Folkmord förnekat: Den lögnaktiga tystnaden hos dessa som vet
Holocaust Denied. The lying silence of those who know
John Pilger
8 jan 2009 — -”Då sanningen ersätts av tystnad,” som sovjetdissidenten Yevgeny Yevtushenko sagt, ”är sanningen en lögn.” Det tycks som omtystnaden har brutits i Gaza. Kokongerna av mördade barn, insvepta i grönt, tillsammans med lådor innehållande deras glömda föräldrar och skriken av sorg och vrede hos alla i dödslägret där vid havet, detta kan åses på al-Jazeera och YouTube, även med glimtar på BBC.
Men Rysslands oförbätterliga poet refererade inte till detta flyktiga som vi kallar nyheter; han frågade varför de som visste aldrig talade om det och därmed har förnekat detta. Bland den anglo-amerikanska intelligentsian är detta särskilt slående. Det är dessa som bär nycklarna till de stora förråden av kunskap: historien och arkiven vilka kan leda oss till detta ‘varför’.
De vet att den fasa som nu regnar över Gaza har lite att göra med Hamas eller, absurt nog, ”Israels rätt att existera.” De vet att sanningen är den omvända: att palestiniernas rätt att existera blev avstängd för 61 år sedan och fördrivningen och, om nödvändigt, utplåningen av ursprungsbefolkningen blev planerad och genomförd av Israels grundare.
De vet t.ex att den famösa ”Plan D” resulterade i den mordiska avfolkningen av 369 palestinska städer och byar genom Haganah (Judiska armén) och massaker på massaker av palestinska civilia på platser som Deir Yassin, al-Dawayima, Eilaboun, Jish, Ramle och Lydda, alla refererade till i officiella handlingar som ”etnisk rensning”.
Vid ankomsten till scenen för förödelsen, ställde generalen, Yigal Allon frågan till David Ben-Gurion, Israels första premiärminister: ”Vad skall vi göra med Araberna?” Ben-Gurion svarade med en energisk avfärdande gest med handen enligt den israeliska historikern Benny Morris: ”Utplåna dom”. Ordern att utplåna en hel population ”utan hänsyn till ålder” signerades av Yitzhak Rabin.
Denna framtida premiärminister som av världens mest effektiva propaganda fördes fram som fredsmäklare. Den fruktansvärda ironin i det hela var, att bara i förbigående en av ledarna för Mapan Party, Meir Ya’ari, noterade ”hur lätt Israels ledare hade talat om hur det var möjligt och tillåtligt att helt enkelt ta kvinnor, barn och gamla och fylla vägarna med dessa”, eftersom detta utgjorde deras strategiska imperativ. Något som ändå hade unyttjats mot deras eget folk under det andra världskriget, ”vilket hade gjort oss andra nedslagna.”
Varje påföljande krig Israel bedrivit har haft samma syfte: deportation av ursprungsbefolkningen och stöld av alltmer land. Lögnen om David och Goliath, som evigt offer, nådde sin höjdpunkt under 1967, då denna propaganda blev ett slags rättfärdigat raseri, där man påstod att Arabstaterna slagit till först.
Sedan dess har huvudsakligen sådana judiska sanningssägare som Avi Schlaim, Noam Chomsky, framlidna Tanya Reinhart, Neve Gordon, Tom Segev, Yuri Avnery, Ilan Pappe och Norman Finklestein kommit att avslöja dessa och andra myter. De har klätt av en stat som är avskuren från judendomens humanitära traditioner och vars nuvarande militarism utgör summan av en expansionistisk, laglös och rasistisk ideologi, vars namn är sionism.
”Det verkar som,”skrev den israeliska historikern Ilan Pappe den 2 januari, ”att även de mest fruktansvärda brott, sådana som folkmorden i Gaza, behandlas som desperata händelser, utan knytning till någonting av det som har hänt i det förflutna och inte associerat med något som helst ideologiskt system.
Ungefär som då apartheidideologin kom att förklara den sydafrikanska regeringens förtryckande politik, har denna ideologi i sin mest accepterade och enkla variant tillåtit de israeliska regeringarna, de föregående och nuvarande, att avhumanisera palestinierna varhelst dessa befunnit sig och strävat efter att förgöra dem.
Medlen har varierat från period till period, från plats till plats, liksom den historieskrivning som har dolt dessa övergrepp. Men där finns ett tydligt mönster [av folkmord]. I Gaza möter vi det internationella mönstret för folkmord genom den framtvingade utsvältningen och förnekandet av humanitär hjälp, bortrövandet av livsuppehållande resurser som bränsle och vatten, förnekandet av mediciner och vård, den systematiska förstörelsen av infrastrukturen och ett dödande och lemlästande av den civila befolkningen, där 50 procent utgörs av barn, och därmed uppfyller folkmordskonventionens internationella regelverk.
”Är det verkligen en oansvarig överdrift att förknippa behandlingen av palestinierna med den kriminella nazistiska historien av kollektiva övergrepp,” frågade Richard Falk vid Princeton University, Förenta Nationernas Speciella Sändebud för de Mänskliga Rättigheterna i de ockuperade palestinska områdena, ”Jag anser inte det.”
Då han beskrev ”en pågående holocaust,” hänvisade Falk till nazisternas inrättande av judiska getton i Polen. Under en månad år 1943, ledda av Mordechaj Anielewiz, stred dessa mot den tyska armén och SS, men deras motstånd blev slutgiltigt krossat och Nazisterna fick sin slutliga hämnd.
Falk är också jude. Dagens pågående förintelse, vilken startade med Ben-Gurions Plan D, är i sitt slutliga stadium.. Skillnaden idag är att den utgör ett gemensamt USA-Israeliskt projekt. F-16 flyg, 250-punds ”smarta” GBU-39 bomber levererade på kvällen till attacker mot Gaza, har godkänts av en USA-Kongress, som är dominerat av det Demokratiska Partiet, plus den årliga $2.4 miljarder i krigsskapande ”bistånd”, ger de facto Washington kontrollen. Regimens tiggare tror nu inte att den valde presidenten Obama blivit informerad.
Med sin frispråkighet vad gällde Rysslands krig i Georgien och terrorismen i Mumbai, visade tystnaden hos Obama då det gällde Palestina däremot på hans samtycke, vilket också varit väntat, givet hans uppmärksamhet inför Tel Avivregimen och dess lobbyister under presidentvalskampanjen liksom hans utnämning av sionister som sin utrikesminister, sin stabschef och sin huvudsakliga Mellanösternrådgivare. Då Aretha Franklin sjunger ”Think”, denna hennes underbara 1960s års hyllningssång till frihet, på Obamas installation den 21 januari, kom jag att önska att någon med ett lika modigt hjärta som skokastaren Muntadar ville ropa: ”Gaza!”…
Den asymmetriska erövringen och terrorn är klar. Plan D är nu ”Operation Cast Lead (kastat bly)”, som är den oavslutade ”Operation Justified Vengeance” (rättfärdigad hämnd). Den senare hade premiärminister Ariel Sharon startat år 2001, då han med godkännande från Bush, för första gången använde F-16plan mot palestinska städer och byar.
Samma år avslöjade den trovärdiga Jane’s Foreign Report att regeringen Blair hade gett ”grönt ljus” till Israel att attackera Västbanken efter det att man lagt fram sin hemliga israeliska plan för ett blodbad. Det var typiskt för New Labor partiets ihållande, servila inblandning i Palestinas dödskamp. I vilket fall var enligt Jane’s, denna Israels inblandning från år 2001 i behov av att ”triggas” av något i stil med en självmordsbombning, som kunde orsaka ‘otaliga döda och skadade’, därför att hämnd faktorn då är viktig.
Detta skulle ”motivera israeliska soldater att krossa palestinierna.” Det som alarmerade Sharon och planens författare, General Shaul Mofaz, den israeliska stabschefen, var en hemlig överenskommelse mellan Yasser Arafat och Hamas att förbjuda självmordsattacker. Den 23 november, 2001, dödade israeliska agenter Hamasledaren, Mahmud Abu Hunud, och fick då sin ”trigger” och självmordsattackerna återupptogs som svar på mordet.
Något liknande slugt inträffade den 5 November då israeliska speciastyrkor attackerade Gaza, och dödade sex människor. Återigen fick de sin propaganda ”trigger.” Ett av Hamas regering initierat vapenstillestånd, där de som äventyrade den hade fängslats, bröts då upp av Israels attack.
Och de hemmagjorda raketerna avfyrades åter in till det Palestina som fanns innan de arabiska innehavarna hade rensats ut därifrån. Den 23 december erbjöd sig Hamas att förnya sitt vapenstillestånd, men Israels charader var av det slaget, att dess övergripande anfall mot Gaza hade planerats sex månader i förväg, enligt den israeliska dagstidningen Ha’aretz.
Övers kommer
Behind this sordid game is the ”Dagan Plan,” named after General Meir Dagan, who served with Sharon in his bloody invasion of Lebanon in 1982. Now head of Mossad, the Israeli intelligence organization, Dagan is the author of a ”solution” that has seen the imprisonment of Palestinians behind a ghetto wall snaking across the West Bank and in Gaza, effectively a concentration camp.
The establishment of a quisling government in Ramallah under Mohammed Abbas is Dagan’s achievement, together with a hasbara (propaganda) campaign relayed through a mostly supine, if intimidated western media, notably in America, that says Hamas is a terrorist organization devoted to Israel’s destruction and to ”blame” for the massacres and siege of its own people over two generations, long before its creation.
”We have never had it so good,” said the Israeli Foreign Ministry spokesman Gideon Meir in 2006. ”The hasbara effort is a well-oiled machine.” In fact, Hamas’s real threat is its example as the Arab world’s only democratically elected government, drawing its popularity from its resistance to the Palestinians’ oppressor and tormentor. This was demonstrated when Hamas foiled a CIA coup in 2007, an event ordained in the western media as ”Hamas’s seizure of power.” Likewise, Hamas is never described as a government, let alone democratic.
Neither is its proposal of a ten-year truce as a historic recognition of the ”reality” of Israel and support for a two-state solution with just one condition: that the Israelis obey international law and end their illegal occupation beyond the 1967 borders. As every annual vote in the UN General Assembly demonstrates, 99 per cent of humanity concurs. On 4 January, the president of the General Assembly, Miguel d’Escoto, described the Israeli attack on Gaza as a ”monstrosity.”
When the monstrosity is done and the people of Gaza are even more stricken, the Dagan Plan foresees what Sharon called a ”1948-style solution” – the destruction of all Palestinian leadership and authority followed by mass expulsions into smaller and smaller ”cantonments” and perhaps finally into Jordan. This demolition of institutional and educational life in Gaza is designed to produce, wrote Karma Nabulsi, a Palestinian exile in Britain, ”a Hobbesian vision of an anarchic society: truncated, violent, powerless, destroyed, cowed … Look to the Iraq of today: that is what [Sharon] had in store for us, and he has nearly achieved it.”
Dr. Dahlia Wasfi is an American writer on Palestine. She has a Jewish mother and an Iraqi Muslim father. ”Holocaust denial is anti-Semitic,” she wrote on 31 December. ”But I’m not talking about World War Two, Mahmoud Ahmedinijad (the president of Iran) or Ashkenazi Jews.
What I’m referring to is the holocaust we are all witnessing and responsible for in Gaza today and in Palestine over the past 60 years … Since Arabs are Semites, US-Israeli policy doesn’t get more anti-Semitic than this.” She quoted Rachel Corrie, the young American who went to Palestine to defend Palestinians and was crushed by an Israeli bulldozer. ”I am in the midst of a genocide,” wrote Corrie, ”which I am also indirectly supporting and for which my government is largely responsible.”
Reading the words of both, I am struck by the use of ”responsibility.” Breaking the lie of silence is not an esoteric abstraction but an urgent responsibility that falls to those with the privilege of a platform. With the BBC cowed, so too is much of journalism, merely allowing vigorous debate within unmovable invisible boundaries, ever fearful of the smear of anti-Semitism. The unreported news, meanwhile, is that the death toll in Gaza is the equivalent of 18,000 dead in Britain. Imagine, if you can.
Then there are the academics, the deans and teachers and researchers. Why are they silent as they watch a university bombed and hear the Association of University Teachers in Gaza plea for help? Are British universities now, as Terry Eagleton believes, no more than ”intellectual Tescos, churning out a commodity known as graduates rather than greengroceries”?
Then there are the writers. In the dark year of 1939, the Third Writers’ Congress was held at Carnegie Hall in New York and the likes of Thomas Mann and Albert Einstein sent messages and spoke up to ensure the lie of silence was broken. By one account, 3,500 jammed the auditorium and a thousand were turned away.
Today, this mighty voice of realism and morality is said to be obsolete; the literary review pages affect an ironic hauteur of irrelevance; false symbolism is all. As for the readers, their moral and political imagination is to be pacified, not primed. The anti-Muslim Martin Amis expressed this well in Visiting Mrs. Nabokov: ”The dominance of the self is not a flaw, it is an evolutionary characteristic; it is just how things are.”
If that is how things are, we are diminished as a civilized society. For what happens in Gaza is the defining moment of our time, which either grants the impunity of war criminals the immunity of our silence, while we contort our own intellect and morality, or gives us the power to speak out. For the moment I prefer my own memory of Gaza: of the people’s courage and resistance and their ”luminous humanity,” as Karma Nabulsi put it.
On my last trip there, I was rewarded with a spectacle of Palestinian flags fluttering in unlikely places. It was dusk and children had done this. No one told them to do it. They made flagpoles out of sticks tied together, and a few of them climbed on to a wall and held the flag between them, some silently, others crying out. They do this every day when they know foreigners are leaving, believing the world will not forget them.
Svensk övers
Ingrid Ternert
