Seminariet 15 nov i Gbg om insatstrupper och bistånd
Jenny Anderberg Afghanistankommittén, Minja Pleuchel Rädda Barnen
arr Svenska Kvinnors Vänsterförbund och Fredskoalitionen Göteborg
Jenny Anderberg
Vad jag hört på seminariet var intressant men inte mycket som jag inte kände igen. Själv arbetar vi så nära Afghanerna att man undrar om det betraktas som neutralt. Det blir lätt väldigt teoretiskt. Den bild som jag kan ge är mer av afghanernas lilla del i sammanhanget, men jag kommer även samtidigt att gå över till det teoretiska.
Det afghanska folket har i över 25 år lidit av invasion och inbördeskrig. År 2001 lovade världen att bistå med säkerhet och utveckling, men efter sju år råder en väldigt stor frustration i landet. Det är en mycket viktig utgångspunkt.
Man genomförde en invasion och världssamfundet lovade hjälpa till att bygga upp landet och inte att som nu vara kvar. Därför kan vi t.ex också ge mer bistånd till dagens Afghanistan än vad England gjorde, för man är med i denna landöverenskommelse. Så jag ser det som något ganska naturligt och det vore hemskt om det inte vore så.
Något liknande gäller Irak, där England tyvärr också var med från början i denna sorgliga historia. Men biståndet har alls inte blivit så stort som man har utlovat, säkerheten likaså. Vi ser idag i Afghanistan två huvudingredienser. I mitt uppdrag besöker jag Afghanistan minst en gång varje år och var där senast i april. Det är viktigt att säga att fler barn får gå i skolan och att färre barn dör än tidigare, något som i varje fall har sjunkit med 20%.
Ändå dör vart femte barn innan det är fem år gammalt. Vi talar här om ett av världens absolut fattigaste länder. Det är också ett väldigt högt dödstal för gravida.. Även dessa siffror har minskat något. Det görs enormt stora insatser på dessa områden. Även ekonomiskt lär omsättningen i landet ha ökat genom lite mer affärsverksamhet.
Då jag var där senast träffade jag affärsmän som höll på att slå upp fabriker. Det är säkert också bra för landet. Då det däremot gäller säkerheten och det politiska läget går inte Afghanistan framåt. Och kanske kunde man säga att det har gått bakåt de senaste två åren. Men en förutsättning för att en utveckling skall kunna uppstå är säkerhet och ett fungerande rättssystem.
För det behövs internationellt stöd. Afghanistan tillhör en helt annan kategori länder än vår. Åtminstone för en vanlig svensk är det svårt att föreställa sig hur det kan vara i ett fattigt utvecklingsland. Det går inte att jämföra med länder i öst, efersom Afghanistan tillhör en helt annan kategori.
Det har inte funnits utbildat folk i Afghanistan, utan bara hälften av befolkningen kan läsa och skriva. Alltså mycket av det vi tar för självklart är i realiteten väldigt svårt i ett land med dessa problem. Det finns också många folkslag som gör att det blir svårare och tar längre tid.
Om man ser på den militära närvaron finns många grupper i landet förutom den krigförande styrkan OEF på 15 000 man. Dessa finns där för att leta talibaner, terrorister och al Qaida etc. Så har vi ISAF med sitt FN-mandat och har tyvärr för andra gången en amerikansk general. Det tycker vi är tråkigt just med tanke på den här risken för hopblandning. Det lär finnas omkring 42 000 fredsfrämjande soldater.
Enligt Harang har man de sista två åren inkluderar FNs mandat för Operation Enduring Freedom OEF. Man kan nu inte påstå att ISAF är lika krigförande som OEF. I norr vet jag att där inte förekommer några strider, men att man också delar information. Visst finns där ett samarbete även om man inte vill kännas vid det.
Jag vet att mandatet går ut på att vara för fred och i norr går de omkring som poliser och är synliga och försöker få folk att rätta in sig i leden, så att när man ser en polis inte gör en kupp just då i varje fall. Så ser jag det. Men jag vet också att där finns en ihopblandning rent mänskligt, där jag själv inte kunde se någon skillnad mellan svenska och finska uniformer – men själva påpekade de att de svenska var mycket finare.
Så visst i ett fattigt land med ont om utbildade människor är det klart att det är väldigt lätt att blanda ihop dessa uniformer. Att det finns problem i det sammanhanget tycker jag vi absolut kunde medge. Men vad i varje fall jag har stora förhoppningar om är, att då vi ser att det behövs hjälp i Afghanistan man då kan reda ut det, så att det inte åter uppstår ett inbördeskrig.
PRT Provicial Reconstrucion Team skall alltså hjälpa till med återuppbyggnaden och är faktiskt ändå mer problematisk. För där har man ett återuppbyggnadsuppdrag som givetvis kan komma att blandas ihop med biståndsorganisationerna. Om vi åter ser till det mänskliga och ser att säkerheten nu har försämrats. De första åtta månaderna ökade antalet döda med omkring 50%.
I flera områden mister regeringen i kontroll och krigsherrarna börjar på nytt ta till vapen. Man litar inte på freden, litar inte på regeringen. Kriminaliteten ökar och väldigt mycket av det våld som vi hör talas om utförs inte av talibanerna eller al Qaida utan av vanliga rövarband som är ute och tar lagen i egna händer, för detkommer i varje fall inte att stoppas.
Det har kommit in nya flyktingströmmar. Både Pakistan och Iran liksom Europa har börjat skicka tillbaka folk till Afghanistan. Det handlar om 100 000 tals människor. Vi andra ute i världen håller heller inte vad vi lovar. Från januari till augusti i år dödades 1 400 civila. 400 av dessa via flygattacker från utländska trupper och den afghanska regeringen har gång på gång vädjat att omvärlden inte ska genomföra denna typ av bombningar.
Detta lyssnar man inte på utan underminerar helt klar regeringens ställning och spelar också talibanerna i händerna. För vad gör man?Vad finns det att gå till om man inte tror på regeringen och inte på dessa som skall komma för att hjälpa en. Då försöker man finna en annan sida att stödja. Det sprider sig också en känsla av ockupation i landet.
Så vad har vi gjort mer, ja vi i omvärlden har lovat 25 miljarder dollar och vi har skänkt 15. Av dessa har 40% återcirkulerats dvs vi har betalat våra egna konsulter för att göra uppdrag eller vi köper varor från oss själva. Vi skickar svenska kläder – eller – västerländska istället för att hjälpa igång landets egen industri att göra kläder.
Varje dag kostar de militära insatserna i landet omkring hundra miljoner dollar. Varje dag kostar det civila biståndet omkring sju miljoner dollar. Och då vet vi inte om vissa länder räknar in sina PRT. I Sverige har jag hittills inte hört att man talar om militärt bistånd. alltså inte de orden. Jag hoppas inte att det kommer dithän att man börjar benämna det som bistånd. Här är siffrorna som visar att vi inte är riktigt så illa ute då detta bara utgör 7 procent, men det är ändå olika sidor av samma mynt
Det var väldigt roligt att höra att Norge går i bräschen för att ge lika mycket i bistånd som till militära insatser. Vi hoppas så klart att den svenska regeringen också ska gå i den riktningen. Om vi ser på Svenska Afghanistankommittén – varför sitter jag här och varför är just vi tillfrågade i den här frågan? Det beror på att vi startade 1980 och vårt bistånd till Afghanistan 1981.
Vi har 5 500 anställda i Afghanistan. Vi jobbar med utbildning, hälsa, funktionshinder, landsbygdsutveckling. Det som jag också tänker är: Hur kan vi inte vara neutrala eller är man aldrig neutral? Vi är nu afghaner där jag är ett undantag för jag är svensk. Fast vi är en svensk ideell förening med en styrelse här och en demokratisk organisation. I Sverige jobbar vi med information, opinionsbildning, utbildning och insamling. Vi är sjutton anställda 5 000 medlemmar och 20 000 givare.
Varför vi också har denna srarka roll gör att miltären är väldigt, väldigt ute efter en kommunikation just nu. De vill att vi skall sätta svenska flaggor på skolor vi bygger för att koppla ihop det med dom själva etc. Det beror på att vi har ett väldigt, väldigt starkt namn i Afghanistan: Swedish Committe´ for Afghanistan. Till och med på Dari heter vi detta.
Och några som reste runt i Afghanistan som backpacker mailade mig och sa – Var jag än kommer i Afghanistan förknippar människor Swedish med något positivt. Vissa vet inte ens att Swedish betyder ett land eller en nationalitet. Man bara vet att ordet Swedish Committe´ är något bra. Man har kanske någon släkting som någon gång har arbetat för oss.
Svenska Afghanistankommittén var under några år den största civila arbetsgivaren i Afghanistan och har sedan 9/11 ändrat arbetssätt väldigt mycket och försökt ingå samarbete med Världssamfundet och givetvis framför allt med afghanerna. PRTs mandat är då att skapa säkerhet för medborgare och biståndsarbetare, stärka och utsträcka regeringens makt och inflytande, utbilda folk i säkerhetssektorn dvs polis och i avväpning och återuppbyggnad.
Det finns andra aktörer. Och där det inte finns andra, de skall alltså inte förekomma överallt, är detta deras uppgift. Vi ser det som problem med PRT, att de har otillräckliga påverkan och är alltför kortsiktiga. Man kan inte komma in i en by och tro att man förstår var man skall ge utvecklingshjälp på ett bra sätt och på kort tid.
Militärerna byter var sjätte månad. Kommer man till ett utfattigt land och tror att man skall kunna bidras till någonting på lång sikt på ett halvår har man en orealistisk bild. Det är tyvärr omöjligt. Men det är klart att många av de här unga tjejerna och killarna känner sig jättebesvikna och jättefrustrerade efter sina militära insatser, då de dessutom fått en utbildning som sagt att de skulle göra biståndsarbete I värsta fall skall jag säga.
Sedan tycker vi det är problematiskt för centralmakten att se hur det plötsligt kommer ner militärer från ett annat land som själva bestämmer vad de ska bygga upp. Det finns en regering. Det är de som skall ta ansvar för detta, som vi ser det. Vi går också förbi andra samarbetsformer. Problematiskt är också att man går förbi de lokala makthavarna.
Att de som skall ha makten att ta hand om sina medborgare, att deras roll undermineras, om man själv går sin väg vid sidan om. Och det gör man som biståndsorganisation. Då måste man samarbeta med dessa i sin närhet. Detta som Parisdeklarationen helt och hållet utgår ifrån. Som alla aktörer idag vet och kämpar för.
Så ser vi också ISAF och PRT att om de inte är säkerhetsfokuserade så gör de inte sitt uppdrag. Denna som de är där för. Det är klart att om man fokuserar på flera saker är det svårare att göra ett bra jobb. Sedan är det klart ett problem att skillnaden mellan fredsfrämjande och återuppbyggande är oklar, liksom den mellan fredsfrämjande och krigförande trupper.
Sedan finns det nationella undantag och specialintressen för PRT. I norr där vi är i Mazaar el Sharif med svenska trupper i grannstaden och tyskar med mycket mer pengar i sin PRT. Då säger guvernören i det tyska området att tyskarna, dom är duktiga dom och försöker spela ut olika PRT mot varandra. Ungefär som barn kan spela ut mamma och pappa mot varandra.
Vår syn inom Svenska Afghanistyankommittén är att detta är en acceptabel form såvida man har en vanlig humanitär inställning som militär är det OK. Har man möjlighet och tid att laga en väg, då kan man väl göra det. Vanligt humant uppförande alltså, det kan vi acceptera.
Men det kan inte vara en del av något krigförande. Då blir det fel. Man kan ju inte komma in och skjuta i en by den ena dagen och nästa dag komma tillbaka och fråga ‘förresten kan vi hjälpa er med något?’ Det är totalt förödande. Det finns också en väldigt stor korruptionsrisk. Det är också därför man måste jobba långsiktigt i landet. Framförallt om man inte hör dit utan måste ha väldigt bra personal, som kan omständigheterna i byarna väl.
Det är klart att det finns korruption i en av världens fattigaste länder. Så är det bara och det måste man acceptera. Då måste man vara kunnig för att så gott det går undgå detta. Det är en mycket, mycket dyr form av bistånd om man ska ha militär att gå ut i byarna med lokalbefolkning i vanliga civila bilar.
Om militären och PRT åker in dit kör de i fyra stora tunga militärbilar fullastade med full mundering. det är klart att detta blir mycket dyrare och ineffektivare. Det är också för oss som arbetar med utvecklingsarbete självklart att detta sköts bäst av civila aktörer. Man samarbetar med sina likar. Människor samarbetar med människor. Militärer samarbetar med militärer, men det är inte samma sak som att samarbeta med ett civilt samhälle.
Vi tycker att PRT skall ha fokus på fredsbevarande och ingenting annat. Vad vi anser skall uträttas i Afghanistan är att vi måste inse att människorna där behöver tillgång till skolor, hälsovård, infrastruktur, vatten, fungerande jordbruk osv. Att det behövs ett kraftigt ökat bistånd. Det behöver hända något så att människorna i Afghanistan kan få ett värdigt liv.
Alla som sätter sin fot i Afghanistan behöver respektera afghanernas suveränitet. De behöver hjälp till självhjälp och ingenting annat. Sedan måste helt klart säkerheten förbättras. Vi kan inte acceptera att så många människor dör varje år i Afghanistan. Vare sig av talibaner eller av andras bomber.
Ockupation eller inte? Det beror på vem man talar med. Det finns de i Afghanistan idag som börjar nämna det namnet. Vad som också är viktigt att veta är det faktum att det faktiskt är väldigt lite soldater per område jämfört med i andra länder som man kallar ockuperade.
Lite i absoluta tal jämfört med Balkan, Kosovo ed. De går inte att jämföra. Det är många fler soldater per invånare i de flesta länder där det finns internationella styrkor vilket kan innebära mindre risk än t.ex Libanon, där det finns militärer överallt och det som svensk känns väldigt otryggt.
Så är det inte i Afghanistan. Man ser inte militären på det sättet. Det kan möjligen göra att människor där inte reagerar på samma sätt än då vi sitter här och diskuterar detta. Varför de är i Afghanistan kan man ju diskutera. Vad man vet finns där inga stora mängder olja som i Irak. Däremot har det länge pågått ett projekt att dra gasledningar genom Afghanistan. Man har inte haft resurser att undersöka vidare.
Vi finns också och arbetar i norra Afghanistan,där också de svenska trupperna finns. Men vi vill inte synas tillsammans med dem och arbetar inte i militär kostym. De får inte ens komma och besöka vårt kontor. Vi vill inte ha något med dessa att göra. Men kan de någon gång bidra med bistånd och återuppbyggnad i sitt området så gör vi så klart det. Vi når inte ut i hela landet. Det behövs en mycket, mycket större insats än vad Sverige ger och vad vi kan bidra med.
Vi måste också försöka påverka andra länder och vara lojala mot SIDA i detta, då vi får pengar därifrån och de i viss mån måste få styra över oss. Men vi ser också att SIDA lyssnar på Afghanistan och människorna där. Så man ser inte särskilt mycket militärer då man åker runt i Afghanistan, kanske en och annan vägspärr.
Det är inte så att man känner sig styrd av militären utan vi känner oss styrda av vår omgivning, de byar, shuras, de ledare och bykommittéer som ger oss direktiv vad vi kan hjälpa till med. Det känns som om det är dom som styr oss. Om det sedan skulle finnas en annan agenda, så är det svårt att känna att det finns, även om det sägs att krigets första offer är sanningen.
Som enskild organisation arbetar man mot andra enskilda organisationer och gentemot SIDA som i egenskap av politisk myndighet arbetar mot andra politiska myndigheter. Vår roll kan ibland blandas ihop, för vi är en sådan stor organisation, men vi försöker verkligen säga att vi inte skall arbeta på myndighetsnivå.
Även om afghanerna ibland uttryckt detta säger vi att vi är en NGO, frivilligorganisation, och ska jobba på den nivån. Så har vi ett inflytande eftersom många anställda har gått vidare och blivit anställda inom myndigheter i Afghanistan.Vi började vid Sovjets invasion 1979. Men efter 9/11 var det bin Laden man skulle jaga och i den förenklade verkligheten raserade man samtidigt den samhällsstruktur som fanns. Talibanregeringen avgick och försvann. Då blev den en failed state. Det fanns ingen som regerade – ingenting som var uppbyggt vid en sådan söndervittrad stad.
Då måste man samtidigt gå in och se till att det blir bra i landet. Annars är det väldigt, väldigt oetiskt av FN som faktiskt stod bakom den här gången. Då det handlar om ISAF får Afghanistankommittén numera vara med vid en kulturutbildning runt landet och även Rädda Barnen, Röda Korset och UNICEF har varit med.
Våra kunskaper är som dom som bott 5 år i Afghanistan och kan lära ut hur man dricker te med byäldsten och dylikt från detta till det politiska maktspelet. Det är väldigt glädjande. Men problemet är att dessa byter skift var var sjätte månad. Så det vi lär ut idag har de nytta av i sex månader. Sedan måste vi vara med igen. Annars glömmer de oss nästa gång, och då är vi borta.
Minja Peuchel, Rädda Barnen
Jag arbetar särskilt med barns trygghet och skydd. Det blir lite inlägg i debatten och exempel från då man är på plats i denna väldigt denna komplexa fråga den faktiskt är. Jag skulle önska att den inte vore det, men det är inte så lätt.
Då det gäller frågan hur styrda vi är av bistånd, är det en väldig skillnad mellan vårt statliga bistånd och det amerikanska tack och lov. För den är väldigt styrd. USAID har under perioder vägrat att ha något alls att göra med reproduktiv hälsa till och med sexuellt våld. Det är för att detta på något sätt kan komma att kopplas till aborter. Och det vill man inte.
Medan svenskt bistånd som t.ex det humanitära där här Rädda Barnen varje år har ett avtal med SIDA, som givit en pott om direkt stöd vid katastrofer och då får vi vid förfrågan svar inom 24 timmar och det svaret är inte styrt av om där förekommer konflikter eller ej utan oftast får vi pengar inom 24 timmar. Det är vi som bestämmer vad vi ger dom till.
Kort bakgrund till de fem huvudsakliga risker som barn utsätts för apropå sammanblandningen humanitärt- och utvecklingsbistånd. Jag tycker heller inte att det är lätt att urskilja vad som är vad, även om jag håller med väldigt mycket om vad som sagts om sammanblandningen humanitärt och militärt.
Vad är livräddande? Är det bara mat och vatten? Om det är vatten, skall vi ge dem en flaska eller skall vi bygga en brunn? Är det ett utvecklingsbistånd eller är det en katastrofinsats? En annan flytande gräns är hur krig ser ut.
Det var längesedan det skedde mellan militärer i en front. Nu för tiden sker kriget inom civilbefolkningen. Det är också civila som drabbas i främsta rummet, barn, kvinnor och män. En väldigt stor del män faktiskt. Det kan vara både direkta och indirekta konsekvenser. Så inom dessa huvudområden där barn drabbas är det fysiskt våld som att bli träffad av en kula, men också i hemmet vilket ökar i krigssituationer, minor, psykosocial stress, särskilt föräldrar och personer i ens närhet behandlas på ett särskilt sätt och allt omkring en rasar samman.
Man kanske är tvungen att fly, allt detta. Sexuellt våld och kastrering. Allt från våldtäkter till att barn liksom naturligtvis vuxna tror att de måste betala bistånd med sexuella tjänster och inte känner sina rättigheter att inte behöva göra det. Det kan vara att ett barn separeras från från sina föräldrar, vilket inte är ovanligt i plötsliga omflyttningar och naturligtbis händer det ockiså att barnens föräldrar dör.
Det händer också att dessa bara försvinner och man inte vet om de lever eller var de är. Detta är typexempel på då barn och vuxna blandas samman och barn tvångsrekryteras till militära styrkor. Vi är då där för att skydda barnen genom att skapa strukturer, utbilda andra människor att ge beskydd så att de inte utsätts för detta.
Där ingår samtidigt att få barnen fria och inte rekryteras till väpnade styrkor. Vi är där för att skydda barnen genom att skapa strukturer, utbilda andra människor som kan ge beskydd så att de inte utsätts för detta, och då ingår samtidigt att försöka få dem fria eller att inte rekryteras till väpnade grupper. Men också hur de skulle kunna rehabiliteras efteråt.
Hur barn som ingått i väpnade styrkor skall kunna komma tillbaka till samhället. För barn som har ingått i väpnade styrkor är inte de som i första hand kommer i militära kläder och med vapen i hand, utan de kommer i många andra egenskaper.
Det kan vara som kockar eller sexuella slavar, spioner, allt möjligt. Bärare och tillhöra den här gruppen militärer och vara dom som skjuter, dom som tvingats döda som t.ex sina syskon. Detta är alltså bra exempel på då vi måste tala med militären. Antingen i de nationella styrkorna, där barnen kanske ingår, för att eventuellt utbilda dem i detta. Vilket inte är i enlighet med några internationella konventioner utan är ett krigsbrott. För de får faktiskt inte rekrytera barn.
Vi får då vädja till allmän moral etc och få dem att inse varför det inte är en bra idé. Men också för att då de släpps ut så kan denna avväpningsprocess ofta ske precis efter ett krigsstillestånd i ett land där kanske FN är med. Där vi också måste ingå eller UNICEF eller andra för att se till att de barn som har ingått får det stöd de behöver för att kunna återförenas med sina familjer och se om det är möjligt att återintegrera dessa i samhället, om de blir accepterade. Det var ett exempel.
Ett annat har med fysiskt våld att görat.ex minröjning. Det är ett annat konkret exempel på plats när vi kan behöva information om var minor finns för att i vår tur naturligtvis kunna informera andra barn och vuxna.
Det här är ett jätteviktigt område därför att sexuellt våld och sexuellt utnyttjande av killar sker just av militären och detta ingår som en del i det humanitära arbetet. Och en del i vår strävan att öka detta skydd innebär att människor får förståelse för sina skyldigheter och vad som finns att göra.
Det är också ett sätt att utbilda befolkninen i sina rättigheter, att de inte behöver sälja sex. Där vill vi ju gärna utbilda militären men då också ta med barnen. Då det gäller fredsbevarande styrkor är barnen med och utbildas. Där har vi ett litet pass på ungefär en timma. Då försöker vi täcka allt som vi vill att de skall veta om hur barn drabbas så att de ska lära sig förstå hur de skall agera. Men också så att de förstår vad de inte skall göra.
En fråga att ställa är att vi ser det som väldigt viktigt att militärer, t.ex de i svenska fredsbevarande styrkor, skall veta vad en barnsoldat är . Ser de att i det här militära gänget står en tioåring, skall de förstå att det förmodligen är en barnsoldat. Och det är en viktig information för oss.
För vi måste veta om detta är vanligt förekommande för att få en bild av vad vi skall gå in med för insatser.
Om vi skall sätta press på staten, på FN så att de sätter in sina klutar mot det här. Vill vi att militären, de fredsbevarande styrkorna, är ögon och öron i det här? Och att de informerar i frågan? Det är trots allt så att på många ställen dessa är i områden där vi inte är. Är det då inte försvarligt att vi utbyter information med varandra om dessa saker? För att i slutändan inte komma att döda barn? Det är en av dessa frågor jag skulle vilja ställa.
Jag tror inte att det kan räknas som barnarbete på de här områdena och kanske inte det som ökar mest, för barnarbete finns överallt. Och då talar vi inte om det arbete som är direkt skadligt, fysiskt eller psykiskt för barn och inte inverkar på något annat. Barn har ju rätt att leva, rätt till utbildning osv. Vi säger inte längre som för kanske 20 år sedan att inga barn under 18 år någonsin får arbeta, för detta gör ju även vi i Sverige. Men vi talar om det som är skadligt och inverkar på deras utveckling etc. Men det är sant att i ett konfliktområde så ökar detta.
Det är en av anledningarna till att kanske barn frivilligt går med i stridbara grupper. Det kan också vara en anledning till sexuell exploatering, till att barn separeras, för allt hör ju ihop. För ett barn som också är speciellt utsatt då det inte har några föräldrar eller andra legala vårdnadshavare, blir också mer utsatt än andra. Ett barn som kanske är fysiskt svagare blir kanske då utsatt för mera våld.
Ett barn som är utsatt för väpnade styrkor i grupp är förmodlingen också därigenom separerade från föräldrarna. Definitivt mer utsatt för fysiskt våld. Definitivt mer psykosocialt och sexuellt våld. Så det innebär alltså att bara stå för en sak innebär också att vi vill att fredsbevarande styrkor ska få veta detta.
Men därmed inte sagt att jag inte håller med det Harang har sagt om att på den här nivån det är otroligt viktigt att kunna skilja på dessa. Ett ställe som Afghanistan skulle vi förmodligen aldrig utbilda på plats för precis som andra av oss säger, vill vi synas med militärer?
I höstas skickades två brev till UNAMA, alltså FNs mission i Afghanistan, där cirka 40 ickestatliga organisationer krävde en oberoende koordinering till skillnad från det Harang talat om att det efterfrågas en ökad koordinering.Vi vill alltså inte koordineras av en FN mission därför att den också koordinerar den civil-militära insatsen. I Afghanistan går det inte av precis alla de skäl som vi har talat om tidigare. Varför det är direkt farligt att på något sätt kopplas ihop med militären och Rädda Barnen, liksom de flesta andra organisationers utgångspunkt är att samarbete är bra.
Det gäller så länge det inte på något negativt sätt kan påverka dem vi är där för att stödja, oss själva och även organisationen som sådan. På ett ställe som Afghanistan gör alla dessa skäl det omöjligt. Det har t.ex varit exempel på att det funnits skolor som har blivit förstörda. Det byggs ju väldigt mycket skolor av svenska Afghanistankommittén och även Rädda Barnen har ett sådant projekt.
Det har även byggts skolor av militären och dom har attackerats. Det tyder i och för sig på att folk vet vilka vi är. Särskilt i de här fallen visste folk vilka det var som som byggdes av en biståndsorganisation och vilka som byggdes av militärer. Men vad händer då med barnen? Nu tror jag inte det var några som skadades just den gången. Men vad händer en annan gång?Det är en annan fråga jag skulle vilja resa och det är ett ställe som Darfur där vi var i ett år och det var en oerhört osäker situation som gör det väldigt svårt för en biståndsarbetare att över huvud taget röra sig i onrådet.
Men det allra mest överhängande problemet den första månaden som som vi frågade folk om då jag var där, vilket det allra största behovet de hade och det var mat och vatten, sjukvård och medicin. Redan den tredje månaden sa de säkerhet. För utan den kunde de ine röra sig och arbeta eller gå och hämta ved. Många internflyktingläger uppstod väldigt spontant. Där var det kvinnorna som hämtade ved och gick utanför lägren.För männen var helt enkelt rädda för sina liv. De ansåg att kvinnor i så fall blev våldtagna och detta i vilket fall var bättre.
Så man skickade kvinnorna och de blev naturligtvis utsatta för sexuella övergrepp. Så de försökte med allt. Men vad kunde vi göra, vi kunde ju inte skydda dem fysiskt. Det är bara militärer som kan göra det. Vi försökte allt, med den makt vi har på olika sätt, att försöka hitta alternativa lösningar till att hitta ved. Men det hjälpte ju inte mot allting och det tar ju också bort inkomsten som fanns genom att kanske sälja ved.
Till slut då AU (Afrikanska Unionen) var på plats följde de med en grupp kvinnor att hämta ved. Men för detta krävs naturligtvis att de inte blir utnyttjade, och det blev de naturligtvis inte. Men de hade också gått vår utbildning. Men där finns naturligtvis också en osäkerhet, men den här gången fungerade det bra på två ställen.
Men AU var där och såg på och hade egentligen inga resurser. Först fanns bara AU där och sedan har det blivit ett FNmandat och en FN-styrka på plats. Men Sudan själv har i princip krävt att det bara ska vara afrikanska stater, och nu är det fortfarande AUs trupper men i princip med lite mer kapacitet.
Jag kan säga att vi efterfrågade fredsbevarande styrkor, för vi kunde inte göra någonting om inte säkerheten i landet ökade. Nu har den gjort det men dessa är fortfarande väldigt få. De löser inte allt. Men de är en av förutsättningarna just där. För vi har att göra med en stat som är helt ovillig att på något sätt bistå. Även i Irak sa befolkningen att de utländska trupperna inte bidrog till säkerheten, så jag tror att vi skall vara försiktiga med begreppet.
Även med ganska stora nedskärningar i biståndet och i Sverige talade man om att en del av biståndet kunde föras över till militära ändamål, så handlar det ju ändå om ett slags skifte. Samtidigt är det inte så lätt. Den säkerhet vi efterfrågade då, var inte någon säkerhet. Dessa AU-styrkor vi fick hade en så otroligt liten kapacitet.
Det är svårt att säga hur det skulle varit om dessa haft en jättekapacitet och varit tillräckligt bra. Det handlar ju t.ex också om vilken utbildning de får och vilket mandat de har. Vad de får göra. Deras mandat var ju också väldigt svagt. Jag vet att det var otroligt problematiskt.
De kunde inte röra sig överallt. De kunde inte bistå civilbefolkningen. Sedan ändrades det visseligen lite grand. Det är nu inte så lätt för mig att säga ja eller nej till fredsbevarande styrkor. Det handlar mer om vilken typ av styrkor vi vill ha. Oftast skiljer de sig väldigt mycket sinsemellan.
I Kosovo t.ex var det inga större likheter mellan den svenska och den amerikanska, ryska och tyska truppen faktiskt. Där i fallet sexuellt utnyttjande var det ganska tillåtande i vissa fall vilket faktiskt är förbjudet i de svenska. Det betyder inte att de blir helyllegossar, men att det sker där rapporteras i betydligt högre grad inom den svenska truppen till skillnad från den tyska, där tom officerarna följer med på kvällen eller på de amerikanska där det fanns prostituerade inne på basen.
Så för min del är det väldigt viktigt att veta vilka fredsbevarande styrkor som vi vill ha och vad vi vill att de skall kunna? Det kanske också är viktigt att kunna förändra dessa så att de blir bra. Så till den andra frågan om de skall finnas eller inte.
Och till Harangs fråga om vår nya biståndsstrategi då vi drar ner på antalet programländer. Det skulle vara otroligt intressant att titta på vilka länder vi då skulle ha kvar. Är det dessa som samverkar med våra politiska intressen? Varför vill t.ex inte SIDA stödja Elfenbenskusten men däremot Afghanistan. Däremot kunde Elfenbenskusten vara jätteintressant för t.ex Frankrike.
Osäkerheten i dessa länder har absolut ökat. Det är en mycket mindre respekt för humanitära arbetare. Som då man inte tidigare rörde de här Röda Korsbilarna, men de attackeras också idag. Det beror faktiskt inte bara på militären, utan på oss själva faktiskt.
Inte alla humanitärarbetare har varit så där jättebra. Vi kopplas helt klart ihop med politiska intressen. På Balkan kopplades vi av serber ihop med USA. Få biståndsarbetare var då inför serber deras vänner. Men om just det beror på skillnade mellan fredsbevarande och fredsframtvingande styrkor, det vet jag inte. Den är i varje fall betydligt större än skiljelinjerna mellan humanitärt och militärt.
Tyvärr är det så idag att krig sker mellan dessa militära och civila och man vet ganska sällan om vem som är civil och vem som är militär. Det är inte alltid att de går i uniform. Samma person som vi på dagarna ger bistånd kan på nätterna tillhöra motståndsrörelsen.
Utskrivet från bandupptagning 15 nov under SKV och Fredskoalitionens Gbg seminarie om insatstrupper och den ökade sammanblandningen humanitär och militärt
