Det nya svenska insatsförsvaret och sammanblandningen civilt/militärti Afghanistan – upptecknat utifrån seminariet den 15 nov 2008 i Folkets Hus Göteborg arrangerat av Svenska Kvinnors Vänsterförbund och Fredskoalitionen Göteborg.
Introduktion-För Afghanistans del kommer det svenska bidraget till kriget att ha stigit till 580 milj kronor år 2010, som det ser ut idag. För att gå tillbaka till år 2009 kommer den militära kontingenten dit att öka. Om de soldater som då tillkommer kostar lika mycket som de som redan finns där nere, stiger den militära delen till drygt 1miljard kronor.
Vad som inte gärna talas om är att Sverige också har gått med på att köpa in sig i C17 tillsammans med NATO. Det är ett jättelikt transportplan, som antagligen kommer att stationeras i Ungern där NATO naturligtvis kommer att ha veto då det gäller användningen.
Det är alltså fråga om ett otroligt stort transportplan som kan transportera tanks, inte minst till Afghanistan. Under de första fyra åren lägger man varje år ner 375 miljoner kronor på detta flygplan. Sedan tillkommer under 30 års tid ytterligare 260 milj kr för Sverige att varje år bidra med. Det innebär förutom soldaterna och flygplanet att den rent militära andelen kommer att öka till omkring 75% av alla de pengar som vi lägger ner på Afghanistan.
Vi vet också att det civila biståndet antagligen utgör 480 mkr till år 2010, utan att veta hur många soldater det kommer att bli. Den höjning till 500 man som sker idag har ytterligare ett tak, där regeringen kan höja till 855 soldater. Vad vi inte vet är om man kommer att höja antalet soldater.
I varje fall innebär detta en ökning av den militära andelen. Den helt avgörande och största delen är alltså militär. Om man ser på det civila biståndet hotar som bekant svält i delar av Afghanistan. Man kunde i sammanhanget då tänka sig att det civila biståndet skulle gå till NATO med den typen av katastrofhjälp.
Den del av det civila biståndet som går till mat, kläder och bostadsbestånd mm har emellertid halverats från år 2001 till idag. Då låg detta på 158 milj kr, alltså en liten del av biståndet och är nu nere i 80 mkr. Det utgör egentligen en bråkdel av det civila biståndet. Istället går det i ökad utststräckning till vad som kallas demokratibistånd.
Det innebär att hjälpa regeringen med rådgivning, journalistutbildning, utbyggnad av ett västerländskt rättsväsende och dylikt, där även polis kanske ingår. Man borde titta närmare på dessa poster. Det är tänkbart att en stor del av detta civila bistånd kommer att hamna hos konsultfirmor i Väst eller här i Sverige. I slutändan undrar vad det kan bli för något där borta.
Det var det ena temat att ta upp. Det andra är en väldigt oroande rapport, som i ett geopolitiskt sammanhang även berör den svenska militära insatsen i Afghanistan. Vad man nu har lagt märke till med Obama, som hos oss ju är väldigt firad med alla jättelika förhoppningar, att det ändå har silat igenom ganska tydligt att han vill öka de militära insatserna i Afghanistan och rusta upp.
Obehagligt är att bland Obamas rådgivare finns flera kända gamla nykonservativa hökar med inflytande i hans närhet. Till exempel är stabschefen en väldigt engagerad Israelvän som har tjänat som frivillig i Israels armé etc. Det kom nyligen en rapport från en sk partiöverskridande kommitté, vilket ju är en av Obamas käpphästar för att försöka mildra motsättningarna i USA och lösa frågor över partigränserna. Den var från Bipartisan Report: ”Bombing Iran will take years” och där ingår både republikaner och demokrater.
En av de mer kända är Dennis Ross. Han har varit Mellanösternrådgivare hos Reagan, Bush dä och Bill Clinton och han står Barack Obama väldigt nära. Detta Bipartisan Policy Center har idag lagt fram en rapport, där man menar att Iran är det största problemet som Obama kommer att stå inför. Där föreslår man ett scenarie om hur man skall komma åt Iran och det berör även den svenska insatsen i Afghanistan. Det går ut på att Obama nu skall visa att han är en respektabel person.
Obama skall alltså gå ut till de iranska ledarna och föreslå villkorslösa diskussioner om dess kärnvapenprogram. Då förväntar man sig att världen kommer att hurra och beundra honom till skillnad från Bush som inte alls ville tala med de iranska ledarna.
I förhandlingarna har man däremot fortfarande kvar kravet på Iran att dess kärnkraftsutveckling ska läggas ner. Det nya som Obama förväntas göra är att sätta upp en fast tidsgräns. De skulle vara väldigt öppna och alltså se ut som om man vore väldigt öppna, men det skulle ändå sättas en tidsgräns på 90 dagar.
Det är vad denna grupp föreslår att man skall påtala för iranierna. Under förhandlingarna kommer man ändå att ställa dessa totala krav som Iran antagligen kommer att säga nej tack till. För man anser sig ju ha rätt till att utveckla sin kärnkraft. I den mån iranierna skulle säga ja till dessa amerikanska förslag finns också ett alternativ.
Man kräver av iranierna att införa lika stränga kontrollstationer som man gjort mot Saddam Hussein i Irak. Det är alltså oerhört långtgående kontroller, där man hela tiden kommer att ställa iranierna inför ‘bevisa att ni inte har gjort detta’, alltså något omöjligt.
För att göra det hela kort – samtidigt som detta pågår förespråkar den här gruppen att det skall ske en militär uppladdning runt Iran och USA alltså skall sätta igång en diplomatisk offensiv och försöka få med sig Europa på denna tidsgräns om 90 dagar. Därefter ska man inleda en aktiv diplomati mot Georgien, Azerbadjan, Turkmenistan, Uzbekistan, Turkiet och helst också Pakistan gentemot Iran.
Där kommer man också att vilja ha baser etc. Men det är två länder som över huvudtaget inte nämns i detta sammanhang och det är Irak och Afghanistan. Det är lite symptomatiskt. Där anser man sig inte behöva ha någon diplomati, för där finns man ju redan.
I varje fall, hur det än går såvida Iran inte lägger sig alldeles platt, kommer det för det första att bli väldigt stränga sjöblockader. Det börjar då ganska milt med att man stänger av bensintillförseln. Och det vet vi ju att Iran redan har problem med för lite raffinaderier, vilket för dessa innebär ett jättestort ekonomiskt problem.
Sedan kommer det att ytterligare trappas upp och så småningom gå över i en militär aktion mot Iran. I denna omringning av Iran ingår i den amerikanska kalkylen också militära kontingenter i Afghanistan.
Detta innebär att inom ett halvår, ser det ut som om USA skulle kunna anfalla Iran. Det innebär också att inom ett halvår svenska trupper kunde vara inblandade i krig med Iran. Man är alltså i den del av Afghanistan som ligger nära Iran.
De står t.ex under amerikanskt befäl. Och det kan innebär en upptrappningar där Sverige kommer att dras in. Det är ett obehagligt perspektiv från svensk sida i den militära aktionen i Afghanistan.
¨
Fråga: Om vi i detta läge blir beordrade att ingå i USAs krigsallians mot Iran, har man inom Afghanistan-kommittén hävdat att vi inte kommer att stå under kommando av de operationer som USA är invecklade i. Däremot vet man inte vad som skulle kunna hända i fortsättningen angående Iran. Men idag står man som herre över sitt eget anförtrodda hus där nere. Din kommentar?
Svar: Man kanske resonerar som så, men det blir ju ingen liten skärmytsling i denna situation, utan det kommer att innebära iranska motattacker, och iranierna kommer naturligtvis inte att kräva legitimation av dessa man svarar mot.
Svenskarna får då stå inför en amerikansk general som leder det hela och blir inblandade i en struktur med en som jag tror stark dynamik, något som inte går att förutse. Man kan ju tänka sig att svenskarna reser hem, men också att stämningar byggs upp om att nu jädrar är vi med och knäcker de där iranierna som inte går med på Obamas premisser etc.
Fråga: Men den svenska regeringen och Riksdagen har ju gett ett klart mandat för den svenska truppen, att om det blir på det viset som du kanske antyder, då skulle väl svenskarna bort därifrån?
Svar: Det hemska är att där sker glidningar. Man håller sig liksom inte till dessa villkor. Från början sa man att den här operationen Enduring Freedom och den svenska kontingenten och ISAF skulle vara helt åtskilda strukturer. Så plötsligt glider det in i att strukturerna är helt sammanslagna och så vidare.
Iranierna kommer kanske att ha svårt att skilja på detta. På samma sätt som afghanerna, den afghanska motståndsrörelsen, idag har svårt att skilja på de olika kontingenterna. Enligt uppgift vågar inte längre svensk trupp att föra svensk flagg inför risken att bli hopblandad med amerikanerna.
Fråga: Vad kan manrekommendera den svenska militären här hemma om Ryssland blir indraget?
Svar: Man har ju till och med från NATOs sida i Afghanistan fått hjälp därifrån med transportvägar etc, så Ryssland har väl den strategin. Men samtidigt har Ryssland på många sätt markerat för Irans självständighet. Man har inte gått med på så starka sanktioner och fortsätter att ge hjälp också med dess Busherreaktor etc.
Det är ju ett spel mellan blocken. Kanske Kina och Ryssland hamnar på den ena sidan och Europa och USA på den andra. Vilket därför får vägas in i det som Sverige skall göra. Sverige skall vara med på dessa militära göranden utomlands utan återgå till en politik som ser till den egna omständigheten och inte blandar sig i.
Det här är en ny politik som man har infört i Sverige utan någon debatt. Det är inte så att FN har krävt att Sverige skickar trupper till Afghanistan och Sverige har också traditionellt sett haft denna hållning att ställa upp på det vi tror på och FN beslutar om.
Sverige ställer inte upp på det man inte tror på. Om vi tänker oss Koreakriget, så fastän det var en FNaktion och fortfarande bär denna FNflagg, alltså den amerikanska militären i Sydkorea, så har ändå inte Sverige skickat dit någon trupp utan bara ett fältsjukhus. Det var något man valde. Att det inte låg i svenskt intresse att delta.
…….
Jenny Anderberg-chef för Afghanistankommitténs Sverigeenhet och Minja Peuchel-Rädda Barnen berättar om sina erfarenheter i Afghanistan om den nya strategin med ‘insatstrupper och bistånd’ -under seminariet den 15 nov i Göteborg organiserat av Svenska Kvinnors Vänsterförbund och Fredskoalitionen Göteborg
Jenny Anderberg - Afghanistan
Det afghanska folket har i över 25 år nu lidit av invasion och inbördeskrig. År 2001 lovade emellertid världen att bistå med säkerhet och utveckling, men efter sju års krig råder idag en väldigt stor frustration i landet.
Det är en mycket viktig utgångspunkt. Då genomförde man en invasion och världssamfundet lovade hjälpa till att bygga upp landet och inte som nu stanna kvar. Därför ger vi också mer i bistånd idag till Afghanistan än t.ex vad England gör, för vi är med i denna landöverenskommelse. Jag ser den som något rätt naturligt och vore det inte så, skulle det vara hemskt.
Något liknande gäller Irak, där England tyvärr också varit med från början i denna sorgliga historia. Men biståndet har alls inte blivit så stort som man har lovat, säkerheten likaså. Vi kan nu se två huvudlinjer.
I mitt uppdrag besöker jag Afghanistan minst en gång om året och var där senast i april. Det är då viktigt att säga att fler barn får gå i skolan och färre barn dör än tidigare, något som i vart fall har sjunkit med 20%. Ändå dör vart femte barn innan det är fem år gammal. Vi talar här om ett av världens absolut fattigaste länder. Det är också ett väldigt högt dödstal för gravida. Även dessa siffror har minskat något. Man gör enormt stora insatser inom dessa områden. Även ekonomiskt lär omsättningen ha ökat i landet genom lite mer affärsverksamhet.
Då senast jag var där träffade jag affärsmän som höll på att slå upp fabriker. Det är säkert också bra för landet. Vad gäller säkerheten däremot och det politiska läget går utvecklingen inte framåt. Man skulle istället kanske kunna säga att den har gått bakåt de senaste två åren. Säkerhet är ändå en förutsättning för att få till en utveckling och ett fungerande rättssystem i landet. Och för det krävs internationellt stöd.
Afghanistan tillhör en helt annan kategori länder än vår egen. Åtminstone för en vanlig svensk är det svårt att föreställa sig hur det kan vara i ett fattigt utvecklingsland. Det går heller inte att jämföra med länder i öst, efersom Afghanistan tillhör en helt annan kategori. Utbildat folk har inte funnits i Afghanistan, utan endast hälften av befolkningen kan läsa och skriva. Alltså mycket av det vi själva tar för självklart är i realiteten väldigt svårt i ett land med dessa problem. Där finns också många folkslag som gör det svårare och tar längre tid.
Om man ser på den militära närvaron finns där många grupper i landet förutom den krigförande styrkan OEF på 15 000 man. De finns där för att leta talibaner, terrorister och al Qaida etc. Så har vi ISAF med sitt FN-mandat som tyvärr för andra gången har en amerikansk general. Vi tycker det är tråkigt just med tanke på risken för hopblandning. Det lär finnas omkring 42 000 fredsfrämjande soldater. Enligt Alexander Harang har man de sista två åren även inkluderat FNs mandat i Operation Enduring Freedom. Men man kan ändå inte påstå att ISAF är lika krigförande som OEF.
I norr vet jag att det inte förekommer några strider, men att man där också delar information. Visst finns det ett samarbete, även om man inte vill kännas vid detta. Jag vet att mandatet går ut på att vara för fred och i norr går soldaterna omkring som poliser och är synliga. Man försöker med det få folk att rätta in sig i leden. Så att då man ser en polis inte gör någon kupp, inte just då i varje fall. Så ser jag det. Men jag vet också att där finns en ihopblandning rent mänskligt, där jag själv inte har kunnat se någon skillnad mellan svenska och finska uniformer – medan de själva påpekat att de svenska var mycket finare.
Visst, i ett fattigt land med ont om utbildade människor är det klart att det är lätt att blanda ihop dessa uniformer. Jag tycker absolut vi kan medge att det finns problem i sammanhanget, men har ändå stora förhoppningar om att då vi ser att det behövs hjälp också har en förmågan att reda ut detta, så att det inte uppstår inbördeskrig.
PRT Provincial Reconstrucion Team skall hjälpa till med återuppbyggnaden och är faktiskt ännu mer problematisk. För man har ett återuppbyggnadsuppdrag som givetvis riskerar att blandas ihop med biståndsorganisationernas. Om vi nu övergår till det mänskliga, inser vi att säkerheten har försämrats. De första åtta månaderna ökade antalet döda med cirka 50%.
I flera områden mister regeringen sin kontroll och krigsherrarna börjar åter ta till vapen. Man litar inte på freden, litar inte på regeringen. Kriminaliteten ökar och väldigt mycket av det våld som vi hör talas om utförs inte av talibaner eller av al Qaida utan av vanliga rövarband. De är ute och tar lagen i egna händer, för de blir i varje fall inte stoppade.
Det har kommit in nya flyktingströmmar. Både Pakistan och Iran liksom Europa börjar skicka tillbaka folk till Afghanistan. Det handlar om 100 000 tals människor. Vi andra här ute i världen håller heller inte vad vi lovar. Från januari till augusti i år dödades 1 400 civila. 400 av dessa via flygattacker från utländska trupper. Den afghanska regeringen har gång på gång vädjat till omvärlden om att inte genomföra denna typ av bombningar.
Det lyssnar man inte på utan underminerar helt klar regeringens ställning och spelar också talibanerna i händerna. För vad gör man? Och vart skall man gå, då man inte ens tror på regeringen och inte på dessa som skall komma till ens hjälp? Då försöker man hitta en annan sida att stödja. Samtidigt sprider sig en känsla av ockupation i landet.
Vad har vi i omvärlden gjort mer? Jo vi har lovat 25 miljarder dollar och skänkt 15. Av dessa har 40% återcirkulerats dvs vi har betalat våra egna konsulter för att göra uppdrag eller har köpt varor från oss själva. Vi skickar svenska kläder – eller – västerländska istället för att hjälpa igång landets egen industri för klädtillverkning.
Varje dag kostar de militära insatserna i landet omkring hundra miljoner dollar. Var dag kostar det civila biståndet omkring sju miljoner dollar. Och då vet vi inte om vissa länder räknar in sina PRT. I Sverige har jag hittills inte hört talas om att man talar om militärt bistånd. Alltså inte de orden. Jag hoppas inte att det kommer dithän att man börjar kalla det för bistånd. Siffrorna här visar att vi inte är riktigt så illa ute eftersom detta bara utgör 7 procent, men det är ändå olika sidor av samma mynt.
Det var väldigt roligt att höra att Norge går i bräschen för att ge lika mycket i bistånd som till militära insatser. Vi hoppas så klart att den svenska regeringen också ska gå i den riktningen. Om vi ser på Svenska Afghanistankommittén – varför sitter jag här och varför är just vi tillfrågade i denna fråga? Det beror på att vi startade i Afghanistan 1980 och vårt bistånd 1981.
Vi har 5 500 anställda i Afghanistan. Vi jobbar med utbildning, hälsa, funktionshinder och landsbygdsutveckling. Det jag då också tänker är, hur kan man undgå att inte vara neutral eller är man aldrig neutral? Vi består där nere av afghaner och där jag utgör ett undantag, för jag är svensk. Fast vi är en svensk ideell förening med en styrelse här i landet och en demokratisk organisation. I Sverige jobbar vi med information, opinionsbildning, utbildning och insamling. Vi är sjutton anställda, 5 000 medlemmar och 20000 givare.
Eftersom vi också har denna starka roll gör det att miltären är väldigt, väldigt ute efter att just nu få en kommunikation med oss. De vill att vi skall sätta svenska flaggor på de skolor vi bygger för att koppla ihop detta med dom själva etc. Det beror på att vi har ett väldigt, väldigt starkt namn i Afghanistan: Swedish Committee´ for Afghanistan. Till och med på Dari heter vi det.
Och några som har rest runt i Afghanistan som backpacker mailade till mig och sa – Var jag än kommer i Afghanistan förknippar människor Swedish med något positivt. Vissa vet inte ens att Swedish betyder ett land eller en nationalitet. Man bara vet att ordet Swedish Committee´ är något bra. Man har kanske någon släkting som en gång arbetat här för oss.
Svenska Afghanistankommittén var under några år den största civila arbetsgivaren i Afghanistan och har sedan 9/11 ändrat arbetssätt väldigt mycket och försökt ingå samarbete med Världssamfundet och givetvis framför allt med afghanerna. Mandatet för PRT är att skapa säkerhet för medborgare och biståndsarbetare, stärka och utsträcka regeringens makt och inflytande, utbilda folk i säkerhetssektorn dvs polis och i avväpning och återuppbyggnad.
Det finns andra aktörer. Och där det inte finns andra, vilket alltså inte förekommer överallt, är detta den uppgift de har. Vi ser ett problem med PRT och det är att de har otillräcklig påverkan och är alltför kortsiktiga. Man kan inte komma in i en by och tro att man förstår vad man på ett bra sätt och på en kort tid skall kunna uträtta i utvecklingshjälp. Militärerna byter var sjätte månad.
Kommer man till ett utfattigt land och tror att man på ett halvår skall kunna bidra till någonting på lång sikt, har man en orealistisk bild av situationen. Det är tyvärr omöjligt. Men det är klart att många av de här unga tjejerna och killarna känner sig jättebesvikna och jättefrustrerade efter sina militära insatser, då de dessutom i värsta fall har fått en utbildning som sagt att de skulle göra biståndsarbete.
Sedan tycker vi det är problematiskt för centralmakten att se hur det plötsligt kommer ner militärer från ett annat land som själva bestämmer vad de ska bygga upp. Det finns en regering. Det är den som skall ha ansvar för detta. Vi går också förbi andra former av samarbete. Ett problem är också att man går förbi de lokala makthavarna.
Att deras roll undermineras, de som skall ha makten att ta hand om sina egna medborgare, om man själv går in vid sidan om. Och som biståndsorganisation gör man det. Man måste samarbeta med dessa i sin närhet. Det som Parisdeklarationen helt och hållet utgår ifrån. Som alla aktörer idag vet och skall kämpa för. Vi ser också att om ISAF och PRT inte är säkerhetsfokuserade, utför de heller inte sitt uppdrag. Det är detta de är där för. Det är klart att om man fokuserar på flera saker är det svårare att göra ett bra jobb.
Självklart är det också ett problem om skillnaden mellan fredsfrämjande och återuppbyggande är oklar, liksom den mellan fredsfrämjande och krigförande trupper. PRT har också nationella undantag och specialintressen. I norr där vi är i Mazaar el Sharif med svenska trupper i grannstaden och tyskar som har mycket mer pengar i sin PRT. Då säger guvernören i det tyska området att tyskarna, dom är duktiga dom och försöker spela ut olika PRT mot varandra. Ungefär som barn kan spela ut mamma och pappa mot varandra.
Vår syn inom Svenska Afghanistankommittén är att det är en acceptabel form, såvida man som PRT har en vanlig humanitär inställning som militär, för då är det OK. Har man möjlighet och tid att laga en väg så kan man väl göra det. Vanligt humant uppförande alltså, det kan vi acceptera. Men det kan inte vara en del av något krigförande, för då blir det fel.
Man kan ju inte komma och skjuta i en by den ena dagen och nästa dag vara tillbaka och fråga ‘förresten kan vi hjälpa er med något?’ Det är totalt förödande. Det finns också en väldigt stor korruptionsrisk. Det är också därför man måste jobba långsiktigt i landet. Framförallt om man inte hör dit, utan man måste ha en väldigt bra personal som kan omständigheterna väl ute i byarna.
Det är klart att det finns korruption i en av världens fattigaste länder. Så är det bara och det måste man kunna acceptera. Man måste vara kunnig för att lyckas undgå det hela så gott det går. Det är en mycket, mycket dyr form av bistånd om man ska ha militär att gå ut i byarna med lokalbefolkning. Om militären och PRT åker in där, kör de i fyra stora tunga militärbilar fullastade med full mundering. Det är klart att detta blir mycket mer dyrt och ineffektivt.
Det är också för oss som arbetar med utvecklingsarbete självklart att detta sköts bäst av civila aktörer. Man samarbetar med sina likar. Människor samarbetar med människor. Militärer samarbetar med militärer, men det är inte samma sak som att samarbeta med ett civilt samhälle. Vi tycker att PRT skall ha fokus på fredsbevarande och ingenting annat. Det vi anser skall uträttas i Afghanistan är att vi måste inse att människorna där behöver tillgång till skolor, hälsovård, infrastruktur, vatten, fungerande jordbruk osv. Att det behövs ett kraftigt ökat bistånd. Det behöver hända något, så att människorna i Afghanistan kan få ett värdigt liv.
Alla som sätter sin fot i Afghanistan behöver respektera afghanernas suveränitet. Dessa behöver hjälp till självhjälp och ingenting annat. Sedan måste helt klart säkerheten förbättras. Vi kan inte acceptera att så många människor dör varje år i Afghanistan. Vare sig av talibaner eller andras bomber. Ockupation eller inte? Det beror helt på vem man talar med. Det finns de i Afghanistan som idag börjar nämna detta namn. Det är också viktigt att veta det faktum, att där finns väldigt lite soldater i varje område jämfört med vad som finns i andra länder som man kallar ockuperade.
Antalet i absoluta tal är litet jämfört med Balkan, Kosovo osv. Det går inte att jämföra. Det finns många fler soldater per invånare i de flesta länder med internationella styrkor, vilket kan innebära mindre risk än t.ex i Libanon, där det överallt finns militärer. Där man som svensk kan känna sig väldigt otrygg. Så är det inte i Afghanistan. Man ser inte militären på det sättet. Varför styrkorna är just i Afghanistan kan man ju diskutera. För vad man vet finns där inte som i Irak några stora mängder olja. Däremot har det länge pågått ett projekt att dra gasledningar genom Afghanistan. Man har inte haft resurser att undersöka detta vidare.
Vi finns och arbetar i norra Afghanistan, där också de svenska trupperna är förlagda. Men vi vill inte synas tillsammans med dessa och arbetar inte i militär kostym. De får inte ens komma och besöka vårt kontor. Vi vill inte ha något med dem att göra. Men kan de någon gång bidra med bistånd och återuppbyggnad i sitt eget område, så gör de naturligyvis det. Vi når inte ut i hela landet. För det skulle det krävas en mycket, mycket större insats än vad Sverige och vi själva kan bidra med.
Vi måste också kunna påverka andra länder och då vara lojala med SIDA, varifrån vi får våra pengar och i viss mån måste de få styra över oss. Men vi ser också att SIDA lyssnar på Afghanistan och människorna där. Man ser heller inte särskilt mycket militärer om man åker runt i Afghanistan, kanske en och annan vägspärr. Vi känner oss inte styrda av militären utan av vår omgivning; de byar, shuras, de ledare och bykommittéer som ger oss direktiv om vad vi kan hjälpa dem med.
Det känns som om det är de som styr oss. Att det skulle finnas en annan agenda är svårt att känna, även om man säger att krigets första offer är sanningen. Som enskild organisation arbetar man mot andra enskilda organisationer och gentemot SIDA som i egenskap av en politisk myndighet arbetar gentemot andra politiska myndigheter.
Våra roller kan ibland blandas ihop, för vi är en sådan stor organisation, men vi försöker verkligen säga att vi inte skall arbeta på myndighetsnivå. Även om afghanerna ibland har uttryckt det så, säger vi att vi är en NGO, frivilligorganisation, och jobbar på denna nivå. På så sätt har vi också inflytande, eftersom många anställda har gått vidare och blivit anställda inom myndigheter i Afghanistan.
Vi började vid Sovjets invasion 1979. Men efter 9/11 var det bin Laden som skulle jagas. I denna förenklade verklighet kom man samtidigt att rasera den samhällsstruktur som fanns. Talibanregeringen avgick och försvann. Det blev en ‘failed state’. Det fanns ingen som regerade – ingenting var uppbyggt med en sådan söndervittrad stad.
Då måste man samtidigt gå in och se till att få det bra i landet. Annars är detta väldigt, väldigt oetiskt av FN som faktiskt stod bakom den här gången. Då det handlar om ISAF får Afghanistankommittén numera vara med vid en kulturutbildning runtom i landet och även Rädda Barnen, Röda Korset och UNICEF har varit med. Våra kunskaper är som de som har bott 5 år i Afghanistan och kan lära ut hur man dricker te med byäldsten och dylikt, från detta till det politiska maktspelet. Det är väldigt glädjande. Men problemet är att dessa byter skift var sjätte månad. Så det vi lär ut idag har de nytta av i sex månader. Sedan måste vi vara med igen i nästa omgång. Annars glömmer de oss och då är vi borta.
Minja Peuchel, Rädda Barnen
Eftersom jag särskilt arbetar med barns trygghet och skydd blir detta ett litet inlägg i debatten om denna väldigt komplexa fråga och med exempel från oss på plats. I frågan om hur styrda vi är av biståndet, är det tack och lov en väldig skillnad mellan vårt statliga bistånd och det amerikanska biståndet. För deras bistånd är väldigt styrt. USAID har t.ex under perioder vägrat att ha någonting alls att göra med reproduktiv hälsa och även sexuellt våld, för att det på något sätt skulle kunna kopplas samman med aborter. Det ville man inte.
Då det gäller svenskt bistånd, t.ex humanitärt, har Rädda Barnen varje år ett avtal med SIDA om en pott som skall ge direkt stöd vid katastrofer, där vi vid förfrågan får svar inom 24 timmar. Det svaret är inte styrt av huruvida där förekommer konflikter eller ej, utan det är vi som bestämmer vart pengarna skall gå.
Kort bakgrund till de fem huvudsakliga risker som barn utsätts för apropå sammanblandningen humanitärt – och utvecklingsbistånd. Jag tycker inte att det är lätt att urskilja vad som är vad, även om jag håller med väldigt mycket om vad som har sagts om sammanblandningen humanitärt och militärt. För vad är livräddande? Är det bara mat och vatten? Och om det är vatten, skall vi ge dem en flaska eller skall vi bygga en brunn? Är det ett utvecklingsbistånd eller är det en katastrofinsats?
En annan flytande gräns är hur krig ser ut. Det var längesedan det fanns en front mellan militärerna. Nu för tiden förs krig inom civilbefolkningen. Det är också civila som drabbas i främsta rummet, barn, kvinnor och män. En väldigt stor del är faktiskt män. Detta kan ge både direkta och indirekta följder. Inom de huvudområden där barn drabbas är det fysiskt våld och att bli träffad av en kula, men också våldet i hemmet som ökar i en krigssituation, minor, psykosocial stress, särskilt om föräldrar och personer i ens närhet behandlas på ett visst sätt och allt omkring en rasar samman.
Man kanske tvingas fly, allt detta. Sexuellt våld och kastrering. Allt från våldtäkter till att barn liksom naturligtvis även vuxna, tror att de måste betala bistånd med sexuella tjänster och inte känner till sina rättigheter, att de då inte behöver göra detta. Det kan vara att ett barn har blivit separerad från sina föräldrar, inte så ovanligt i plötsliga omflyttningar, och naturligtvis handlar det också om att barnens föräldrar dör. Det händer också att barnen bara försvinner och att man inte vet om de lever eller var de är. Typexempel är då barn tvångsrekryteras till militära styrkor.
Vi är där för att skydda barnen genom att skapa strukturer och utbilda andra människor till att ge beskydd, så att inte barnen behöver utsättas för detta. Där ingår att försöka få barnen fria och att de inte rekryteras till väpnade styrkor. Vi är där till skydd för barnen genom att skapa strukturer, utbilda andra människor som kan ge beskydd så att barnen inte utsätts, samtidigt som det ingår att försöka få dem fria eller att inte rekryteras till väpnade grupper. Men också hur de skall kunna bli rehabiliterade efteråt. Alltså hur de barn som ingått i väpnade styrkor skall kunna komma tillbaka till samhället.
För de här barnen kommer inte i första hand i militärkläder med vapen i hand, utan i många andra roller. Det kan vara som kockar eller sexuella slavar, spioner – allt möjligt. De kan vara bärare och tillhöra gruppen militärer och vara de som skjuter och t.ex tvingas döda sina syskon. De är bara några exempel på då vi måste komma till tals med militären. Barnen kan också ingå i de nationella styrkorna för att eventuellt utbildas. Detta är inte i enlighet med några internationella konventioner utan krigsbrott.
Man får faktiskt inte rekrytera barn. Där måste vi vädja till den allmänna moralan etc och få dem att inse, varför inte detta är någon bra idé. Men också då avväpningsprocessen ofta sker i direkt anslutning till ett krigsstillestånd i ett land där också FN kan bidra. Där måste också vi vara med eller UNICEF t.ex och se till att de barn som har ingått får det stöd de behöver för att kunna återförenas med sina familjer. Och dessutom om det är möjligt, att se till att de återintegreras i samhället och kan bli accepterade. Det var bara ett exempel.
Det här är ett väldigt viktigt område, därför att sexuellt våld och sexuellt utnyttjande av killar sker just av militären och detta ingår som en del i vårt humanitära arbete. En del i vår strävan att öka deras skydd innebär att människor får förståelse för sina skyldigheter och vad de skulle kunna göra. Det är också ett sätt för oss att utbilda befolkninen i sina rättigheter, att de inte behöver sälja sex. Vi vill också gärna utbilda militären liksom barnen.
Ett annat konkret exenpel har med fysiskt våld att göra t.ex minröjning. Där skulle vi behöva vara på plats med information om var minor finns, för att i vår tur kunna informera barn och andra vuxna. I samband med fredsbevarande styrkor är barnen med och utbildas. Där har vi ett litet pass på ungefär en timma. Vi försöker då täcka in allt som vi vill att de skall veta om hur barn drabbas och med det lära sig att förstå hur de skall agera.
Men också vad de inte skall göra. Vi ser det som väldigt viktigt att militären, som t.ex de svenska fredsbevarande styrkorna, skall få veta vad en barnsoldat är för något. Ser man att i det militära gänget står en tioåring, bör man vara införstådd med att det förmodligen handlar om en barnsoldat vilket är en viktig information för oss.
För vi måste också veta om det är vanligt förekommande för att kunna få en bild av läget och vilken insats vi skall gå in med. Det gäller om vi skall sätta press på staten eller på FN, så att dessa kan sätta in sina klutar. Vill vi att militären, de fredsbevarande styrkorna, är ögon och öron i det här fallet? Att de informerar i frågan? De finns trots allt på många ställen i områden där inte vi finns. Är det försvarligt för oss att utbyta information med varandra om dessa frågor? För att man i slutändan inte skall komma att döda barn? Det är en av de frågor jag skulle vilja ställa.
Jag tror inte att detta kan räknas som barnarbete och är kanske inte det som ökar mest, för barnarbete finns överallt. Och då talar vi inte om det arbete som är direkt skadligt för barn, fysiskt eller psykiskt. Barn har ju rätt att leva, rätt till utbildning osv. Idag säger vi inte som för kanske 20 år sedan att inga barn under 18 år någonsin skall få arbeta, för detta sker ju även i Sverige. Utan vi talar om det som är skadligt och inverkar på barnens utveckling. Det är sant att detta ökar i ett konfliktområde.
Det är en av anledningarna till att barn kanske frivilligt går med i stridbara grupper. Att barn blivit separerade kan också vara en anledning till sexuell exploatering, för allt hör ju ihop. Ett barn som inte har några föräldrar eller andra legala vårdnadshavare blir också mer utsatt än andra barn. Ett barn som är fysiskt svagare kan också bli utsatt för mera våld.
Ett barn som är utsatt för en grupp väpnade styrkor är förmodlingen också separerat från sina föräldrar. Barnet är definitivt mer utsatt för fysiskt våld och mer psykosocialt och sexuellt våld. Vilket innebär att vi vill att de fredsbevarande styrkorna får vetskap om detta.
Men därmed inte sagt att jag inte håller med Alexander Harang om att på den här nivån är det otroligt viktigt att skilja ut dessa styrkor. På ett ställe som Afghanistan kan vi förmodligen aldrig utbilda på plats, för precis som de andra av oss har sagt, vill vi inte synas tillsammans med militärer. I höstas skickades två brev till UNAMA, alltså FNs mission i Afghanistan, där cirka 40 ickestatliga organisationer krävde en oberoende koordinering.
Vi vill alltså inte koordineras av en FN mission – därför att den också koordinerar den militära insatsen. I Afghanistan går inte detta, av precis alla de skäl vi har talat om tidigare. Det är direkt farligt att på något sätt koppla ihop Rädda Barnen med militären, medan vi i övrigt, liksom de flesta andra organisationer, har som utgångspunkt att det är bra med samarbete. Så länge det inte påverkar dessa vi är där för att stödja, liksom oss själva.
På ett ställe som Afghanistan gör dessa skäl det hela omöjligt. Där har militären även byggt skolor, vilka har attackerats. Det tyder i och för sig på att folk vet vilka vi är. Särskilt i dessa fall visste folk vilka skolor det var som byggdes av biståndsorganisationer och vilka som byggdes av militärer. Vad skulle då kunna hända med barnen? Nu tror jag inte det var några som blev skadade just den här gången. Men vad skulle kunna hända en annan gång?
En annan fråga är att ett ställe som Darfur, där vi var under ett år i en oerhört osäker situation, gör det väldigt svårt för en biståndsarbetare att över huvud taget kunna röra sig i området. Men de problem och behov under första månaden då jag var där, de som var allra mest överhängande var ‘mat och vatten, sjukvård och medicin’. Men redan den tredje månaden sa de ‘säkerhet’. För utan den kunde de inte röra sig och arbeta eller gå och hämta ved. Många internflyktingläger uppstod väldigt spontant. Där var det kvinnorna som hämtade ved och gick utanför lägren. Männen var helt enkelt rädda för sina liv.
Männen ansåg att kvinnor i så fall ‘bara’ riskerade att bli våldtagna och att det i så fall var bättre. Så man skickade kvinnorna och de blev naturligtvis utsatta för sexuella övergrepp. Vi försökte med allt, men vad kunde vi göra? Vi var ju inte kapabla att beskydda dem fysiskt. Det är bara militärer som kan göra detta. Vi letade efter alternativa lösningar för att hitta ved. Men det hjälpte inte mot allt och kunde också inverka på inkomsten från vedförsäljningen.
Till slut då AU (Afrikanska Unionen) var på plats följde de med en grupp kvinnor för att hämta ved. Men för det krävs naturligtvis att de inte blev utnyttjade, och det blev de naturligtvis inte. Men de hade också gått vår utbildning. Men där finns naturligtvis en osäkerhet, men den här gången fungerade det bra på två ställen. AU var där och såg på men hade egentligen inga resurser. Sedan har det blivit ett FNmandat med en FN-styrka på plats. Men Sudan har själv krävt att det i princip bara ska vara afrikanska stater. Nu är AUs trupper där, men idag med lite mer kapacitet.
Vi hade efterfrågat fredsbevarande styrkor, för som det var kunde vi inte göra någonting alls om inte säkerheten i landet ökade. Idag har den det, men dessa trupper är fortfarande väldigt få. De löser inte allt. Men de är en av förutsättningarna för säkerheten just där. För vi har att göra med en stat som är helt ovillig att på något sätt bistå oss. Även i Irak sa befolkningen att de utländska trupperna inte bidrog till säkerheten, så det gäller att vara försiktig med begreppet.
Även med ganska stora nedskärningar i biståndet har man i Sverige talat om att en del av detta kunde föras över till militära ändamål. Så idag handlar det ändå om ett slags skifte. Samtidigt är det inte så lätt. Den säkerhet vi efterfrågade, var inte någon säkerhet. AU-styrkorna vi fick hade en så otroligt liten kapacitet. Det är svårt att säga hur det kunde ha varit om styrkorna hade haft en jättekapacitet och varit tillräckligt bra.
Vad de får göra. Det handlar ju t.ex också om vilken utbildning FNstyrkorna får och vilket mandat de har. De kunde nu inte röra sig överallt. De kunde inte bistå civilbefolkningen. Sedan ändrades visseligen detta lite grand. Det är alltså inte så lätt för mig att säga ja eller nej till fredsbevarande styrkor.
Det handlar mera om vilken typ av styrkor vi vill ha. Oftast skiljer de sig väldigt mycket sinsemellan. I Kosovo t.ex var det faktiskt inga större likheter mellan den svenska och den amerikanska, ryska och tyska truppen. Där i fallet sexuellt utnyttjande var det ganska tillåtande i vissa fall, vilket faktiskt är förbjudet i de svenska. Det betyder inte att de blir helyllegossar, men då detta sker, rapporteras det i betydligt högre grad inom den svenska truppen till skillnad från den tyska, där till och med officerarna följer med på kvällen eller på de amerikanska, där det fanns prostituerade inne på basen.
Så för min del är det väldigt viktigt att veta: Vilka fredsbevarande styrkor vill vi ha och vad vill vi att de skall kunna? Det är kanske också viktigt att kunna förändra dessa så att de blir bra. Så till den andra frågan om de över huvud taget skall finnas eller inte. Och till Alexander Harangs fråga om vår nya biståndsstrategi, då vi drar ner på antalet programländer.
Det skulle vara otroligt intressant att titta på vilka programländer vi då skulle ha kvar. Är det inte de länder som samverkar med våra politiska intressen? Varför ville t.ex inte SIDA stödja Elfenbenskusten men däremot Afghanistan? Medan Elfenbenskusten kunde vara jätteintressant för t.ex Frankrike.
Det är idag en mycket mindre respekt för humanitära arbetare. Osäkerheten i dessa länder har absolut ökat. Som att man tidigare inte rörde de här Röda Korsbilarna, medan även dessa attackeras idag. Det beror inte bara på militären, utan faktiskt på oss själva. Inte alla humanitärarbetare har varit så där jättebra. Vi kopplas helt klart ihop med politiska intressen. På Balkan kopplades vi av serber ihop med USA. Få biståndsarbetare var inför serberna deras vänner. Om just detta beror på skillnaden mellan fredsbevarande och fredsframtvingande styrkor, vet jag inte. Den skillnaden är i varje fall betydligt större än skiljelinjerna mellan humanitärt och militärt.
Tyvärr är det så idag att krig sker mellan dessa militära och civila och man vet ganska sällan vem som är civil och vem som är militär. Det är inte alltid att dessa går i uniform. Samma person som vi på dagarna ger bistånd kan på nätterna tillhöra motståndsrörelsen.
Utskrift: Ingrid Ternert
