvarschef.
Dessa är högdjur och mycket aggressiva.
Sidan 6 : « Författarna har föreslag på metoder att komma förbi rivaliteten mellan EU och hur NATO skall komma i besittning av ickemilitära instrument. »
Man kan här göra två observationer: I realiteten är denna rivalitet inte bara möjlig utan också fullständigt reell. Hur kan man lösa det? Vad menar NATO med att ha «tillgång till ickemilitära instrument»? Handlar det om att utöva mer kontroll över västvärldens civila samhällen?
Sidan 7: « Som en start på processen föreslår man bildandet av ett direktorat bestående av USA, EU och NATO. Dess uppgift skulle vara att koordinera sina militära missioner inom Atlantsfären. » För vilka syften då? Det förklarar man på sid 42:
« Vad de västallierade förväntar sig är ett proaktivt försvar av sitt samhälle och sina värderingar under en lång tid. » « Att försvara vårt sätt att leva » har redan utnyttjats som argument för Bush senior för att starta det första kriget mot Irak. Faktum är « levnadssätt » är en skenhelig term som betyder de multinationella företagens dominans över det ekonomiska livet: Det är en dominans som håller nere hälften av mänskligheten i fattigdom.
Målet för dessa fem är i själva verket att utnyttja militära medel för att upprätthålla klyftan mellan rika och fattiga. Vem som än tvivlar på det bör läsa sidan 92: « Skälen för vår strategi är att försvara freden, våra intressen av ekonomisk liberalism och välstånd samt våra värderingar. » Alltså att upprätthålla de multinationella företagens stabilitet.
Mot våra fiender? Författarna ger några exampel på vad som inte kan tolereras i den tredje världen. Sidan 52 : « Vi har mindre lämpliga exempel på icke önskvärd hjälp från Venezuelas till Cubas regim. » Världsgendarmerna tar alltså själva på sig rätten att intervenera överallt mot de länder som gör saker som dessa multinationella inte gillar.
Men bland de ogillade, vem är huvudfienden? Svaret finns på sidan 44:« Kina är i en situation som väcker USAs stora ogillande och övriga ekonomier i världen på grund av dess enorma dollarreserver. » Och på sidan 52 : « Kina är i en position av att använda finansiering för att komma in i Afrika och ha en kapacitet att utnyttja detta i en mycket större skala – om de så önskar. » Så här har vi väl definierat de goda och de onda. Liberalismen behöver NATO för att tränga in i hela världen. Och man behöver NATO för att bedriva ekonomisk krigföring?
Internationell rätt och FN kastas överbord.
I själva verket känner sig de fem generalerna frustrerade. På sid 76 : « Ett av huvudproblemen i NATOs nuvarande strategi är uppfattningen att man fungerar reaktivt snarare än förebyggande och då begränsas till militära medel. På sidan 91 : « En ambitiös strategi måste inkludera det välintegrerade utnyttjandet av alla tillgängliga medel, politiska, ekonomiska, militära, sociala, kulturella, moraliska, andliga och psykologiska. » Så där står vi nu! De fems gäng vill gå utöver sina militära uppgifter och utöva kontroll över det civila samhällets funktion.
Men kommer den nya världsregeringen åtminstone att respektera lagen? Det är tveksamt. På sidorna 94-95: « En annan princip att respektera gäller legaliteten. Alla åtgärder måste vara legitima, godkända och kunna respektera internationell lag. Detta kan komma att utgöra ett väsentligt handikapp då motståndaren över huvud taget saknar all respekt för lagen, men att agera annorlunda skulle betyda slutet, att tillämpa djungelns lag och underminera vår egen trovärdighet. Inte desto mindre hindrar inte denna princip från att anta existerande internationell lag i en internationell kontext som är i ständig utveckling. »
I detta citat tjänar den första meningen som ett skyltfönster och den egentliga meningen kommer därefter. « Tillämpning» av lagen betyder i realiteten att våldföra sig på och förneka de principer som har uttalats fram till idag. Efter Abu Ghraib, Guantánamo, tortyr, mördandet av statschefer, de extraordinära fångtransporterna med flyg och CIAs hemliga fängelser: Vill de bekämpa detta våldförande mot lagen? Nej, de vill legalisera det hela, ta in det i lagen.
Redan de två krigen mot Irak och det mot Jugoslavien våldförde sig mot internationell rätt, FNstadgan och även NATOs egen stadga. Men det är särskilt den internationella legaliteten som de fem vill åsidosätta. Sidorna 104-105: « Ett godkännande från Förenta Nationerna kanske inte kommer att bli nödvändigt enligt artikel 51 i FNstadgan (legitimt försvar) och kanske är det möjligt att ge upp detta på basis av Folkmordskonventionen. » Alltså « länge leve förebyggande krig! » även med kärnvapen.
Sidan 96 uppvisar samma störande läsning : « Vad vi behöver är en form av avskräckning genom pro-aktiv vägran, i vilket det förebyggande är en form av omedelbar reaktion och skydd mot försök att ta tillbaka initiativet och få slut på konflikten. » « Pro-aktivt försvar » har i militär jargong fått betydelsen ‘Förebyggande krig’. Termen upprepas konstant i de fems dokument. George W. Bush har redan åberopat ‘förebyggande krig’ mot terrorismen. Så som Hitler gjorde under sin tid.
Angripare tar ofta skydd i förtexten av att förhindra en fara. I själva verket har internationell rätt ett tydligt förbud mot de krig som utger sig för att vara förebyggande. Men våra farhågor stannar inte med det. På sid 94 : « Vid första anblick verkar kärnvapen oproportioneliga, men om man tänker på de skador dessa förhindrar kan det anses skäligt. » Här exploderar öppet bristen på moral hos de fems gäng. Kärnvapenkrig innebär grymhet och mänskligheten har oupphörligen krävt en avveckling av massförstörelsevapnen.
Här framstår till och med kärnvapenkrig som försvarbart. Skenheligheten är flagrant: « för att förhindra förstörelse ». Det är mycket vagt uttryckt och utan tvekan rasistiskt. Motståndarnas liv är inte värda någonting. Sanningen är att dessa kriminella generaler efter att ha konstaterat att klassiska bombningar inte räcker för att bryta motståndet och att invasionskrig till lands både är dyrbart och farligt. Så föreslår man kärnvapen som lösning på problemet att uppnå världsherravälde.
Att förbereda folks tankar
Som synes är detta tankegods som de fems gäng vill få oss att köpa fullständigt ruttet och giftigt. Det är orsaken till att man räknar med att kunna manipulera opinionen genom en långvarig propagandakampanj.
På sid 104: « Dessa åtgärder måste följas av pro-aktiva och koordinerade inslag av kommunikation via media (…) Dessutom, en sådan mediakampanj kan förbereda människors uppfattning inför en väpnad intervention. » «mediakampanj att Förbereda människors uppfattning!»
Naturligtvis är detta inget nytt. Ser man till balansräkningen för Jugoslavienkriget, vilket utgjorde det mest framgångsrika exemplet på en organiserad desinformation, så kom en NATOgeneral efter krigets slut att medge att falsk information systematiskt spreds, medan pinsamheter förstördes eller marginaliserades för att « bedöva opinionen ». Han företrädde NATOs filosofi: « Opinionen skall kunna bearbetas liksom allt annat. » I varje krig, låter västliga generalers sina spin-doktorer sälja sig till ett manipulerande av den allmänna opinionen. Men den här gången drivs det hela mycket längre: det krävs en långvarig kampanj för att bearbeta opinionen.
Sid 129 : « Därför måste NATO utveckla en informationsstrategi avsedda att tjäna tre parallella syften. Man måste övertyga världen om att NATO är en god kraft. Man måste agera innan motståndarna börjar sprida sin information: Alltså NATO måste skaffa sig en dominerande roll i Public Relations. Man måste vinna invånarnas hjärtan i dessa NATO länder (att övertyga dem om att NATOs ståndpunkt har rätt i frågan), men också vinna över befolkningens hjärtan i de stater där den väpnade interventionen äger rum. »
« Bli dominerande då det gäller PR» Information betraktas som ett krig som segrar genom att eliminera sina motståndare. Detta är ingen enkel anklagelse.. USAs arme’ bombade och fängslade Al Jazeeras journalister, NATO bombade Belgrads television (17 dödade), Pentagon förberedde planer på att eliminera pinsam information på Internet, vars demokratiska karaktär skulle kunna göra människor avsevärt upprörda.
En plan för världsdiktatur: I början av sitt dokument, påtalar de fem generalerna « sätt att klara av möjlig rivalitet från EU » Hur gör man det? De utnyttjar helt enkelt NATOs ramverk för att organisera EUs underkastelse inför Washingtons vilja :
Sid 137: « Vi anser att de multinationella styrkorna är nyckeln till en snabb och billig modernisering av NATOs styrka, men vi poängterar att detta inte är möjligt såvida inte medlemsstaterna utan reservation accepterar att dessa styrkor står till NATOs förfogande för alla operationer som blivit godkända av NATOs styrelse.» Med andra ord: EUs styrkor är skyldiga att lyda (idag fordras enhällighet).
De Fem’s plan skulle kunna ge Förenta Staterna tre fördelar: det skulle integrera europeiska styrkor i sina egna krig; det skulle dela kostnaderna bland sina allierade; och det skulle också dela bristen på popularitet. De fems antidemokratiska karaktär visas tydligt på sid 139: « Vi formulerar inget förslag för en reform av EU i sådana detaljer som vi gör med NATO, och det av två skäl: För det första, ett nytt ‘mjukt’ fördrag som nyss ersatt den ‘konstitution’ som fått avslag, har antagits för att undvika att befolkningen blir tillfrågad. » Deras plan gör det omöjligt att opponera sig.
Sid 144 : « För att undvika alla obekväma källor, kan man besluta att ett förslag först behandlas inom NATO och därefter av de NATOmedlemmar som också är medlemmar i EU, att de förbinder sig att inte avvika från den röst som tagits av NATO då frågan har lyfts upp till europeisk nivå. » Då väl NATO tagit beslut har inget europeiskt land rätt att opponera sig mot det.
Sammanfattningsvis: Planen från de Fems gäng, som har förberetts av de människor i världen som varit på toppen av den militära pyramiden, visar en tydlig tendens bland eliten. Planen på en ÖverVärlds-regering bestående av de tre blocken, effektivt dominerad av Förenta Staterna, skulle förvisa alla spår av internationell lag till papperskorgen, legitimera förebyggande krig och kärnvapen samt organisera systematisk manipulation av den allmänna opinionen. Planen är inget annat än fascistisk. Detta är ett av de två förslag som eliten i USA för närvarande överväger för att lösa sina problem. Det andra företräds av Zbigniew Brzezinski, vilket vi har behandlat tidigare.
«Intelligent imperialism»?
USA-militärens strateger skiljer mellan tre typer av krig som kan komma att föras: högintensiva krig mellan stormakter som de båda världskrigen; mediumintensiva krig som också innefattar USAs militär men i så fall mot mycket svagare makter som Irak och Jugoslavien; lågintensiva krig utan USAs direkta militära inblandning, men som organiserats i avsikt att besegra andra.
Man provocerar fram lågintensiva konflikter mellan närbelägna länder eller genom paramilitära – och terroristbetonade rörelser. Termen ‘lågintensiv’ är missledande, eftersom det kan ge intryck av att förorsaka mindre skador. I själva verket blir dessa mindre bara för USA. Som det sk «lågintensiva» krig Washington startat mot Kongo (genom Rwandas och Ugandas arméer och närbelägna miliser) vilket resulterat i fem miljoner döda och paralyserat hela Kongos utveckling. Brzezinski’s strategi är skild från Bush’s genom att han föredrar lågintensiva krig. Detta är inte på något sätt mer moraliskt, men det framhålls som att vara mer intelligent.
Men Brzezinski föreslår också andra former av intervention. Vi tänker ofta på USAs interventioner som den mest synliga formen av aggression. Men i själva verket förfogar man över en vid skara former för aggression… För att etableraen fullständig topologi ter sig detta så här, i stigande intensitet:
· korruption av lokala ledare
· utpressning av lokala ledare
· demoniserande mediakampanjer
· varierande destabiliserande aktioner
· embargon och kommersiella blockader
· statskupper
· understöd av separatiströrelser
· proxy-krig av ställföreträdare
· bombningar
· territoriell ockupation
Som synes finns det en bred variation av krig som skulle kunna kombineras. Men de är alla former av aggression. Naturligtvis har alla USAs regeringar tillgripit samtliga metoder, och inte bara dessa. Men styrkan i dem och finansieringen varierar.
Efter Bushs alla brott är det frestande att tänka sig att det kommer att bli en förändring i metoden. Men om Washington har en önskan att förändra taktik kommer de inte att bli mera fredliga, bara mindre synliga. Vi bör minnas att Brzezinski var mannen som lät finansiera bin Laden i Afghanistan och med det knyta upp Sovjetunionen till ett långt och kostbart krig och bryta alliansen med den muslimska världen. Brzezinski är mycket stolt över sin succe’ mot Sovjet och missar aldrig en chans att referera till det.
Om USA hade beslutat sig för att tillämpa Brezinskis strategi, skulle det helt säkert bli färre direkta krig. Och dessa skulle föras så ofta som möjligt tillsammans med de allierade. Av detta följer att handskas med media och då manipulera allmänheten. Och framförallt kommer CIA att bli mera aktiv: Man kommer anstränga sig för att ersätta USAs direkta krig med indirekta krig och få närliggande länder att slåss mot varandra. Att stödja det ‘goda kriget’ och därigenom utnyttja olika svepskäl. Detta var Clintons lyckosamma metod som han utnyttjade mot Jugoslavien..
Brzezinskis metod har två fördelar för Förenta staterna. De skulle återta en mer presentabel bild och återge dess moraliska klang. Och genom att betala mindre pengar till det militär-industriella komplexet skulle USAs ekonomi kunna återfinna sin konkurrenskraftiga position vis-à-vis Europa, Kina, Indien, etc.
För att ekonomisera krigen var Brzezinski strategi att utnyttja sig av utpressning såväl som hemliga aktioner. Särskilt utpressningspengarna kan kanaliseras genom ekonomiska organisationer i världen som Världsbanken WB, Internationella Valutafonden IMF och Världshandelsorganisationen, WTO. Dessa är multinationella organisationer dominerade av USA och kan diktera sina villkor gentemot den tredje världen på ett skenbart mer objektivt sätt.
Men det blir inte lätt, för både WB och IMF har skapat en sådan antagonism bland de länder man haft att göra med, att de senare letar efter alternativ. Den idé Chavez introducerat om Sydbanken har varit framgångsrik. USA skulle också komma att utnyttja mer hemliga operationer – med andra ord CIA. Det skulle göra det möjligt att bli av med obstinata regeringar till en lägre kostnad. Därför kallar sig dessa som ger sitt stöd till Brzezinskis strategi för ‘intelligent imperialism’ eller ‘Partisaner av mjuk makt’. Men faran med ‘Partisaner av mjuk makt’ är att i glädjen över att ha blivit av med Bush, vänstern kommer att minska sin vaksamhet, eftersom det under en viss tid kommer att bli färre direkta krig.
Och med det kommer den internationella antikrigsrörelsen, som idag genomgår en uppenbar kris, att reagera än svagare då de konfronteras med imperiets mer diskreta strategier. I vilket fall kommer inte imperiet att bli mera fredligt.. Förr eller senare kommer man också starta krig av Bushregeringens typ. Av den anledning att USAs elit växlar mellan krig av båda dessa slag..
Presidenter kommer och går, och de multinationella företagen består. De två valen, militära eller ‘intelligenta’ krig, utgör ingen nyhet. Och det handlar inte om motsättningar mellan demokrater och republikaner. Dessa två partier representerar ‘krig’ eller ‘fred’, men har bara olika valdistrikt, olika taktik, och står alltid i de multinationella företagens tjänst. Därmed är det inte en Republikan utan en Demokrat, Harry Truman, som 1950 startade kriget mot Korea och Kina. Det var inte en Republikan, utan en Demokrat, John Kennedy, som startade Vietnamkriget 1961.
Och det är heller ingen populär röst gentemot borgerskapet. USAs multinationella företag har alltid finansierat båda kandidaterna och lagt sina ägg i bådas korgar. Men deras preferenser kan räknas utifrån de summor som de bidrar med. I början av 1990talet investerade de multinationella företagen i båda kandidaterna, men gav 59% mer till Clinton och Demokraterna. Från 1996 och framöver gav de istället ett större stöd till Republikanerna, då med 67%.
I 2000 års presidentval var det Bush som finansierades massivt. Och han förklarades vald trots det faktum att valutslaget hade gett hans rival Gore segern. Å andra sidan, under presidentvalet 2008 hade de multinationella växlat sida igen och finansierade Obama mer än rivalen McCain. I vilket fall kan samma president komma att ändra sin egen politik.
Efter Sovjetunionens fall och slutet på det kalla kriget minskade Bill Clinton militärbudgeten och det militärindustriella komplexets order- för ett tag. Genom att göra det hade han hoppats på att återigen få fart på USAs ekonomi. Men fastän detta beslut nästan inte uppmärksammades, gjorde samma Clinton en U-sväng i slutet av sitt mandat: « USAs militärbudget måste öka med 70 procent. » Det bekräftar bara vad som sagts tidigare: de stora politiska besluten beror inte på karaktären hos landets president eller något annat, utan strategierna beslutas högre upp. Presidenter kommer och går, men de multinationella företagen består.
Förenta staterna kan ha verkat stark, men stämmer verkligen det? Med alla sina dollar och all sin teknologi och alla sina brott förlorade man i Korea (1950) och i Vietnamkriget (1961-1975), man fick dra sig ur Libanon (1982) och Somalia (1993). Man skulle inte ha vunnit i Jugoslavien (1999) om president Milosevic hade accepterat ett markkrig.
Man har redan förlorat i Irak och i Afghanistan, även om de ännu inte velat erkänna detta faktum. Är de inte då en ‘papperstiger’? Är inte i det långa loppet människor som försvarar sitt land, sitt välstånd och sin framtid starkare än dollar och missiler? Förenta staterna lägger långt mera pengar på sina rustningar än den övriga världen tillsammans, men de har ändå inte lyckas upprätthålla sin överhöghet ute i världen.
Man kan säga att de är sina egna fångar i denna fundamentala självmotsägelse: allt som de företar sig går emot den överväldigande majoriteten invånare på denna planet, så de skapar själv den kraft som förgör dem. En armé kan inte bli starkare än den ekonomi som finansierar den. Och den grundläggande svaghet som gör att USAs beslutsfattare inte uppnår sina mål är att USAs ekonomi sågar av den gren man sitter på.
Genom att underbetala sina arbetare, genom att omlokalisera delar av sin produktion och genom att ruinera länderna i Tredje världen håller man oupphörligt på med att ruinera dessa som man borde sälja till. Detta problem kan inte lösas med endera av de två valen, det ‘militaristiska’ eller det ‘intelligenta’. Det militaristiska ökar kostnaderna och motståndet.
Det ‘intelligenta’ reducerar visserligen den terror som sprids, men den indirekta krigföringen uppmuntrar också till motstånd. Vilken taktik man än väljer kommer USA fortsätta att föra krig över hela världen för att genomdriva sitt ekonomiska system och sina egna intressen. Därför är det bråttom att återskapa en stark fredsrörelse för att kunna upprätthålla människors rätt till självbestämmande här på jorden.
Att USAs borgarklass är delad om vilken linje man skall följa kommer av det faktum, att i en slutlig analys USA inte är så mäktig som man tror sig vara, vare sig ekonomiskt eller militärt. Var gång makthavarna hoppas på att ha funnit en lösning, visar den sig efter ett tag bara förvärra problemen
För att t.ex undkomma recessionen under1980talet gav sig de amerikanska multinationella företagen på Latin Amerika och andra regioner i den tredje världen och glufsade i sig deras råmaterial, deras affärer och marknader. Men denna nyliberala offensiv gjorde man dessa länder så fattiga, provocerade fram sådana ekonomiska katastrofer att man med det kom att öka motståndet i Latin Amerika, som vände sig åt vänster.
Från 1989 startade Washington ett globalt krig för att försäkra sig om en total kontroll över oljan. Men oljan fortsätter att slippa undan USAs grepp. Som från 2001 då Bush startade sitt krig mot de sk ondskans axelmakter, men bara lyckades stärka motståndet i världens samtliga regioner.
Not – Länkarna mellan ekonomi och krig analyseras i boken ‘Bush le cyclone: ‘ Denna bok behandlar särskilt frågan ‘Vem bestämmer över Bush?’ – Och därmed också över Obama.
övers: Ingrid Ternert
