Som introduktion till mötet med Ghazwan al Mukhtar 10 dec kl 18-20 i Göteborgs Stadsbiblioteks Hörsal
I radions Konflikt den 29 november handlade det bl.a om Hana al-Bayaty, en irakisk-fransk filmare och journalist som vigt hela sitt yrkes-och privata liv åt att skapa opinion kring Irak. Hon finns nu i ledningen för Brysselstribunalen, där en rad fd FN-medarbetare, författare och forskare från skilda länder har gått samman i protest mot kriget i Irak.
Hon inte bara avfärdar det senaste truppavtalet i Irak utan hävdar också att alla avtal, kontrakt och förslag som bär den nuvarande irakiska regeringens stämpel står i strid med internationell rätt.
Säkerhetsrådets resolutioner, som ger USA-koalitionen mandat att svara för landets säkerhet och återuppbyggnad tillkom på grund av den felaktiga bild som USA målat upp, säger Hana Al-Bayaty. Den gick ut på att USA inte kunde lämna Irak på grund av risken för kaos och inbördeskrig. Hana Al-Bayaty hävdar istället att det är just den amerikanska närvaron som drivit fram det sekteristiska våldet.
Olja för de irakiska medborgarna
Det finns prejudikat i internationell rätt som skulle kunna avslöja USAs ockupation av Irak och dess strategi av folkmord och utgör ett steg framåt mot att läka såren i den irakiska nationen, skriver Al-Bayaty
Omkring 4.7 miljoner irakiska medborgare — en femtedel av landets hela befolkning– har tvingats flytta inom eller utanför landet i samband med USAs ockupation och den politik som den sekteristiska regering som USA har installerat bedriver efter sin illegala invasion år 2003.
Detta utgör en mänsklig katastrof, en nationell tragedi och en osäkerhetsfaktor för regionen. Folkomflyttningen har kallats ”den snabbast växande humanitära krisen på denna planet”, oöverträffad i storlek alltsedan 1948 års Nakba, som kom att rensa ut en miljon palestinier från sitt hemland.
Alltmedan propagandan skröt om 25 000 återvändande irakier, kom FNs flyktingkommission UNHCR att varna för att villkoren för ett säkert irakiskt återvändande inte blivit uppfyllda och att det fåtal som återvänt i november 2007, tvärtemot vad regeringen låtsats om, inte gjorde det för att säkerheten skulle ha förbättrats i landet utan för att möjligheten att överleva någon annanstans kraftigt försämrats.
Bland de största anledningarna till att somliga återvänder är nya hårda krav på invånarna i de mottagande länderna, förbud att delta i skol-eller universitetsstudier för deras barn och ett minskande sparkapital i samband med utflyttningen. Många av dem som återvänt kom att upptäcka att andra under tiden ockuperat deras bostad, vilket på nytt kom att tvinga dem att leta efter en skyddad plats. Den irakiska regeringen fick till slut medge att man inte kunnat erbjuda dessa familjer en långsiktigt säker tillvaro.
De 4.7 miljoner irakiska flyktingar som flytt för sina liv, uppdragna med rötterna från sina hem genom det oproportioneliga våld som ockupanterna bedrivit och den etniska rensning som de till regeringen närstående miliserna hade utfört, dessa är levande bevis för de inhumana och antihumana mänskliga rättigheter som praktiserats genom USAs invasion och ockupation av Irak. Åtminstone 1,5 miljoner irakier har brutalt mördats, tusentals har försvunnit eller fängslats och hundratusentals blivit änkor.
Den moderna utbildade irakiska medelklassen, livsviktig både idag och i framtiden för att kunna styra en stat, för ekonomin och för att bygga den irakiska kulturen, har kommit att genomgå en decimering. Förföljda av systematiska avrättningar, fängslanden, militära räder och belägringar, hot och diskriminering har fått till resultat att de flesta som tillhört denna klass har kommit att lämna landet.
Denna frånvaro av medelklassen har resulterat i en nedvittring av all offentlig service för hela det irakiska folket. Ingen propaganda skulle kunna kalla ockupationen för en succé, så länge som dessa människor lider av ockupationens konsekvenser. Av de 4.7 miljoner omflyttade har fyra femtedelar av kvinnorna och barnen en dålig eller ickeexisterande tillgång till säkerhet, mat, tak över huvudet, utbildning, sanitet, hälsa och sådana basala nyttigheter som vatten och elektricitet.
Förutom denna brist på utbildade människor som Irak lidit av alltsedan början av ockupationen, vare sig av ett systematiskt dödande eller omflyttning, förlorar idag flyktingbarnen sina universella rättigheter till utbildning eftersom de förhindras gå i skolan. Bara det är en tragedi för flyktingarna och en katastrof för Iraks hela framtid.
UNHCR är för dramatiskt underfinansierat för att vara i stånd att möta behoven hos miljoner omplacerade. Man har upprepade gånger vädjat om ett ökat antal internationella donationer till stöd för dessa miljoner omplacerades basala behov, för att med det kunna fullfölja sin humanitära uppgift.
Då de irakiska flyktingarna inte har kunnat återvända hem på ett säkert sätt, kan man heller inte vänta tills dess våldet på ett tillfredsställande sätt upphört. De viktigaste länder som tagit emot miljoner inresta irakier är dessutom redan en tillflyktsort för en stor mängd flyktingar med en ekonomi som ett utvecklingsland. Med egna medborgare tyngda under arbetslöshet är de irakiska flyktingarna förbjudna en tillgång till permanent arbete och ett fast uppehållstillstånd.
Dessa nyckelstater har dessutom ännu inte undertecknat 1951 års flyktingkonvention och är därför inte bundna av dess regler– även instanser med de vanliga förbuden mot deportation till områden där man riskerar förföljelse. Till följd av det har Irak kommit att förvägras den status som gäller vanliga turister med icke godkända pass eller uppehållstillstånd, och är därför utlämnade till enekonomisk och social sårbarhet. Alla indikationer på social desperation råder med rapporter om, att dessa flyktingar i ökad utsträckning tvingas tillgripa en förödmjukande försörjning.
Enligt lagen om internationella och mänskliga rättigheter, har ockupationsmakten och Iraks regering en laglig skyldighet av att skydda och stödja de irakiska flyktingarna. Vare sig ockupationen med sina installerade regeringar eller enskilda stater och individer inom det internationella samfundet har kunnat uppfylla sina moraliska skyldigheter gentemot de tvångsförflyttade irakier eller de länder som härbärgerar dessa.
De irakiska flyktingarna är tillfälligt förflyttade irakiska medborgare med en fulla rätt att leva ett värdigt liv och att få tillgång till deras nationella resurser och att återvända till sina hem. De är skyddade under Haag- och Genevekonventionenernas regelverk likväl som av de regler som direkt relaterar till flyktingfrågan.
IRAKS INTERNATIONELLA INITIATIV i FLYKTINGFRÅGAN
Den 25 nov 2007 (www.3iii.org ) lades ett förslag fram till stöd, skydd och försvar av flyktingarna och deras rätt att som irakiska medborgare genom en förändring i de ansvariga organisationernas finansiella system och värdnationer. Man ställer där frågan till FNs säkerhetsråd om ett godkännande av förslaget att kräva av den irakiska staten att man avsätter en del av förtjänsten från oljeutvinningen i proportion till antalet temporärt omflyttade irakiska medborgare och flyktingar i värdländerna.
Det finns ett skriande behov av en dylik resolution, juridiskt och politiskt passande.. Ingen legal invändning kan resas mot detta förslag – Vad mera är, det finns vad gäller Irak exempel på en dylik överföring av nationella resurser i och med Säkerhetsrådets resolution.
..Artikel 8b i FNs Säkerhetsråds Resolution 986 från 1995 förpliktigar den irakiska staten att avsätta delar av de irakiska nationella resurserna till den befolkning som inte lyder under den irakiska regeringen (de tre norra guvernementen). Resolutionen gick igenom av humanitära skäl..Dagens irakiska flyktingar befinner sig i samma situation bortanför centralregeringens översyn.
Säkerhetsrådets Resolutioner 1314 och 1325 har kommit att än mer betona tendensen i det internationella ramverket om skydd för flyktingbefolkningen och ett tryck på staternas ansvar för hjälp till de civila, inklusive flyktingar och internt omflyttade. Denna tendens kan man se ytterligare reflekterad i UNHCRs uppmaning och slutdeklarationen från World Summit år 2005.
..Säkerhetsrådets Resolution 986, 1314 och 1325 skapade ett legalt prejudikat som förpliktigar och låter Säkerhetsrådet lägga fram och godkänna en resolution med krav på att allokera en proportionell del av de irakiska oljeintäkterna till aktuella irakiska flyktingar till skydd för deras mänskliga rättigheter. I vetskap om att de irakiska oljeinkomsterna tillhör alla irakier, vare sig de bor inne i eller utanför Irak, som blivit fastställt i Resolution 986.
Att få ner våldets logik: På samma sätt som vid ansvar att beskydda betonar man ofta att vilja hjälpa ursprungslandet att avlägsna ursprunget till våldet. Sedan 1991 har USAs mål varit att förstöra landets politiska, militära och ekonomiska kapacitet i ett försök att dela upp det i tre eller fler delar i avsikt att komma åt landets naturresurser.
Den etniska rensning som äger rum är orkestrerad av USAs ockupation och länkad till dess försök att ta kontroll över Iraks naturresurser genom stöd till och manipulationen av de sekteristiska identiteterna.
Från ockupationens första dag kom man att stödja dessa sekteristiska krafter, vilka själva varit oförmögna att skapa en fungerande stat och i och med detta har krävt ett ständigt stöd, hjälp, skydd och styrning från USA själv.
I den sk politiska process där dessa deltar, väkomnas dessa så länge de stödjer en upplösning av denna förenade, suveräna irakiska stat med sina institutioner och infrastruktur och avskiljer sina medlemmar utifrån sociala och sekteristiska skiljelinjer och hjälper med det ockupationen att bekämpa det irakiska nationella motståndet.
Därmed kom detta att bidra till att förstöra Irak både som stat och nation, att underkuva dess befolkning till kapitulation under de amerikanska bolagens intressen av landets nationella resurser. Ändå har efter 15 år av upprepade försök att underkuva Irak och dess folk, vare sig ekonomiska sanktioner, krig eller ockupation kunnat få USAs politik att lyckas.
År 2006 valde ockupantionen att till olika sekteristiska krafter och miliser delegera den uppgift man lyft fram att med våld dra upp den lokala befolkningen med roten, denna som haft så lätt att återhämta sig, för att därefter kunna komma åt dess resurser.
Denna politiska process och den etniska rensning man begår är inget annat än en instrumentell maktkamp som en av många sekteristiska krafter tävlande om politisk och/eller ekonomisk belöning har fått av ockupationen för att beröva det Irakiska folket dess suveränitet genom att fördriva och tillskansa sig en lokal kontroll över dessa områden och tillgängliga resurser.
Hela områden har rensats från inhemska minoriteter varpå detta kommit att effektivt förändra den demografiska bilden i hela regioner och dess grannskap, särskilt i Bagdad, under tiden som en av de kollaborerande miliserna hållit kontroll över de enskilda delarna, deras befolkning och resurser.
Även om sekterismen startar genom attacker på minoriteter och svaga, sprider sig den därefter till alla delar av samhället, var och en med en majoritet och en minoritet. Men ockupationen själv är inte bunden till detta utan styr bara utifrån sina egna intressen och kan komma att ändra sitt stöd. Denna kriminella strategi ger upphov till en oupphörlig cykel av våld som endast kan få ett slut i samband med att orsaken till det onda dragits upp med rötterna:
Vad gäller USAs ockupation har idag alla irakier kommit att påverkas — och från alla delar av det irakiska samhället har människor tvingats på flykt. Alltmedan ockupationen utnyttjar våld vid en omflyttning av människor över till utpressning, alternativt till att terrorisera befolkningen, destabilisera värdländerna och plundra Irak på dess välstånd, kräver FNs säkerhetsråd i en resolution att den irakiska staten skall allokera en proportionell och legitim del av den irakiska nationalinkomsten till de irakiska flyktingarna.
En sådan åtgärd skulle effektivt kunna förhindra ockupationen att kunna uppnå sitt mål och beröva de sektaristiska krafterna på de ekonomiska eller politiska fördelar man får av att fördriva och omflytta. Det hade kunnat göra hela taktiken av våldsam födrivning föråldrad, om dess offer i lagen hade garanterats sin egen del av nationalinkomsten.
En plikt att agera: FNs högsta organ, Säkerhetsrådet, har en politisk, legal och moralisk plikt att agera och skydda miljontals irakiers liv. Efter 13 år av de förödande FN-införda sanktionerna, behäftade med den internationella rättens definition på folkmord, misslyckades ändå Säkerhetsrådet i sitt skydd av det irakiska folket och staten eller i fördömandet av dessa och att förse dem med munkavle för att ha startat detta illegala aggressionskrig mot en av FNs medlemsstater.
Tystnaden om de fruktansvärda humanitära- och materiella kostnader som irakierna fått betala sedan år 2003 genom USAs illegala invasion, är inte bara skamlig utan också rent kriminell. En resolution utfärdad av FNs Säkerhetsråd om de irakiska flyktingarna borde ha kunnat avsluta FNs medverkan i detta brott,
Den hade kunnat visa ockupationens hela olaglighet och hyckleri, såväl som den barbariska och inhumana natur som USA politik utvecklat i Irak alltsedan dess illegala invasion år 2003. Om vi hade velat återskapa en fredlig internationell världsordning, då måste den amerikanska imperialismen betvingas.
Överallt stöder man sekterism. Man utnyttjar tillståndet hos dessa som tvingats fly genom de som utnyttjar sekteristiskt våld som ett politiskt medel till utpressning och länders förtryck till att destabilisera både ursprungslandet och dessa som tar emot landets flyktingar. Till slut utnyttjar man flyktingfrågan som en ursäkt för en ”humanitär” intervention, oberoende av staters rätt till suveränitet, genom att fördunkla de massiva humanitära kriser vilka man själva skapat med sin egen sekteristiska politik.
I enlighet med UNHCRs egna siffror, vägrar de flesta av dessa irakier att behandlas som flyktingar. De ser detta som en de facto seger för ockupationsmakten och dess politik som går ut på att fördriva Iraks befolkning och beröva dem dess nationella rättigheter. Alla irakier vet att ockupationens planer har misslyckats totalt vilket inte går att dölja.
I egenskap av irakiska medborgare vet vi att att vi själv är ägare till Iraks resurser, både idag och för framtiden. Dessutom är vi kollektivt medvetna om våra palestinska bröders och systrars dramatiska belägenhet. Dessa har förutom i FNs resolution 194 garanterats sin lagliga rätt att återvända, men har nu i 59 år förvägrats den rätten. Alltmedan deras lagliga rätt görs upp av vissa, utnyttjar andra dem till politisk utpressning. Vilket gör att man sedan dess har tvingats leva i läger via internationell välgörenhet.
Irakierna vägrar att förlora sina rättigheter i landet eller acceptera förödmjukelsen av att tvingas tigga, medan de är i besittning av en av världens mest resursrika länder. De hoppas att Irak snart kommer att befrias, så att även de lyckligligt kan återvända hem i säkerhet.
Enligt en av FNs Säkerhetsråds resolutioner skall man till slut skydda och försvara det irakiska folkets rättigheter och därmed våra egna universella humanitära värden. Man skulle i med det komma att förstärka det irakiska folkets fulla suveränitet över sina egna nationella naturresurser, och hindrar därigenom aggressiva imperialistiska stater från att tvinga sig på mindre staters ekonomi, folk och naturresurser till att lyda under deras militära makt.
Detta kunde ha blivit en seger för hela mänskligheten, genom att hålla fram den hotade lagliga suveräniteten och ansvaret för att skydda allt mänskligt liv utöver privata eller vissa staters, företags eller enskildas intressen..
Genom att skydda de suveräna rättigheterna hos Irak och dess folk, både nu och inför framtiden, skulle en resolution som denna genom FNs säkerhetsråds försorg, kunna fördöma denna feodala och sekteristiska farsot, knyta samman människor inför den framtid och den väg som leder dit med det irakiska folkets öde- som medlemmar i samma stat och nation och kunna njuta av en fördelningen av dess nationella resurser.
Olyckligtvis för ockupationen finns där kulturella eller religiösa skillnader bland de irakiska flyktingarna, alla är dock irakiska medborgare med skyddade rättigheter och alla är bundna till varandra via sitt förflutna, sin nuvarande och framtida nation likväl som sin gemensamma tillvaro och sitt öde.
Genom att betrakta och erkänna alla som suveräna medborgare i en förenad stat fri från alla former av diskriminering, vare sig etnisk, konfessionell eller av gendertyp, skulle en sådan FNresolution som här beslrivits kunna bereda väg för en klok utgångspunkt som nation för läkning av de irakiska såren.
Det gäller också att vidmakthålla tanken på ett medborgarskap– basen för varje modern stat– gentemot den ockuperande maktens nuvarande klanmässiga, sekteristiska och feudala koncept för sin identitet. Detta skulle kunna bli en försvarsåtgärd mot söndra och härska-politiken och den etniska rensning som utnyttjas till ett politiskt instrument för utövande av kontroll över folkets gemensamma rikedomar.
FNs Säkerhetsråd bör nu lägga fram en liknande resolution såvida man önskar att rehabiliteras från sitt logiska misslyckande med att upprätthålla en egen laglig stadga, att beskydda det irakiska folket och staten, tillika en internationell fred och stabilitet. En sådan resolution hade kunnat försvara principen om jämlikhet inför lagen, folkets permanenta beslutanderätt över sina egna nationella resurser och den odiskutabla rätten för flyktingar att återvända till sina hem.
Att med detta erbjuda människor en möjlighet att bryta sig loss från dagens dubbelstandard vid implementeringen av den internationella rätten. Irakerna har fått betala ett pris som gör en stum till försvaret av sina liv och sina värderingar. Mänskligheten borde då känna ett ansvar att ställa upp och skydda dessa människor och deras heroiska kamp för en nationell frigörelse och vidta omedelbara åtgärder till skydd för deras rättigheter och suveränitet.
övers Ingrid Ternert
