Amy Goodman Patrick Cockburn och Raed Jarrar i Press TV i oktober
..Innan Bush undertecknat den lag som godkänt finansieringen av USAs långvariga ockupation av Irak förklarade han att den inte skulle behöva hindra honom från att finansiera USAs kontroll över de irakiska oljeresurserna. Detta betyder att presidenten precis hade undertecknat eller utfärdat den amerikanska regeringens intention att ta kontroll över den irakiska oljan.
Jag tycker det är oerhört frustrerande och chockerande att detta äger rum samma vecka som Bush hade undertecknat ett långtidskontrakt som legitimerar en långvarig ockupation av Irak. Jag tror att det ger fel– eller kanske rätt — budskap till det irakiska folket om att USA ska fortsätta ockupera deras land för att säkra oljan, vilket visar att oljan utgör ockupationens största drivkraft.
För det första tror jag att huskrisen från i mars och den stora finanskrisen därefter, angår människor. Men jag tror också att propagandan gett intryck av att Irak på något sätt har återgått till fred och därmed har haft en verklig påverkan. Men, detta är extraordinärt.
Om du frågar en irakier i Baghdad hur situationen är där, då säger man nåja, det är lite bättre. Vad han menar är, att i varje fall är det bättre än det blodbad man hade för två tre år sedan, men fortfarande är det världens farligaste stat. Vi har ett par bomber där och tjugo dödade människor om dagen.
Ingen därute i världen lägger märke till att det finns en stor amerikansk armé i landet. Så den kris som hållit på de sista fem åren håller fortfarande i sig, och kriget fortsätter som tidigare. Och jag tror att det efter valet åter blir allt tydligare. Men ja, det är rätt uppseendeväckande hur det har kunnat försvinna från rubrikerna
Säkert är att de irakier som hamnat i exil är alltför rädda för att återvända. De utgör den bästa barometern för vad som i realiteten sker i landet. Det finns nu 4.7 miljoner irakier, ur en befolkning på cirka 26 miljoner, som har flytt från sina hem antingen inom landet eller 2.2 miljoner utanför. Dessa vill desperat komma tillbala, men de vet att det är alltför farligt. Det talar i realiteten för att situationen där är ganska dyster.
Det har också utbrutit kolera söder om Bagdad. Där fanns ett svårt utbrott av kolera förra året. Och bland de värsta platserna var Hillaprovinsen, därför att det klor man där hade tillsatt vattnet visat sig vara för gammalt och hade gått ut. Och ett antal officiellt ansvariga arresterades för att ha tagit emot mutor vid inköpet, men sådär är numera atmosfären i Irak.
I Bagdad finns som bäst cirka fyra timmars electricitet varje dag. En stad som Baghdad kan inte fungera utan el. Där finns checkpoints var hundrade meter. Nyligen sa till exempel regeringen att läkare fick vara beväpnade. Detta för att uppmuntra dem som flytt, omkring 6 000 doktorer har flytt landet, att komma tillbaka. Inte överraskande föredrar de att leva i ett land där man inte behöver bära skjutvapen i den ena fickan och stetoskop i den andra. Så jag tror man utvecklat lite av en fantasi om hur långt Irak har blivit fredligare.
Det har också skrivits mycket om Afghanistan, om att den amerikanska politiken där är katastrofalt missuppfattad. Presidentkandidaterna var båda för en upptrappning i Afghanistan och man kom att underskatta situationens allvar. Plötsligt har ordet ‘svallvåg’ blivit ett sorts magiskt ord. Men ända från början stod det klart hur talibanerna kunnat överleva. Dessa har i realiteten backats upp av den pakistanska militären. Ändå har Bushadministrationen varit lierad med Pakistans militär.
Så länge detta pågår kommer kriget att fortsätta. 30 000 fler trupper, kan det göra någon skillnad? Jag betvivlar det. Återigen tror jag att det fanns en tid då Afghanistan hade försvunnit från huvudrubrikerna, som nu dessa om Irak har försvunnit utan att folk förstår att krisen ungefär är lika stor som tidigare och lätt kan explodera på nytt.
………
Säkerhetsrådets resolutioner ger USA-koalitionen mandatet att svara för landets trygghet och återuppbyggnad. Den tillkom på grund av den felaktiga bild som USA målat upp, säger Hana Al Bayaty som sitter i ledningen för Brysselstribunalen. Tvärtemot den bild som USA utmålat om att man inte kan lämna Irak på grund av risken för kaos och inbördeskrig, hävdar hon istället att det är just den amerikanska närvaron som har drivit fram detta sekteristiska våld.
Olja för de irakiska medborgarna
Det finns prejudikat i den internationella rätten som kunnat avslöja den amerikanska ockupationen av Irak och dess folkmordsstrategi och därmed utgör ett steg framåt i läkningen av såren i den irakiska nationen, menar Hana Al-Bayaty
Omkring 4.7 miljoner irakiska medborgare — en femtedel av hela befolkningen– har tvingats flytta inom eller utanför landet i och med USAs ockupation och den politik som denna sekteristiska regering som USA installerat har bedrivit efter USAs illegala invasion år 2003.
Det utgör en mänsklig katastrof, en nationell tragedi och en osäkerhetsfaktor för regionen. Folkomflyttningen har kallats ”den snabbast växande humanitära krisen på denna planet”, oöverträffad i storlek alltsedan 1948 års Nakba, som då kom att rensa ut en miljon palestinier från deras land.
Medan propagandan skröt om 25 000 återvändande irakier, varnade FNs flyktingkommissariat UNHCR för att villkoren för ett säkert irakiskt återvändande inte var uppfyllda och att det fåtal som återvände i november 2007, tvärtemot vad regeringen låtsats om, inte gjorde detta för att säkerheten skulle ha förbättrats i landet utan för att deras möjlighet att överleva någon annanstans kraftigt försämrats.
Bland de största anledningarna till att somliga återvänder är de nya hårda krav som ställs på invånarna i de mottagande länderna, förbudet att delta i skol-eller universitetsstudier för dertas barn och det minskade sparkapitalet i samband med utflyttningen. Många av dem som återvänt har upptäckt att andra under tiden har ockuperat deras bostad, vilket på nytt tvingat dem att leta efter en skyddad plats. Den irakiska regeringen fick till slut medge att man inte kunnat erbjuda dessa familjer en långsiktigt säker tillvaro.
De 4.7 miljoner irakiska flyktingar som flytt för sina liv, uppdragna med rötterna från sina hem genom det oproportioneliga våld som ockupanterna bedrivit och den etniska rensning som de miliser utfört som står regeringen nära, utgör levande bevis för de inhumana och antihumana mänskliga rättigheter som kommit i praktik genom USAs invasion och ockupation av Irak.
Åtminstone 1,5 miljoner irakier har brutalt mördats, tusentals försvunnit eller fängslats och åter hundratusentals blivit änkor. Den moderna utbildade irakiska medelklassen, livsviktig både idag och i framtiden för att kunna styra en stat, för ekonomin och uppbygget av den irakiska kulturen, har fått genomgå en decimering.
Förföljda av systematiska avrättningar, fängslanden, militära räder och belägringar, hot och diskriminering har fått de flesta tillhörande denna klass att lämna landet. Frånvaron av en medelklass har resulterat i en nedvittrad offentlig service för hela den irakiska folket. Ingen propaganda kan kalla ockupationen för en succé, så länge dessa människor får lida av följderna.
Av dessa 4.7 miljoner omflyttade har fyra femtedelar av kvinnorna och barnen en dålig eller ickeexisterande tillgång till säkerhet, mat, tak över huvudet, utbildning, sanitet, hälsa och sådana basala nyttigheter som vatten och elektricitet.
Förutom denna brist på utbildade människor vilket Irak lidit av alltsedan början av ockupationen, vare sig det skett genom ett systematiskt dödande eller en omflyttning, förlorar flyktingbarnen idag sina universella rättigheter till utbildning eftersom de är förhindrade att gå i skolan. Bara detta är en tragedi för flyktingarna och en katastrof för Iraks hela framtid.
UNHCR är dramatiskt underfinansierad för att kunna möta dessa miljoner omflyttades behov. Man har gjort upprepade vädjanden om ett ökat antal internationella donationer till stöd för dessa miljoners basala behov för att med det kunna fullfölja sin humanitära uppgift.
Då de irakiska flyktingarna inte kunnat återvända hem på ett säkert sätt, kan man heller inte vänta tills dess att våldet kunnat upphöra på ett rimligt vis. De viktigaste länder som tagit emot miljoner inresta irakier är dessutom redan hem för en stor mängd flyktingar och har en ekonomi som påminner om den i ett utvecklingsland. Med de egna medborgarna tyngda under arbetslöshet, är de irakiska flyktingarna förbjudna tillgång till permanent arbete och ett fast uppehållstillstånd.
Berörda nyckelstater har dessutom ännu inte undertecknat 1951 års flyktingkonvention och är därför inte bundna av dess regler– även instanser med de vanliga förbuden mot deportation till områden där dessa riskerar förföljelse. Till följd av det har Irak kommit att förvägras den status som gäller vanliga turister med icke godkända pass eller uppehållstillstånd, och är därmed utlämnade till ekonomisk och social sårbarhet.
Alla indikationer på social desperation råder, med rapporter om att dessa i ökad utsträckning tvingas tillgripa en förödmjukande försörjning. Enligt lagen om internationella och mänskliga rättigheter, har ockupationsmakten och Iraks regering en laglig skyldighet till beskydd och stöd för de irakiska flyktingarna. Vare sig ockupationen gäller de regeringar som man själv har installerat eller hur enskilda stater och individer inom det internationella samfundet har lyckats uppfylla sina moraliska skyldigheter gentemot dessa tvångsförflyttade irakier eller de länder som har härbärgerart dem.
De irakiska flyktingarna är tillfälligt omflyttade irakiska medborgare med sin fulla rätt att leva ett värdigt liv och med rätt att få tillgång till sina nationella resurser och kunna återvända hem. De är skyddade under Haag- och Genevekonventionenernas regelverk likväl som av de regler som direkt relaterar till flyktingar.
IRAKS INTERNATIONELLA INITIATIV i FLYKTINGFRÅGAN Den 25 nov 2007 (www.3iii.org) la man fram ett förslag till stöd, skydd och försvar av de irakiska flyktingarna i deras rätt som medborgare. Man ställde då frågan till FNs säkerhetsråd om att godkänna kravet på den irakiska staten att avsätta en del av sin förtjänst från oljeutvinningen i proportion till landets flyktingar både de inom landet och de i värdländerna.
Det finns idag ett skriande behov av en sådan juridisk och politisk resolution..Och ingen legal invändning har ännu kunnat resas mot förslaget. Dessutom finns det redan ett förslag på en sådan överföring av Iraks nationella resurser..artikel 8b i FNs Säkerhetsråds Resolution 986 från 1995.
Den förpliktigar den irakiska staten att avsätta delar av sina nationella resurser till den befolkning som inte direkt lyder under den irakiska regeringen (de tre norra guvernementen). Resolutionen har också antagits av humanitära skäl..och idag befinner sig de irakiska flyktingarna i en liknande situation.
Säkerhetsråds Resolutioner 1314 och 1325 har ännu mer betonat tendensen i det internationella ramverket till skydd för flyktingar och kan därmed trycka på berörda stater att ta sitt ansvar och hjälpa dessa civila flyktingar utom och inom landet. Detta reflekteras ytterligare i UNHCRs uppmaning i sin slutdeklaration från World Summit 2005.
..Säkerhetsrådets Resolution 986, 1314 och 1325 skapar ett legalt prejudikat som förpliktigar till att lägga fram och godkänna en resolution med kravet på att en proportionell del av de irakiska oljeintäkterna skall avsätts till berörda irakiska flyktingar till skydd för deras mänskliga rättigheter och i beaktande av att de irakiska oljeinkomsterna tillhör alla irakier, vare sig de bor innanför eller utanför landets gränser, enligt vad Resolution 986 fastställt.
Det gäller att få ner våldets logik. På samma sätt som vid ansvaret att skydda betonar man i sitt stöd till ursprungslandet detta att avlägsna orsakerna till våldet. Men alltsedan 1991 har målet för USA varit att förstöra landets politiska, militära och ekonomiska kapacitet genom sina försö att splittra landet i tre eller fler delar för att lättare komma åt de irakiska naturresurserna.
Den etniska rensning som ägt rum var orkestrerad av USAs ockupation och kan kopplas till de försök man gjorde för att ta kontroll över Iraks naturresurser genom stödet till och manipulationen av de sekteristiska identiteterna. Ända från första dag av ockupationen gav man sitt stöd till dessa sekteristiska krafter, vilka själva är oförmögna att skapa en fungerande stat och därmed kräver en ständig hjälp, stöd, skydd och styrning från USAs sida.
I denna sk politiska process där dylika krafter deltar, är dessa väkomna så länge de ger sitt stöd till en upplösning av den förenade, suveräna irakiska staten med sina institutioner och sin infrastruktur och har därmed kommit att avskilja landets medlemmar utifrån sociala och sekteristiska skiljelinjer till stöd för ockupationen och i bekämpningen av det irakiska nationella motståndet.
Detta har bidragit till förstörelse av Irak både som stat och som nation och till att underkuva folket till kapitulation under de amerikanska bolagens intressen och få tillgång till landets nationella resurser. Ändå har efter 15 år av upprepade försök att underkuva Irak och dess folk, vare sig detta skett genom ekonomiska sanktioner, krig eller ockupation, så USAs politik har kommit att misslyckas.
År 2006 valde ockupantionen att till olika sekteristiska krafter och miliser delegera den uppgift som man lyftit fram att med våld dra upp den lokala befolkningen med sina rötter, detta folk som tidigare haft så lätt för att återhämta sig, för att därefter kunna komma åt dess resurser.
Denna politiska process och den etniska rensning man genomfört är inget annat än en instrumentell maktkamp, där man som en bland många sekteristiska krafter tävlade om en politisk och/eller ekonomisk belöning för att ha bidragit till ockupationen och fördrivningen av det irakiska folket och berövat dem dess suveränitet och därmed tillskansat sig en lokal kontroll över området och dess tillgängliga resurser.
Hela områden har rensats från inhemska minoriteter vilket effektivt kommit att förändra den demografiska kartan i regionen och dess grannskap, särskilt i Bagdad, under den tid då en av de kollaborerande miliserna utövade kontroll över enskilda delar, dess befolkning och resurser.
Även om sekterism startar genom attacker på minoriteter och svaga, sprider den sig snabbt till alla delar av samhället, var och en med sin majoritet eller minoritet. Men ockupationen i sig själv är inte bunden utan styrd utifrån sina egna intressen och kan ändra inriktning på sitt stöd. Denna kriminella strategi ger upphov till en oupphörlig cykel av våld vilken endast kan få ett slut då orsaken till detta onda dragits upp med rötterna:
I samband med USAs ockupation har alla irakier idag kommit att påverkas och människor tvingats fly från alla delar av det irakiska samhället. Det sker alltmedan ockupationen utnyttjar sitt våld, från folkförflyttning till utpressning, alternativt sin terrorisering av människor, destabilisering av värdländer och plundring av det irakiska välståndet. FNs säkerhetsråd ställer i en resolution krav på den irakiska staten att allokera en proportionell och legitim andel av Iraks nationalinkomst till de irakiska flyktingarna.
Denna åtgärd kunde effektivt ha förhindrat ockupationsmakten från att uppnå sina mål och dessutom beröva de sektaristiska krafterna deras politiska eller ekonomiska fördelar med sin fördrivning och förflyttning. Det kunde bidra till att göra taktiken av våldsam födrivning föråldrad, om offren enligt lag blev garanterade sin egen del av nationalinkomsten.
Plikten att agera
Säkerhetsrådet som är FNs högsta organ har en politisk, legal och moralisk skyldighet att agera till skydd för miljontals irakiers liv. Efter 13 år av förödande FN-införda sanktioner, kopplade till den internationella rättens definition på folkmord, kom ändå Säkerhetsrådet att misslyckas i sitt beskydd av det irakiska folket och staten och i att fördöma dessa som startat detta illegala aggressionskrig mot en av FNs egna medlemsstater och kunnat förse dem med munkavle.
Tystnaden om de fruktansvärda humanitära- och materiella kostnader som irakierna har fått betala alltsedan år 2003 genom USAs illegala invasion, är inte bara skamlig utan också rent kriminell. Vad som borde ha kunnat avsluta FNs medverkan i detta brott är en resolution utfärdad av FNs Säkerhetsråd om de irakiska flyktingarna för att peka ut vidden av ockupationens olagligheter och dess hyckleri. Liksom den barbariska och inhumana naturen hos den politik som USA utvecklat i Irak alltsedan dess olagliga invasion år 2003.
Om vi önskar återskapa en fredlig internationell världsordning, måste den amerikanska imperialismen betvingas. Överallt ger den sitt stöd till sekterism. Man utnyttjar tillståndet hos dessa som tvingats fly med hjälp av de som utnyttjar ett sekteristiskt våld som sitt eget politiska medel för att öva utpressning och förtryck av andra länder i avsikt att destabilisera både ursprungslandet och dessa som tar emot landets flyktingar.
Till slut utnyttjar man flyktingfrågan som en ursäkt för ”humanitär” intervention, oberoende av den rätt till suveränitet som stater förfogar över, genom sin fördunkling av de massiva humanitära kriser som man själv bidragit till genom sin egen sekteristiska politik. Enligt FNs flyktingorgans UNHCR egna siffror, vägrar de flesta av dessa irakier att behandlas som flyktingar. Man ser detta som en de facto seger för ockupationen, dess makt och politik att fördriva den irakiska befolkningen och beröva dem sina nationella rättigheter.
Alla irakier vet att ockupationens planer misslyckats totalt och inte går att dölja. I sin egenskap av irakiska medborgare vet man också att de själva är ägare till Iraks resurser, både nu och för all framtid. Dessutom är man kollektivt medveten om sina palestinska bröders och systrars dramatiska belägenhet.
Dessa har förutom i FNs resolution 194 garanterats sin lagliga rätt att återvända, men har i 60 år nu ändå blivit förvägrad denna rätt. Alltmedan deras lagliga rätt görs upp av vissa, utnyttjar andra dem till politisk utpressning. Vilket resulterat i att man sedan dess har tvingats leva i läger via internationell välgörenhet. Irakierna vägrar att förlora sina rättigheter eller acceptera denna förödmjukelse att tvingas tigga, samtidigt som de är i besittning av en av världens mest resursrika stater.
De hoppas på att Irak snart skall kunna befrias så att man lyckligligt kan återvända hem i säkerhet. Enligt en av FNs Säkerhetsråds resolutioner ska man verka till skydd och försvar för det irakiska folkets rättigheter och därmed våra egna universella humanitära värden. I och med det skulle det irakiska folkets fulla suveränitet över sina egna nationella resurser kunna förstärkas för att därmed hindra dessa aggressiva imperialistiska stater från att tvinga sig på mindre stater med sin ekonomi, folk och naturresurser till att underkastas USAs militära makt.
Det skulle då kunna bli en seger för hela mänskligheten, genom att föra fram suveräniteten hos en hotad laglig stat och ett ansvar till skydd för allt mänskligt liv utöver privata eller vissa staters, företags eller enskildas intressen..
Genom att skydda de suveräna rättigheter, som Irak och dess folk förfogar över både idag och för framtiden, skulle en resolution som denna genom FNs säkerhetsråds försorg kunna fördöma denna feodala och sekteristiska farsot, binda samman människor inför framtiden och den väg som leder dit med det irakiska folkets öde som medlemmar i samma stat och nation och med detta kunna njuta av fördelningen av sina egna nationella resurser.
Olyckligtvis finns i samband med ockupationen kulturella eller religiösa skillnader bland de irakiska flyktingarna, alla dock irakiska medborgare med ett skydd för sina egna rättigheter och bundna till varandra via sitt förflutna, sin nuvarande och sin framtida nation och gemensamma tillvaro och i sitt öde.
Genom att betrakta och erkänna alla som suveräna medborgare i en förenad stat fri från alla former av diskriminering, vare sig den är etnisk, konfessionell eller av gendertyp, skulle en sådan FNresolution kunna bereda vägen för en klok utgångspunkt som kan leda till en läkning av de irakiska såren som nation.
Det gäller då att hålla fast vid tanken på sitt medborgarskap som basen för varje modern stat gentemot ockupationsmaktens klanmässiga, sekteristiska och feudala syn på identiteten. Det kunde tjäna till försvar mot den rådande söndra och härska politiken och den etniska rensning som äger rum i sin funktion av politiskt instrument för kontroll över befolkningens gemensamma rikedomar.
FNs Säkerhetsråd borde kunna lägga fram en liknande resolution, såvida man önskar en upprättelse för sitt logiska misslyckande med att hålla fast vid den egna stadgan till skydd för det irakiska folket och staten och internationell fred och stabilitet. Resolutionen kunde utgöra ett försvar för principen om jämlikhet inför lagen, folkets permanenta beslutanderätt över sina egna nationella resurser och den odiskutabla rätten för flyktingar att återvända hem. Och därmed kunna erbjuda möjligheten att bryta sig loss från den förhärskande dubbelstandard som råder i den internationella rätten.
Irakerna har fått betala ett så högt pris i försvaret av sina liv och värden att man kan bli stum. Därför borde mänskligheten kunna känna ett ansvar i sammanhanget och komma till befolkningens beskydd i dess heroiska kamp för en nationell frigörelse och ett försvar av rätten till suveränitet och mänsklig frihet.
övers Ingrid Ternert
